Tankar till de svenska indignerade
På lördag, den 15 oktober, sker vad som troligen är en av de största koordinerade globala aktionsdagarna i vår tid. Upproren mot kapitalismen har de senaste åren tagit sig en rad olika uttryck. Mindre strejker, generaliserade strejker, torgockupationer, blockader av skattesmitande företag, blockader av hela städers infrastruktur, universitetsockupationer, regelrätta kravaller och plundring. Låt oss inte dela upp dessa missnöjesyttringar i rätt och fel. De är alla uttryck för en och samma sak: Missnöje med, och motstånd mot kapitalismens oförmåga att tillgodose våra behov.
Den 15 oktober innebär en massiv koordination och en global generalisering av detta motstånd. En dag då miljoner och åter miljoner människor i en mängd former och på ännu fler platser, samtidigt säger ‹‹nej››. I Sverige planeras protester i Stockholm, Göteborg, Norrköping, Linköping, Umeå och en rad andra städer.
Det tycks nu vara tillfälle att diskutera hur dessa svenska solidaritetsyttringar kan transformeras till verklig rörelse, med ett fast fundament i vår egna materiella vardag. Den avgörande frågan vi idag bör ställa oss är: Hur kan vårt missnöje kanaliseras i en konstituerande kraft, ett steg bort från vad vi tycker är fel, till skapandet av något annat i det nuvarande samhällets ställe?
Motståndsyttringar riskerar alltid att bli till skådespel. Pjäsen har en given längd, alla vet sin inövade rollfigur, inte bara vi som deltar utan såväl de som beskådar, som poliser och politiker. En beståndsdel av detta faktum framhävs lysande av Christian Tengblad i Tidningen Brands temanummer om De indignerade (3/2011). Tengblad beskriver Mynttorget i Stockholm, och platsens roll i upprätthållandet av protesten som just ett skådespel. De flesta av oss känner väl igen oss i beskrivningen, även om platsen i fråga byts ut mot en för oss personligen mer bekant. Låt oss ta detta som en första lärdom. Hur kan vi ta kontrollen över en plats där vår närvaro inte är väntad? Där själva vår närvaro bryter med den etablerade bilden av rummet och därmed blir oväntad och upprorisk. För de som planerar att ockupera rum för att anhopa motstånd såväl nu under #o15 som vid kommande tillfällen bör diskussionen om överträdandet av rummets gränser stå som central. Vill vi göra det som förväntas av oss, eller vill vi bryta rummets normer?
Nästa fråga berör våra faktiska beteendemönster när vi väl samlas på en plats. Likväl dessa följer allt som oftast mönstret av ett skådespel. Några håller tal, flertalet är åskådare och ännu fler är utomstående oberörda som råkar befinna sig i närområdet. Vi bör fråga oss hur vi kan bryta ner dessa uppdelningar, inte bara i detta sammanhang, utan vid alla de tillfällen vi ämnar markera vår närvaro i det allmänna rummet. Vid en rad torgockupationer laboreras det med något som kallas ‹‹skapandet av allmänningar››. Detta tycks också vara en form som har viss spridning inom de svenska arrangemang som planeras inför #o15. En allmänning är något som skapas gemensamt, utifrån gemensamma behov. En produktion av tjänster och varor bortom det offentliga och det privata. Premisserna för en allmänning är ‹‹Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov›› vilket insinuerar att deltagande alltid är frivilligt, och frukten av det som skapas alltid utan profitering. Det kan vara gemensamma soppkök, en cykelverkstad, en 0-kronorsloppis – kort sagt, fantasin sätter gränserna.
Kanske kan just allmänningsskapandet vara den form av positiv skapande kraft som dels upphäver skådespelet i protestformen (den suddar ut linjen mellan producent och konsument, och i detta sammanhang: mellan arrangör, deltagare och åskådare), men som också innehar potentialen att vara en konstituerande kraft; Den positiva antitesen till själva vårt missnöje som vid generalisering blir till grunden för en ny samhällsmodell! Vi skall inte heller underskatta lärdomarna vi har att ta med oss från de experiment i verklig demokratisk beslutsfattning som utvecklats på torgen i Nordafrika, i Spanien, i USA. Detta är likväl en beståndsdel i en konstituerande kraft, en idé om en annan modell för samhällsorganisering, som det är ett vapen mot kapitalet i bemärkelsen att kravet på ‹‹verklig demokrati›› upprättar en polemisk relation mellan det rådande, och det tänkbara andra.
I sämsta fall blir utfallet av det svenska #o15 en symbolisk missnöjesyttring med lite, eller ingen anknytning till vår egen materiella vardag. I bästa fall hjälps vi åt i de städer vi själva befinner oss och använder aktionsdagen och de utsatta eventen som radikala laboratorium för nya protestformer, nya sätt att kanalisera missnöje. Den följande uppgiften för vår del kommer att inbegripa anhopningen av missnöje i vår egen materiella vardag. D v s: Vi måste använda tiden mellan de konkreta mobiliseringarna till att samla de som idag bär missnöje över den nyliberala politiken. Vi måste därmed släppa vår besatthet i att efterlikna identiteter, sammansättningar och former från andra platser, vi måste släppa ett ohälsosamt plakatmässigt fokus på banker, och istället identifiera vad som konkret berör oss – där vi befinner oss. Man kan uttrycka det som att de indignerade i Sverige redan existerar, men vi måste undersöka var och hur för att kunna anhopa detta missnöje i faktisk rörelse. Ett konkret exempel på detta är hur grupper i Stockholm kring #o15 koordinerar motstånd mot omvandlingar av hyresrätter och på så vis knyter samman den globala frågan med dess konkreta lokala uttryck.
Jag menar att det idag råder en livsfarlig allmän attityd ibland oss. En attityd som slätar över bristande bostadstillgång, utförsäkringar, vanvettiga arbetslöshetsåtgärder, uppluckrade anställningsformer och massiv permanent arbetslöshet. En apati för faktumet att situationen i Sverige idag förmodligen är sämre än på nära nog ett halvt sekel, om inte mer, som utgår från faktumet att vi ännu inte drabbats lika hårt som människor i vissa andra länder. En attityd som underförstått menar att det finns en logisk punkt där det blir så illa att vi plötsligt säger stopp av oss själva. Men om denna mytiska reaktion aldrig uppstår då? Hur länge ska vi vänta? Vi måste nyktert inse faktumet att detta motstånd endast kan uppstå ur vår gemensamma förmåga att börja skapa rörelse, och att punkten då detta sker av sig själv kanske aldrig infinner sig.
Min förhoppning är att vi använder lördagens globala sammanhang som ett första trevande försök mot att skapa verklig rörelse. Att vi, som sagt, använder lördagen som ett laboratorium för att bryta med invanda mönster, politiska skådespel och tröttsamma uträknade protestformer. Där kan vi förhoppningsvis börja diskussionen på allvar.
