>> 907

När skatearna byggde park i området

I området där jag växte upp hade skatearna byggt en egen park. Det var kring mitten av 1990-talet och skatekulturen växte explosionsartat, delvis tätt samman med en lokala hardcorescenen. Så här ett och ett halvt decennium senare har jag ofta hamnat i tankar kring parken, självorganiseringen som byggde upp den och det öde som följde med den kommunala inblandningen kring sekelskiftet.

Jag var inte själv någon skateare, eller hardcorekid, när detta begav sig även om jag kom att intressera mig för båda två men utan tvivel i synnerhet det sistnämnda, några år senare. Skatearna var de tuffa killarna på min skola som drog på spelningar och hade en identitet mitt bland oss andra som snarare sysslade med de konventionella saker vi slussats in i av föräldrar och skola.

Mitt i bostadsområdet, mellan två radhuskvarter, låg en sådan där asfaltsplan med plank i varje ände som förmodligen byggdes för någon form av kvartersfotboll men väldigt sällan användes. Till asfaltsplanen började lokala skateare släpa (förmodligen stulna) lastpallar, träskivor och annat skrot för att bygga ramper och hinder. Med åren lyckades de förvandla den tråkiga asfaltsplanen till en stor och levande skatepark, full av liv och aktivitet. På många vis är det essensen i vad jag ser som DIY-praktik utifrån de premisser jag målade upp i min föregående artikel. Människor samlas runt ett kollektivt behov och bygger upp det med små, eller inga, resurser i en form av politisk aktion utan att nödvändigtvis vara politiskt uttalad endast för bruksvärdet. Nu ska jag förvisso inte äta gift på att detta skedde utan tillåtelse från markägaren (Umeå Kommun) men som jag minns det, och som jag uppfattat själva processen så var det så det hela låg till.

Skateparken blev en populär social mötesplats för områdets ungdomar. Även bland oss som inte åkte bräda hände det att man vågade sig dit för att titta på, snacka och hänga. Jag kan aldrig minnas att det fanns någon övergripande inblandning från vuxna eller ungdomsledare, självaktiviteten bland områdets ungdomar både byggde och såg efter denna mötesplats, mer eller mindre.

Med tiden kom dock klagomålen från många närboende i radhusområdet att bli allt fler. Ljuden från de flygande skateboardarna ekade över närområdet sent in på kvällarna och tids nog var kommunen så illa tvungna (1) att ta striden om den lilla asfaltsplanen. Det kom sig dock att det inte var helt enkelt att flytta skatearna bort från den park de själva uppfört vilket föranledde en process som gissningsvis tog ett par år innan den fick sin permanenta lösning.

Runt sekelskiftet lovade så Umeå Kommun i samklang med lokala ungdomsgårdar att flytta parken till en plats bakom skolan, ett antal hundra meter bort utan speciellt närliggande bostäder. En ny plan i ungefär samma storlek asfalterades och ungdomarna fick genom en startad förening, bidrag till material för att bygga nya ramper och hinder. Kommunen ställde även dit en byggbarrack för häng som ganska snabbt togs bort igen på grund av ”brott mot de överenskomna föreskrifterna”, d v s att folk hängde i den och söp. Det skulle inte ta långt innan den nya skateparken blev en mer eller mindre död plats i området. Idag ser jag sällan någon använda den när jag går förbi överhuvudtaget.

Flyttkarusellen av parken och försöken från kommunen att organisera skatekulturen under sig inom sina egna strukturer var förmodligen delvis (2) det som gjorde att det fungerade så mycket sämre med den nya parken. Det är samma tendens som vi ofta ser när husockupanter givits lokaler under mer konventionella former och formella kontrakt har upprättats. Känslan av att det är allas plats, skapad av självaktivitet för ett bruksvärde – återigen, essensen i DIY-begreppet – är uppenbart viktig för den typen av sociala mötesplatser.

Idag står ofta historien om den gamla parken som ett grundexempel för min personligen skeptiska inställning gentemot inblandning och samarbeten med institutioner och företag i DIY-projekt. Det finns många liknande exempel, såväl från punkscenen och skatekulturen som inte minst från husockupationsrörelsen under 1980- och 90-talet. Det är en viktig läxa för alla som försöker bygga rörelse genom självaktivitet.

Fotnoter:

1. VK-artikeln som finns länkad i min artikel berättar delvis en annan historia. Eftersom detta skedde på 1990-talet finns inga artiklar arkiverade på nätet och det är därmed svårt att söka djupare källhänvisningar. Jag vill dock stå fast vid mina (subjektiva) slutsatser och min minnesbild i det stora hela, i motsättning till VK:s beskrivning av den nya parken som en konsekvens av den gamlas förfall.

2. Det ska förmodligen sägas att det finns andra faktorer som spelade in i utfallet av flytten. Skatekulturen i Umeå på 1990-talet var utan tvivel i viss mån en fluga och det kan vara möjligt att parkflytten sammanföll med den naturliga intresseavtrappningen som sker när flugor dör ut och genom generationsskiften. Jag väljer dock att skriva detta ändå eftersom historien i sig är intressant genom vissa av dess faktorer samt att principerna som målas upp varit gällande i många likartade situationer.