Umeå: Rosa Huset rivs
Västerbottens Kuriren (VK) skriver idag, 19/7-2010, att Kammarrätten ger tillåtelse till rivning av Rosa Huset i Umeå. Huset har likt Varmbadhuset (som jag skrivit om här) ett viktigt kulturhistoriskt värde och är ritat av en av Sveriges kändaste arkitekter samt uppfört för drygt 100 år sedan, 1905. Beslutskarusellen har tidigare passerat en mängd instanser via överklagningar från ägaren (Fastighetsutveckling i Umeå AB) innan detta senaste beslut som nu motiverar en rivning - i motsats till tidigare beslut.
Som jag tidigare skrivit är diskussionen om kulturell bevaring av byggnader kontra stadsutveckling en klurig fråga som jag själv har svårt att ta ställning i. Att av kulturkonservativa skäl, benhårt alltid förespråka bevaring, har sina nackdelar och kan helt självklart luta åt reaktionära inriktningar när det i vissa fall, teoretiskt sätt, skulle kunna stå i vägen och förblinda oss för progressiv stadsutveckling vilket jag ger exempel på i fallet om Varmbadhuset (och därtill diskussionen om det nu rivna Aspuddsbadet i Stockholm) som finns länkat här ovan.
I frågan om just denna specifika byggnad är jag kluven av det enkla skäl att jag inte har tillgång till någon information om ägaren i frågas planer för tomten. Det intressanta ligger inte där utan snarare i hur i vida detta domslut kan utgöra ett framtida prejudikat för andra rivningar som vi av olika skäl skulle vilja motsätta oss - vilket är just fallet för mig personligen med t ex Varmbadhuset.
Motiveringen från ägaren av Rosa Huset handlar nämligen om att huset är allt för eftersatt för att kunna renoveras till en rimlig kostnad utifrån de riktlinjer som gäller för K-märkta byggnader (ganska specifika riktlinjer om renovation som följer husets ursprungliga karaktär i färg, interiörer osv osv). Detta är precis samma motivering som används för rivningen av just Varmbadhuset (med tidigare på samma grunder fått avslag) och som än så länge diskuteras i fallet om gamla K4-området inklusive Djursjukhuset.
I mina ögon ger detta fastighetsägare en ganska uppseendeväckande möjlighet att avsiktligt (dock möjligen “i smyg”) eftersätta gamla K-märkta fastigheter i attraktivt läge för att sedan kunna hänvisa detta fallets prejudikat för att motivera rivning. Något vi nästan 100% säkert nu kan vänta oss av Balticgruppen i just fallet Varmbadhuset. En dörr har alltså öppnats för att i det långa loppet tillåta rivning av vilken fastighet som helst (trots K-märkning och enormt kulturhistoriskt värde) i Umeå så länge huset är i tillräckligt dåligt skick samtidigt som det saknas regleringar som tvingar fastighetsägare att hålla just dessa hus i skick och påkosta nödvändiga renoveringar.
Vad som i slutändan är kontentan här blir ännu ett sätt för fastighetsmarknaden att kringgå de skydd och lagar som vi faktiskt har uppsatta, man kan se det som ett kryphål likt spekulationen och de turer som finns runt strandskydd. Det blir således ännu en faktor som gör husockupationer som kampmetod rent moralistiskt och socialt legitima eftersom de snarare ämnar att rätta till kryphål som inte bör existera än undergräver lagar i sig - alltså ett sammanhang där man som ockupant rent teoretiskt snarare hjälper ett samhälle att upprätthålla sina ursprungliga tankar än att underminera dem, en i sig ganska intressant position för oss att utnyttja och hänvisa till i framtiden.
