En rörelse i relation till språket och den politiska kulturen
Under de senaste åren har jag vid ett flertal hamnat i undrande diskussioner kring Amerikanska anarkisters, och andra vänsteraktivisters, brukande av den nationella flaggan vid till exempel stormötesprotester. Hur skiljer sig egentligen relationen mellan rörelser och politiskt kultur emellan olika länder, städer och världsdelar och vilka paralleller kan vi se här i Sverige?
Under några år var jag väldigt trollbunden av den amerikanska livsstilistiska anarkiströrelsen kring aktivistkollektivet Crimethinc. Som ung kommunist gav “Days of War, Nights of Love” en första uns hopp i en tid där en amerikansk president stod på barrikaderna med en krigsförklaring mot terrorismen och polisen sköt ner demonstranter på svensk mark för första gången sedan skotten i Ådalen 1931. I Crimethinc’s anarkistiska vision var allting möjligt - här och nu - och det var bara att ta för sig av kapitalismens avfall på vägen in i nya hemliga gemenskaper, konspirerandes sent in på nätterna. Med intresset för Crimethinc började jag också aktivt att läsa rörelsens aktivistpublikation - “Rolling Thunder” som fortfarande ges ut ett par gånger om året i den snyggaste av förpackningar. Det fanns dock något med de amerikanska anarkisterna som jag aldrig riktigt kunde greppa som uppväxt i vad man ändå får kalla, en marxistisk politisk tradition, och detta var dessas ständiga refererande till den amerikanska konstitutioner och därtill, användandet av amerikanska flaggor vid protester. I Europa brann samma flagga frekvent vid denna tidpunkt och med George W Bush som president eskalerade anti-amerikanismen under de landsomfattande antikrigsdemonstrationerna mot Irakkriget.
Med årens gång började jag också ifrågasätta Crimethinc’s doktrin allt mer även om jag än idag skulle hävda att jag saknar den typen av optimism som de förmedlar i andra, mer sansade, vänstergruppers litterära produktion. Tankarna om flagganvändandet och hänvisandet till konstitutionen bland amerikansk vänster föll också alltjämnt i glömska. Fram till nyligen. Med framväxten och det växande informationsflödet av den amerikanska Tea Party-Rörelsen inom landets höger började jag se många tydliga paralleller till den anarkistiska rörelse jag lärt känna så väl. Förklaringen dök sedan upp i en SVT-dokumentär på Kunskapskanalen för några dagar sedan. En högertankesmedja i Washington som kan beskrivas som hjärna bakom rörelsen förklarar i denna dokumentär tydligt och utan skygglappar hur man konsekvent använt de utomparlamentiska vänstergrupperna som mall för att skapa en gräsrotsrörelse förankrad i det amerikanska politiska landskapet, men självfallet fyllt med ett högerreaktionärt politiskt innehåll. En ganska tydlig likhet till hur exempelvis Italienska fascister agerat för att bygga en maktbas genom socialt gräsrotsarbete och husockupationer under 2000-talet (mer om det här från Guldfiske). Vi kan alltså se hur såväl europeiska som amerikanska högerreaktionära rörelser aktivt använder traditionell vänsterorganisering för att bygga upp sina rörelser men utifrån en tydlig förståelse för skillnaderna mellan olika politiska landskap på en politiskkulturell nivå.
I Sverige använder Sverigedemokraterna en traditionell Socialdemokratisk retorik med hänvisningar till det rena “folkhemmet” men spetsat med invandringskritik. I Italien har Lego Nord som sagt tittat åt den autonoma vänstern för lokal inspiration och i USA, samma sak fast utifrån en lokal kontext som anarkisterna uppenbarligen själva redan analyserat, och anpassat sig till.
Att de amerikanska anarkisterna hänvisar till konstitutionen och använder amerikanska flaggor är alltså egentligen knappast märkligare än att Svenska systerrörelser använder röda fanor, ord som “solidaritet” och liknande utifrån förståelsen att vi här haft en rådande socialdemokratisk politisk hegemoni i närmare 100 år. I både USA och Sverige har vänsterpolitiska rörelser utnyttjat den makts symboler som man ämnar bekämpa för sina egna syften just för att de innehar en delvis positiv historia. Det är en politisk förståelse för lokala skillnader i politisk kultur och möjligt också en form av populism för människor att relatera till utan att det uppfattas som “främmande” eller frånskilt det politiska subjektet.
Högerns framsteg på många håll internationellt syns i ett tydligt samband mellan praktik, populism och biopolitik, eller sociala relationer som är sammankopplade med det politiska. Samtidigt är vänstern på många håll fast i en gammal retorik som förlorat sin innebörd liksom en praktik som lider av samma problem. Jag vill alltid hävda att vänstern ska akta sig för populismen men en uppdatering av förståelsen för biomakten och nya praktiker sammankopplade med en ny retorik anpassad till 2000-talet är utan tvivel, även för vår del, extremt brådskande nödvändigt idag.
——————————————————————————
Från Konfliktportalen.se: Stefan Bergmark skriver När Bonnier debatterar sig själva, Hans Norebrink skriver Nationalismen som vägrar dö, Johan Frick skriver Vad väntar jag på?, Anders_S skriver Friskväderstorget – en felkonstruerad plats, mathiavelli skriver Att veta var man börjar, men inte var det slutar, vandringsmyran skriver Regionalism i Sverige och politik (del 1, södra sverige, södra norrland)
För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.
