Tillfälligt avbrott…

Tänkte sticka härifrån, men håller mig nog kvar. Men det har ju, som ni märker, blivit en liten paus. Så länge kan ni läsa saker jag skriver här:

Demokrati mot Demokrati (Publicerad i Brand 3/2011, tema: Torg)
I entreprenörskapets skugga (Publicerad i Brand 2/2012, tema: Delad stad/utbildning)
 

Varför vi faktiskt är 99 %

Jag är född på 1980-talet. Det vill säga; efter 1973 års internationella finanskris då den keynesianistiska modellen nådde vägs ende och ersattes med nyliberala agendor av toyotistisk produktionsorganisering och avreglerade marknader, sedermera det vi kallar globaliseringen av marknaden. Det som hänt sedan detta epokskifte i det kapitalistiska samhället är tämligen mätbart i siffror som trots differenser med all tydlighet drar i precis samma riktning såväl i USA, i Japan som i EU och Sverige.

Efter några årtionden av minskade ekonomiska klyftor, med sin absolut ekonomiskt jämlika period på 1950-talet i den industrialiserade världen, vändes utvecklingen och sedan 1970-talets kris började klyftorna vidgas exceptionellt. Under 2000-talet har denna utveckling gått in i en närmast absurd fas som försatt t ex USA i en närmast identisk ekonomisk situation som den som frambringade 1930-talets finanskrasch och den stora depressionen.

För mig personligen, som 80-talist, innebär detta något väldigt konkret; det samhälle jag vuxit upp i har varit det av ständigt vidgade klassklyftor, av nedmontering – snarare än uppbyggnad. Visst, någon skola har rustats upp, några nya lägenhetshus (även med hyresrätter), någon mindre kommunal satsning har skett på att få ungdomar i arbete. Men, den typen av gigantiska projekt som utan någons tvivel förbättrat välfärden för arbetarklassen av typen vi såg under de perioder då inkomstklyftorna faktiskt minskade, finns i princip inte under denna period. Jag är verkligen genuint oroad för vad som kommer hända inom några månader, högst några år, när Grekland kraschar, när USA når recession, när Italien, Spanien, Portugal och en rad andra länder står på avgrundens brant. För vi vet alla att det är något som kommer ske. Få förnekar det. Sverige är ingen ö bortom den nyliberala ekonomin, som genomdrivits här av såväl Socialdemokratiska som borgerliga regeringar åtminstone sedan 1990-talets början. Våra klassklyftor ökar på precis samma sätt som de i USA. Vår löneutveckling har sedan 1970-talskrisen stagnerat, t o m tryckts tillbaka. Samtidigt har företagen gjort allt större vinster, på bekostnad av denna uteblivna löneökning. Vi har därmed gett oss in i precis samma typ av lånekarusell som de flesta andra länder. Vi tillhör de mer belånade folken i världen. D v s: Den materiella standardhöjning vi sett under denna period kommer inte, som tidigare, genom ökat konsumtionsutrymme pga. att en större del av det värde vi skapar tillfaller oss själva, det kommer genom lån. Så vad händer i Sverige när nästa kris bryter ut? Vågar vi prata om det? Vågar vi föreställa oss känslan hos alla dessa tungt belånade människor när de inser att de inte längre kan betala sina huslån – att de varken äger huset, bilen, kanske inte ens TV:n, det gör nämligen Nordea och Swedbank. Sedan finns alla de som knappast har detta redan idag. Alla de som i praktiken redan symboliserar denna ökade klyfta. Utförsäkrade, arbetslösa, osäkert anställda, personer som knappt ens kan få tag i en bostad i mer än några månader framåt. Den rättvisa termen är prekariat, återkomsten av prekariatet; de osäkrade. Den sista tredjedelen i det 2/3-samhälle nyliberalismens visioner gått ut på att skapa. Alliansen mellan en belånad, protektionistisk skiktning av arbetarklassen och den ägande minoriteten. Så länge räntan är låg, och politikerna faktiskt lyckas vara ››ansvarsfulla‹‹ som det heter på Anders Borgs språk, så håller det kanske. När det däremot inte fungerar, utan går som det gjort i USA sedan 2008 års bolånekrasch, blir klassförhållandena åter ack så tydliga.

Det är mot bakgrund av denna krassa verklighetsbild som ni hittar min glädje för den svenska versionen av den amerikanska ››We are the 99 %‹‹ döpt till ››Vi är 99 %‹‹ och närvarande via en hemsida, facebook och twitter. För mig beskriver termen 99 %, förvisso populistiskt och säkert inte in absurdum matematiskt korrekt, relationen mellan en överväldigande majoritet; arbetarklassen, som otvivelaktigt förlorar på det nuvarande ekonomiska systemet, och en i förhållande minimal minoritet; den ägande klassen, som gynnas av det samma. Det spelar inte så mycket roll om de verkliga siffrorna i Sverige är 90 % mot 10 % (vilket torde vara närmare den faktiska verkligheten) eftersom det de facto inte förändrar bilden av överväldigande majoritet mot i relation, en minimal minoritet. Att koppla samman idén till den amerikanska motsvarigheten, och på så vis knyta an till en global våg av klasskamp var troligen viktigare än att hitta en fullständigt korrekt matematisk siffra för sidan.

Att jag väljer att skriva detta sker i kölvattnet av den kritik jag de senaste dagarna sett uppstå på twitter, på bloggar och på projektets facebooksida. En kritik som allt som oftast tycks handla om A) att siffran 99 % är fullständigt barock, B) att överförandet av idén till en svensk kontext trivialiserar den amerikanska motsvarigheten och C) att Sveriges arbetarklass har det fantastiskt, och borde hålla käften.

Angående A bör jag nu ha framfört min personliga syn på faktumet. Sammanlänkat till C menar jag helt enkelt att Sveriges arbetarklass endera tillhör den del vi kan kalla prekariat vilka faktiskt hamnar i ett allt mer ofördelaktigt läge för varje år som går (lägg till mot tidigare nämnda faktorer att Sverige idag har en av Europas sämsta A-kassor, apropå enastående välfärd and whatnot), eller den skiktning vi kan beskriva som en medelklass, som idag har i princip hela sin materiella standard uppbyggd på oöverskådliga lån, i en tid då just tiden håller på att rinna ut för hela den internationella låneekonomin. Den bubbla som dessas materiella standard baseras på riskerar helt enkelt att brisera, precis som den gjort i USA, på Island, i Grekland eller redan 2001 i Argentina. De tillhör, i faktiskt mening, fortfarande arbetarklassen. Om bolånebubblan t ex kraschar i Sverige med Greklands fall och eurons stundande kris, är detta skikt inte de som kommer kunna rädda sig. De som kommer ta sig smärtfritt, kanske t o m med kapitalökningar, genom krisen är just de 1 %, eller låt dem vara uppåt 10 % i Sverige, på sin höjd. Man kan sedan klaga på den direktöversatta texten på den svenska sidan, från den amerikanska motsvarigheten, för att faktiskt inte vara representativ för en majoritetssituation. Men i ärlighetens namn är den kanske inte ens det – ännu – i USA heller. Jag är personligen ganska ointresserad av att förminska behovet av ett sådant projekt över en sådan faktors fullständiga förankring. Om det, däremot, är där problemet ligger kan säkert sidskaparna med kritiken i bakhuvudet författa en mer passande populism.

För att slutligen benämnda kritik av formen B i ovanstående sammanfattning vill jag säga att jag står fullständigt oförstående för sådana tankegångar. Occupy Wallstreet, ur vilket We are the 99 % uppstod, skedde med direkt och framhävd inspiration av resningarna i Nordafrika och Sydeuropa (med betoning på Spanien). Att amerikanarna utifrån de händelserna analyserade sitt eget behov av motstånd är svårt att se som ett trivialiserande av den arabiska våren. Skulle faktumet att Tunisiens arbetarklass har en avsevärt sämre materiell standard illegitimera det som nu sker i USA? Är det inte snarare så, att resningen i USA är den bästa hjälp dessa upprorsmakare kunde tänka sig? En generalisering av deras motstånd på global nivå, ett sammanlänkande av klasskampen i olika länder – identifierandet av faktumet att tendenserna som leder till olika sociala problem (värre på vissa platser, mindre på andra men fortfarande reella) har sin grund i samma ekonomiska system, med samma processer på ett globalt plan. Och slutligen, betyder inte detta att det bästa vi kan göra för såväl de som kämpar i Tunisien, som de som kämpar i USA, är att vända oss mot denna utveckling, även där vi bor?

Jag skulle inte se något hellre, än att Sveriges alla skuldtyngda radhusägare började skicka lappar till Vi är 99 %. Lappar som beskriver hur stora deras hus- & billån är, vad som skulle hända för dem, om räntan chockhöjdes på samma sätt som den gjort i USA och på Island. Det är precis den analysen som för oss tillbaka till en klassisk allians mellan prekariat och stabil arbetarklass – ett identifierande av faktumet att vi sitter i samma båt, att vi faktiskt är de 99 procenten, och inte bara de säg 20-25 % som hittills synliggjort sin roll i klassamhället på sidan. Inget skulle vara mer inspirerande och hoppingivande om denna kamp med dessa analyser framkommer redan nu, och inte först efter en traumatisk finanskrasch, som i dagsläget – utan att fantisera – faktiskt tycks allt mer hotande.

Vi är de 99 procenten som tjänar på klassamhällets avskaffande, på en jämlik fördelning av resurserna istället för ohållbara 2/3-samhällen med oöverskådliga banlån och återkomster av prekära skiktningar i arbetarklassen.

Vi är 99 %. 

Tankar till de svenska indignerade

På lördag, den 15 oktober, sker vad som troligen är en av de största koordinerade globala aktionsdagarna i vår tid. Upproren mot kapitalismen har de senaste åren tagit sig en rad olika uttryck. Mindre strejker, generaliserade strejker, torgockupationer, blockader av skattesmitande företag, blockader av hela städers infrastruktur, universitetsockupationer, regelrätta kravaller och plundring. Låt oss inte dela upp dessa missnöjesyttringar i rätt och fel. De är alla uttryck för en och samma sak: Missnöje med, och motstånd mot kapitalismens oförmåga att tillgodose våra behov.

Den 15 oktober innebär en massiv koordination och en global generalisering av detta motstånd. En dag då miljoner och åter miljoner människor i en mängd former och på ännu fler platser, samtidigt säger ‹‹nej››. I Sverige planeras protester i Stockholm, Göteborg, Norrköping, Linköping, Umeå och en rad andra städer.

Det tycks nu vara tillfälle att diskutera hur dessa svenska solidaritetsyttringar kan transformeras till verklig rörelse, med ett fast fundament i vår egna materiella vardag. Den avgörande frågan vi idag bör ställa oss är: Hur kan vårt missnöje kanaliseras i en konstituerande kraft, ett steg bort från vad vi tycker är fel, till skapandet av något annat i det nuvarande samhällets ställe?

Motståndsyttringar riskerar alltid att bli till skådespel. Pjäsen har en given längd, alla vet sin inövade rollfigur, inte bara vi som deltar utan såväl de som beskådar, som poliser och politiker. En beståndsdel av detta faktum framhävs lysande av Christian Tengblad i Tidningen Brands temanummer om De indignerade (3/2011). Tengblad beskriver Mynttorget i Stockholm, och platsens roll i upprätthållandet av protesten som just ett skådespel. De flesta av oss känner väl igen oss i beskrivningen, även om platsen i fråga byts ut mot en för oss personligen mer bekant. Låt oss ta detta som en första lärdom. Hur kan vi ta kontrollen över en plats där vår närvaro inte är väntad? Där själva vår närvaro bryter med den etablerade bilden av rummet och därmed blir oväntad och upprorisk. För de som planerar att ockupera rum för att anhopa motstånd såväl nu under #o15 som vid kommande tillfällen bör diskussionen om överträdandet av rummets gränser stå som central. Vill vi göra det som förväntas av oss, eller vill vi bryta rummets normer?

Nästa fråga berör våra faktiska beteendemönster när vi väl samlas på en plats. Likväl dessa följer allt som oftast mönstret av ett skådespel. Några håller tal, flertalet är åskådare och ännu fler är utomstående oberörda som råkar befinna sig i närområdet. Vi bör fråga oss hur vi kan bryta ner dessa uppdelningar, inte bara i detta sammanhang, utan vid alla de tillfällen vi ämnar markera vår närvaro i det allmänna rummet. Vid en rad torgockupationer laboreras det med något som kallas ‹‹skapandet av allmänningar››. Detta tycks också vara en form som har viss spridning inom de svenska arrangemang som planeras inför #o15. En allmänning är något som skapas gemensamt, utifrån gemensamma behov. En produktion av tjänster och varor bortom det offentliga och det privata. Premisserna för en allmänning är ‹‹Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov›› vilket insinuerar att deltagande alltid är frivilligt, och frukten av det som skapas alltid utan profitering. Det kan vara gemensamma soppkök, en cykelverkstad, en 0-kronorsloppis – kort sagt, fantasin sätter gränserna.

Kanske kan just allmänningsskapandet vara den form av positiv skapande kraft som dels upphäver skådespelet i protestformen (den suddar ut linjen mellan producent och konsument, och i detta sammanhang: mellan arrangör, deltagare och åskådare), men som också innehar potentialen att vara en konstituerande kraft; Den positiva antitesen till själva vårt missnöje som vid generalisering blir till grunden för en ny samhällsmodell! Vi skall inte heller underskatta lärdomarna vi har att ta med oss från de experiment i verklig demokratisk beslutsfattning som utvecklats på torgen i Nordafrika, i Spanien, i USA. Detta är likväl en beståndsdel i en konstituerande kraft, en idé om en annan modell för samhällsorganisering, som det är ett vapen mot kapitalet i bemärkelsen att kravet på ‹‹verklig demokrati›› upprättar en polemisk relation mellan det rådande, och det tänkbara andra. 

I sämsta fall blir utfallet av det svenska #o15 en symbolisk missnöjesyttring med lite, eller ingen anknytning till vår egen materiella vardag. I bästa fall hjälps vi åt i de städer vi själva befinner oss och använder aktionsdagen och de utsatta eventen som radikala laboratorium för nya protestformer, nya sätt att kanalisera missnöje. Den följande uppgiften för vår del kommer att inbegripa anhopningen av missnöje i vår egen materiella vardag. D v s: Vi måste använda tiden mellan de konkreta mobiliseringarna till att samla de som idag bär missnöje över den nyliberala politiken. Vi måste därmed släppa vår besatthet i att efterlikna identiteter, sammansättningar och former från andra platser, vi måste släppa ett ohälsosamt plakatmässigt fokus på banker, och istället identifiera vad som konkret berör oss – där vi befinner oss. Man kan uttrycka det som att de indignerade i Sverige redan existerar, men vi måste undersöka var och hur för att kunna anhopa detta missnöje i faktisk rörelse. Ett konkret exempel på detta är hur grupper i Stockholm kring #o15 koordinerar motstånd mot omvandlingar av hyresrätter och på så vis knyter samman den globala frågan med dess konkreta lokala uttryck. 

Jag menar att det idag råder en livsfarlig allmän attityd ibland oss. En attityd som slätar över bristande bostadstillgång, utförsäkringar, vanvettiga arbetslöshetsåtgärder, uppluckrade anställningsformer och massiv permanent arbetslöshet. En apati för faktumet att situationen i Sverige idag förmodligen är sämre än på nära nog ett halvt sekel, om inte mer, som utgår från faktumet att vi ännu inte drabbats lika hårt som människor i vissa andra länder. En attityd som underförstått menar att det finns en logisk punkt där det blir så illa att vi plötsligt säger stopp av oss själva. Men om denna mytiska reaktion aldrig uppstår då? Hur länge ska vi vänta? Vi måste nyktert inse faktumet att detta motstånd endast kan uppstå ur vår gemensamma förmåga att börja skapa rörelse, och att punkten då detta sker av sig själv kanske aldrig infinner sig.

Min förhoppning är att vi använder lördagens globala sammanhang som ett första trevande försök mot att skapa verklig rörelse. Att vi, som sagt, använder lördagen som ett laboratorium för att bryta med invanda mönster, politiska skådespel och tröttsamma uträknade protestformer. Där kan vi förhoppningsvis börja diskussionen på allvar.  

Den förlamande gentrifieringskritiken

Gentrifiering; Social förändringsprocess som består i att individer med hög socioekonomisk status flyttar till stadsdelar som traditionellt har dominerats av individer ur lägre sociala klasser eller från etniska minoriteter.

Nationalencyklopedin.

Nedgångna områden, låga hyror, hög arbetslöshet, sociala problem. Då kommer bohemerna – konstnärer i jakt på billigt boende, kreativa miljöer, ateljéer och sociala mötesplatser. Kreativitetsexplosion; sedan följer mellanskiktet i stort, jakten på det autentiska, det genuina. Dessa kapitalstarka grupper lockar till sig investerare som ser nya möjligheter att omsätta överskottskapital för ackumulation. Lattekaféer, surdegsbröd, ombildningar. Tillslut har arbetarklassen flyttat, de som inte hade råd att bo kvar och de som blivit främmande för sin egen närmiljö efter radikala förändringar. Det genuina är borta, och sökarna efter de autentiska drar även de vidare i jakt på nya spännande miljöer där livet frodas.

Den här berättelsen har blivit till besatthet för delar av världens urbana vänsterrörelse, framförallt på 2000-talet även om diskussionen i sig härstammar från 1960-talet.

För likväl som gentrifieringskritiken är intressant så är den utan tvivel aktivitetshämmande. Gentrifieringen har fått ett eget liv, den har blivit en slags osalig ande som alltid hägrar, redo att göra kapital på socialt engagemang. Kanske är det också så, att det genom lagar och etablerade processer för kapitalackumulation blivit ett reellt faktum att vår kreativitet blir bas för produktionen i det postfordistiska samhället, även i rummet. 

Det finns en säker diskussionsdödare i sammanhang som berör rumslig kamp – stadskamp – och det är när en person säger; - ”Men det här kommer ju bara leda till gentrifiering”. Jag stöter på denna invändning nästan varje dag. På möten, på föreläsningar, på internetforum. Först gällde det att t ex öppna sociala center, idag gällande nästan all form av motstånd eftersom motstånd organiserat per definition tycks innebära socialt- & kulturellt kapital. Kvar blir vi med den minst konstruktiva lösningen möjlig, och det är detta som händer i Berlins Kreuzberg. Vi ska råna turisterna, bränna bilarna, förstöra. Om kapitalet sysslar med kreativ förstörelse för att hålla ackumulationen stabil sysslar vi med extremt destruktiv förstörelse, för att hindra den samma. Detta är den värsta formen av vänsterrörelse som negation, som reaktion, mot kapitalet. En defensiv rörelse som helt misslyckas att vara progressiv, att erbjuda alternativ, att bygga någon form av konstruktiv motmakt. När vi låter gentrifieringen bli en apokalypsens ande har vi redan förlorat.

Gentrifiering är, till syvende og sist, en process för att säkert investera överskottskapital. En vänster som destruktivt förstör vår gemensamma närmiljö kommer aldrig vinna. Det kan vi bara genom att bygga fungerande gemenskaper, enorma motståndsyttringar mot kapitalets sätt att forma våra urbana rum. Genom att ockupera, skapa allmänningar, stänga ner ombildningsmöten, blockera vräkningar, bekämpa uttrycken för starka kapitalintressen (t ex skapa samförstånd i området att ingen ska handla på det nya trendiga fiket, trots att det är lite billigare, för att vi vet vad som händer när de lyckats konkurera ut det gamla lokala haket) och framförallt – genom att skapa fungerande rörelser som kan utöva påtryckningar som innebär mindre strategiska segrar; t ex lagändringar som försvårar ombildningar, nya hyressättningssystem osv – reformistiska delsegrar som stärker våra positioner tillfälligt. Kanske blir vår gemenskap en spjutspets för gentrifieringen-i-sig, men om vi helt slutar att föra progressiv rumslig kamp har vi ändå förlorat.

David Harvey, amerikansk professor i Kulturgeografi brukar säga att det finns två centrala arenor för klasskamp i vår tid; arbetsplatsen och staden. Vi har alltid vetat att vår kamp för förkortad arbetstid besvaras av högre produktionstakt. Vi har vetat att vår politiska sammansättning alltid dialektiskt följs av nya metoder att exploatera oss, nya tekniska sammansättningar av klassen. Vi vet att ett fundament i kapitalets utvecklingsprocess är arbetarnas kamp, och att nya tekniska sammansättningar alltid innebär såväl försämringar som nya möjligheter. Frågan är varför vi inte tagit med oss denna lärdom in på rummets arena? Varför vi ser det som självklart att bemöta dessa processer på arbetsplatsen trots detta faktum, men ställer oss fullständigt apatiska inför det i det urbana rummet?

Låt gentrifieringskritiken vara en närvarande kunskap, låt oss hålla fast vid lärdomarna om kapitalprocesser i rummet och dess fysiska uttryck. Men låt oss inte bli handlingsförlamade av faktumet att dessa processer existerar. Bemöt dem med kollektiv kamp, progressivt motstånd. 

Ett brev till experterna

Låt oss en gång för alla klargöra några saker kortfattat. Jag skriver detta inlägg, delvis som polemik mot Helene Lööf i dagens Expressen, men i stort mot tendenser som förekommer i hela den politiska debatt som följt terrordåden. Framförallt är det två grupper ‹‹experter››, terror- & extremistexperterna, som står för de värsta osakligheterna – okunskaperna. Jag förväntar mig mer av dessa, de lever trots allt på sitt vetande om dessa ämnen vilket gör att människor i större grad också litar på dem. Man bör kunna avkräva dem ansvar, och de bör inte anlitas i egenskap av experter efter detta.

Nej, nej, nej. Anders B. Breiviks åsikter är inte de av en högerextrem ‹‹undergroundmiljö›› (Lööfs ord). Vi har i veckan sett hur t ex Lega Nord, ett parti i regeringsställning i Italien, gått ut och kallat hans skrifter för ‹‹briljanta››. De partier som vissa kallar högerpopulistiska, och som många av oss andra benämner som nyfascistiska, har reell makt i många Europeiska länder. De kan, med den tillväxt dessa partier haft per val, vara statsbärande inom ett decennium i flera länder. Breivik är ideologiskt skolad inom Framskrittspartiet (FrP) där han varit såväl ordförande i en avdelning av ungdomsförbundet som på valbar plats i kommunvalet. Om denna man var en fullständig psykopat – en galning – i de termer vissa medier väljer att beskriva honom bör kanske också frågan vara berättigad hur en sådan person i åratal kan ha en så framträdande roll i Norges näst största riksdagsparti. Föreställningarna om Eurabia, om massinvandringen, mångkulturens misslyckande, om ett krig mellan världar är inte ett perifert problem. Dessa åsikter ser vi idag, återigen, från journalister och ledarskribenter i de stora Europeiska dagstidningarna, i riksdagspartier och i de värsta fallen från statsministrar och presidenter. Jag läste den retoriska frågan: - ‹‹Har du någonsin undrat hur folk tänkte när de släppte fram nazismen på 30-talet, hur ett helt samhälle inte kunde göra motstånd?›› - Fråga dig samma sak idag. De nyfascistiska partierna kommer inte helt plötsligt en dag stega ut i brunskjortor, heilandes med hakkorsarmbindlar. De försöker inte ‹‹föra oss bakom ljuset›› och historien upprepar sig aldrig. Tvärtom är de helt öppna med sin syn på en pågående islamisering i form av ett världarnas krig, ett avgörande slag för den västerländska civilisationens överlevnad. Först kom burkhaförbuden, sedan minaretförbuden, undantagstillstånden i terrorlagarna som tillåter polisen att ingripa likt man gjorde mot barnfamiljerna i Göteborg, eller som gör att människor kan sitta utan rättegång, år efter år, på guantanamo bay – ett undantagstillstånd som i sin helhet är riktat mot, och drabbar främst – muslimer.

Sedan bör även detta med ‹‹kollektiv skuldbeläggning›› beröras. Lööf, liksom en mängd skribenter före henne gör en poäng av att vi inte ska kollektivt skuldbelägga den nyfascistiska rörelsen, och islamofober generellt, för Breiviks terror. Detta har man mage att göra genom att jämföra detta med en kollektiv skuldbeläggning efter islamistiska terrordåd av alla muslimer, endera som troende eller som tillhörande en uppfattad etnisk grupp. En adekvat jämförelse vore att hela den kristna världen, antingen som religiöst betingad, eller som en samling etniska grupper, skuldbelades för terrordådet – eftersom det begicks av en kristen man. Har vi sett detta någonstans? Har journalisterna besökt svenska kyrkan (likt man gjorde dagen efter den misslyckade stockholmsbomben i julas) för ett avståndstagande? Sverigedemokraterna och den nyfascistiska miljön i stort är politisk. Den är konstituerad på en ‹‹rädslans politik›› riktad mot muslimer. Konstituerad delvis på kollektivt skuldbeläggande av en miljard människor efter specifika terrordåd. En Sverigedemokrat som hoppar av är inte längre en Sverigedemokrat. För muslimen sitter det i skinnet, det finns ingen väg ut ur skulden. Det är bortom mig att vi inte kan lyckas göra denna grundläggande distinktion mellan att kräva ansvar från en politisk miljö med kollektivt skuldbeläggande som sin själva essens, och att kollektivt skuldbelägga människor pga. Deras härkomst.

Sist men inte minst måste jag återigen beröra relativiserandet. De ständigt återkommande försöken att skapa en hop extremistgrupper som är ‹‹lika goda kålsupare››, att använda ett attentat mot vänsterungdomar för att hetsa mot vänsterungdomar, såväl som spä på islamofoba attityder - ‹‹det kunde varit en islamist››, osv. Vi har sett jämförelser med Baader-Meinhof (RAF), med Blekingegadeligan, ja till och med AFA. Samtidigt lyser jämförelser med t ex attentatet mot Norrskensflamman med sin frånvaro. Varför? Om något vore ju detta det mest intressanta om man ska studera terror i kölvattnet av tidsanda, och framförallt den givna parallellen mellan gärningsmän (personer inom högern med relativt vanligt förekommande antimarxistiska föreställningar) och offer – vänsterns barn. Genom att göra dessa jämförelser relativiserar man dels allvaret, omfattningen, av Breiviks terror eftersom man indirekt säger att den är att likställa med våld mot döda ting, misshandel osv. Jag tänker inte gå in på hur inadekvat denna metod är genom att ge kontexten för t ex Blekingegadeligan. Det ska inte behöva vara relevant i sammanhanget. Detta relativiserande är ett fullständigt hån mot de som drabbats. Det är iskall politisk metod, fullständigt respektlös. Dessutom misslyckas man att analysera själva samhällsklimatet – kontexten – för dådet vilket också leder till felaktiga lösningar, ett misslyckande att göra upp med det som gjorde att Breivik begick sitt dåd.

Det råder mental istid, i den analytiska debatten.