Samma, fast så annorlunda
Tidigt i förmiddags fick jag ett meddelande om en husockupation på Ön här i Umeå. Huset som ockuperats har faktiskt tidigare varit föremål för besittning 2008, då av aktivistgruppen Huset under den intensiva kampen (via främst ockupationer) för ett allaktivitetshus i stan.
Huset i fråga har en utan tvivel unik historia trots sin utåt sätt blyga karaktär. Det uppfördes under andra världskriget tillsammans med ett antal andra baracker och utgjorde matsalsdelen i det interneringsläger (typ krigsfängelse) som byggdes för att husera krigsdesertörer, främst från Baltikum. Idag är alla byggnader på de gamla ritningarna borta med undantaget i just detta hus som dock sakta men säkert förfallit i decennier. Det är alltså inte det fräschaste av hus men har trots det sin charm i den lummiga skogsmiljön på Öns södra del.
När huset ockuperades i juni 2008 framkom av kontakten med lantmäteriet att huset i teorin inte existerar. Det har ingen adress, finns inte på lantmätningens ritningar över stadsbebyggelse och är i deras ögon bara en plats som utgörs av kommunalt ägd mark. Vi kan bara anta att detta beror på det faktum att det uppfördes i ett temporärt syfte men varför det bevarades, istället för att rivas likt de andra byggnaderna i det gamla lägret, vet vi inte.
De nya ockupanterna är inte de sedvanliga politiska aktivisterna. De har inte läst Marx kapitalet, de har inga djupare teoretiska skäl till sin ockupation och de kommer förmodligen inte ha någon enastående PR-kampanj för att försvara sitt val av metod likt t ex ockupationen av Aspuddsbadet. Tvärt om säger de att de bryr sig föga om politik. Ockupanterna vill ha en plats att vara, vissa av dem saknar bostad, vissa eller till och med flera har år av sociala problem i ryggen. Deras skäl är helt enkelt mycket enkla, men gör de dem mindre legitima som ockupanter än de mest slipade av vänsteraktivister i de senaste två årens husockupationsvåg i Sverige?
Samtidigt, ca 60 mil söderut har Kajorna i Uppsala återtagit den sedan länge nedlagda och tomma barnpsykiatri som ockuperades för cirka två månader sedan men efter det lämnades i hopp om förhandlingar med lokala politiker. Man har idag tagit huset återigen efter ett enda långt svek i dialogen. Det är glädjande att se de, lite mer PR-starka än Umeås senaste ockupanter, återigen skrida till handling och framförallt hålla kontinuitet i sitt arbete för en social mötesplats i staden. Vad som händer denna gång återstår att se men vi kan förstås hoppas att de når samma goda resultat som ockupanterna i Bergatrollet, Nyköping, nådde tidigare i år vilket jag skrivit lite om här.
Ockupationerna i Uppsala och Umeå har mycket gemensamt, ockupanterna och strukturen på plats har förmodligen mindre gemensamt med varann. Samtidigt bör knappast vi - via internet - vara de som dikterar villkor för hur människor ska göra saker när de väl går från ord till handling och i praktiken försöker förbättra sin situation gemensamt.
Imorgon promenerar jag ut till Ön och besöker Umeås nya husockupanter för att önska dem lycka till. Jag hoppas fler Umebor tar sig i kragen och gör det med snarare än att bilda sig en uppfattning via internet eller cirkulerande fördomar. Tomma hus är allas hus!
