Livet i Limbo: Vänsterns kris & Krisens vänster
Vänstern är i kris. Tesen är nu allmänt vedertagen och diskussionen har flyttat in på lösningarnas arena. Men hur har vi egentligen valt att definiera denna kris? Består den i en allmän kris för marxistiskt ideologiska rörelser eller är det en kris i synnerhet för de parlamentariska (vänster)partierna? Pågår det rent av ett idéskifte där gamla rörelser helt enkelt, mer eller mindre ofrivilligt, lämnar över stafettpinnen till andra nya idéer och praktiker som i nuet är svåra att sätta fingret på, just för att de inte faller in i de traditionella fårorna?
En ruttnande Socialdemokrati på historiens soptipp
I Livet i Limbos svenska introduktion – som tyvärr uteblev i Brands tryckta version men återfinns på fantastiska Guldfiske – ligger fokus på en ruttnande svensk Socialdemokrati som sedan länge allienerat sig från det subjekt man fått förtroende att företräda (arbetarklassen) genom att acceptera Nyliberalismen och därmed sålla sig till den evigt likartade fåra ”moderna” partier av socialliberal karaktär med fokus på ”ordning i finanserna” och administrerande av en avreglerad kapitalmarknad. När arbetarklassen väl benämns är det ur ett sociologiskt perspektiv, ofta ur en synvinkel på arbetaren som ett offer (ett objekt) som måste räddas (delvis från sig själva). Och Brand har rätt, Socialdemokratin ligger i all väsentlighet och ruttnar på soptippen. I alla fall om man ser på partiet utifrån den kontext det växte fram ur, hur de byggde upp sitt förtroendemandat och vilken klassammansättning som möjliggjorde processen.
Två scenarior tycks, för mig, troliga vid ett skådande i spåkulan med fokus på framtidens socialdemokrati. I det ena håller man den nyliberala kursen men lyckas med retorik, ”rätt” partiledare, fördelen i det som finns kvar av partiets historiska mandat och en stor skopa PR-arbete att lägga sig en centimeter till vänster om Moderaterna och tillsammans med ett allt mer populärt Miljöparti, återvinna makten men till priset av en högervridning som närmast upprättar en total parlamentarisk enighet, långt värre än idag. Det är tyvärr, får man säga, även precis det scenario som skulle öppna dörren för nyfascistiska Sverigedemokraterna att växa till den nivå vi ser liknande partier göra i andra Europeiska länder. Partiets anti-etablissemangslinje passar tillståndet som handen i handsken – Man får spela rollen som uppstickaren mot det totala samförståndet när politiken polariseras i en nyanslös högermitt.
Scenario två för Socialdemokraterna är betydligt mindre troligt men ändock inte helt bortom realism. Det innebär i sak att Socialdemokraternas vänsterflygel vinner mandatet att leda partiet i den linje som bland annat tidningen Tvärdrag förespråkar, men även många utomparlamentariska och småpartitillhörande vänstertyckare. Den uns av ”möjlighet” för denna linje att faktiskt få vind i seglen ligger i den stämning som uppstått inom Socialdemokraterna sedan den så kallade Primegate, ”skandalen” där ett antal (höger)sossar visade sig jobba under dold mantel på uppdrag av svenskt Näringsliv, arbetarrörelsens gamla ärkekonkurrent. Primegate är egentligen ingen jätteskandal, det är snarare mycket väntat om man ser den allmänna diskursen som varit rådande inom partiet i över två decennier men det tycks ändå ha skapat en märklig stämning där högerflygeln tvingats lämna utrymme till en allt mer optimistisk vänster. Problemet med scenario två är att en allt för tydlig vänstervridning av politiken omöjliggörs av det politiska klimatet i sig, i partiet – såväl som utanför (t ex i medierna). Den något diffusa parlamentariska mittpunkten har i decennier samfällt med Socialdemokraternas nyliberalisering flyttat allt längre i samma riktning. Det är svårt att bortse från detta faktum. En Socialdemokratisk vänstervridning lik den Tvärdrag med flera drömmer om måste föregås av något som ger den trovärdighet. Och i ett land där över 90 % av all media ägs av högern är drevet inför en sådan kursändring svårt att föreställa sig i förväg. Det saknas en materiellt förankrad folkrörelse som följer dagens klassammansättning i grunden för en sådan förändring, om den överhuvudtaget är möjlig inom en sådan typ av organiseringsmodell (Vilket jag kommer lämna här och nu för att återkomma till i alla mina kommande inlägg kring ämnet). Min subjektiva uppfattning av scenariot kring en stark vänstergir vid den Socialdemokratiska kongressen i maj är att partiet vid valet 2014 skulle närma sig så skrämmande låga siffror att det de facto skulle innebära partiets död. Jag tror förvisso att man skulle landa högre än Vänsterpartiet p g a den anknytning man ändå har till en mer vänstervriden LO-rörelse men detta skulle också vara hela partiets väljarbas, låt oss gissa att den skulle ge 10 -15 %. Vad som än händer tycks det svårt att frånkomma beskrivningen av Socialdemokratin som just ett ruttnande lik. I alla fall i egenskap av en stark företrädare för en klassbas av den typ man faktiskt utgjorde en gång i tiden.
Vänsterpartiet, Trondheimmodellen och det osäkra trevandet
För att analysera den svenska arbetarrörelsens tillstånd bör vi även ta oss en ordentlig titt på Vänsterpartiet som ändå får sägas utgör den traditionella arbetarrörelsens andra parlamentariska fästning och härstammar från samma kontext som Socialdemokratin.
Vänsterpartiet är ett litet parti, både i relation till parlamentariskt mandat (röster) och sett till det faktiska antal individer som, passivt eller aktivt, är medlemmar i partiet. När det kommer till krishantering är detta generellt både en styrka och en svaghet. En svaghet för att små partier ofta övertolkar situationen, agerar mer drastiskt (tror på quick-fixes som partiledarbyten). En styrka för att bredden i partiet faktiskt tycks få utrymme att komma till tals i den interna debatten och för att väljarbasen trots allt är så liten att rädslan för omvärderingar av teori och praktik inte nödvändigtvis behöver innebära en seg och slitsam process. En stor del av Socialdemokratins interndebatt förs genom direkta angrepp mellan falanger i offentlig media, inför en bred publik men med litet deltagande bland gräsrötterna. I Vänsterpartiets fall tycks rörelsen vara så pass liten att människor faktiskt känner och träffar varandra och därmed öppnas inte heller utrymmet för den typen av bittra mediala falangstrider vilket märks tydligt i det kryptiska förhållningssättet som t ex Jonas Sjöstedt, som aspirerar på partiledarrollen, haft till en eventuell kandidatur i medieutfrågningar. Vänsterpartiets debatt känns på något sätt mer närvarande och möjligheten att göra intryck in i de innersta kretsarna via debattinlägg, bloggkommentarer och så vidare är en uppenbar realitet med konkreta exempel från t ex Framtidskommissionens debattinlägg samt svaren på Dagens Arena.
Vänsterpartiets idédebatt tycks faktiskt också ta sig en del intressanta uttryck, vilket bland annat märks i ovan nämnda debatt. Framtidskommissionen har faktiskt bemödat sig att titta på vad andra socialistiska rörelser sysslar med (i bred bemärkelse) runt om i Europa. Man har försökt identifiera lyckade strategier utan att nödvändigtvis göra den (klassiska) populistiska högergiren för att attrahera väljare från den nuvarande parlamentariska ”mitten”. Vänsterpartiets främsta intryck tycks komma från den så kallade Trondheimsmodellen och Holländska Socialistiska Partiet. Idén handlar om att attrahera en bas inom arbetarklassen genom materiell praktik. Jag uttrycker förvisso samma skepcism som Martin Hofverberg (Dagens Konflikt) gjorde i debatten på Dagens Arena angående risken i att bli en välgörenhetsrörelse snarare än en rörelse som identifierat den nuvarande klassammansättningen och därifrån skapat praktiker som möjliggör dessa klassubjekt att bedriva offensiv kamp. Samtidigt tycks debatten i Vänsterpartiet inneha en potential just för att man öppnar dörren för denna typ av diskussioner och vågar ta ett steg framåt. Här tycks ändå potentialen för en bred debatt finnas där Vänsterpartiet och den utomparlamentariska vänstern drar så pass lika grundslutsatser kring problemet att man faktiskt kan börja utveckla intressanta praktiker som samverkar även om en bra bit återstår dit, och mycket kan fela på vägen i ett parti som lastas av sin tradition och trots allt har så pass stora rättrogna falanger som kan upprätthålla status quo inom partiet. Vad som händer återstår att se men jag skulle ändå vilja påstå att utvecklingen är positiv och att debatten är värd att ta. Jag är tveksam till att kursändringen skulle få Vänsterpartiet att växa parlamentariskt, men, det är på helt andra nivåer den skulle kunna ge kraft åt ett uppsving i konkret klasskamp. I första hand tycker jag mig se potentialen i faktumet att Vänsterpartiet innehar kapital på en helt annan nivå än andra delar av den svenska vänstern. Kapital som, om det användes till att bygga upp sociala center, medieprojekt, stadsdelskontor och liknande skulle bli en resurs för långt många fler än partimedlemmarna. Jag vill alltså lägga in en optimistisk anmärkning för de slutsatser som just nu dras av partiets framtidskommission utan att säga att jag tror att partiet i egenskap av just ett parlamentariskt parti ensamt kan fylla den typ av roll som Socialdemokraterna i Sverige eller de ryska Bolsjevikerna gjorde back in the days. En avancerad klassammansättning kräver en avancerad och anpassad organiseringsmodell men Vänsterpartiet kan möjligen spela en roll i den ekvationen.
Europa i lågor – Sverige i stiltje
Europa står i lågor. Sedan finanskrisens utbrott 2008 har gigantiska protester utbrutit i en mängd länder. I Grekland har generalstrejkerna avlöst varandra samtidigt som banker och finansmyndigheter satts i brand. Landet är en kokpunkt för nya rörelser, idéer och allianser i spåren av krisen. Samtidigt gör studenterna och prekära ungdomar uppror i Italien, Frankrike, England. För bara några veckor sedan skedde de största kravallerna i Rom sedan det omtalade upprorsåret 1977. Få var förberedda på explosionskraften i de allianser som växer fram mellan studentrörelsen och allt hårdare ansatta fabriksarbetare på bland annat Fiat. I England växte en studentrörelse i protest mot avgiftshöjningar fram som från ingenstans och det var på håret att förslaget röstades ner i parlamentet efter veckor av ockupationer, kravaller, aktioner och diskussionsforum. I flera länder har även regeringar fallit efter stora protester. Det hände på Island redan i början av krisen och nu i veckan utlyste Irland nyval efter att ett flertal parlamentsledamöter avgått i protest mot sparpaketen. I flera av fallen har de nyliberala sparpaketsförespråkarna varit just Socialdemokrater, likt exemplen i Brands förord. Traditionella vänsterkrafter tycks förvisso vara inblandade i många av protesterna, men de har knappast utgjort dess kärna. Det är nya nätverk och allianser mellan kämpande subjekt som växer fram i former utanför den traditionella organiseringsformen för marxistisk vänster. Än innehar knappast dessa rörelser någon revolutionär styrka men det går att se ett embryo till nya organiseringsmodeller för materiell kamp som växer fram direkt ur den samma och dess subjekts direkta behov. Möjligen kan de traditionella vänsterpartierna, som Vänsterpartiet i Sverige, spela en roll i dessa rörelser men då gäller det utan tvivel för dessa att inneha en stor portion ödmjukhet för de behov som växer fram bland de som kämpar.
I förhållande till de protester vi sett i vissa Europeiska länder, och som nu även tycks växa fram i Nordafrika genom den Tunisiska Jasminrevolten (även i detta fall en svårdefinierad allians mellan en rad subjekt), ligger Sverige i lä. Jag ska inte göra anspråk på att försöka ha en trovärdig analys av det, här och nu, men jag vågar ändå tro att vi med tiden kan komma att se en liknande utveckling här eftersom analysen utgår från klassammansättningen som till stor del är likartad i Europeiska länder och hur denna väljer att organisera sin nysammansättning (eller ”politiska klassammansättning”, samma sak).
I kommande inlägg ska jag äntligen försöka förflytta mig till det konkreta i Livet i Limbo-debatten. Hur ser klassammansättningen ut? Vilka subjekt finns i klasskampen som har potential att formas till en nysammansättning? Vilka strategier tycks växa fram i samband med detta? Och kanske framförallt: Hur står detta i förhållande till den bild Turbulence målar upp i sin text, hur kan vi använda den i diskussionen?
——————————————————————————————
Från Konfliktportalen.se: L. O. K. Ejnermark skriver Maria Rankkas reaktionära fantasivärld, Kaj Raving skriver Regeringen suger – inte minst för vad man gjort med sjukförsäkringen, Cvalda skriver Tintin: Uppropet, Lasse Franck skriver Amöbabönder, martin skriver Tid att vara kritiskt nyfiken, Johan Frick skriver En dementi är på sin plats
För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.
