Invigning 2014: Jag synar

Idag gick jag på kulturhuvudstadsinvigning. Jag gick dit bestämd om att försöka stänga av alla politiska tankar jag har om det här. Bestämd om att se en mäktig show, and that is that. Och jag trodde att jag skulle gilla vad jag såg. 20 miljoner. För de pengarna kan man imponera den mest bittra kritikern. 
Sen gick Liljeroth upp på scenen. Kulturminister. Minister i en regering som så sent som igår bestämde sig för att skita i FN:s kritik mot gruvetableringen i Sapmis Rönnbäck, blott en 30 mil härifrån i Västerbotten. Minister i en regering som pådriver ett massivt fråntagande av samisk mark på en rad platser, hotar samers möjlighet att på sikt leva sin kultur. En minister som pratar kuriost om Umeås fina samiska tema, hur det ska marknadsföra regionen.

Under hela mitt liv som umebo har det samiska varit fullständigt frånvarande, förutom nån gammal skida på ett museum. Sedan kom dagen då några politiker och tjänstemän skulle skriva en ansökan för ett jippo. Exotifiering. Nu passar det sig. “åh det norrländska vildmarken”, “åh dessa konstiga urfolk med roliga kläder”. Och som det säljer inför 200 utländska journalister med betalda resor och hotell. Vissa spelar med i spelet, som alltid. 
"Vi har programpunkter som lyfter upp kritiken", kommer de svara. Ja men vad är den beständiga förändringen? Vad är den samtida tendensen i denna region som Umeå ska representera betänkt samernas position i samhället?

Jag tänkte att jag skulle se en mäktig show. Jag såg bara rester av unken kolonialpolitik. Samma som alltid funnits. Samer är bra när de kan säljas som kuriosa till turister. Dåliga när de ockuperar vägar och försvarar sig mot fråntagande. Jag synar.

Om fritidslinjen – del 1

Vi har aldrig behövt arbeta mindre än vi gör idag. Ändå arbetar vi mer än någonsin. Varför? Den automatisering av produktionen som gjort att allt färre behövs för att producera vårat materiella välstånd tycks inte blivit den nyckel till frihet som många under tidigare epoker siat att den skulle bli. Istället befinner vi oss i en situation där ”welfare” blivit ”workfare” som det uttrycks på engelska. På LO:s kongress reses få krav på förkortad arbetstid, istället basunerar scenens backdrop ut orden: ”Vi vill jobba!”. Den infantila idén som kretsar kring politikens uppgift som ”jobbskapare” har blivit fullständigt förhärskande från Miljöparti via höger till vänster. Vi väntas välja mellan arbetslinje och arbetslinje ”med ett mänskligt ansikte”. I en så postpolitisk situation, där politiken aldrig tycks nå bortom tanken om en rent administrativ roll av det nuvarande produktionssättet, ligger känslan av apati nära till hands. För många av oss som har ett lönearbete är känslan av stress och alienation påtaglig. Vi jobbar allt mer, stoppar i oss större mängder antidepressiva mediciner, och drömmer om lotterivinsten som ska befria oss från arbetets ok. Det gäller förstås inte alla men prekariseringen – osäkerheten – tränger in på allt större delar av arbetsmarknaden samtidigt som välfärden beskärs och fråntas oss i en ständig spiral av ohållbar kapitalackumulation. Den alltjämnt växande reservarmé av arbetslösa i diciplinära åtgärder påminner oss att vara nöjda med vad vi har. Klassklyftorna vidgas. 

När diskussionen om ”fritidslinjen” dök upp i kölvattnet av kanske främst Roland Paulsens Arbetssamhället framstod det utan tvivel som en intressant perspektivförändring. Det är en öppning för en mer fundamental kritik av det sätt vi producerar, en kritik mot arbetet som sådant och dess förhärskande roll i värdeskapande och fördelning. Men inte bara en kritik utan också ett flexibelt begrepp för att samla mer konkreta lösningar, progressiva steg mot skapandet av nya sociala relationer som kan tränga undan kapitalet.

I grund och botten handlar det, för mig, om skapandet av en motmakt. Ett generaliserande av det vardagliga motståndet till uppror, men samtidigt en konstituerande kraft som ger nya processer för hur saker görs, hur vi relaterar till varandra. I fritidslinjens arbetskritik blir därför skapandet av allmänningar – det gemensamma – en fundamental pusselbit. Det är inte ett vädjande till politiker att ta rätt beslut utan ett laborerande med praktiker för att undandra delar av vardagen från kapitalets kontroll och logik. Allmänningarna kan på sikt frigöra tid och minska våra omkostnader samtidigt som de på ett konkret sätt får oss att relatera till oss på andra premisser – frivilligt deltagande, avsaknad av vinst, och ett resultat tillgängligt för alla. Omnia sunt communia! – ”Allt är gemensamt”.  Om begreppet fritid i vardaglig bemärkelse förstås som ”den tid då vi inte arbetar”, är fritiden i detta sammanhang kollektiviserad – fylld med en gemenskapande innebörd.

Att konstituera allmänningarna som sociala processer tänks ibland ske genom ett krav på en så kallad ”garanterad basinkomst”. En summa som villkorslöst utbetalas alla. En slags dynamik där krav ställs på frigjord tid från arbete samtidigt som ett tydligt alternativ framhävs för hur denna tid ska skapa en progressiv samhällsutveckling. Basinkomsten tänks ha en frigörande potential, snarare än kompensera för kapitalets brister såsom 1900-talets välfärdsreformer konstruerades. Idéerna om vilka som ska omfattas likväl som hur den ska finansieras är nästan lika många som förespråkarna. En lokal, nationell, transnationell och global basinkomst är alla krav som rests av grupper på olika platser och vid olika tidpunkter.

Den grundläggande idén med fritidslinjen bör emellertid ses som en slags metod för att kunna återvända till en systemkritik som allt mer utdefinierats efter 1970-talets kris i allmänhet och de realsocialistiska experimentens kollaps i synnerhet. Att skapa en uppsättning praktiker och en diskussion som möjliggör ett bredare laborerande för överskridande av kapitalismen i tydlig polemik med de förhärskande synsätt som omgärdar vår samtid.

I slutet av maj föreläste Rasmus Fleischer (@Copyriot) i Umeå om Arbetslinjen, Fritidslinjen och Avvecklingslinjen. Jag ser (med den vanliga risken för att det drar ut på tiden) detta som ett skissartat förstainlägg i den diskussion som fördes där och som sedan en tid förts i organisationer, nätverk, på sociala forum och via olika bloggar. Se detta som en banal inledning till ett förhoppningsvis med invecklat nystande.

Våra hem – inte deras att sälja

Idag nåddes Albyborna av beslutet att politikerna sålt deras hem till en riskkapitalist. Sammanlagt 1300 bostäder. Vad de boende tycker har man från början skitigt fullständigt i, men få trodde nog att man i en så enkel handvändning skulle köra över de 6500 namn som nätverket ”Alby är inte till salu” samlat in för att få till en folkomröstning i frågan. Detta är, trots allt, vad som skett idag. Precis som på så många andra platser där välfärd och gemensam egendom görs till privat vinst. Bostäder, vårdcentraler, sjukhus, skolor, badhus, bibliotek, gator och torg. 

Det är inte ”högern” som gör detta i Botkyrka Kommun där Alby ligger. Det är en ”vänstermajoritet”, Socialdemokratin. Få kan längre leva med illusionen att valen till riksdag, EU-parlament och kommun nästa år kommer innebära något systemskifte. Politiken blir allt mer krasst administrativ, en nödvändig väg där det enda sättet att få ekorrhjulet att fortsätta snurra tycks vara att föra plundringståget allt djupare in i vår vardags mest nödvändiga sfär. Demokratin smulas sönder i samförståndspolitikens kölvatten.  Elden har knappt slocknat i Stockholms förorter innan politikerna dränker husens fasader i bensin. Bara en gnista.

Deras dialog är en chimär. Dess funktion är att ge legitimitet till processer som är allt annat än demokratiska. En fasad utan innehåll. Skapa legitimitet och göra fina broschyrer. De stänger ner sina dialoger när vi faktiskt har något att sätta emot, när vi filmar vad de säger, när vi går i rörelse. De representerar inte oss.

Tvåtusenelva fylldes torgen. Från Tahrir i Kairo till Syntagma i Aten till Madrid, New York och vidare över världen. Människor skapade egna demokratiska processer, talade om sin vardag, fattade beslut. I en tid då det blivit omöjligt att ställa krav på de folkvalda och lika omöjligt att rösta bort dom har deras institutioner förlorat sin funktion. Men att fatta egna beslut i skapta folkförsamlingar på våra torg är en sak. Desto viktigare är att finna medlen att verkställa dom. Att göra vardagen gemensam. Att skapa en välfärd som de saknar makten att sälja bakom våra ryggar. Över hela världen finns otaliga exempel på ett sådant gemenskapande – sociala center, fri sjukvård, kollektiva kök, urbana odlingsprojekt, öppna folkskolor, kvinnojourer. Vår enda dialog med dom fångas i en enda rad: ”vi vägrar betala”. En ensam hyresbetalare är enkel att vräka, tusentals desto svårare. Tusentals som besitter kontrollen över en självständig gemensam välfärd i princip omöjlig.

Ingenting tycks skrämma samtidens statsmakter så mycket som när människor på sina egna gator och torg utöver verklig demokrati – i beslutsfattande och praktik. Ingenting förgyller en sommar så som folkfyllda torg i stadsdelar och förorter.

Vändningen bort från passiviteten

Låt tvåtusentolv falla i glömska. Ut med det gamla, in med det nya. Det har varit reaktionens år, och inget är så nedslående som en sammanfattning av vad det – händelse för händelse – inneburit.

Vi ringer in det nya året med tusen och åter tusen zapatister som i tystnad vandrar in i Chiapas städer för att den tjugoförsta december åter ockupera torgen. Vi ringer in med ett Mahalla som med styrka utropar sin självständighet mot den av Muslimska brödraskapet styrda Egyptiska staten. Med Islänningarna som med kraft konstituerat delar av sitt uppror i progressiva konstitutionsförändringar. Och med ett myller av Occupyaktivister som i kölvattnet av höstens orkan självorganiserade hjälpcentraler över hela landet.

Det finns blott en sak att säga om tvåtusentretton, detta än så länge oskrivna blad i allas våra händer. Det måste bli en vändning bort från passiviteten. Ett gemensamt skapande, experimenterande av och med en ny politisk spelplan. Ett laborerande med social praktik. Ett brott med den falska dikotomin om det offentliga och det privata. Det ska handla om det gemensamma - allmänningarna.  

En sak tar vi med oss från detta den politiska mardrömmens år: Vi kan inte bemöta reaktionen på dess villkor, vi kan inte vinna genom humoristiska nätkampanjer, argumentation, en klassvriden moralisk indignation. För varje kulturdebatt, för varje drev, för varje avståndstagare växer dem som kraft – när bollen är i rullning har vi på förhand förlorat matchen. Den är riggad.

Vi måste börja redan den första januari. Mikrobibliotek i varje trapphus, gratis kvartersfik, öppna kvällsskolor i kvarterslokalerna, cykelverkstäder, nya sociala center, ödetomter som blommar upp till odlingslotter och mötesplatser. En verklig gemensam välfärd som växer underifrån, fortplantas. En tillgång i vardagen starkare än varje argument, en klassolidaritet som sköljer bort varje uns av utrymme för konflikter om Luciatåg och bortklippta dockor. Vi har gjort det förut, men vi tycks ha glömt bort såväl varför som hur. Låt oss minnas, samtidigt som tusen och åter tusen zapatister i tystnad vandrar in i Chiapas städer för att åter ockupera torgen; ”Frågande vi vandra”.

Låt våra tidningar fyllas med beskrivningar om vad vi redan gör, idéer om vad vi skulle kunna göra, vilket samhälle vi vill skapa. Låt oss berätta om glädjen i ögonen på människan vars cykel vi hjälptes åt att laga den där kalla höstdagen utanför kvarterets centrum. Den gamla tantens leende när vi hjälpte henne att få datorn intakt samtidigt som snön vräkte ner utanför kulturhuset. Barnfamiljen som fick nya vinterkläder på klädbytardagen uppbyggd på kvarterets samlade praktiska solidaritet. Låt oss berätta hur fantastiskt mycket vi lärt oss av varandra under dessa så enkla sammankomster; hur dessa kunskaper hjälper oss att minska våra kostnader, att se varandra, att tänka horisontellt – att bryta med krisdevisen om att ”det är enklare att föreställa sig jordens undergång än slutet på kapitalismen”.  

Låt oss vid denna tidpunkt, om ett år, skriva tusen nyårskrönikor som alla säger: Vi vände oss bort från passiviteten, vi lyfte fram det gemensamma, vi skapade en ny spelplan – vi har börjat prata med våra grannar, vi ser och hör varandra för vi skapar välfärd tillsammans, och vi har aldrig mått bättre. 

Tvåtusentretton - de sociala praktikernas och allmänningarnas år. 

Drömmen om fritidslinjen

Imorse friskanmälde jag mig från arbetsplikten. Eller; egentligen sjukanmälde jag ju mig – men det var utan tvivel just ett friskhetstecken. En stund av individuell vägran, en gräns där denna simpla protest tycks vara enda möjlighet.

Osäkert anställd, eller prekär som det kallas. Att vara lite för jobbig kan mycket väl betyda en förlorad inkomst redan imorgon. Kontrakten skrivs två månader i sänder, tidsgarantin är noll men i praktiken är arbetstiden heltid och lite därtill.
Jag jobbar inom det som brett benämns som servicesektorn, ett fysiskt tungt arbete. En tidig eftermiddag ringde de: ››Kom hit på en timme så får du jobba idag och imorgon‹‹. De första två veckorna fick jag vid arbetsdagens slut veta om jag fick komma tillbaka dagen därpå. Jag saknade formellt kontrakt och hade ingen aning om vad jag tjänare, ja ens om jag tjänade något alls.
Det finns så mycket att berätta, så många känslor – stunder av vrede och tröstlös sorg – som behöver släppas ut, men jag har ingen aning om hur. Om värken, om att gråta på toaletten, om den ständigt förhöjda pulsen över rädslan att trampa fel. Om omöjligheten att ens med stor kunskap se möjligheten till organisering i denna myriad av underentreprenörer och bristande språkkunskaper, avsaknader av permanenta uppehållstillstånd. Jag skriver ofta och gärna, men varken nu eller tidigare om det som förföljer mig och äter min kropp och själ: arbetet. Det är rädsla, men också svårigheten att greppa helheten, och så känslan av hur fullkomligt allmängiltig berättelserna är.
De flesta av mina vänner och bekanta har en snarlik vardag; chefer som skjuter över allt mer ansvar på de anställda, vikariestopp, nedlagda vikariepooler, obarmhärtig stress, allmänna missförhållanden.

I torsdags förra veckan kände jag vreden. I månader har jag, till och från, utfört en uppgift som utan min vetskap inneburit en reell risk för min hälsa såväl kort- som långsiktigt. En arbetsuppgift som kan ge mig men för livet, och som trots bred kunskap och tillgängliga lösningar tilläts utföras utan adekvat skyddsutrustning. I tisdags höll jag på att explodera. När jag påtvingades arbetsuppgifter långt bortom rimligheten för min befattning. Men trots allt sätter en mekanism i min hjärna in gång på gång: ”Det är normalt, det är så här ett tag för alla, det är undantag och det blir bättre sen”. Jag är livrädd för att förlora min inkomst. Livrädd för att kastas tillbaka ner i en tillvaro där pengarna är slut redan en vecka in i månaden, där tillgången på något så basalt som mat är ett ständigt problem. Livrädd att tvingas uthärda jobbcoacher och förnedrande tvångsaktiviteter med repressiva och disciplinära syften. Ständigt påminner andra vänner mig om denna fruktansvärda tillvaro i den permanenta arbetskraftsreserven – de där sex komma fyra procenten som i dagens ekonomiska logik ››upprätthåller en sund konkurrens på arbetsmarknaden med en stabil inflation‹‹. Jag kallsvettas av att placera dessa ord på mitt digitala papper, av tanken på att lägga upp det ens i relativ anonymitet.

I mars i år täcktes LO:s kongresscen med en gigantisk bakgrund där frasen ››Jag vill jobba‹‹ basunerades ut. Jag vill kräkas. Från vem kommer orden? Vem representerar de? Jag drömmer om fritidslinjen. Där vi delar på de arbetsuppgifter som behöver utföras, och helt avskaffar de som saknar funktion – de verkliga skitjobben. Där vi skapar nya sociala relationer och bryter den totala isolering som våra bostadsområden idag utgör där jag inte ens vet namnet på grannen bakom väggen till vänster om mig. Tänk vad mycket vi kunde göra för varandra, hur bra vi kunde ha det, med större fritid. Hur kan det inte vara detta vi begär i en tid då möjligheterna borde vara oändliga? Jag drömmer om en garanterad basinkomst där den överflödiga tiden används till något progressivt, istället för repressiv magasinering. Jag drömmer om skapandet av allmänningarna – det gemensamma bortom stat och kapital.

Imorse friskanmälde jag mig från arbetsplikten. Jag tvingas emellertid tillbaka dit på måndag, för individuella utbrott förändrar ingen värld. Vi måste verkligen organisera oss – inte imorgon, inte om en vecka, utan redan idag. Bortom lönlösa liv, för fritidslinjen