Behovet av verklig stadskamp är akut
I en tid då allt fler rör sig mot städerna i allmänhet och metropolerna i synnerhet skapas också behovet av en progressiv stadsanalys i motstånd till den kapitalstyrda stadsplanering som idag har en omfattande påverkan över våra liv. Hur identifierar vi problemen? Hur skapar vi en annan berättelse? Hur blir staden vår?
2005 passerade officiellt antalet människor boende i städer de boende på landsbygden i världen. Här i Sverige skedde denna process för årtionden sedan och idag bor bara cirka 15 % i något man kan definiera som glesbefolkade områden. Detta gör inte de boende i glesbygdens intressen mindre relevanta och betyder knappast heller att de ska räknas bort eller förminskas som politiskt subjekt. Däremot är det uppenbart att det sedan arbetarrörelsens begynnelse skett en avgörande förändring som inte kan frånses när man ska analysera – och vidare organisera – människor utifrån deras vardagsförhållanden. Med nuvarande utveckling kommer dessutom flykten från landsbygden in mot städerna i allmänhet och metropolerna i synnerhet att fortsätta i ett än högre tempo. Detta samtidigt som det helt saknas en inomkapitalistisk, ”logisk” förutsättning för de gigantiska folkförflyttningarna. Städerna växer i antal invånare men tillgången till jobb och i synnerhet bostäder uppstår inte i takt. Den yttersta globala konsekvensen av detta är utan tvivel kåkstäderna med ibland hundratusentals inofficiella invånare utan tillgång till grundläggande förutsättningar som dricksvatten, elektricitet och sanitet. Förflyttningen av människor mot metropolen har sina tydliga och delvis komplexa orsaker i kapitalackumulationen och är ett tydligt bevis på kapitalets mest irrationella sida ur ett långsiktigt perspektiv. Staden är på många sätt och på många geografiska platser en oberäknelig kokpunkt, redo att explodera. Vilket delvis sker men under – politiskt sätt – väldigt oorganiserade former.
Men trots den uppenbara situationen erhåller den nyliberala höger som producerat dagens förhållande en fullkomlig hegemoni över diskussionen kring denna utveckling i sig. Berättelsen om tillväxtens automatiska jobbskapande framstår för de flesta som rationell och trovärdig. I en tid då städer konkurerar med varandra om kapital (och i förlängningen arbetstillfällen) är det knappast underligt att deltagandet i denna kapplöpning om resurser framstår som en naturlig politisk reaktion. Om ett nytt hotell byggs så måste någon bygga det, därmed skapas jobb i byggbranschen. När hotellet är färdigt behövs receptionister, bartenders, städare och så vidare vilket i sig skapar sysselsättning i en rad branscher. På detta sätt skapas en berättelse där den nyliberala doktrinen lyckas sätta agendan för att framstå som det progressiva alternativet ur den kris med medföljande arbetslöshet som de själva skapat genom just delvis den typen av spekulationer som föranleder t ex ett stort hotellbygge.
Det är även precis här det blir tydligt hur dagens vänster, de (eller vi) som ska företräda det myller av människor som drabbas av kapitalets härjningar, helt saknar ett trovärdigt alternativ i en av de mest centrala frågorna i vår samtid och i förlängningen – människors vardag. Vi hittar ingen annan väg framåt utan fastnar i en dragkamp för att hålla tiden stillastående. De få antaganden som säger oss att den nyliberala stadsutvecklingen drar åt fel håll har inte skapat någon annan väg ut. Vi säger bara ”nej, hit men inte längre” eller positionerar oss, t ex i Socialdemokratins fall, som de mest ansvarsfulla och i viss mån humana förvaltarna av den rådande situationen.
…I en helt vanlig stad
I de flesta vanligt förekommande beskrivningar av marknadsekonomiska effekter på moderna städer ligger utgångspunkten i metropolen. Det är förvisso helt naturligt eftersom just en rad metropolitiska samhällen kan ses som sociala laboratorium för den (stads)utveckling som sedan följer världen över. Los Angeles, New York, London, Sao Paulo, Mexico City och Tokyo utgör utan tvivel några av dessa sociala laboratorier, vilket gjort att de även studerats omfattande i de embryon till en marxistisk förklaring av staden (som fenomen) som ändå framtagits, bland annat av David Harvey.
Samtidigt blir det uppenbart att det, t ex för oss i Sverige, blir svårt att hitta en tydlig spegelbild i metropoler med uppåt 20 miljoner invånare när vår största stad i sin krans har cirka 1,5 miljon invånare och många av våra tio största städer bara har 100-150 000. Vi ska självklart använda Harvey m fl som en logisk utgångspunkt för dessa studier men samtidigt göra tydliga försök att applicera de spridda likheter vi kan se i vår egen närmiljö, ett mikroförhållande av det vi läser om i de verkliga metropolerna.
Här i Umeå bor idag cirka 115 000 invånare. Staden har växt, ur svenska förhållanden, nästan explosionsartat sedan etableringen av Universitetet vid 1950-talets slut. Mycket tack vare miljonprogrammet har dock utvecklingen skett relativt odramatiskt i förhållande till många städer och även om tendenserna till gentrifieringsprocesser absolut existerat under de senaste femtio åren så är även de milda. Skälen till att en stad kunnat växa i den takten under tidsepoken i fråga är naturligtvis mångfaldiga och går (samt bör) grävas djupare i. Samtidigt vill jag ändå påstå att skiftet från en Keynesianistisk ekonomi till en nyliberal (ny)ordning innehåller ett relevant skifte som gör det svårt att jämföra dåvarande tid med den stundande, och delvis påbörjade, stadsutvecklingsprocessen här i Umeå. Med 2000-talet har tillväxtfrenesin blivit ytterst påtaglig i den lokala politiska debatten. Umeå har, likt många städer, flera utsatta målinriktade stadsomvandlingsprojekt där det kanske mest relevanta och talande i sammanhanget är projektet om 200 000 invånare till år 2050. Detta mål föranleder sedan en massiv omstrukturering av stadsrummet i sig genom, vid sidan av bostadsbyggande, en förtätning av stadskärnan, etableringen av flera större marknadscentrum i ytterstadsdelarna och en biltrafiksringled. Det behöver knappast påpekas att denna omstrukturering innebär en förändring av den miljö vi lever i nära totalt. I den nyliberala ordningen skapar alltså alla dessa projekt, ja visionen i sig, tillväxt via arbetstillfällen. Samtidigt uteblir diskussionen om själva innebörden av omvandlingen helt och hållet vilket i sig bör vara den logiska utgångspunkten för all typ av omstrukturering i människors vardagsmiljö.
Den process som pågått under decennier under relativ tystnad är utförsäljningen av det kommunala fastighetsbeståndet till privata aktörer, i synnerhet i stadskärnan men även på andra platser. Detta har skapat en situation där framförallt fastighetskoncernen Balticgruppen AB tillskansat sig en allt mer monopollik situation över innerstadens utveckling. Koncernen äger idag en större del av det centrala beståndet än Umeå Kommun. Samtidigt har man lyckats köpa upp många av de fastigheter som idag står till grund för en exploatering av innerstaden – bland annat byggnader runt Rådhustorget (Umeås centrala mittpunkt), Tullkammaren, Varmbadhuset (En av Umeås äldsta byggnader), Kvarteret Hammaren (delvis rivet bostadsbestånd) samt flera byggnader kring Vasaplan (Umeås bussmötespunkt) inklusive den som innehar gallerian Kungspassagen. På detta sätt har beslutandemöjligheten om Umeå centrums utveckling överlämnats i privata händer. Förvisso kan alltid byggnadsnämnden och kommunfullmäktige stoppa vissa processer men utifrån nuvarande situation är det en marginell chans att det sker och att det mothåll som ändå existerar kan skapa en annan väg framåt snarare än ställa Umeå i ett stillastående läge likt det som beskrivits tidigare i denna artikel.
De byggen som idag planeras i exploateringen av Umeås centrumutrymme följer en likriktad modell för konkurrenskraftiga städer. Det handlar först och främst om att byta ut gammal (delvis kulturminnesmärkt) bebyggelse med utrymmeseffektivare, modern – t ex kontorsbyggnader och ”attraktiva bostadsrätter” – samt större shoppinggallerior och höghushotell som alla ger större avkastning för fastighetsägaren per kvadratmeter yta. I processens första fas rivs ett antal hyresfastigheter i innerstaden vilket i sig av många skäl bör diskuteras och problematiseras. Samtidigt är detta inte den yttersta risken med den typen av likriktad utveckling som planeras för Umeå centrum. Med nybyggda hus och en ökad exploatering av innerstaden riskerar lägets attraktivitet att höjas lavinartat. Detta är den typiska gentrifieringsprocess vi ser i de flesta innerstäder. De mindre butiker, lokaler för ideella kulturföreningar, intresseorganisationer och icke-kommersiella mötesplatser riskerar via gentrifieringen att tryckas ut ur stadskärnan när lokalhyrorna uppvärderas pga. attraktionen som skapas av den nya bebyggelsen. På det sättet skapas en homogen stadskärna med shopping och kommersiella nöjen i centrum. Vi ser redan detta i viljan att flytta stadsbiblioteket från sitt attraktiva läge i anslutning till centrala gator och kollektivtrafik till förmån för ännu en shoppinggalleria, för att nämna ett exempel. I förlängningen är det vi som blir förlorarna när vi tvingas undan från de ytor vi haft tillgång till i vår egen närmiljö till förmån för ”tillväxten”. Små företag som Sega Råttan (anrik stadskiosk i Umeå) och H-Ströms Antikvariat kulturmötesplatser som Verket, offentliga mötesplatser som alternativa teatrar, bibliotek, hyresfastigheter osv. är de som i första hand riskerar att bli ett minne blott i Umeås stadskärna när denna process väl sätter igång på allvar. Det finns gott om exempel på hur gentrifieringsprocesser av innerstadsområden har sett ut i Sverige och vilka konsekvenser som följer där med. Att Umeå skulle vara ett undantag är högst otroligt i sammanhanget. Denna berättelse är i sammanhanget självfallet både förenklad och generell, varje specifik utvecklingsdetalj förtjänar att synas i sömmarna, men den kan i alla fall stå som en grundläggande uppfattning om vad som håller på att hända utifrån granskning av exempel från andra städer både i Sverige och internationellt. Detta berör självklart även endast i första hand innerstaden vilket ska sägas inte betyder att processerna även påverkar även andra stadsdelar eller pågår på likartade sätt där. Som jag tidigare skrivit fyller även redan dagens hyressättningssystem sin funktion i en ständigt, om än inte lika snabb, pågående gentrifieringsprocess av stadsdelar med fattigare befolkning.
Vad bör göras?
Behovet av en alternativ berättelse om stadens innehåll och funktionalitet är utom alla tvivel akut idag. Vi har konstaterat att utvecklingen är illavarslande och direkt missgynnande för flertalet. Vi har också konstaterat, kortfattat, hur den kan se ut även i mindre städer genom exemplen ovan men fortfarande saknas en analys som inte endera är varsamt administrerande av kapitalets härjningar eller ett försök att endast agera stoppkloss i utvecklingen vilket får vänsteralternativ att framstå som konservativa, bakåtsträvande.
Att skapa en alternativ väg framåt som utmanar kapitalet utan att fastna i meningslösa politiska dogmer kräver i första hand en deltagande strategi. Vi behöver börja hitta forum för diskussioner rörande vad vi är för och vill ha i första hand och därifrån skapa oss en bild av vad vi är emot och varför. Vi kan krasst konstatera att vi lever i en miljö där allt större delar av de allmänna egendomarna tillfaller ett fåtal och anpassas utifrån sin möjlighet att skapa mervärde snarare än att fungera utifrån det bruksvärde som utgår från våra behov. Vi bör förslagsvis börja med att identifiera vilka rum som fyller en viktig funktion i våra liv och varför de gör det. I Umeå är stadsbibliotekets funktion som social mötesplats och allmänning utan tvivel ett möjligt exempel på ett sådant rum. När vi identifierat vilka rum som är viktiga kan vi även staka ut vilka som saknas och varför de saknas. Hur kan vi försvara de vi har tillgång till och skapa nya samt skydda de från övertagning? Jag vill hävda att det endast är denna stig som är möjlig att vandra för oss som vill identifiera problemen, skapa trovärdiga alternativ och sätta dessa i rörelse.
