Umeå: Bevaring eller “utveckling”?
Tidigare idag promenerade jag längs med strandpromenaden mellan trådgård i norr och Döbelns Park, och som vanligt kunde jag inte låta bli att förbanna mig över Krister Olssons (VD, Balticgruppen) privata nyfunkis längs med älvstranden. Men denna gång lade jag ett extra ögonkast på det gamla Varmbadhuset som tyvärr börjat se allt mer fallfärdigt ut med flagnande fasadfärg.
Det gamla badhuset står sedan dryga året tillbaka tomt i väntan på det slutgiltiga resultatet i tvisten mellan samma Krister Olsson (alltså husets granne) och Byggnadsnämnden. Olsson och Balticgruppen vill riva huset med motiveringen att det är för eftersatt för att gå att renovera till ett användbart skick men Byggnadsnämnden har varit hårda och avslagit två omgångar hittills.
Varmbadhuset i sig är en, för Umeå, unik byggnad. Den uppfördes direkt efter den stora stadsbranden 1887 och innehöll ett badhus på neder plan med duschar, bad, ångskåp och bastu samt bostäder på övre plan. Det är således även (efter 60- & 70-talets rivningshysteri) en av de äldsta stående byggnaderna i Umeå i allmänhet och i centrumfyrkanten i synnerhet. En kulturskatt om man så vill som därtill självfallet är K-märkt vilket är återkommande i motiveringarna för avslag mot rivningsförsöken.
Bevaring av traditionell stadsmiljö är en svår fråga i sig och utan tvivel en av de frågor där jag personligen har svårt att ta ställning, alltså till frågan generellt sett. Städer måste få utvecklas och i vissa fall kan gamla eftersatta hus stå i vägen för progressiv utveckling (hur skulle vi se på t ex denna fråga om platsen skulle användas till att bygga en brukarstyrd kulturmötesplats, en öppen förskola eller ett socialt center för hemlösa/missbrukare?) vilket förvisso är ovanligt men till exempel var en knäckfråga i debatten om Aspuddsbadets vara eller inte vara - må så vara att fastighetskontoret i det fallet inte spelade med öppna kort precis.
Samtidigt sitter det där i ryggmärgen, alltså känslan av att vi ändå bör bevara gammal stadsbebyggelse av kulturella skäl. Det kan vara viktigt för att förstå lokal historia, för att snabb stadsplanering/rivningsiver kan alienera äldre bosatta från deras uppväxtmiljöer och helt enkelt av enkla anledningar som att vi tycker att husen har en charm, en historia i sig om de som brukat själva kåken, alla historier som på något sätt försvinner ner i avgrunden med grävskopornas framfart - snart är platsen och allt den innehöll bortglömd.
Just i Umeås fall så är det sällan progressiv stadsplanering som står bakom viljan att (medvetet) eftersätta (K-märkta) hus för att sedan motivera rivning som idag är det uppenbara fallet med det gamla Varmbadhuset i centrum. Istället är det viljan att vinstmaximera själva marken genom snabb avkastning, alltså allt som oftast genom att bygga flådiga bostadsrätter, som motiverar rivningshysterin. Diskussionen gäller flera platser i Umeå som idag drabbas av förfall. Varmbadhuset är kanske det vackraste och mest uppenbara men även hela K4-området (stallarna, djursjukhuset osv Väst på Stan) som de facto är K-märkta och förfaller i rasande takt på en uppenbart attraktiv mark sett till vad som uppförts i närområdet där de gamla hästhagarna fortfarande var belagda under 1990-talet. Det gamla bevarade kvarteret från innan branden, också Väst på Stan, är även det föremål för “förtätning” vilket drastiskt skulle ändra karaktären på den lilla sektion av hus som faktiskt är bevarade från innan 1887.
Att agera mot rivningarna är svårt och kräver utan tvivel organisering. En början är förmodligen att få igång en seriös diskussion om vilken syn vi faktiskt skall ha på bevaring av gammal bebyggelse i en tid då städerna ska förtätas och expandera/växa befolkningsmässigt kraftigt. Umeå centrums karaktär kommer förändras drastiskt de närmaste 10 åren - inget tvivel råder där - och nyckelfrågan blir om vi passivt ska titta på eller faktiskt börja lägga fram en egen vision av hur vår stad skall se ut, vem den ska bebyggas/bevaras och hur vi kan trivas där.
Varmbadhuset bör i alla fall vara en klenod väl värd bevaring och värd motstånd mot rivningsförsök så länge planerna är attraktivt boende för överklassen på marken. Kulturhistoriska byggnader tillhör i alla fall i högre grad hela befolkningen än ännu en nyfunkis alá Hammarby Sjöstad i innerstaden.
