Nog nu! #Swedishrevolution
Ett demokratimanifest för #spanishrevolution #europeanrevolution & #swedishrevolution. Que se Vayan todos! Sno, förändra, sprid vidare, utveckla gemensamt!
Nog nu!
Under större delen av 1900-talet har de västerländska imperialiststaterna hämtat sin legitimitet i polariseringen mellan två världar, det kalla kriget. Vår frihet har speglats i andras ofrihet. I flerpartisystemens valfrihet och medborgerlig rösträtt, i yttrande- & mötesfrihet. I pressfrihet. Senare allt mer i form av grundlagda mänskliga rättigheter vid sidan av ovan nämnda. Rätten till bostad, rätten till mat och vatten, rätten att inte bli kränkt på grund av etniskt ursprung, sexualitet, kön. Självklara måttstockar som gjort en inordning möjlig mellan oss och dem, de andra – odemokraterna. Och visst har hyckleriet hela tiden funnits där som kapitalets ständiga skugga: Västunderstödda stadskupper i Sydamerika till exempel. Men hyckleriet har kunnat rättfärdigas i polariseringen som Kalla kriget innebar. De socialistiska makter som störtades med hjälp av kapital från väst med Chile som främsta exempel kunde delvis undermineras med hjälp av det röda hotet från öst. Man kunde säga: ‹‹De är snälla nu, men vi vet vad som kommer hända om de etablerar sig›› pekandes med hela handen mot Leningrad. Våra egna krav på frihet tycks i denna värld alltid relativa mot den ofrihet som fanns runt hörnet. På många sätt ställde liberalernas inramning av demokratibegreppet också många kommunister i en obehaglig position där demokrati- & frihetsbegreppen relativiserades och sköts åt sidan. När man måste spela på andras spelplan, ja då spelar man nog helst inte överhuvudtaget.
Så föll muren, sovjetimperiet med alla dess sattelitstater vittrade sönder. Ideologiernas död proklamerades med den reella socialismens begravning och dess statyers fall.
Den Thatcheristiska nyliberalismen svepte över världen. Marknaden tog över och politiken lämnades i en förvaltande roll. Fackföreningar slogs sönder och statlig makt privatiserades. Samtidigt upphörde polariseringen mellan två världar av gott och ont. Visst fanns det fortfarande skurkstater – Iran, Nordkorea, Kuba. Men de var marginella mot det nya Imperiets maktsfär. De små eftersatta, utstötta staterna kunde knappast agera legitimerande för demokratin som sådan. I dess ställe kom Kriget mot terrorismen. En på många sätt intern fiendebild i relation till den externa som Kalla kriget innebar. Men att fienden är mitt ibland oss innebär också att kriget sker i vår egen sfär. En fundamental krock med det förhållande som var rådande under större delen av 1900-talet. Detta krig legitimerar inte vår egen demokratiska konstitution – det inskränker densamma. Det är inte ubåtar utanför St.Petersburgs kust, inte heller satteliter som fotar militärbaser i främmande land eller spioner som rör sig i det okända fiendelandet. Det är istället övervakning av oss alla, av vår kommunikation. Elitstyrkor i våra egna förorter med automatkarbiner, inskränkningar i mötesfriheten och undantagstillstånd i form av ‹‹terroristlagar›› som med motiv som enda skiljelinje underminerar de sagda demokratiska grundfundament som legitimerat det västerländska projektet. Det dessa saker de facto innebär är att våra nationer inte längre lever upp till sina självskapta definitioner av ett demokratiskt förhållande. Det förflyttar den liberala doktrinen till ett annat rum, en post-demokrati som kräver nya definitioner, nya ramar för sin legitimitet. Samtidigt uppstår något av ett vakuum i det utrymme som liberalerna lämnat men som fortfarande är intakt med internationella spelregler i de imperiella konstituerande organen, som FN. Det är alltså plötsligt inte längre liberalernas spelplan med givna positioner. Det är vår spelplan där liberalerna nu står i den position många kommunister tvingades ställa sig under Kalla kriget. Positionen av relativiseringar och försök att förflytta sig till andra, nya, arenor. Det är en Orwellisk värld på många sätt och vis men en blottad sådan – allt fler kan se det.
Tunisien, Tahrir, Placa de Catalunya
Dagen då kejsaren vandrar ut på gatan utan kläder är dagen då multituden – den svärm av individer i uppror mot makten – ställer sig på Tunisiens gator och pekar: ‹‹Han har ju inga kläder ju! Kejsaren är naken››. Kejsaren i metaforen är inte Ben Ali, inte heller är det Hosni Mubarak eller någon annan person till makthavare. Det är hela det globala imperiet, hela dess nätverk av ‹‹förvaltande›› där trådarna är oskiljbara. Finanskapital, europeiska demokratier, USA, Nordafrikanska diktatorer – alla är de oskiljbara trådar i det Imperiella nätverket. Alla är de skyldiga. Vi förstod det när våra utrikesministrar vägrade välja sida de där nätterna vi satt uppe och tittade på Al-Jazeeras sändningar från Tahrirtorget. Deras roll blev blottad av vapenaffärerna och de transoceanska samarbetena om flyktingkontroll som talade sitt tydliga språk om den nuvarande spelplanen. Att de sedan valde sida för multutiden när det väl var uppenbart att Hosni Mubarak skulle avgå, och att de tillsammans satte in militär i Lybien mot den fullkomligt galne Khadaffi spelade mindre roll – det var för sent. En naken kejsare är fortfarande naken när han höjer sitt vapen. Multitudens reaktion är fortfarande: ‹‹Han saknar kläder!››. Nakenheten, bristen på legitimitet, den plötsliga transparensen av imperiets funktion raderar skiljelinjen mellan det onda och goda fullkomligt. Det förstärks av Hugo Chavez och liknande så kallade ‹‹socialisters›› taktiska stöd för Khadaffi och Ben Ali. Vi mot dem har blivit Multituden mot Imperiet. Från de Nordafrikanska metropolerna, via de Sydamerikanska realsocialistiska experimenten till den Europeiska unionens hjärteland. Det nya demokratibegrepp som här växer fram är en ny odefinierad utopi. Ett motsatsförhållande till IMF:s krissanerande, undantagstillstånd, privatiseringar och klimatkris. Begreppets icke-definition definieras alltså av att vi alla är överens om vad vi inte vill ha. Motståndet behöver inga partier, inga symboliska färger – det färgas av antagonismen och konstituerar sig i nya krafter. Precis som Imperiet är ett nätverk av finanskapital, nationalstater, valutor och transnationell handel är denna Multitud ett nätverk av subjekt bortom 1900-talets rörelselogik.
Mot en ny makt – Multitudens konstituerande kraft!
Det finns nu två tydliga uppgifter som träder fram ur de Nordafrikanska stridsropen. Den första, och kanske mest självklara, är upproret. Avsättandet och illegitimerandet av den rådande makten, nedmonterandet av Imperiet. Det har redan börjat och sprider sig nu som en löpeld – ingen vet var det ska explodera härnäst. Upproret är en samlande kraft, en maktuppvisning, en kollektiv kärleksförklaring till livet. Viljan till någonting annat. Men här finns även den andra uppgiften som redan gör sig tydlig i de återkommande resningarna i Kairo. Den konstituerande kraften, våra samlade begär i en ny makt som kan garantera det alternativ som upproret kräver. Det är det moment då vi tillsammans väljer att skapa ‹‹det gemensamma››, det moment då vi börjar använda vår kollektiva kunskap bortom tanken på privat och offentligt. Bortom såväl nyliberala doktriner som realsocialistiska planekonomier. En kreativ kraft vid sidan av upproret som konstituerar ett samhälle som gör det gamla överflödigt. Kvartersråden, gratisverkstäderna, soppköken, de gemensamt skapta och förvaltade mötesplatserna, fabrikerna som börjar tillverka efter behov, busschaufförerna som stänger av betalningssystemet.
Vi står i ett vägskäl mellan postdemokrati och riktig demokrati. Och våra vänner i Egypten, Tunisien, Spanien och på många andra platser väntar nu vårt deltagande. När militären skjuter skarpt mot Tahrir, och när den spanska polisen slår ner sittande demonstranter med batonger ser vi alla bristen på legitimitet i själva handlandet. Och det bästa vi kan göra är att ta våra egna torg. Vi kan göra det nu, eller invänta nästa stora kris men förändringen är ofrånkomlig. Det är vi som är de riktiga demokraterna.
