Bland tomma hus & drömmare
Det finns mängder av tomma hus i Sverige, och lika många bakomliggande skäl till att dessa står just tomma. Samtidigt råder svår bostadsbrist och de som saknar hem blir allt fler. Detta är en liten historia om vissa av dessa tomma hus, drömmar om bruksvärde, fastighetsmarknaden, luckor i lagen och ockupanter med juridiken på sin sida
Idag bestämde jag mig för att ta en promenad och kolla in ett ställe där det för drygt ett decennium sedan fanns ett tomt hus här i stan i en avgränsande stadsdel. Huset har alltid legat där, i kanten av en skogsdunge, som en övergiven idyll, lämnat av oförklarliga skäl. Min tanke var att huset idag, drygt ett decennium senare endera skulle vara rivet eller bebott. Det ligger trots allt i en av stadens mer populära stadsdelar, och bara några träd blockerar en makalös älvsutsikt som de flesta villaägare skulle döda för. Men så stod det där, fortfarande tomt, än mer förfallet än senast. Genom fönstren skymtade dammiga möbler, några flyttkartonger. Fönstret på övervåningen var sönderslaget, räcket till verandan på väg att ramla ner i den stora igensnöade trädgården.
Jag har en förkärlek för urban bebyggelse i allmänhet, och övergiven sådan i synnerhet. Det måhända vara min också mest blandade sida. Konservativ och progressiv på samma gång. Det är fascinerande vad som döljs bakom fyra väggar, alla historier, minnen, människor som har en gemensam relation till rummet i sig. Samtidigt är det beklämmande att det är ett lagbrott att bruka dessa övergivna fastigheter, samtidigt som det är fullkomligt i sin ordning att låta de stå just tomma.
Och det finns många anledningar till att hus lämnas öde. I storstäderna ser vi allt oftare ödefastigheter som en konsekvens av avancerad fastighetsspekulation. Ett marknadsspel som i grund och botten handlar om att köpa och sälja vid rätt läge, att trissa upp priser, vinstmaximera affären. Ett annat skäl, som är vanligare än många vet, är det affektiva skälet. Hus som ärvs efter en bortgången släkting av någon som bor på en helt annan plats, och som behåller detta hus för att det innehar ett affektivt värde. Man har växt upp där, tillbringat somrarna på besök, lekandes i trädgården, kanske har en när kär dött innanför väggarna och att låta någon annan bo där fungerar inte känslomässigt för förvaltaren i fråga. Inte heller har man ork eller råd eller tid att sköta huset, som således förfaller. Detta är troligen skälet till att det hus som inledningen i denna text beskriver fortfarande står öde i en attraktiv stadsdel. Ett tredje, och kanske vanligaste skäl ska självfallet nämnas i sammanhanget. Många hus står tomma i väntan på att rivas, eller på grund av att de helt enkelt är till fara för hälsan pga problem med asbest, mögel, fukt och förfall. Jag vill påstå att de flesta husen som ockuperats i Sverige de senaste åren tillhör denna kategori av rivningskåkar, i mer eller mindre gott skick, som ibland får stå i åratal i väntan på ritningar, bygglov, en god konjunktur, perfekta räntelägen och avancerade upphandlingar.
Men det finns också ett fjärde, betydligt mindre vanligt, skäl till att hus lämnas öde i Sverige. Men det är också otroligt intressant, framförallt för de som sysslar med husbesittning av en eller annan anledning. Detta kallas Herrelösa hus. Jag stötte på termen för ett antal år sedan i ett ockuperat hus i Barcelona. Ett hus som var fredat i en tid av hård repression och nästan dagliga vräkningar mot ockuperade hus i hela Europa, men i synnerhet i staden Barcelona. En vän som bott i det ockuperade huset i nära ett decennium berättade att huset var herrelöst. Det saknade en ägare. Detta berodde på att den som en gång i tiden ägt huset hade försatts i konkurs men på grund av problem med fastigheten, förfall och liknande bedömde Fogden i fråga att huset inte var en tillgång, utan en belastning för konkursboet. Detta skapade i sig ett dödläge, eftersom fogden endast tar över ägodelar som anses tillföra inkomst. Huset blev herrelöst, det saknade en formell ägare. Alltså fanns inte heller någon som kunde köpa huset eftersom ingen kunde sälja det, och det fanns inte heller någon som kunde anmäla ockupanterna vilket i många länder krävs för ett ingripande, även rent generellt i Sverige även om det tycks fungera lite mer subjektivt i praktiken från polisens sida.
Några år efter min vistelse i Barcelona, närmare bestämt sommaren 2008, ockuperades ett förfallet trähus på Ön, en stadsdel tillika Ö belägen mitt i Umeälven här i Umeå. Här upptäcktes en liknande historia på svensk mark. Huset i fråga existerade inte hos Lantmäteriet, de man vanligtvis kontaktar för att få reda på vem som äger en fastighet, eller mark. Enligt Lantmäteriet låg på platsen bara mark, inga hus, och marken ägdes av Umeå Kommun. Det kom senare att visa sig att husets historia var just en historia för sig. Det hade upprättats som en del av ett interneringsläger för baltiska krigsflyktingar under andra världskriget. En mindre barackstad temporärt uppbyggd med en hel rad byggnader där just denna av någon anledning aldrig revs. Men på grund av byggets temporaritet existerade det aldrig med formellt bygglov. Det fanns alltså formellt sätt inget hus, och inte heller någon ägare. Och eftersom marken ägdes av kommunen kan man fråga sig om det inte generellt borde falla under någon form av allemansrätt att vistas på platsen. Nåväl, husockupationen avslutades likväl på grund av husets allt för slitna karaktär. Men exemplet visar att det faktiskt finns luckor i systemet, kryphål för en drömmande ockupant att utnyttja i sökandet efter det ovräkbara huset.
Men historien slutar inte riktigt här. För faktum är att så kallade Herrelösa hus även existerar här i Sverige på samma grund som exemplet från Barcelona. Vanligtvis i lite mindre samhällen, men också i impopulära och eftersatta områden. Så här beskrivs ”problematiken” i en riksdagsmotion från 1999 som dock aldrig föranledde någon förändring:
“Enligt gällande lagstiftning är det en fastighetsägare som har ansvaret för att underhållet av en fastighet sköts. Detta kan vålla problem när ägaren av en fastighet går i konkurs. Det handlar inte sällan om fastigheter belägna i centrala delar av en kommun som på så sätt lämnas utan tillsyn och underhåll. För kommunen finns av naturliga skäl ett intresse att centralt belägna fastigheter skall vara underhållna på ett godtagbart sätt men också med omsorg för eventuella hyresgäster.
I det läget tar kommunen kontakt med tillsynsmyndigheten (kronofogde- myndigheten) för att få den att agera. Kronofogdemyndigheten hänvisar då till konkurslagstiftningen som säger att konkursförvaltaren endast är skyldig att ta med sådana tillgångar i konkursbouppteckningen som inbringar ett positivt värde och alltså ökar de tillgångar som kan delas ut till konkurs- borgenärerna. Fastigheten står då utan ägare eftersom den förre ägaren gått i konkurs. Ingen kan köpa fastigheten eftersom det inte finns någon säljare och ingen kan få lagfart på fastigheten. Det finns inte heller någon som kan åläggas att sköta fastigheten så inte skada uppstår. Fastigheten förfaller utan att kommunen eller någon annan kan göra någonting. Lagstiftningen kring fast egendom tillhör den starkaste lagstiftningen i detta land, trots detta uppkommer dylika missförhållanden.”
Vid en liten googling framkommer att dessa hus inte är helt ovanliga. Uppmärksammade fall finns i en rad kommuner, men de som aldrig talas om kan vara desto fler. Frågan är om denna situation måhända kan vara en öppning för just husockupanter och försök att förvalta hus i långvariga ockupationer. De kan kanske åtminstone stå som en liten blinking till de där ute som ständigt letar efter det perfekta huset. Hur en ockupation i ett herrelöst hus ter sig vet vi först när någon de facto gjort ett försök i praktiken. Själv väntar jag på min sida landet och hoppas att det inte dröjer allt för länge.
——————————————————————————
Från Konfliktportalen.se: » 907 skriver Bland tomma hus & drömmare, Kaj Raving skriver EU:s ord Bildts lag, Jöran Fagerlund skriver Ljuv musik som kulturinslag på Vänsterpartiets årskonferens
För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.
