Kajorna & nya vindar i “vänstern”
För någon månad sedan ockuperades en övergiven landstingsbyggnad (gamla barnpsykiatrin) i Uppsala och öppnades upp för allmänheten under namnet Kvarteret Kajan. Det primära skälet för Uppsalaockupanterna var bristen på gränsöverskridande och medborgarstyrda sociala mötesplatser i staden. Under dagarna av ockupation blev det öppna huset den kulturella smältdeg som ockuperade hus allt som oftast blir genom mängder av arrangemang, spelningar, fester, utställningar och så mycket mer där till. Ockupanterna krävde också en dialog med politiker (kommun & landsting) om att få ta över och förvalta byggnaden för detta ändamål. Motkravet blev således att dialog inte skulle upptas förrän ockupanterna lämnade byggnaden i fråga vilket man därför också i slutändan gjorde.
Nu har dialogen med både Uppsala Kommun & Landsting pågått ett bra tag och den verkar tyvärr relativt fruktlös. För mig personligen är hela processen med Kajornas ockupation (och taktik) intressant eftersom den till stor del liknar husockupationerna här i Umeå under 2008, både i målsättning, taktik och utförande. Resultatet här blev att dialogen rann ut i sanden. Till det finns mängder av skäl men i första hand skulle jag nog personligen hänvisa till faktumet att vi satte så pass stor tillit till politikerdialogen och riktade vår energi in i den, att det i slutändan blev ett dödläge när dialogen föll samman. Jag hoppas självklart att samma sak inte händer Kajorna nu men jag har full tillit till att de faktiskt vet bäst själva vad de sysslar med. I allmänhet bör ju alla “aktivister” få gå sin egen väg och lära sig sina misstag (och vinna sina segrar!) och i det stora hela bidrar varje ockupation till ännu en liten uppluckring av synen på allmänningar, tomma hus, kommunalt ägande och så vidare. Mycket vatten har det runnit under broarna sedan våra första ockupationer för lite mer än två år sedan och i allmänhet har ockupationerna i sig bidragit till en intressant vändning (och teoretisk diskussion) i den utomparlamentariska vänsterns praktik. Det vill säga - att “öppna upp” istället för att “sluta sig”, förenklat.
Vänstern som bred och brokig rörelse börjar faktiskt i allmänhet att ta sig en hel del andra uttryck idag än när jag blev “aktiv” för snart ett decennium sedan. Det är definitivt en mindre rörelse just nu till rent folkantal men i mina ögon en betydligt mer progressiv sådan. Husockupationerna, syndikalisternas fackliga reorganisering (med registerkamperna i huvudsak) och den allmänna öppenheten är tecken på en rörelse som är “vänster” men vill bli arbetarrörelse. I en tid med högervindar, nedskärningar och havererad socialdemokrati (28,8% i senaste opinionsmätningen - inte “stadsbärande” precis) är det enormt glädjande och i viss mån, förvånande, att den utomparlamentariska vänstern öppnar upp sig och blommar ut.
Om husockupanterna i Uppsala tar ett nytt hus efter den (förmodligen) kraschade dialogen vet jag personligen inte. Om de gör det så hoppas jag att de helt sonika skiter i politiker, dialog och allt vad det heter. Husockupationerna fyller en roll i sig själva som är nästan mer intressanta än fasta sociala mötesplatser. De lär folk att samarbeta och kompromissa, de blir nästan uteslutande kulturella oaser som bryter gränser och framförallt är de progressiva i sin essens - för de öppnar upp när samhället sluter sig.
————————————————————————————-
Från Konfliktportalen.se: » 907 skriver Invigningen av “Hållbara Ålidhem!”, Anders_S skriver Gardell: Soldaterna sköt innan de bordade, Kaj Raving skriver Tandvård ska omfattas av högkostnadsskydd – det är en klassfråga
För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.
