>> 907

Varför vi faktiskt är 99 %

Jag är född på 1980-talet. Det vill säga; efter 1973 års internationella finanskris då den keynesianistiska modellen nådde vägs ende och ersattes med nyliberala agendor av toyotistisk produktionsorganisering och avreglerade marknader, sedermera det vi kallar globaliseringen av marknaden. Det som hänt sedan detta epokskifte i det kapitalistiska samhället är tämligen mätbart i siffror som trots differenser med all tydlighet drar i precis samma riktning såväl i USA, i Japan som i EU och Sverige.

Efter några årtionden av minskade ekonomiska klyftor, med sin absolut ekonomiskt jämlika period på 1950-talet i den industrialiserade världen, vändes utvecklingen och sedan 1970-talets kris började klyftorna vidgas exceptionellt. Under 2000-talet har denna utveckling gått in i en närmast absurd fas som försatt t ex USA i en närmast identisk ekonomisk situation som den som frambringade 1930-talets finanskrasch och den stora depressionen.

För mig personligen, som 80-talist, innebär detta något väldigt konkret; det samhälle jag vuxit upp i har varit det av ständigt vidgade klassklyftor, av nedmontering – snarare än uppbyggnad. Visst, någon skola har rustats upp, några nya lägenhetshus (även med hyresrätter), någon mindre kommunal satsning har skett på att få ungdomar i arbete. Men, den typen av gigantiska projekt som utan någons tvivel förbättrat välfärden för arbetarklassen av typen vi såg under de perioder då inkomstklyftorna faktiskt minskade, finns i princip inte under denna period. Jag är verkligen genuint oroad för vad som kommer hända inom några månader, högst några år, när Grekland kraschar, när USA når recession, när Italien, Spanien, Portugal och en rad andra länder står på avgrundens brant. För vi vet alla att det är något som kommer ske. Få förnekar det. Sverige är ingen ö bortom den nyliberala ekonomin, som genomdrivits här av såväl Socialdemokratiska som borgerliga regeringar åtminstone sedan 1990-talets början. Våra klassklyftor ökar på precis samma sätt som de i USA. Vår löneutveckling har sedan 1970-talskrisen stagnerat, t o m tryckts tillbaka. Samtidigt har företagen gjort allt större vinster, på bekostnad av denna uteblivna löneökning. Vi har därmed gett oss in i precis samma typ av lånekarusell som de flesta andra länder. Vi tillhör de mer belånade folken i världen. D v s: Den materiella standardhöjning vi sett under denna period kommer inte, som tidigare, genom ökat konsumtionsutrymme pga. att en större del av det värde vi skapar tillfaller oss själva, det kommer genom lån. Så vad händer i Sverige när nästa kris bryter ut? Vågar vi prata om det? Vågar vi föreställa oss känslan hos alla dessa tungt belånade människor när de inser att de inte längre kan betala sina huslån – att de varken äger huset, bilen, kanske inte ens TV:n, det gör nämligen Nordea och Swedbank. Sedan finns alla de som knappast har detta redan idag. Alla de som i praktiken redan symboliserar denna ökade klyfta. Utförsäkrade, arbetslösa, osäkert anställda, personer som knappt ens kan få tag i en bostad i mer än några månader framåt. Den rättvisa termen är prekariat, återkomsten av prekariatet; de osäkrade. Den sista tredjedelen i det 2/3-samhälle nyliberalismens visioner gått ut på att skapa. Alliansen mellan en belånad, protektionistisk skiktning av arbetarklassen och den ägande minoriteten. Så länge räntan är låg, och politikerna faktiskt lyckas vara ››ansvarsfulla‹‹ som det heter på Anders Borgs språk, så håller det kanske. När det däremot inte fungerar, utan går som det gjort i USA sedan 2008 års bolånekrasch, blir klassförhållandena åter ack så tydliga.

Det är mot bakgrund av denna krassa verklighetsbild som ni hittar min glädje för den svenska versionen av den amerikanska ››We are the 99 %‹‹ döpt till ››Vi är 99 %‹‹ och närvarande via en hemsida, facebook och twitter. För mig beskriver termen 99 %, förvisso populistiskt och säkert inte in absurdum matematiskt korrekt, relationen mellan en överväldigande majoritet; arbetarklassen, som otvivelaktigt förlorar på det nuvarande ekonomiska systemet, och en i förhållande minimal minoritet; den ägande klassen, som gynnas av det samma. Det spelar inte så mycket roll om de verkliga siffrorna i Sverige är 90 % mot 10 % (vilket torde vara närmare den faktiska verkligheten) eftersom det de facto inte förändrar bilden av överväldigande majoritet mot i relation, en minimal minoritet. Att koppla samman idén till den amerikanska motsvarigheten, och på så vis knyta an till en global våg av klasskamp var troligen viktigare än att hitta en fullständigt korrekt matematisk siffra för sidan.

Att jag väljer att skriva detta sker i kölvattnet av den kritik jag de senaste dagarna sett uppstå på twitter, på bloggar och på projektets facebooksida. En kritik som allt som oftast tycks handla om A) att siffran 99 % är fullständigt barock, B) att överförandet av idén till en svensk kontext trivialiserar den amerikanska motsvarigheten och C) att Sveriges arbetarklass har det fantastiskt, och borde hålla käften.

Angående A bör jag nu ha framfört min personliga syn på faktumet. Sammanlänkat till C menar jag helt enkelt att Sveriges arbetarklass endera tillhör den del vi kan kalla prekariat vilka faktiskt hamnar i ett allt mer ofördelaktigt läge för varje år som går (lägg till mot tidigare nämnda faktorer att Sverige idag har en av Europas sämsta A-kassor, apropå enastående välfärd and whatnot), eller den skiktning vi kan beskriva som en medelklass, som idag har i princip hela sin materiella standard uppbyggd på oöverskådliga lån, i en tid då just tiden håller på att rinna ut för hela den internationella låneekonomin. Den bubbla som dessas materiella standard baseras på riskerar helt enkelt att brisera, precis som den gjort i USA, på Island, i Grekland eller redan 2001 i Argentina. De tillhör, i faktiskt mening, fortfarande arbetarklassen. Om bolånebubblan t ex kraschar i Sverige med Greklands fall och eurons stundande kris, är detta skikt inte de som kommer kunna rädda sig. De som kommer ta sig smärtfritt, kanske t o m med kapitalökningar, genom krisen är just de 1 %, eller låt dem vara uppåt 10 % i Sverige, på sin höjd. Man kan sedan klaga på den direktöversatta texten på den svenska sidan, från den amerikanska motsvarigheten, för att faktiskt inte vara representativ för en majoritetssituation. Men i ärlighetens namn är den kanske inte ens det – ännu – i USA heller. Jag är personligen ganska ointresserad av att förminska behovet av ett sådant projekt över en sådan faktors fullständiga förankring. Om det, däremot, är där problemet ligger kan säkert sidskaparna med kritiken i bakhuvudet författa en mer passande populism.

För att slutligen benämnda kritik av formen B i ovanstående sammanfattning vill jag säga att jag står fullständigt oförstående för sådana tankegångar. Occupy Wallstreet, ur vilket We are the 99 % uppstod, skedde med direkt och framhävd inspiration av resningarna i Nordafrika och Sydeuropa (med betoning på Spanien). Att amerikanarna utifrån de händelserna analyserade sitt eget behov av motstånd är svårt att se som ett trivialiserande av den arabiska våren. Skulle faktumet att Tunisiens arbetarklass har en avsevärt sämre materiell standard illegitimera det som nu sker i USA? Är det inte snarare så, att resningen i USA är den bästa hjälp dessa upprorsmakare kunde tänka sig? En generalisering av deras motstånd på global nivå, ett sammanlänkande av klasskampen i olika länder – identifierandet av faktumet att tendenserna som leder till olika sociala problem (värre på vissa platser, mindre på andra men fortfarande reella) har sin grund i samma ekonomiska system, med samma processer på ett globalt plan. Och slutligen, betyder inte detta att det bästa vi kan göra för såväl de som kämpar i Tunisien, som de som kämpar i USA, är att vända oss mot denna utveckling, även där vi bor?

Jag skulle inte se något hellre, än att Sveriges alla skuldtyngda radhusägare började skicka lappar till Vi är 99 %. Lappar som beskriver hur stora deras hus- & billån är, vad som skulle hända för dem, om räntan chockhöjdes på samma sätt som den gjort i USA och på Island. Det är precis den analysen som för oss tillbaka till en klassisk allians mellan prekariat och stabil arbetarklass – ett identifierande av faktumet att vi sitter i samma båt, att vi faktiskt är de 99 procenten, och inte bara de säg 20-25 % som hittills synliggjort sin roll i klassamhället på sidan. Inget skulle vara mer inspirerande och hoppingivande om denna kamp med dessa analyser framkommer redan nu, och inte först efter en traumatisk finanskrasch, som i dagsläget – utan att fantisera – faktiskt tycks allt mer hotande.

Vi är de 99 procenten som tjänar på klassamhällets avskaffande, på en jämlik fördelning av resurserna istället för ohållbara 2/3-samhällen med oöverskådliga banlån och återkomster av prekära skiktningar i arbetarklassen.

Vi är 99 %.