Rant of rants

Jag avskyr att värva folk till engagemang. Jag tror inte att det går att skrämma folk till organisering, vare sig med fasan inför en fascistisk värld eller ett klimat i kollaps. Istället tror jag att det tenderar att desillusionera människor, skapa handlingsförlamning och cynism. Jag tror att ett starkt symptom på vänsterns kris efter alterglobaliseringsrörelsen (kring millenieskiftet) är hur slogans som “En annan värld är möjlig” blev till “There is no planet B”.

Vi kan hata fascismen. Men vi kan inte förstå den utan att försöka begripa hur den konstituerar en framtidstro hos de personer som söker sig till den.

Vi har ett väldigt centralt problem: En under lång tid geografiskt placerad kris i glesbygden och (fd) bruks- och industriorter. Ja, placerad i meningen att problem genom regionalpolitiska och ekonomiska beslut lastas där, för att skydda tillväxtmotorerna från turbulens. Lika mycket som det globala kapitalet söker “innovativa platser” för investeringar, undandrar det resurser från platser med lägre produktivitetspotential. 
Att leva på en plats under långvarig nedrustning, även om man själv ännu inte fallit hela vägen till botten, föder desperation och hat. Den syns på ytan. I de trasiga vägarna, i de tomma fabriksbyggnaderna, vid de oanvända skyltfönstren.

Och vi måste vara ärliga här. Det finns ingen stor progressiv berättelse som inkluderar dessa platser i någon vision om framtiden. Inte hos några sociala rörelser, inte hos några partier. Tvärtom finns det idag en stark korrelation mellan vänsterns framgångar i tillväxtorter (storstäder och universitetsstäder i synnerhet) och fascisternas frammarsch där krisen som tydligast artikuleras. Vissa av våra strategier återskapar på ett direkt sätt ett spänningsfält där vi förvisso själva växer, men där denna baksida gör det desto mer.

Detta betyder inte att alla i “tillväxtorterna” har det bra. Utveckling och avveckling är för fattiga två sidor av samma mynt. De är olika stigar till bortträngning och fråntagande av resurser och platser. Våra kamper mot privatiseringar och gentrifiering är legitima och centrala i vår samtid. I synnerhet för att en allt större del av Sveriges BNP härrör till fastighetsmarknadens tillväxt (på vår bekostnad). Vi måste därför akta oss för en berättelse där “stadsbon” som sådan blir omvänd syndabock i försök att bryta denna negativa spiral. Att göra det är att glömma bort de verkliga problemen; det ekonomiska systemet, att ojämlikheten är strukturell.

Jag vill säga till er att ni alla måste organisera er. Och att det är dags att släppa dålig personkemi, teoretiskt konstruerade skäl och liknande till att inte göra det. Jag önskar att många av er kom med i Förbundet allt åt alla där jag själv är aktiv. Inte för att ni är skrämda eller skämda till det. Utan på grund av att ni vill delta i skapandet av en ny kollektivitet, en praktiskt byggd framtidsberättelse. Ett nät som sträcker sig över staden med folkkök i kvarterslokalerna, medborgarkontor, lokala bokkaféer, öppna verkstäder, gratis WiFi-nätverk, kollektiviserad barnpassning och allt vi kan drömma om! Vi kan skapa detta. Och vi kan, i brist på reformistisk politik, hitta sätt att genom självorganisering omfördela resurser från rika till fattiga. Genom att ta konflikter mot den fråntagande politiken, men också genom att bygga upp egna verktyg som påtagligt förbättrar människors livsomständigheter.
Vår stora utmaning, som jag ser det, är att vi alla måste sätta diskussionen i centrum för hur vi sprider dessa praktiker och skapar sammanhängande berättelser som även inkluderar inlandskommunerna. Som bygger broar från den ö Umeå (och liknande stor/universitetsstäder) riskerar att bli i ett brunt hav. Det är en komplex uppgift, men inte en omöjlig del av ett framtidsprojekt som faktiskt gör anspråk på att faktiskt kunna förändra.

Till er som av någon anledning inte väljer att vara med i samma förbund som jag hoppas jag att vi i alla fall kan hitta en gemensam strategisk syn, med en mångfald av organisationer, nätverk och taktiker för att skapa en framtid att tro på. Vi behöver organiserade strukturer i miljonprogrammen, men också i radhusområden, på universiteten och i medelklassmyllan. För ärligt; Det är urbota dumt att söka efter den mest genuina arbetarklassen. Vi kommer aldrig bygga ett framtidsprojekt om vi inte också når brett, och använder våra olika kunskaper, utbildningar, färdigheter och erfarenheter som verktyg i en gemensam kamp.

Nu är det dags att sluta sörja, och fortsätta organisera ett verkligt och brett framtidsprojekt! Vad väntar vi på?

Invigning 2014: Jag synar

Idag gick jag på kulturhuvudstadsinvigning. Jag gick dit bestämd om att försöka stänga av alla politiska tankar jag har om det här. Bestämd om att se en mäktig show, and that is that. Och jag trodde att jag skulle gilla vad jag såg. 20 miljoner. För de pengarna kan man imponera den mest bittra kritikern. 
Sen gick Liljeroth upp på scenen. Kulturminister. Minister i en regering som så sent som igår bestämde sig för att skita i FN:s kritik mot gruvetableringen i Sapmis Rönnbäck, blott en 30 mil härifrån i Västerbotten. Minister i en regering som pådriver ett massivt fråntagande av samisk mark på en rad platser, hotar samers möjlighet att på sikt leva sin kultur. En minister som pratar kuriost om Umeås fina samiska tema, hur det ska marknadsföra regionen.

Under hela mitt liv som umebo har det samiska varit fullständigt frånvarande, förutom nån gammal skida på ett museum. Sedan kom dagen då några politiker och tjänstemän skulle skriva en ansökan för ett jippo. Exotifiering. Nu passar det sig. “åh det norrländska vildmarken”, “åh dessa konstiga urfolk med roliga kläder”. Och som det säljer inför 200 utländska journalister med betalda resor och hotell. Vissa spelar med i spelet, som alltid. 
"Vi har programpunkter som lyfter upp kritiken", kommer de svara. Ja men vad är den beständiga förändringen? Vad är den samtida tendensen i denna region som Umeå ska representera betänkt samernas position i samhället?

Jag tänkte att jag skulle se en mäktig show. Jag såg bara rester av unken kolonialpolitik. Samma som alltid funnits. Samer är bra när de kan säljas som kuriosa till turister. Dåliga när de ockuperar vägar och försvarar sig mot fråntagande. Jag synar.

Om fritidslinjen – del 1

Vi har aldrig behövt arbeta mindre än vi gör idag. Ändå arbetar vi mer än någonsin. Varför? Den automatisering av produktionen som gjort att allt färre behövs för att producera vårat materiella välstånd tycks inte blivit den nyckel till frihet som många under tidigare epoker siat att den skulle bli. Istället befinner vi oss i en situation där ”welfare” blivit ”workfare” som det uttrycks på engelska. På LO:s kongress reses få krav på förkortad arbetstid, istället basunerar scenens backdrop ut orden: ”Vi vill jobba!”. Den infantila idén som kretsar kring politikens uppgift som ”jobbskapare” har blivit fullständigt förhärskande från Miljöparti via höger till vänster. Vi väntas välja mellan arbetslinje och arbetslinje ”med ett mänskligt ansikte”. I en så postpolitisk situation, där politiken aldrig tycks nå bortom tanken om en rent administrativ roll av det nuvarande produktionssättet, ligger känslan av apati nära till hands. För många av oss som har ett lönearbete är känslan av stress och alienation påtaglig. Vi jobbar allt mer, stoppar i oss större mängder antidepressiva mediciner, och drömmer om lotterivinsten som ska befria oss från arbetets ok. Det gäller förstås inte alla men prekariseringen – osäkerheten – tränger in på allt större delar av arbetsmarknaden samtidigt som välfärden beskärs och fråntas oss i en ständig spiral av ohållbar kapitalackumulation. Den alltjämnt växande reservarmé av arbetslösa i diciplinära åtgärder påminner oss att vara nöjda med vad vi har. Klassklyftorna vidgas. 

När diskussionen om ”fritidslinjen” dök upp i kölvattnet av kanske främst Roland Paulsens Arbetssamhället framstod det utan tvivel som en intressant perspektivförändring. Det är en öppning för en mer fundamental kritik av det sätt vi producerar, en kritik mot arbetet som sådant och dess förhärskande roll i värdeskapande och fördelning. Men inte bara en kritik utan också ett flexibelt begrepp för att samla mer konkreta lösningar, progressiva steg mot skapandet av nya sociala relationer som kan tränga undan kapitalet.

I grund och botten handlar det, för mig, om skapandet av en motmakt. Ett generaliserande av det vardagliga motståndet till uppror, men samtidigt en konstituerande kraft som ger nya processer för hur saker görs, hur vi relaterar till varandra. I fritidslinjens arbetskritik blir därför skapandet av allmänningar – det gemensamma – en fundamental pusselbit. Det är inte ett vädjande till politiker att ta rätt beslut utan ett laborerande med praktiker för att undandra delar av vardagen från kapitalets kontroll och logik. Allmänningarna kan på sikt frigöra tid och minska våra omkostnader samtidigt som de på ett konkret sätt får oss att relatera till oss på andra premisser – frivilligt deltagande, avsaknad av vinst, och ett resultat tillgängligt för alla. Omnia sunt communia! – ”Allt är gemensamt”.  Om begreppet fritid i vardaglig bemärkelse förstås som ”den tid då vi inte arbetar”, är fritiden i detta sammanhang kollektiviserad – fylld med en gemenskapande innebörd.

Att konstituera allmänningarna som sociala processer tänks ibland ske genom ett krav på en så kallad ”garanterad basinkomst”. En summa som villkorslöst utbetalas alla. En slags dynamik där krav ställs på frigjord tid från arbete samtidigt som ett tydligt alternativ framhävs för hur denna tid ska skapa en progressiv samhällsutveckling. Basinkomsten tänks ha en frigörande potential, snarare än kompensera för kapitalets brister såsom 1900-talets välfärdsreformer konstruerades. Idéerna om vilka som ska omfattas likväl som hur den ska finansieras är nästan lika många som förespråkarna. En lokal, nationell, transnationell och global basinkomst är alla krav som rests av grupper på olika platser och vid olika tidpunkter.

Den grundläggande idén med fritidslinjen bör emellertid ses som en slags metod för att kunna återvända till en systemkritik som allt mer utdefinierats efter 1970-talets kris i allmänhet och de realsocialistiska experimentens kollaps i synnerhet. Att skapa en uppsättning praktiker och en diskussion som möjliggör ett bredare laborerande för överskridande av kapitalismen i tydlig polemik med de förhärskande synsätt som omgärdar vår samtid.

I slutet av maj föreläste Rasmus Fleischer (@Copyriot) i Umeå om Arbetslinjen, Fritidslinjen och Avvecklingslinjen. Jag ser (med den vanliga risken för att det drar ut på tiden) detta som ett skissartat förstainlägg i den diskussion som fördes där och som sedan en tid förts i organisationer, nätverk, på sociala forum och via olika bloggar. Se detta som en banal inledning till ett förhoppningsvis med invecklat nystande.

Våra hem – inte deras att sälja

Idag nåddes Albyborna av beslutet att politikerna sålt deras hem till en riskkapitalist. Sammanlagt 1300 bostäder. Vad de boende tycker har man från början skitigt fullständigt i, men få trodde nog att man i en så enkel handvändning skulle köra över de 6500 namn som nätverket ”Alby är inte till salu” samlat in för att få till en folkomröstning i frågan. Detta är, trots allt, vad som skett idag. Precis som på så många andra platser där välfärd och gemensam egendom görs till privat vinst. Bostäder, vårdcentraler, sjukhus, skolor, badhus, bibliotek, gator och torg. 

Det är inte ”högern” som gör detta i Botkyrka Kommun där Alby ligger. Det är en ”vänstermajoritet”, Socialdemokratin. Få kan längre leva med illusionen att valen till riksdag, EU-parlament och kommun nästa år kommer innebära något systemskifte. Politiken blir allt mer krasst administrativ, en nödvändig väg där det enda sättet att få ekorrhjulet att fortsätta snurra tycks vara att föra plundringståget allt djupare in i vår vardags mest nödvändiga sfär. Demokratin smulas sönder i samförståndspolitikens kölvatten.  Elden har knappt slocknat i Stockholms förorter innan politikerna dränker husens fasader i bensin. Bara en gnista.

Deras dialog är en chimär. Dess funktion är att ge legitimitet till processer som är allt annat än demokratiska. En fasad utan innehåll. Skapa legitimitet och göra fina broschyrer. De stänger ner sina dialoger när vi faktiskt har något att sätta emot, när vi filmar vad de säger, när vi går i rörelse. De representerar inte oss.

Tvåtusenelva fylldes torgen. Från Tahrir i Kairo till Syntagma i Aten till Madrid, New York och vidare över världen. Människor skapade egna demokratiska processer, talade om sin vardag, fattade beslut. I en tid då det blivit omöjligt att ställa krav på de folkvalda och lika omöjligt att rösta bort dom har deras institutioner förlorat sin funktion. Men att fatta egna beslut i skapta folkförsamlingar på våra torg är en sak. Desto viktigare är att finna medlen att verkställa dom. Att göra vardagen gemensam. Att skapa en välfärd som de saknar makten att sälja bakom våra ryggar. Över hela världen finns otaliga exempel på ett sådant gemenskapande – sociala center, fri sjukvård, kollektiva kök, urbana odlingsprojekt, öppna folkskolor, kvinnojourer. Vår enda dialog med dom fångas i en enda rad: ”vi vägrar betala”. En ensam hyresbetalare är enkel att vräka, tusentals desto svårare. Tusentals som besitter kontrollen över en självständig gemensam välfärd i princip omöjlig.

Ingenting tycks skrämma samtidens statsmakter så mycket som när människor på sina egna gator och torg utöver verklig demokrati – i beslutsfattande och praktik. Ingenting förgyller en sommar så som folkfyllda torg i stadsdelar och förorter.

Vändningen bort från passiviteten

Låt tvåtusentolv falla i glömska. Ut med det gamla, in med det nya. Det har varit reaktionens år, och inget är så nedslående som en sammanfattning av vad det – händelse för händelse – inneburit.

Vi ringer in det nya året med tusen och åter tusen zapatister som i tystnad vandrar in i Chiapas städer för att den tjugoförsta december åter ockupera torgen. Vi ringer in med ett Mahalla som med styrka utropar sin självständighet mot den av Muslimska brödraskapet styrda Egyptiska staten. Med Islänningarna som med kraft konstituerat delar av sitt uppror i progressiva konstitutionsförändringar. Och med ett myller av Occupyaktivister som i kölvattnet av höstens orkan självorganiserade hjälpcentraler över hela landet.

Det finns blott en sak att säga om tvåtusentretton, detta än så länge oskrivna blad i allas våra händer. Det måste bli en vändning bort från passiviteten. Ett gemensamt skapande, experimenterande av och med en ny politisk spelplan. Ett laborerande med social praktik. Ett brott med den falska dikotomin om det offentliga och det privata. Det ska handla om det gemensamma - allmänningarna.  

En sak tar vi med oss från detta den politiska mardrömmens år: Vi kan inte bemöta reaktionen på dess villkor, vi kan inte vinna genom humoristiska nätkampanjer, argumentation, en klassvriden moralisk indignation. För varje kulturdebatt, för varje drev, för varje avståndstagare växer dem som kraft – när bollen är i rullning har vi på förhand förlorat matchen. Den är riggad.

Vi måste börja redan den första januari. Mikrobibliotek i varje trapphus, gratis kvartersfik, öppna kvällsskolor i kvarterslokalerna, cykelverkstäder, nya sociala center, ödetomter som blommar upp till odlingslotter och mötesplatser. En verklig gemensam välfärd som växer underifrån, fortplantas. En tillgång i vardagen starkare än varje argument, en klassolidaritet som sköljer bort varje uns av utrymme för konflikter om Luciatåg och bortklippta dockor. Vi har gjort det förut, men vi tycks ha glömt bort såväl varför som hur. Låt oss minnas, samtidigt som tusen och åter tusen zapatister i tystnad vandrar in i Chiapas städer för att åter ockupera torgen; ”Frågande vi vandra”.

Låt våra tidningar fyllas med beskrivningar om vad vi redan gör, idéer om vad vi skulle kunna göra, vilket samhälle vi vill skapa. Låt oss berätta om glädjen i ögonen på människan vars cykel vi hjälptes åt att laga den där kalla höstdagen utanför kvarterets centrum. Den gamla tantens leende när vi hjälpte henne att få datorn intakt samtidigt som snön vräkte ner utanför kulturhuset. Barnfamiljen som fick nya vinterkläder på klädbytardagen uppbyggd på kvarterets samlade praktiska solidaritet. Låt oss berätta hur fantastiskt mycket vi lärt oss av varandra under dessa så enkla sammankomster; hur dessa kunskaper hjälper oss att minska våra kostnader, att se varandra, att tänka horisontellt – att bryta med krisdevisen om att ”det är enklare att föreställa sig jordens undergång än slutet på kapitalismen”.  

Låt oss vid denna tidpunkt, om ett år, skriva tusen nyårskrönikor som alla säger: Vi vände oss bort från passiviteten, vi lyfte fram det gemensamma, vi skapade en ny spelplan – vi har börjat prata med våra grannar, vi ser och hör varandra för vi skapar välfärd tillsammans, och vi har aldrig mått bättre. 

Tvåtusentretton - de sociala praktikernas och allmänningarnas år.