Hyressättningssystemets paradox

De senaste veckorna har jag gjort research kring ett antal centrala frågor kopplade till förhållandet för hyresgäster till ett projekt. Vid närmare studier av Umeås hyressättningssystem finner jag ett, för mig, väldigt paradoxalt förhållande för de hyresgäster som ämnar förbättra sina närområden.

Jag har aldrig haft en tanke på att äga mitt boende. Jag har (i princip) inga vänner som gör det, borträknat möjligen någon bekant längre in i landet, och mina föräldrar har aldrig gjort det. Jag växte upp som barn av hyresgästförhållandet. En av hundratusentals som växt upp i de allt för ofta misskrediterade så kallade miljonprogrammen - om än i ett sådant område som påminner väldigt lite om de allra största i Sveriges storstäder. I teorin skulle jag möjligen, med lite tur och mycket möda, få ett banklån och på så sätt kunna köpa min bostad här i Umeå. Samtidigt saknar jag överhuvudtaget korvören i sparpengar och därmed innebär ett “ägande” av lägenhet (bostadsrätt) för mig, snarare att jag hyr av en bank än direkt av t ex den kommunala allmännyttan. I praktiken är riskerna precis lika stora, om inte större. Och så ser det ut för väldigt många människor idag med allt mindre stabila anställningsformer. Poängen är alltså inte att gnälla och säga - “titta vad synd det är om stackars mig” - utan att förklara den avsevärda vikten av tillgängliga och billiga hyreslägenheter.

Som hyresgäst kan man dock utan tvivel ofta känna sig maktlös inför de förhållanden som är så centrala i det liv man lever. När jag har börjat självstudera min (och andras) situation som hyresgäster dyker så många föremål för ett inlägg likt detta upp att det skulle kunna bli en hel serie, eller t o m en egen blogg. Jag ska emellertid, så länge, fokusera på ett för mig centralt ämne som hyresgäst här och nu.

När jag började studera hyressättningsformerna här i Umeå Kommun så blev det ganska tidigt klart för mig att det inte är allt för enkelt att förstå sig på. Jag vågar anta att de flesta av oss hyresgäster knappast mer än tittat åt de dokument som förklarar formen för hyresregleringar som antogs här i staden på 1990-talet för att jämna ut förhållandena, framförallt mellan kommunala fastighetsbolag och mindre privata aktörer. Låt mig dock försöka förklara, i alla fall själva grunden. Hyressättningen regleras av ett slags “råd” som består av Bostaden AB (kommunala allmännyttan), Hyresgästföreningen och en samlingsorganisation för privata fastighetsägare. Dessa använder sedan ett slags poängsystem med en rad olika variabler (ca 500 st) indelade i flera centrala kategorier. För att få en grundsyn gjordes en gigantisk översyn av i princip alla (hyres)bostäder i Umeå av dessa som sedan kompletteras i varje förhandling. Poängsystemet är baserat på:

A) lägenhetens storlek och skick, alltså antal badrum, antal kök, typ av golv, typ av kakel, tvättmaskin, diskmaskin osv - ni förstår.

B) Områdets kvalitéer - typ tillgång till motionsspår, parker, närhet till mataffärer och andra affärer, estetisk kvalité/karaktär, tillgång till kollektivtrafik, antal kvarterslokaler, närhet till skolor och så vidare.

C) En enkät som genomförs inför varje hyresförhandling där boende i staden får poängsätta / statusmärka olika bostadsområden utifrån en skala. Man kan kalla det “medborgarnas attityder gentemot olika områden”.

Sedan slås alla variabler inom dessa kategorier ihop och utifrån poängen omvandlas det sedan till hyresnivå och hyresgästen får en sänkning eller, för det mesta, en höjning. Systemet är i allmänhet accepterat av den organisation som företräder oss hyresgäster - Hyresgästföreningen - där jag själv även är medlem. Detta beror troligen på att det sällan framförs ett mer progressivt alternativ från vänster, samtidigt som högerkrafter ständigt trycker på för ett ännu sämre alternativ - marknadsanpassad hyressättning, vilket generellt ger betydligt högre ökningar om man tittar på hur det ser ut i andra jämförbara länder.

För mig finns, som rubriken uppenbarligen beskriver, en tydlig paradox i det här. Som hyresgäst i allmännyttans bestånd här på Ålidhem (och uppvuxen i närområdet) värnar jag självklart om mitt närområde. Jag, precis som många av mina grannar, vill att vår närmiljö ska förbättras och många väljer att aktivt delta i dessa förbättringar genom kvartersråd, politiska påtryckningsgrupper och, så klart, hyresgästföreningens lokalgrupper. Det som dock är uppenbart, när man tittar på hyressättningssystemet, är att risken finns att detta engagemang slår tillbaka på oss som hyresgäster - genom höjda hyror. För när vi förbättrar i våra kvarter genom att starta kulturlokaler, odla i våra allmänna trädgårdar, stadsvandra eller på andra sätt främja vår närmiljö så påverkar detta oss negativt på två fronter genom hyressättningssystemet. För det första kommer våra lägenheter få en högre poängsats som direkt orsak av de förbättringar vi deltar i, det är uppenbart av “B” ovan. För det andra riskerar (!) attityden gentemot vårat område att förbättras för gemene medborgare i attitydundersökningen (“C” - ovan) vilket också ger våra bostäder en högre poängsats. På det sättet höjer vi indirekt våra egna hyror bara genom att värna om vår närmiljö. Detta är utan tvivel paradoxalt. Jag vill ta hand om mina grannar och bo bra, men jag har knappast ett stort utrymme i plånboken för hyreshöjningar. I slutändan kan mitt engagemang i mitt eget bostadsområde leda till att jag själv måste flytta för att jag “gentrifierat” bort mig själv i processen. Om jag däremot istället börjar råna mina grannar, bränna deras bilar på vår parkering bakom huset och klottra fientliga slogans på vår husfasad - då kommer förmodligen också hyran att sänkas, både på grund av att media rapporterar detta (sämre resultat i “C”) och direkt genom “B”, att närmiljön försämras.

Känslan inför denna paradox blir i slutändan en enorm kluvenhet. Av precis samma skäl känner jag mig även kluven till projekt som “Hållbara Ålidhem” (mer: här, här, här, här, här och här) även om jag spontant älskar många av de saker som ingår i projektet. Ålidhem är mitt område. Det är här min identitet finns. Det är här omkring jag växt upp, mina föräldrar jobbat (och jobbar fortfarande), det är här jag besökte ungdomsgården, köpte mina första chockladcigg. Jag räds av tanken att det här området i framtidens snabbt växande Umeå ska bli ett område för en helt annan typ av människor - lite rikare, lite miljömedvetna, lite kulturellare - samtidigt som vi bor än längre bort i ett annat område som inte är lika attraktivt.

——————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Den skandinaviska vargstammen är utdöd, L. O. K. Ejnermark skriver Akihabara Majokko Princess, Fredrik Jönsson skriver Filmen om Cornelis Vreeswijk, Kaj Raving skriver Regeringen budgeterar för nytt tågkaos

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.