>> 907

Är du anställningsbar, lilla vän?

Hösten 2010 i Storbritannien. Liberaldemokraterna har brutit den historiska pendeln mellan Labour och Tory och genom ett succéartat valresultat tagit sig in i regeringen. Nick Clegg, partiets ledare bedrev en valkampanj i polemik mot just det trötta förvaltande styrets pendling mellan ovan nämnda partier. Clegg hade ett för många centralt vallöfte, i skuggan av 2008 års finanskris med efterföljande tal om brittisk skuldsanering: Liberaldemokraterna kommer inte delta i nedskärningar och avgiftsbeläggande av utbildningssystemet. Clegg var inte otydlig, det finns till och med bilder på honom hållandes plakat mot just avgiftsbeläggning av högskolan. Så fick Liberaldemokraterna sitt opinionsmässiga uppsving, och valresultat därefter - genom röster från ett akademiskt mellanskikt, och deras barn som precis var i färd med att påbörja sina högskolestudier. Men lika snabbt som det gick för Alliansen att lägga ner Arbetslivsinstitutet efter en valkampanj om försvar av ‹‹den svenska modellen››, gick det för Liberaldemokraterna att ingå i en koalitionsregering med det konservativa Torypartiet (Thatchers gamla fästning) och sedermera avisera ett hårt nedskärningspaket riktat mot den högre utbildningen. Pudelns kärna var avgiftsbeläggning av ‹‹icke-produktiva ämnesområden››, d v s: Humaniora. 

Det här var startskottet för den multituda brittiska studentrörelse som under hösten, vintern och våren genomförde massprotester, aktionsdagar och i månader ockuperade brittiska universitet. UK-Uncut, ett viktigt nätverk inom rörelsen, riktade strålkastarljuset mot en rad brittiska företag som nolltaxerat på hemmaplan med statens goda minne, för att föra ut vinsterna till skatteparadis. Ett av dessa var Topshop, som gång på gång fått sina butiker sönderslagna, ockuperade, blockerade. Studentrörelsen hittade en kraftfull metod för att påvisa hyckleriet i finanskrisens orsaker och lösningar, och den avgörande skillnaden mellan myndigheternas syn på arbetarklassens fusk, och kapitalets fusk. Den position som de brittiska studenterna antog finns utan tvivel fog för sociala rörelser även i Sverige att applicera på hemmaplan. Centralt i arbetslinjen har från början varit jakten på bidragsfuskare via åtstramningar och omstruktureringar i t ex Försäkringssystemet och A-kassan. Ett problem som ur samhällsekonomiskt perspektiv visat sig marginellt, men som blir central slagpåse för att möjliggöra stölden av det gemensamma för bekostandet av skattesänkningar. Samtidigt har vi företag som Ikea. Stora svenska varumärken, kapitalägare som notoriskt flyttar pengar utom landets gränser för att undvika beskattning. Ett reellt samhällsekonomiskt problem som bara tycks ha en lösning: Sänkta skatter - the race towards the bottom, som britterna skulle sagt. Fusk är alltså relativt - även i Sverige, beroende på om du har reumatism och råkat få någon extra tusenlapp på kontot, eller om du heter Kamprad i efternamn, ‹‹säljer Sverige som varumärke i andra länder››, och på köpet råkar få någon miljard extra. 

Sedan i höstas har jag väntat på att argumentationsspiralen från de nyliberala tankesmedjorna i Sverige ska slå in på det givna spåret. Att humaniorastudier skulle komma att hamna i skottgluggen var väntar - långt före Svenskt Näringsliv idag (30/6-2011) släppte sin rapport om förslag till avgiftsbeläggning. Man har tagit små, antydande steg, som när man nyligen införde avgiftsbeläggning för utländska studenter vid svenska högskolor. Här i Umeå, på vårt Universitet, har det inneburit att de utländska studentantalet minskat från 500 förra terminen, till 42 den kommande. Den gamla klassikern: ‹‹Först tog dom alla judar, men då protesterade jag inte…›› ringer i bakhuvudet vid studier av reaktionerna kring avgiftsbeläggningens avisering. 

Det finns två ideologiska utgångspunkter för den nyliberala synen på utbildning. Den första är ganska given, den handlar om produktiva individer. Det produktiva värdet sett ur arbetsmarknadssynvinkel är helt enkelt inte tillräckligt för att motivera ett stort bidragsmaskineri för Humaniorastudier. Det följer tydligt logiken även i den svenska arbetslinjen om minskade omkostnader för samhället och via skattesänkningar större ekonomiskt svängrum för vissa befolkningsgrupper som förhoppningsvis är så stora att de fortsätter rösta efter plånboken (det så kallade tvåtredjedelssamhället).

Den andra utgångspunkten kan vi med hjälp av den Tunisiska revolutionen framana. När man tittar på orsaker till upproren i Nordafrika så är det i de flesta slutsatser tämligen uppenbart att en bildad befolkning, som inte får ekonomiskt gensvar för sin utbildningsnivå, är en farlig befolkning. Strejker, missnöje bland underklassen i kåkstäderna och bristen på demokrati är också delar av en större ekvation här - men upproret har en trygg bas i missnöjet bland akademiskt utbildade studenter som sedan tvingats tillbaka in på en låglönemarknad, i brist på en fungerande arbetsmarknad. Det är helt enkelt farligt att ha högutbildade medborgare som lever i misär. De har vana av kollektiva samarbeten, de har kunskap om tidigare revolter, om filosofi, om teknologi och kommunikation.

När Svenskt Näringsliv skriver att arbetslösa ungdomar studerar humaniora för att skapa sig en inkomst är det exakt denna utveckling som sker. Det högutbildade prekariatets framväxt i Europa. Alla de ungdomar som slentriansöker Genusvetenskap, Ekonomisk Historia eller Filosofi och plötsligt får bekantskap med kritiskt tänkande, Marx, Gramsci, Butler och termer som hegemoni, kapitalackumulation för att efter en termin åter söka jobb i äldrevården, på lagret, på bemanningsföretaget. För Ica, som kanske äger lagret i fråga, finns inget direkt ekonomiskt syfte med att deras truckförare förstår Hegels materialistiska teorier. Men det finns en fara, precis som i Tunisien, att missnöjet över situationen ökar och möjligheten att göra motstånd därmed. Det finns en vana att diskutera, lösa avancerade problem, studera (vilket kan göra att dessa arbetare helt plötsligt läser arbetsplatskampsrelaterad teori på lunchrasten). Det är riskabelt för en produktiv kapitalistisk ekonomi. Vi vet att i princip alla storskarliga revolter, från 1960-talet till idag, via Paris 1968, Italien 1977, revolutioner i Sydamerika, Argentina 2000 och Tunisien/Egypten 2011 har hittat sin dynamik i samspelet mellan arbetare (ibland fackföreningarna) och studenter - idag allt oftare genom att arbetarna har en bakgrund som studenter, som sagt. 

Det är med denna utgångspunkt vi kan förstå det som sker i Storbritannien, och i stora delar av västvärlden när avgiftsbeläggningarna av humaniora läggs fram för beslut. När tankesmedjorna nu börjar lägga fram rapporter och skapa underlag för kritiken av Humaniorautbildningar krävs av oss med en annan syn på utbildning, demokrati och värde att vi organiserar en reaktion. Idag går 750 000 arbetare, främst inom skolväsendet, ut i storstrejk i Storbritannien. Rörelsen mot nedskärningarna (UK Uncut), har nu nått det vitala samspel jag beskrev, mellan arbetare (fackföreningar) och studenter. Inom några år kommer även Alliansen, eller för den delen Socialdemokraterna, lägga förslag om samma inskränkningar på den mark som Svenskt Näringsliv nu bereder. Jag hoppas innerligt att även vi då, eller redan nu, mobiliserar en kraft som kan välta den cyniska ekonomismen och nyliberala produktivitetdoktrinen. Är du anställningsbar, lilla vän?

—————————————————————————-

Det här var dagen jag hade avsatt för att skriva en lång essä om demokratisynens förändrade karaktär post-9/11 och nyliberalernas glidningar mot ett postdemokratiskt ideologitillstånd ur en framtidssynvinkel, d v s: Hur jag tror att utvecklingen kommer se ut de närmsta tio åren. Det skulle handla om Per Gudmundssons godtyckligt skrivna artikel i senaste numret av Tvärdrag, och om de lokala politikerna i Umeås allt vanligare tendens att misstänkliggöra lokala medborgares försök till just demokratiskt inflytande i ett antal stormiga debatter. Tyvärr får det vänta eftersom jag idag istället vaknade till ett allt för väntat utspel från Svenskt Näringsliv som jag har svårt att undvika resonerande kring.