>> 907

Analys: Den brittiska studentrörelsen

Efter en månad av intensiva studentprotester börjar en bild av den brittiska studentrörelsen träda fram och ge möjligheter för en samlad analys. I denna artikel har jag försökt samla några grundläggande teser kring varför rörelsen på kort tid kunde skapa en stark motmakt i politiken.

De brittiska studentprotesterna mot avgiftshöjningar för högskolestudier har utgjort en större maktbas än vad många trodde var möjligt för utomparlamentariska rörelser under det tjugoförsta århundradet. På en månad har man både förändrat mandatförhållandet i en specifik parlamentsomröstning och skakat om opinionsläget i landet. Inte sedan Polltax-protesterna i början av 1990-talet har en, främst, gatubaserad rörelse gjort så starka avtryck i den brittiska politiken.

Att analysera det brokiga myller som studentrörelsen de facto utgör är ingen enkel uppgift. Det finns mycket information men ännu – av naturliga skäl får sägas – få heltäckande analyser som förklarar varför just denna (eller dessa) rörelser lyckas där andra har misslyckats. Ur det massiva informationsflöde som den senaste månaden kommunicerat protesterna går det dock att urskilja ett antal metodiska och teoretiska linjer som kan utgöra ett embryo till en större förklaring. Min målsättning här är därför inte att göra anspråk på en helhetstäckande analys, utan snarare att ge grundförutsättningar för en svensk diskussion kring de erfarenheter som gör sig synliga i kommunikationen.

1. Enhet i sak – mångfald i taktik

Den brittiska studentrörelsen har ett gemensamt mål i sak, men det är här viktigt att dra en skiljelinje här. Det gemensamma målet i sak utgör inte ett gemensamt mål i ideologi utifrån bemärkelsen att ideologi betyder en större berättelse om samhällets uppbyggnad och utifrån det – ett gemensamt mål. Studentrörelsens gemensamma mål i sak är att stoppa avgiftshöjningarna vid högskolestudier. Att den gemensamma utgångspunkten innehåller en otrolig bredd är ett viktigt påpekande för att kunna analysera studentrörelsen i Storbritannien. Studentrörelsen utgår från ett materiellt krav. I en historisk kontext går det närmast att jämföra med de stora fackföreningarna som också i första hand organiserade utifrån det materiella intresset (”Jag tjänar på att vara med här”) snarare än ideologisk enhet (”Jag är med för att jag definierar mig som Socialdemokrat/Syndikalist” osv). En modern sådan rörelse i Sverige skulle kunna vara Planka.nu utifrån tesen ”Jag är med i P-kassan för att jag tjänar på det” snarare än ”jag är med i P-kassan för att jag vill ha gratis kollektivtrafik”. De ökade avgifterna för högre studier i Storbritannien utgör ett hot för mångas möjlighet att utbilda sig bland dem som studerar idag. Men det är också ett hot som föräldrar med yngre barn, personer med småsyskon i yngre ålder, högstadieelever & gymnasieelever själva kan identifiera sig i eftersom det även ligger i deras personliga eller närståendes intresse.

De som identifierat sig med studentrörelsen kan alltså i ideologisk kontext vara allt från kommunister till borgare. Ja, faktum är till och med att en stor del av studentrörelsens bas går att hitta bland dem som i vårens brittiska parlamentsval röstade på partiet Liberaldemokraterna som då vann sympati med vallöftet att minska avgifterna för studier men nu – i koalition med Torypartiet – är de som inför höjningarna. De ideologiska skiljelinjerna tycks dock spela en obetydlig roll när enhet i sak råder. Vid liknande svenska försök har ofta en skarp kritik från vänster gjort gällande att dessa typer av rörelser blir oförmögna att ställa verkligt progressiva krav och istället urvattnas till liberala projekt. Utifrån utvecklingen hittills i Storbritannien tycks inte dessa farhågor bekräftas. Tvärt om tycks den underliggande klasskopplingen (att förslaget främst drabbar fattiga) i frågan flytta den samhälliga debatten och politiska kursen – vänsterut, och dessutom öppna upp förståelsen för andra former av motstånd mot nedskärningar och privatiseringar.

Studentrörelsens tydliga mål i en sakfråga tycks också öppna dörrarna för en mångfald i taktik. Diskussioner har självklart funnits om att våldsamheter vid demonstrationer (som ett exempel) skadar studenternas kamp men det har aldrig blivit en splittrande faktor. Snarare tycks många tycka att ändamålet helgar medlen och att rörelsen generellt tjänar på dynamiken som existerar där inom. Avsaknaden av en styrande ideologisk strömning spelar förmodligen en avgörande roll för det taktiska myller vi ser inom studentrörelsen. Ingen grupp – eller person – tillåts göra anspråk på att föra rörelsens talar och därifrån diktera villkoren för dess taktiska val. Istället har rörelsens olika grupper och delar på ett närmast anarkistiskt vis tagit decentraliserade beslut inför varje motståndsakt vilket gjort att olika grupper fått utrymme att välja sin egen konfliktgrad. Decentraliseringen har därtill givit grupperna ett utrymme att själva föra sin talan och därmed välja hur de vill rikta sin kritik mot förslaget. Det har utan tvivel visat sig skapa ett enormt utrymme för militanta och semimilitanta aktioner såsom blockader mot specifika företag och politiska partiers kontor.  De taktiska åtgärder som sedan visat sig lyckade i form av t ex medial publicitet (och därifrån: möjlighet att hålla sakfrågan vid liv) har snabbt spridit sig till andra grupper, med ockupationerna som främsta exempel.

Exemplet på den brittiska studentrörelsens uppbyggnad om ”enhet i sak – mångfald i taktik” visar på ett lyckat försök att applicera modellen som tidigare använts vid stora enskilda protestförsök under namnet konfrontativt icke-våld -  t ex G13 i Köpenhamn och motståndet mot nazisternas Dresdenmarsch i Tyskland, på en större rörelse i större tidsrum, även om det idag är svårt att säga om likheterna är slumpartade (learning by doing) eller en konsekvens av att drivande personer innehar gedigen kunskap från nämnda försök.

2. Medial taktik – Att utnyttja sitt antal för att ta kontroll över informationsflödet

För att göra en övergripande analys av den brittiska studentrörelsen bör den mediala taktiken nämnas. Historiskt har dels kontroll – men även möjligheten att ligga ett steg före motståndaren – varit avgörande för många rörelser som lyckats skapa sig ett maktförhållande. Den borgerliga pressen innehar, i de flesta länder, en hegemonisk ställning över medieutrymmet. Man kontrollerar de stora dagstidningarna, radiokanalerna, tv-kanalerna samt avgörande informationsflöden på Internet. På detta sätt når man ut till en stor mängd människor med en information som allt för ofta flyttar fokus från där rörelserna vill se det. Kontrollen över informationen kan vara avgörande för utgången av sociala kamper. När man organiserar en social rörelse är det utifrån detta utan tvivel viktigt att hitta vägar att utjämna styrkeförhållandena i information. Det är svårt, men det går att göra, kanske framförallt genom att utnyttja resurser som makten ännu har svårt att kontrollera. Det är detta som skett vid en rad avgörande skeden i historien både från progressiva och reaktionära rörelsers sida och i förlängningen – till deras vinning.

I mitt försök att analysera den brittiska studentrörelsen blir denna kamp om informationsflödet en viktig pusselbit som även den grundar sig i rörelsens decentralisering.

Decentraliseringen i sig har nämligen effektivt visat sig gynna möjligheten att massinformera. I centraliserade rörelser uteblir ofta basmedlemmarnas möjligheter att uttala sig eftersom all kommunikation ska utgå från den centrala makten där ofta specifika personer utses för rollen att skriva pressmeddelanden, göra uttalanden i media och liknande. Decentraliseringen ger alla engagerade en möjlighet att föra sin egen talan i rörelsens sammanhang. I den brittiska studentrörelsen finns tiotusentals människor som valt att göra detta. Aktionsgrupper, specifika ockupationer och samlande krafter (t ex demonstrationsarrangörer) har alla använt sociala kommunikationsflöden för att föra ut sin bild av både sakfrågan och specifika händelser. Man har twittrat, använt facebook, startat bloggar, lagt ut bilder på öppna sidor som Flickr och videofilmat för Youtube och Vimeo. Samtidigt har mängder av individer inom rörelsen gjort samma sak på egen hand. Resultatet av denna massiva decentraliserade kommunikationsbas syntes tydligt under D-day (den fjärde aktionsdagen i samband med parlamentsomröstningen den 9 december). I demonstrationerna fanns tusentals personer som skickade information i form av text, bilder, video och ljud ut i öppna kanaler på Internet. På Londondemonstrationens officiella twitter-hashtag (#demo2010) inkom över 20 inlägg (ibland mer) per tio sekunder (den normala uppdateringsfrekvensen). Det var näst intill omöjligt att uppta all information som utgick i flödet men det intressanta med mängden information blev tydlig. När något specifikt hände (t ex ett fall av extrem polisbrutalitet) så bekräftades händelsens sanning i att mängder av människor, oberoende av varandra, samtidigt twittrade ungefär samma information var för sig. Detta gjorde att de stora medierna helt misslyckades med att föra ut missinformation då faktiska bevis hela tiden tvingade dem att korrigera informationen till studenternas fördel. Ett exempel går att hitta i en rapport från BBC som under dagen gick ut i etern. En polis hade blivit allvarligt skadad och i BBC:s beskrivning var det på grund av våldsamma demonstranter. Det faktiska skälet var dock ett annat – polisen hade glömt spänna fast stigbygeln på sin sadel (han var en ”mountie”, en ridande polis) och gled därför ner under hästen när ett chockningsförsök genomfördes från polisernas sida. Flera personer filmade och fotade händelsen och kunde därmed direkt blottlägga BBC:s missinformation vilket föranledde att kanalen blev tvungna att dementera uppgifterna.

Studentrörelsen lyckades alltså, helt utan mediala resurser, till stor del kontrollera informationsflödet och styra mediernas rapportering genom decentraliserat massdeltagande. Förmodligen är detta en viktig faktor i studenternas framgångar som proteströrelse och det faktum att man lyckats sänka både det Liberaldemokratiska partiet (opinionsmässigt och internt) samt skakat om majoriteten i parlamentet rejält.

Diskussionen om de Brittiska studentprotesterna förtjänar en bredare och djupgående debatt, även här i Sverige. Troligtvis kan analyser utgöra ny förståelse för de förhållanden vi måste ta hänsyn till för att kunna skapa lyckade och dynamiska proteströrelser. De analyser som görs i detta inlägg ger ingen helhetsbild men kanske några första steg mot den förståelsen.

——————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: campkent skriver För federnäslandet!, Fredrik Jönsson skriver Visst ”vågar” jag svara om farsan, utlänningar och Lenin, Röda Lund skriver Julklappstips: Asylkalendern 2011, Kaj Raving skriver Stefan Löfven (s) förespråkar högersväng med bortre parentes i a-kassan, autonomak skriver Kort parentes ang. Lenin, Roya skriver Den västerländska yttrandefriheten: gränslös när den slår nedåt, begränsad när den slår uppåt

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.