>> 907

Hållbara Ålidhem pt.2

Kampanjen “Hållbara Ålidhem!” som jag tidigare skrivit om här har nu börjat köra lite bemötande verksamhet här i området och runt omkring. Själv stötte jag ihop med två glada ungdomar på Ålidhem centrum som bad mig fylla i ett formulär (morot: En gratis månadshyra!) med mina synpunkter på upprustning/omvandling av mitt (kära) bostadsområde. Ni som känner mig kan nog räkna ut att det här var en väldigt tillfredsställande stund för min del, både formuläret men kanske framförallt diskussionen med Bostanden/Umeå Kommuns representanter!

Nu får jag väl ana att det i deras tjänsteroll ingick att vara ganska välvilligt inställd till mina åsikter men det gladde mig ändå att de själva hade både god förståelse för, och egna åsikter om, gentrifieringsrisken i ett projekt som detta.

För min egen del är ju det här med “hur vill du att ditt bostadsområde ska vara?” en ganska simpel fråga. Jag vill ha: Närhet till “vård, skola, omsorg”, närhet till mataffärer (och liknande) och framförallt vill jag ha goda förutsättningar för resande, alltså t ex fungerande kollektivtrafik och bra cykelförutsättningar till lägsta möjliga pris. Grundtanken är väl egentligen att jag varken vill behöva lägga tid eller pengar på vardagsresande (alltså det som inte är “nöje” utan “måste” snarare). Ett stort plus i kanten är slutligen tillgänglig fritids-&nöjesinfrastruktur. Alltså kulturhus, krogar, fritidsgårdar och annat som ligger kanske lite i gränslandet för vad som vanligtvis ses som basbehovet, eller hur man ska uttrycka det. Att jag väljer att bo på just Ålidhem är ju väldigt förankrat i hur viktigt detta är för mig då det de facto fortfarande är relativt fungerande här även om en hel del nedskärningar gjorts bara under min livstid.

Själva grundtanken med miljonprogammet ligger ju också just i dessa kärnvärden. På 1960-talet rodde stor bostadsbrist i Sverige och standarden för arbetarklassen var under all kritik. Många bodde extremt trångbott utan el, värme och rinnande vatten och fortfarande på 60-talet med utedass eller liknande lösningar. När man därför bestämde sig för att bygga en miljon bostäder mellan 1965-1975 (miljonprogrammet) så byggde man med precis detta som grundtanke. En familj på fyra personer skulle bo i en fyra och till det ha en god grundstandard i kök, sanitet, badrum osv. Dessutom byggde man allt som oftast i anslutning till större arbetsplatser (närhet till jobbet!) som t ex en stor industri, eller som i Ålidhems fall - i anslutning till Sjukhuset - stans största arbetsplats. Dessutom byggde man ungdomsgård, flera förskolor, skola, centrum (mataffärer, kiosk, “torg” för evenemang, krog osv) samt vårdcentral i själva närområdet. Således blev också miljonprogrammet en gigantisk standardhöjning för arbetarklassen generellt i Sverige som tyvärr sällan ges sin rättmätiga respekt i samhällsdiskussioner - dock med förståeliga skäl.

Under 1980-& 90-talets privatiserings och nedskärningsvågor blev allt för många miljonprogramsområden så kallade “sovstäder” i ytterkanten av städerna utan varken närhet till jobb (industrierna lade t ex ner på många platser eller flyttades från landet) eller till infrastruktur. Tack och lov hände aldrig detta på just Ålidhem och det är också därför vi bör se, och värdesätta den tillgänglighet (och de möjligheter) områden som detta faktiskt kan ha.

Personligen hoppas jag innerligt att Bostaden och dess bundsförvanter i projektet förstår vikten av levande självständiga stadsdelar och att framförallt vi boende har förståndet att sätta ner foten om gentrifiering eller nedskärningar görs på vår bekostnad. Vi behöver inte avveckla idén med miljonprogrammet - vi behöver återgå till grundidén, alltså öka tillgängligheten i områdena - och därmed kämpa för 1, 10, 100 nya miljonprogram för att åter hantera bostadsbristen innan den blir riktigt alarmerande!