Medveten segregation & verkliga “problemområden”
För snart två år sedan arrangerade Förbundet Allt åt Alla en rad uppmärksammade bussresor i svenska storstäders rikare områden. Bussturerna belyste en viktig och konkret fråga i städernas klasstruktur: Den handlade om segregation. Men i motsats till den allmänna bilden, inte om stora hyreshustäckta områden, utan om rika, självsegregerade dito. Denna text är ett försök att lyfta (om än lite) nytt ljus på frågan och vikten av att fortsätta arbeta kring den.
Segregation i allmänhet och segregerade bostadsområden i synnerhet omnämns fortfarande, närmast mekaniskt, i samma trötta mediejargong. De segregerade områdena är alltid och utan undantag, utpräglade arbetartäta stadsdelar nästan avgörande byggda under miljonprogrammet (även om undantag existerar vilket jag ska komma till senare). När Förbundet Allt åt Alla för snart två år sedan började arrangera bussresor under namnet ”Odla ditt klasshat - Safari i överklassdjungeln” för att påvisa avsaknaden av diskussion (och aktion) kring de övre klassernas medvetna självsegregering var det utan tvivel en frisk fläkt i sammanhanget. Frågan som lyftes var, och är fortfarande, viktig:
”Hur kommer det sig att det att mer bemedlade klassers medvetna avskärmande inte benämns som segregation – att dess områden inte benämns som ”problemområden” som behöver integreras?”
Kampanjens material talade sitt tydliga språk. I alla de svenska större städer man undersökte visade sig överklassens bostadsområden mer segregerade än de områden som benämns som ”segregerade” i medierna och den politiska diskussionen – såväl sett till ekonomi, etnisk bakgrund, ålder och andra variabler utifrån vilka man vanligtvis beskriver segregation. I vissa fall visade sig de områden som beskrevs som segregerade vara just relativt integrerade – d v s: de boende innehade förhållandevis stor variation när det kom till ovan nämnda kategorier. Att segregationen i rikare skikt är medveten – självvald – och i fattigare skikt omedveten – påtvingad – bör om än tydligare peka ut den otroliga problematik som genomsyrar all samhällsdebatt om integration kontra segregation i samtiden.
Idag är segregationsdebatten kanske viktigare än någonsin. I Malmö har Sveriges första regelrätta ”gated community” (även kallat grindstad på svenska) slagit upp portarna för den bemedlade befolkning som önskar fullt skydd från de omgivande massorna och snart öppnar (själv-sic) liknande i Stockholm och Göteborg. Begreppets (“segregation”) mening kan knappast bli tydligare än just i dessa exempel av tydligast medvetna avskärmning. Det är omvänd (”reaktionär”) stadskamp – otillgängliggörandet av stadsmiljön till fåtalets fördel. Och exemplen på hemliga städer i just denna bemärkelse kommer oundvikligen bli en del av den svenska urbana miljön över tid, precis som det har i många av världens metropoler men än så länge tydligast existerande i USA som land. Detta är det huvudsakliga integrationsproblemet idag, det råder inga tvivel. Vi har en i princip etniskt och ekonomiskt homogen samhällskategori (klass) som medvetet och utan skygglappar skapar och upprätthåller rumslig segregation.
I mindre städer är tendensen grumligare, men den finns likväl där. I Umeå radas villastad efter villastad upp på tryggt och behörigt avstånd från stadens utnämnda ”problemområden”. Det är inget högsta skikt med fantasisummor på sparkonton i skatteparadis likt extremproblemen från våra storstäder (Örgryte i Göteborg, Fridhem i Malmö, Stocksund i Stockholm osv) utan ett etniskt vitt mellanskikt – eller kanske ”småborgerlighet” – som bosätter sig i de likartade villaraderna. Men det är samma tendens: Social och ekonomisk medveten segregation. Här passerar inga fattiga, här passerar inte kollektivtrafiken på väg till (uppfattat) otrygga platser, här är de enda möjligt icke-vita barnen adopterade och fostrade av andra goda samhällsmedborgare. I slutändan spelar samma mediejargong sin roll. Segregationen finns någon annanstans, i områden som (i Umeå) heter Ersboda, Mariehem, Ålidhem. I områden där befolkningen till viss del råkar heta Mohammed, eller Fatima (trots att de också heter Anders, Lina, Kenny). I områden där vissa saknar arbete (trots att vissa andra är brevbärare, undersköterskor, verkstadsarbetare, studerande). Bland alla vita Jenny, Adam, Lars och Gudrun (och med total avsaknad av Mohammed och Fatima) och deras nypolerade SUV:ar på Blåkullevägen är man integrerade. Segregation? Här? Nej, inte då.
Mediernas (och politikens) diskurs kring begreppet rumslig segregation är ett problem, vare sig det handlar om en utpräglad överklass eller ett bemedlat mellanskikt. Den flyttar ansvaret för segregationen från dess verkliga ursprung – socialt medveten segregation uppifrån och segregerande politisk stadsplanering – till axlarna på de lägre skikt (i huvudsak arbetarklassen) som minst av alla bär ansvar för den samt möjligheten att motarbeta densamma. Den flyttar fokus från de faktiska ”problemområden” där segregation de facto frodas – ibland i en uttalad agenda (som i fallet med ”gated communities”).
En viktig fokus för de progressiva rörelser som vill bekämpa klassamhällets uttryck i fysiska rum är att belysa, och agera mot, frågan om självvald segregation i högre ekonomiska samhällsskikt. Hos vilka hittar vi problemet? Vad kan vi göra åt det?
————————————————————————-
Från Konfliktportalen.se: L. O. K. Ejnermark skriver Den borgerliga ormtungan, petter skriver En ny berättelse eller en ny makt?, Stefan Bergmark skriver När vardagsbekymren gick som på räls, Röda Lund skriver Det sociala upproret sprids i Nordafrika, autonomak skriver Our hungry hearts and this old world’s about to collide, Bo Myre skriver 10 – 16/1: International week of actions in solidarity with the Reykjavík Nine
För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.
