>> CMVII

Vändningen bort från passiviteten

Låt tvåtusentolv falla i glömska. Ut med det gamla, in med det nya. Det har varit reaktionens år, och inget är så nedslående som en sammanfattning av vad det – händelse för händelse – inneburit.

Vi ringer in det nya året med tusen och åter tusen zapatister som i tystnad vandrar in i Chiapas städer för att den tjugoförsta december åter ockupera torgen. Vi ringer in med ett Mahalla som med styrka utropar sin självständighet mot den av Muslimska brödraskapet styrda Egyptiska staten. Med Islänningarna som med kraft konstituerat delar av sitt uppror i progressiva konstitutionsförändringar. Och med ett myller av Occupyaktivister som i kölvattnet av höstens orkan självorganiserade hjälpcentraler över hela landet.

Det finns blott en sak att säga om tvåtusentretton, detta än så länge oskrivna blad i allas våra händer. Det måste bli en vändning bort från passiviteten. Ett gemensamt skapande, experimenterande av och med en ny politisk spelplan. Ett laborerande med social praktik. Ett brott med den falska dikotomin om det offentliga och det privata. Det ska handla om det gemensamma - allmänningarna.  

En sak tar vi med oss från detta den politiska mardrömmens år: Vi kan inte bemöta reaktionen på dess villkor, vi kan inte vinna genom humoristiska nätkampanjer, argumentation, en klassvriden moralisk indignation. För varje kulturdebatt, för varje drev, för varje avståndstagare växer dem som kraft – när bollen är i rullning har vi på förhand förlorat matchen. Den är riggad.

Vi måste börja redan den första januari. Mikrobibliotek i varje trapphus, gratis kvartersfik, öppna kvällsskolor i kvarterslokalerna, cykelverkstäder, nya sociala center, ödetomter som blommar upp till odlingslotter och mötesplatser. En verklig gemensam välfärd som växer underifrån, fortplantas. En tillgång i vardagen starkare än varje argument, en klassolidaritet som sköljer bort varje uns av utrymme för konflikter om Luciatåg och bortklippta dockor. Vi har gjort det förut, men vi tycks ha glömt bort såväl varför som hur. Låt oss minnas, samtidigt som tusen och åter tusen zapatister i tystnad vandrar in i Chiapas städer för att åter ockupera torgen; ”Frågande vi vandra”.

Låt våra tidningar fyllas med beskrivningar om vad vi redan gör, idéer om vad vi skulle kunna göra, vilket samhälle vi vill skapa. Låt oss berätta om glädjen i ögonen på människan vars cykel vi hjälptes åt att laga den där kalla höstdagen utanför kvarterets centrum. Den gamla tantens leende när vi hjälpte henne att få datorn intakt samtidigt som snön vräkte ner utanför kulturhuset. Barnfamiljen som fick nya vinterkläder på klädbytardagen uppbyggd på kvarterets samlade praktiska solidaritet. Låt oss berätta hur fantastiskt mycket vi lärt oss av varandra under dessa så enkla sammankomster; hur dessa kunskaper hjälper oss att minska våra kostnader, att se varandra, att tänka horisontellt – att bryta med krisdevisen om att ”det är enklare att föreställa sig jordens undergång än slutet på kapitalismen”.  

Låt oss vid denna tidpunkt, om ett år, skriva tusen nyårskrönikor som alla säger: Vi vände oss bort från passiviteten, vi lyfte fram det gemensamma, vi skapade en ny spelplan – vi har börjat prata med våra grannar, vi ser och hör varandra för vi skapar välfärd tillsammans, och vi har aldrig mått bättre. 

Tvåtusentretton - de sociala praktikernas och allmänningarnas år. 

Drömmen om fritidslinjen

Imorse friskanmälde jag mig från arbetsplikten. Eller; egentligen sjukanmälde jag ju mig – men det var utan tvivel just ett friskhetstecken. En stund av individuell vägran, en gräns där denna simpla protest tycks vara enda möjlighet.

Osäkert anställd, eller prekär som det kallas. Att vara lite för jobbig kan mycket väl betyda en förlorad inkomst redan imorgon. Kontrakten skrivs två månader i sänder, tidsgarantin är noll men i praktiken är arbetstiden heltid och lite därtill.
Jag jobbar inom det som brett benämns som servicesektorn, ett fysiskt tungt arbete. En tidig eftermiddag ringde de: ››Kom hit på en timme så får du jobba idag och imorgon‹‹. De första två veckorna fick jag vid arbetsdagens slut veta om jag fick komma tillbaka dagen därpå. Jag saknade formellt kontrakt och hade ingen aning om vad jag tjänare, ja ens om jag tjänade något alls.
Det finns så mycket att berätta, så många känslor – stunder av vrede och tröstlös sorg – som behöver släppas ut, men jag har ingen aning om hur. Om värken, om att gråta på toaletten, om den ständigt förhöjda pulsen över rädslan att trampa fel. Om omöjligheten att ens med stor kunskap se möjligheten till organisering i denna myriad av underentreprenörer och bristande språkkunskaper, avsaknader av permanenta uppehållstillstånd. Jag skriver ofta och gärna, men varken nu eller tidigare om det som förföljer mig och äter min kropp och själ: arbetet. Det är rädsla, men också svårigheten att greppa helheten, och så känslan av hur fullkomligt allmängiltig berättelserna är.
De flesta av mina vänner och bekanta har en snarlik vardag; chefer som skjuter över allt mer ansvar på de anställda, vikariestopp, nedlagda vikariepooler, obarmhärtig stress, allmänna missförhållanden.

I torsdags förra veckan kände jag vreden. I månader har jag, till och från, utfört en uppgift som utan min vetskap inneburit en reell risk för min hälsa såväl kort- som långsiktigt. En arbetsuppgift som kan ge mig men för livet, och som trots bred kunskap och tillgängliga lösningar tilläts utföras utan adekvat skyddsutrustning. I tisdags höll jag på att explodera. När jag påtvingades arbetsuppgifter långt bortom rimligheten för min befattning. Men trots allt sätter en mekanism i min hjärna in gång på gång: ”Det är normalt, det är så här ett tag för alla, det är undantag och det blir bättre sen”. Jag är livrädd för att förlora min inkomst. Livrädd för att kastas tillbaka ner i en tillvaro där pengarna är slut redan en vecka in i månaden, där tillgången på något så basalt som mat är ett ständigt problem. Livrädd att tvingas uthärda jobbcoacher och förnedrande tvångsaktiviteter med repressiva och disciplinära syften. Ständigt påminner andra vänner mig om denna fruktansvärda tillvaro i den permanenta arbetskraftsreserven – de där sex komma fyra procenten som i dagens ekonomiska logik ››upprätthåller en sund konkurrens på arbetsmarknaden med en stabil inflation‹‹. Jag kallsvettas av att placera dessa ord på mitt digitala papper, av tanken på att lägga upp det ens i relativ anonymitet.

I mars i år täcktes LO:s kongresscen med en gigantisk bakgrund där frasen ››Jag vill jobba‹‹ basunerades ut. Jag vill kräkas. Från vem kommer orden? Vem representerar de? Jag drömmer om fritidslinjen. Där vi delar på de arbetsuppgifter som behöver utföras, och helt avskaffar de som saknar funktion – de verkliga skitjobben. Där vi skapar nya sociala relationer och bryter den totala isolering som våra bostadsområden idag utgör där jag inte ens vet namnet på grannen bakom väggen till vänster om mig. Tänk vad mycket vi kunde göra för varandra, hur bra vi kunde ha det, med större fritid. Hur kan det inte vara detta vi begär i en tid då möjligheterna borde vara oändliga? Jag drömmer om en garanterad basinkomst där den överflödiga tiden används till något progressivt, istället för repressiv magasinering. Jag drömmer om skapandet av allmänningarna – det gemensamma bortom stat och kapital.

Imorse friskanmälde jag mig från arbetsplikten. Jag tvingas emellertid tillbaka dit på måndag, för individuella utbrott förändrar ingen värld. Vi måste verkligen organisera oss – inte imorgon, inte om en vecka, utan redan idag. Bortom lönlösa liv, för fritidslinjen. 

II. “Where is life, in this town”

På Rådhustorget i Umeå finns en scen med en trappsats, i folkmun kallad Apberget. Likt många andra brukade vi under sommarmånaderna spendera timmar sittandes där med en kaffe, eller en rulle från torgvagnarna. Det var under en av alla dessa dagar vi först såg den. Klädföretaget WEsc hade börjat sälja tröjor med logotypen för det klassiska hardcorepunkbandet Black Flag, men med texten utbytt mot företagets namn; ”WeAreTheSuperlativeConspiracy”. Vilket fullständigt övergrepp det kändes som. Det var förstås långt ifrån första gången ett subkulturellt – eller motkulturellt – attribut plockats upp för att säljas på en mer allmän marknad för identitetskonsumtion. Redan 1978 kritiserade de brittiska anarkisterna i Crass en sådan process i den punkscen de tillhörde, genom låten ”Punk is Dead”.

”The scorpions might attack, but the system stole the sting” (2)

WEsc utgör emellertid ett utmärkt exempel för att förstå hur kulturella anspråk varufieras. Företaget växte fram ur Skatekulturen och gjorde sig delvis ett namn genom att klädsponsra musikartister. När Black Flags logotyp placerades på dess tröjor blir processen tydlig; en kulturell symbol med subkulturell anknytning plockas upp och används i ett mer direkt värdeskapande sammanhang än den gemenskap den ursprungligen bär koppling till. Kulturentreprenören skapar i sammanhanget de facto inget nytt. Snarare sugs värde upp från det gemensamma samtidigt som, i detta sammanhang, symbolens kulturella värde hotas att förlora sin gemenskapande betydelse.

Vem är då denne mytiske kulturentreprenör? I första hand bör vi tala i termer av representation. En figur som representerar ett kapital. Entreprenören, och dess ökade betydelse under det nyliberala paradigmet, kan kanske främst förstås som ett försök att förmänskliga kapitalet. Men entreprenören är inte bara kapitalets mänskliga representation. Den utgör därtill en slags motbild till den klassiska kapitalisten, så som den inramats i en långvarig arbetarrörelsetradition. Entreprenören är en risktagare, en individ som med tomma händer börjar sin resa mot självskapt välstånd. Den är kapital förmänskligat, men även den liberala ideologins mänskliga gestalt.

Idén om att ”börja med tomma händer” är central i mytbildningen om entreprenören. Det är en berättelse som på ideologisk grund fullständigt tillintetgör existensen av det gemensamma, allmänningarna. Skapandeprocessen sker, enligt detta synsätt, helt och hållet hos en från samhället avgränsad individ, som därmed även har fullständig rättighet till frukten av sitt arbete och risktagande. Berättelsen saknar förstås helt och hållet bärkraft i verkligheten; hur kan någon skapa till exempel musik utan att höra musik andra tidigare skapat? Folkbildningens roll i en svensk kontext gör utan tvivel detta faktum än mer uppenbart.

”De skiter också i allt, vill göra snabba stol, det pyr i mina franska nerver, […] Vi har vår egen sång, vi ger väl fan i dem, i delas fjöliga svärmeri.” (3)

Under mitten av 2000-talets första årtionde blev diskussionerna i vår umgängeskrets, och kulturföreningarna, allt mer besvärande. De etisk-kulturella gränser som tidigare varit självklara började plötsligt luckras upp. Vad innebär det när ett band som burits till framgång av åratal av gemensamma ansträngningar plötsligt söker börja leva på kulturellt skapande? När musik och konst från en sådan scen beläggs med upphovsrättsliga licenser, via till exempel STIM?

Precis som i exemplet med WEsc kan vi här förstå kulturentreprenören som en representativ figur som vid ett visst moment i en påbyggnadsprocess väljer att bryta den gemensamma kedjan, för att istället hägna in kulturen och söka utvinna värde därur. Detta är den konkreta innebörden när ett band går från en utpräglad DIY-gemenskap till en betydligt tydligare marknadspräglad musikbransch. Deras framgång vilar i ett myller av individers samlande ansträngningar; från publik till ideella skivbolag, bokare, fotografer och fanzinister. Det är inte sällan denna känsla som präglar alla de inom en kulturell rörelse som upplever att ett band ”sålt ut”.

När vi läser diskussioner om ”Do-it-yourself” idag framträder allt mer en bild som liknar berättelsen om kulturentreprenörskapet. Här återskapas idén om ”att börja med tomma händer” och ”sin egen lyckas smed” – den enskilde entreprenören ställs mot en rovgirig storskalig musikindustri. Distinktionen mellan det gemensamma och det privata har flyttats och äger nu rum inom den privata sfären. Det är en valmöjlighet av exakt den form som resoneras kring för till exempel huruvida en anställd ska söka lyckan genom att istället starta ett eget företag och på så sätt, med lite flyt, få tillgång till profiten.

”No future for you, no future for me, no future, no future for you” (4)

Fordismens – den så kallade guldålderns – slut kom med 1970-talets ekonomiska kris vilken på många sätt blivit permanent i betydelsen att en ny så kallad ackumulationsregim aldrig konstituerats. Det vi väljer att kalla postfordismen präglas av motstridiga tendenser. Det är här vi kan börja förstå grunderna för framväxten av dagens kulturentreprenör, och på så vis skapa en skiljelinje mot tidigare allmänna former av kapitalets försök att exploatera och inhägna det gemensamma.

Kapitalet behöver per definition alltid vara i rörelse, i expansion. Detta innebär därmed också att nya marknader ständigt måste skapas, så länge inte massiva mängder kapital förstörs – som i samband med till exempel 1900-talets två stora världskrig. Inhägnaderna av jordbruksallmänningarna var redan på sin tid centralt för kapitalismens framväxt som nytt produktionssätt, men först under postfordismen tycks ackumulationen söka inta kultur- och kunskapssfärer med full kraft. Kulturentreprenören, liksom andra former av entreprenörskap, växer här fram genom en serie avgörande strukturförändringar. Framförallt under 2000-talet syns en tydlig tendens i Sverige genom ständigt minskade anslag till folkbildningen, samtidigt som former för privat sponsring av kulturprojekt, bara under Alliansen, ökat med cirka femtio procent. Bidrag till gemensamma former minskas successivt och överförs till strukturer inriktade mot företagande. På så sätt slås å ena sidan förutsättningarna för det gemensamma i spillror, samtidigt som entreprenörskap alltså å andra sidan premieras i den ekonomiska tillväxtens namn. De som vill syssla med kultur av olika former ställs i ett vägskäl där den ena vägen monteras ner, samtidigt som den andra byggs ut med allt fler filer. Strukturförändringarna och inramningen förändrar i förlängningen, under nyliberalismens paradigm, självaste våra synsätt – vi får en nyliberal människa.

Kulturentreprenörskapets allmänna tendens blir alltså att inhägna – varufiera – en gemensam process för att utvinna värde därur. Att kulturen i denna process degenereras är emellertid inte vattentätt. I bästa fall tar sig kulturentreprenörskapet en form som inte följer kapitalets logik i dess mest destruktiva form. I värsta fall utslätas kulturella anspråk för att passa en så bred konsumtionsskara som möjligt; attribut som lämnar sin kontext förlorar sitt kulturella värde, musik och konst sin explosionskraft som samlande, men också kritisk, faktor. Ännu en gång bör risken påpekas i att kunskapsspridning ersätts med en kunskapsprotektionism.

Vi bör försöka föreställa oss var denna varufiering av kulturella, gemensamma anspråk leder när den nyliberala- och postfordistiska tendensen dras till sin yttersta spets. Men vägen framåt tycks sällan finnas i ett tillbakablickande på en tidigare era belagd med ett historiskt skimmer av guld.

(1) Anna Ternheim - Shoreline (original: Broder Daniel)
(2) Crass - Punk is Dead
(3) Sillstryparn - Doin’ the omoralisk Schlagerfestival
(4) Sex Pistols - God save the queen 

I. “River en stad och bygger en ny”

Hela kajområdet i centrala Umeå är en inhägnad plats. Ett gigantiskt gapande hål, betong och stålbalkar. Ett hål som gömmer ruinerna av över tid försvunna institutioner och gemenskaper – Café Creme, gamla träkåkar med generationers historier i väggarna, parkeringen där raggarna träffades på helgkvällarna. Kulturväven, eller ”trasmattan” som umeborna lite elakt kommit att benämna den, byggs just nu här som ett monument över den kulturdrivna tillväxten.

I Svenska Dagbladet den 22 augusti 2012 läser jag att Umeå, min stad, ”sedan 1970-talet medvetet satsat på kultur, innovation och de kreativa näringarna”. Debattartikelns undertecknare – Maud Olofsson, den lokala fastighetsjätten Balticgruppens Christer Olsson, det Socialdemokratiska kommunalrådet Marie-Louise Rönnmark med flera – vill pressa regeringen att bidra med 170 miljoner kronor till den kulturhuvudstadssatsning som kulminerar 2014 då Umeå officiellt står som värd för EU:s kulturhuvudstadsprojekt.

“Stop your messin’ around, better think of your future, time you straightened right out, Creatin’ problems in town” (2)

När jag fyllde fjorton år slutade jag gå till ungdomsgården. Den var fritids för skötsamma ungdomar i yngre tonåren, före varken alkohol, tobak eller andra droger börjat locka till en annan helgtillvaro. På vintrarna vandrade vi planlöst runt i staden med ett sexpack i jakt på en öppen trappuppgång, offentlig toalett eller liknande plats att uppehålla oss på. Jag saknar nästan helt minnen från lägenheten i tegelhuset där jag bodde dessa år. Det känns som att vi ständigt var utomhus, ständigt i rörelse. Hamnmagasinet, centrumungdomsgården, var en risk; där fanns fältarna, socialtjänstens jägare. Ett tag var deras jakt intensiv, efter en vinterkväll då vi roat oss med att medelst kundvagn dundra sönder alla kvarterets busskurer under rastlös väntan på bussen ner till stan. ”Vi ville bara ha ett plejs för såna som oss”  (3) ekade Thåströms röst. Precis, tänkte vi.

Efter högstadiet började jag på IV-programmet. Det är en upplevelse som för sig kan knäcka en ung tjej eller killes självförtroende, men jag hade tur och fann en utväg. Via kulturföreningen Umeå Hardcore fick jag praktikplats med skrivbord hos ett av studieförbunden där min handledare var anställd. Relationen mellan oss yngre punkare och de äldre, ofta drogfria i nämnda kulturförening, var inte alltid enkel, men det fanns en pedagogisk balans. Vi lärde oss att arrangera spelningar, göra cut&paste-affischer, skapa kontaktnät med arrangörer och band i andra städer. Vårat band, som bildats på ungdomsgården bland tegelhusen, fick möjligheten att åka på turné, och det skulle bli många fler med åren. Dessa år hade nämnda kulturförening i snitt ett arrangemang i veckan i en stad med hundra tusen invånare. Ett tiotal band med kopplingar till denna scen turnerade i Sverige, Europa och på andra sidan Atlanten. Skivor och fanzines släpptes i buntar. Vi höll oss ofta i lokaler som utgjorde en gråzon mellan byråkratins strikta nykterhetsambitioner och krogarnas uppenbara uteslutningseffekt mot oss yngre. Replokaler, källarlokaler, replokalshus belägna avsides där alla kunde se lagom mycket mellan fingrarna.

Våra försök att få dialog med kommunens politiker- och tjänstemän om en egen lokal var ständigt fruktlösa. Det var inte ovanligt att det tog månader av samtal och besök innan vi ens fick till ett förutsättningslöst möte. I vändor ockuperades hus för att sätta press, en händelse som upprepats med jämna mellanrum av olika generationer sedan tidigt 1980-tal. Om någon berättat för mig då att politiker här i början av 2010-talet skulle sitta och lyfta fram stadens ”Do-it-yourself-anda” i marknadsföringstexter hade det framstått som otroligare än jordens självaste undergång.

Umeås goda kulturrykte de senaste decennierna har burits upp av DIY-kulturens gemenskaper, kollektiv strävan. Den har finansierats med oändliga antal studiecirklar hos de betydligt vänligare inställda studieförbunden med sin folkbildande strävan, liksom genom en hel del svett och tårar. Dessa kulturella allmänningars fundament är kunskapsspridning. Det är att ett gäng trettioåriga tjejer och killar lär en lite väl drogromantisk femtonåring hur man bokar turnéer, spelar in musik, skriver, släpper fanzines och skivor. Allmänningens icke-varufierade natur är vad som skapar en process där kunskapsutjämning alltid blir eftersträvansvärt – dess reproduktion bygger på det gemensamma deltagandet och ansvarstagandet. Det har alltid funnits en uppenbar spänning mellan dessa dynamiska, komplexa processer och den kommunala byråkratins intentioner och strukturer.

När Umeås politiker 2008 förklarade att man skulle ansöka om titeln som ”Kulturhuvudstad i EU” år 2014 kändes det som en enda lång fars. Det är en konstig vändpunkt när allt det som alltid motarbetats, ignorerats, plötsligt lyfts fram som stadens hjärta, dess själ. Att sålla mellan misstänksamheten och känslan av att detta kanske ändå var en verklig vändpunkt var svårt. Umeås ansökan byggde på att gardera sig mot den kritik som lyfts mot tidigare kulturhuvudstäder. Städer där utmärkelsens skugga varit exkluderade grupper och dess front en serie skrytsamma infrastruktursatsningar; operahus, skulpturparker. Med ett språk lånat från den digitala allmänningsrörelsen skulle Umeås kandidatur präglas av en ”öppen källkod”, en massiv delaktighet från befolkningen likväl som fullständig insyn i processen. Det krävdes förvisso ännu en omgång kritiska husockupationer, men punkarna och andra do-it-yourself-gemenskaper inkluderades i dialogen, för att senare utgöra en tydlig del i Umeås officiella ansökan i oktober 2008. När Umeå så vann titeln, i kamp med Uppsala och Lund, stod många av oss med en blandad känsla av just förhoppningar och djup erfarenhetsbaserad misstänksamhet.

“Nu så har dom omsatt över en miljard, deras största förtjänst är du och jag, som måste betala för att träffa våra vänner, vill ni veta hur vi känner?” (4)

Vad som sedan följde kräver så många separata berättelser för att förklara; populära bibliotek- och teaterverksamheter som tvångsförflyttas i konflikt med massiv opinion, prestigebyggen, revitaliseringsprojekt där staden ”städas upp” genom t ex standardiserade korvkiosker. Informationen om kulturhuvudstadsåret ramas allt tydligare in i ett språk om ”tillväxt, ”entreprenörskap” och ”citybranding”. Det är en satsning uppbyggd på stadens do-it-yourself-anda, på kulturella allmänningar, som sker i en kapitalets logik där just vad som i sammanhanget skapar värde hotas genom inhägnad och varufiering. Dom kan fortfarande inte höra musiken, för att recitera lokala Masshysteri (5), men vet allt hur man exploaterar den. Om en kulturell allmänning per definition innebär kunskapsspridning så är kapitalets logik den motsatta. Kulturentreprenörskapet hägnar kanske inte in kulturens yttre uttryck – de som kan konsumeras enkelriktat, men den kunskap som dess varuutryck genereras ur tenderar att sluta spridas, när individerna i fråga tvingas skydda sina försörjningsmöjligheter. Ju billigare, enklare och tillgängligare kunskapen är om hur saker görs, desto mindre tenderar möjligheten vara till profit i sammanhanget.

Det som slår mig när jag läser debattartikeln i SvD är fråvaron av en berättelse där kulturen har ett värde i sig. Under kulturhuvudstadsåret sker en lång rad “kulturella manifestationer” med syfte att “höja stadens attraktionskraft för långsiktig tillväxt.”. Det är en “massiv satsning på att marknadsföra den svenska besöksnäringen”. Kulturens gemenskapande och folkbildande funktion är inte sekundär i sammanhanget, den är fullständigt frånvarande.

De kunskaper jag själv fick ta del av i kulturföreningarna har tillkommit mig på en allmännings premisser. Jag kan boka turnéer och har kontaktnät för att det i gemenskapen varit självklart att lära mig, precis som de som lärde mig blivit upplärda av andra före dem. Om jag förvandlar dessa till entreprenörskap blir mitt intresse att bryta denna kunskapskedja, att hägna in den och tillgodose mina egna behov. De individer som följer denna logik i kulturhuvudstadens kölvatten är emellertid inte boven i dramat – det är kapitalets varufierande processer och dess intressens representation som är konfliktens epicentrum.

I grund och botten blir kulturfrågan, i Umeå liksom i många andra städer som söker ackumulera på kunskap, känslor och kultur, inte en fråga om principer utan en om klass och fördelningspolitik. Kulturell och social kunskap som fördelas, sprids och reproduceras i det gemensamma är otvivelaktigt betydelsefullt såväl för vår möjlighet till en rimlig levnadsstandard liksom vår förmåga att kämpa tillsammans. En sådan gemenskap präglad av pragmatisk kollektivism likt vad som kännetecknat många Do-it-yourself-gemenskaper och kulturella allmänningar kan fungera som stöd för unga i en prekär tillvaro när myndigheter är fullständigt intakt med verkligheten. De är väl värda att försvara mot en varufieringen och ackumulationens logik förklädd som nyfunnen välvilja.
 

(1) Ebba Grön - Heroinister & Kontorister
(2) The Specials - A Message to you Rudy
(3) Ebba Grön - We’re Only in it for the Drugs
(4) Rasta Hunden - Mammons hus
(5) Masshysteri - Dom kan inte höra musiken 

Den olympiska tragedin

Ännu ett olympiskt spel lider mot sitt slut, London, det trettionde i ordningen på sommarsidan. Det mesta är sig likt; fantastiska prestationer, ett uträknat antal dopningsfall, tårar, grusade förväntningar, nya världsrekord. Vägen hit har även den bjudit en sedvanlig berättelse; arbetsplatsolyckor, infrastrukturprojekt som obarmhärtigt tränger bort boende, skandaler knutna till de olika omkringliggande sfärerna.

”Inget kan vara ett tydligare exempel på Negris påstående att Kapitalet i grund och botten är parasitärt än spelen” skriver Mark Fisher, tidigare författare till boken Kapitalistisk realism utgiven på Tankekraft Förlag. Essensen i de olympiska spelen är å ena sidan idrottarnas prestationer, å andra sidan publikhavets gemenskap. Arrangemanget bärs upp av tusen och åter tusen volontärer som dirigerar trafik, vaktar grindar och vägleder besökare mellan gigantiska arenor. I en stund av klarhet sätter till och med Dagens nyheters sportkrönikör fingret på något:”OS i London blev folkets spel. Folket fixade festen och folket får ta hand om notan.”.

De olympiska spelen är förmodligen det mest extrema exemplet på vad som brukar kallas ”city branding”. Fundamentet i vad David Harvey benämnt som den entreprenöriella stadsplaneringen*. Det är en spekulativ metod för att attrahera kapital i form av till exempel turism, inflyttning och investeringar. Idén bottnar i tanken om att städer idag, precis som företag, verkar på en global marknad i konkurrens med andra städer. På denna marknad finns också ett överskottskapital som söker investeringar med goda avkastningsmöjligheter. Genom att arrangera Olympiska spelen visar en stad handlingskraft och utvecklingsanda. Processen blir ofta obarmhärtig; fattiga bostadsområden jämnas med marken för att uppföra arenor och motorleder, andra gentrifieras i kölvattnet av fastighetsspekulation i spelens skugga. Och tendensen är ofta entydig, helt i linje med DN-krönikörens påstående; stadsmedborgarna garanterar spelens framgång, och betalar dess nota. Kapitalet agerar som en parasit, och abstraherar det värde som genereras i dessa processer och gemenskaper. Ofta förstörs även i detta sammanhang själva förutsättningarna för dessa värdeskapande gemenskaper i inhägnandets logik. Konflikter föds.

Skräckexemplen på vad som kan komma att ske efter att evenemanget lämnat en stad är utan tvivel lika många som framgångssagorna. I Aten, som arrangerade sommarspelen 2004, står idag OS-staden med dess gigantiska arenor och bokstavligen faller sönder som ett monument över den ekonomiska krisen i landet. Sponsorerna, som agerar parasitärt på det gemensammas ansträngningar och kärlek till idrotten, är ständigt befriade från ansvar.

Den långsiktiga utvecklingen för det krisande London och Storbritannien när strålkastarljuset släcks är självfallet oklar. Processerna av fastighetsspekulation och borträngning är emellertid redan ett faktum. Likaså att stora kostnader belagts på befolkningen för att bekosta arrangemangets infrastruktur. Under de senaste veckorna har vi även hört om det säkerhetskulturella undantagstillstånd som präglat spelen; WiFi-poliser som med pejlinginstrument söker ”illegala WiFi-nätverk”, ja det vill säga öppna, betalbefriade nätverk. En brutal polisinsats mot cyklisternas Critical mass i samband med invigningen. En militariserad känsla i staden som sådan.

Idrotten, ur alla dess infallsvinklar, borde befrias från kapitalets inhägnande logik. 

_________________________
*För mer läsning: David Harvey - Från storskalighet till entreprenörskap (Ojämlikhetens nya Geografi, Atlas/Fronesis)