Posts tagged Ålidhem

Hyressättningssystemets paradox

De senaste veckorna har jag gjort research kring ett antal centrala frågor kopplade till förhållandet för hyresgäster till ett projekt. Vid närmare studier av Umeås hyressättningssystem finner jag ett, för mig, väldigt paradoxalt förhållande för de hyresgäster som ämnar förbättra sina närområden.

Jag har aldrig haft en tanke på att äga mitt boende. Jag har (i princip) inga vänner som gör det, borträknat möjligen någon bekant längre in i landet, och mina föräldrar har aldrig gjort det. Jag växte upp som barn av hyresgästförhållandet. En av hundratusentals som växt upp i de allt för ofta misskrediterade så kallade miljonprogrammen - om än i ett sådant område som påminner väldigt lite om de allra största i Sveriges storstäder. I teorin skulle jag möjligen, med lite tur och mycket möda, få ett banklån och på så sätt kunna köpa min bostad här i Umeå. Samtidigt saknar jag överhuvudtaget korvören i sparpengar och därmed innebär ett “ägande” av lägenhet (bostadsrätt) för mig, snarare att jag hyr av en bank än direkt av t ex den kommunala allmännyttan. I praktiken är riskerna precis lika stora, om inte större. Och så ser det ut för väldigt många människor idag med allt mindre stabila anställningsformer. Poängen är alltså inte att gnälla och säga - “titta vad synd det är om stackars mig” - utan att förklara den avsevärda vikten av tillgängliga och billiga hyreslägenheter.

Som hyresgäst kan man dock utan tvivel ofta känna sig maktlös inför de förhållanden som är så centrala i det liv man lever. När jag har börjat självstudera min (och andras) situation som hyresgäster dyker så många föremål för ett inlägg likt detta upp att det skulle kunna bli en hel serie, eller t o m en egen blogg. Jag ska emellertid, så länge, fokusera på ett för mig centralt ämne som hyresgäst här och nu.

När jag började studera hyressättningsformerna här i Umeå Kommun så blev det ganska tidigt klart för mig att det inte är allt för enkelt att förstå sig på. Jag vågar anta att de flesta av oss hyresgäster knappast mer än tittat åt de dokument som förklarar formen för hyresregleringar som antogs här i staden på 1990-talet för att jämna ut förhållandena, framförallt mellan kommunala fastighetsbolag och mindre privata aktörer. Låt mig dock försöka förklara, i alla fall själva grunden. Hyressättningen regleras av ett slags “råd” som består av Bostaden AB (kommunala allmännyttan), Hyresgästföreningen och en samlingsorganisation för privata fastighetsägare. Dessa använder sedan ett slags poängsystem med en rad olika variabler (ca 500 st) indelade i flera centrala kategorier. För att få en grundsyn gjordes en gigantisk översyn av i princip alla (hyres)bostäder i Umeå av dessa som sedan kompletteras i varje förhandling. Poängsystemet är baserat på:

A) lägenhetens storlek och skick, alltså antal badrum, antal kök, typ av golv, typ av kakel, tvättmaskin, diskmaskin osv - ni förstår.

B) Områdets kvalitéer - typ tillgång till motionsspår, parker, närhet till mataffärer och andra affärer, estetisk kvalité/karaktär, tillgång till kollektivtrafik, antal kvarterslokaler, närhet till skolor och så vidare.

C) En enkät som genomförs inför varje hyresförhandling där boende i staden får poängsätta / statusmärka olika bostadsområden utifrån en skala. Man kan kalla det “medborgarnas attityder gentemot olika områden”.

Sedan slås alla variabler inom dessa kategorier ihop och utifrån poängen omvandlas det sedan till hyresnivå och hyresgästen får en sänkning eller, för det mesta, en höjning. Systemet är i allmänhet accepterat av den organisation som företräder oss hyresgäster - Hyresgästföreningen - där jag själv även är medlem. Detta beror troligen på att det sällan framförs ett mer progressivt alternativ från vänster, samtidigt som högerkrafter ständigt trycker på för ett ännu sämre alternativ - marknadsanpassad hyressättning, vilket generellt ger betydligt högre ökningar om man tittar på hur det ser ut i andra jämförbara länder.

För mig finns, som rubriken uppenbarligen beskriver, en tydlig paradox i det här. Som hyresgäst i allmännyttans bestånd här på Ålidhem (och uppvuxen i närområdet) värnar jag självklart om mitt närområde. Jag, precis som många av mina grannar, vill att vår närmiljö ska förbättras och många väljer att aktivt delta i dessa förbättringar genom kvartersråd, politiska påtryckningsgrupper och, så klart, hyresgästföreningens lokalgrupper. Det som dock är uppenbart, när man tittar på hyressättningssystemet, är att risken finns att detta engagemang slår tillbaka på oss som hyresgäster - genom höjda hyror. För när vi förbättrar i våra kvarter genom att starta kulturlokaler, odla i våra allmänna trädgårdar, stadsvandra eller på andra sätt främja vår närmiljö så påverkar detta oss negativt på två fronter genom hyressättningssystemet. För det första kommer våra lägenheter få en högre poängsats som direkt orsak av de förbättringar vi deltar i, det är uppenbart av “B” ovan. För det andra riskerar (!) attityden gentemot vårat område att förbättras för gemene medborgare i attitydundersökningen (“C” - ovan) vilket också ger våra bostäder en högre poängsats. På det sättet höjer vi indirekt våra egna hyror bara genom att värna om vår närmiljö. Detta är utan tvivel paradoxalt. Jag vill ta hand om mina grannar och bo bra, men jag har knappast ett stort utrymme i plånboken för hyreshöjningar. I slutändan kan mitt engagemang i mitt eget bostadsområde leda till att jag själv måste flytta för att jag “gentrifierat” bort mig själv i processen. Om jag däremot istället börjar råna mina grannar, bränna deras bilar på vår parkering bakom huset och klottra fientliga slogans på vår husfasad - då kommer förmodligen också hyran att sänkas, både på grund av att media rapporterar detta (sämre resultat i “C”) och direkt genom “B”, att närmiljön försämras.

Känslan inför denna paradox blir i slutändan en enorm kluvenhet. Av precis samma skäl känner jag mig även kluven till projekt som "Hållbara Ålidhem" (mer: här, här, här, här, här och här) även om jag spontant älskar många av de saker som ingår i projektet. Ålidhem är mitt område. Det är här min identitet finns. Det är här omkring jag växt upp, mina föräldrar jobbat (och jobbar fortfarande), det är här jag besökte ungdomsgården, köpte mina första chockladcigg. Jag räds av tanken att det här området i framtidens snabbt växande Umeå ska bli ett område för en helt annan typ av människor - lite rikare, lite miljömedvetna, lite kulturellare - samtidigt som vi bor än längre bort i ett annat område som inte är lika attraktivt.

——————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Den skandinaviska vargstammen är utdöd, L. O. K. Ejnermark skriver Akihabara Majokko Princess, Fredrik Jönsson skriver Filmen om Cornelis Vreeswijk, Kaj Raving skriver Regeringen budgeterar för nytt tågkaos

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Historia: När schackklubben ockuperar hus

När omfattande kamper av folkligt motstånd utkämpas så visar historien att kampformerna ofta sprider sig utanför konflikten där det till en början använts. Så har fallet varit med en rad vilda strejker, t ex efter den stora gruvarbetarstrejken 1969, men också vid olika stadskamper. Ockupanterna av skogsdungen på Ålidhem i Umeå skulle knappt hinna avhysas av polis innan en annan ockupation påbörjats - denna gång av en lokal schackspelarklubb.

”…men vid schackbrädet fortsatte kampen” är rubriken på en artikel i Västerbottens Folkblad (VF), den 16/4-1977, dagen efter polisens attack mot ockupationen av dungen på stadsdelen Ålidhem.

Schackklubben Rockaden hade sedan 28 mars varit hotade av vräkning från de lokaler i Moritzska Gården som man använt under kvällstid för sina föreningsaktiviteter. Umeå kommun erbjöd schackspelarna en annan lokal i Hagagården men detta tilltalade inte schackspelarna. ”Vi trivs väldigt bra i Moritzska gården. Det är slöseri med resurser att låta en uppvärmd lokal stå oanvänd på kvällarna” säger Tomas Frank, ordförande i föreningen till VF i ovan nämnda artikel. Dessutom anser man att den alternativa lokalen är för liten och att föreningens aktivitet går dåligt ihop med andra verksamheter i huset. Enligt ockupanterna fick man aldrig någon uppsägningstid. Den 28 mars kom alltså beskedet om vräkning och två dagar senare, den 30 mars var låsen utbytta.

 Förtvivlade över vräkningsbeskedet blev medlemmarna i Rockaden inspirerade av dungenockupationen som den senaste tiden varit ett hett ämne i Umeå. Den 15/4 bestämde man sig helt sonika ett 20-tal personer för att ockupera den lokal man tidigare använt och hålla sin spelkväll som vanligt. Vid dungenockupationen blev vräkningsprocessen en lång och utdragen process – något de sociala myndigheterna och polisen nu var fast beslutna att inte upprepa.

En deputation från socialförvaltningen med t f socialchefen Kurs Jonsson i spetsen anlände till den ockuperade schacklokalen för att uppmana ockupanterna att ge sig av. Schackspelarna var emellertid föga intresserade. Istället fick ett tiotal poliser kallas till platsen för att handgripligen bära ut ockupanterna ur lokalen.

 

Ockupationen av Schackklubben i Moritzska villan blev alltså en tämligen kort historia och den knapphändiga information som finns att tillgå via lokaltidningarnas mediearkiv förtäljer inte Rockadens öde. När artiklarna skrivs den 16 april 1977 är alltså ockupationen vräkt och schackspelarna utelämnade till gatan med sin verksamhet.

Det intressanta med historien är kanske främst att se hur motstånd sprider sig och framförallt hur icke-konventionella metoder snabbt kan få större legitimitet när de används ute i praktiken. En liknande parallell har gått att se i de senaste årens framväxande husockupationsrörelse. Det som började som en angelägenhet bland mer erfarna politiskt organiserade spred sig efter husockupationen av Smultronstället i Lund långt utanför ”vänstern”, bland annat till de ungdomar i Rosengård som likt schackspelarna i Umeå 1977, just blivit vräkta från den föreningslokal man älskade och värnade.

Källor:

- Ålidhemsbibliotekets Arkiv (”Ålidhemskravallerna”)

—————————————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: L. O. Kristoffer Ejnermark skriver (S) kritiserar Ullman och liberalerna skräckpropagerar, Johan Frick skriver Världens konstigaste sak, Anders_S skriver Björklund och burkan, kimmuller skriver Övertidsvägran, luklof skriver Piratpartiet tycker att barnporr är helt okej, cappuccinosocialist skriver Upp till kamp med Mavis, Pops & Co. !

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Historia: Kravaller på Ålidhem

Bostadsområdet Ålidhem i Umeå har vid några mer eller mindre historia tillgällen varit föremål för intensiv stadskamp, i synnerhet under 1970-talet. En händelse utmärker sig dock utan tvivel och har därmed också satt sig i det kollektiva medvetandet och därtill fått utgöra symbolen för den lokala delen av den så kallade 1968-vänstervågen. I historiebeskrivningen har dessa dagar mellan den 21 mars och 18 april 1977 främst gått under benämningen ”Ålidhemskravallerna”, eller möjligtvis ”Dungenkravallerna”. En lokal kamp om en skogsdunge, mot ett skolbygge som nådde oanade proportioner i den då fortfarande lilla Västerbottniska kuststaden.

Jag växte upp på Carlshem, bara på andra sidan vägen från Ålidhem i ett likartat bostadsområde med trevåningshus med tegelfasad. Båda mina föräldrar jobbade på Ålidhem, vi åkte dit och handlade, hyrde Nintendospel och lånade böcker på biblioteket. Båda mina föräldrar bodde också i området i många år, mamma på geografigränd och pappa på pedagoggränd, bland annat. När jag var liten brukade de berätta historier om de olika stadsdelsstriderna som utkämpades i bostadsområdet men i synnerhet pratade de om den där skogsdungen. När jag blev lite äldre började jag fråga själv om vad det där egentligen handlade om och allt eftersom åren gått har jag ramlat över mer och mer personliga berättelser och tidningsutklipp. Jag måste nog faktiskt ta det hela från början.

Ålidhem byggdes som en del av den landsomfattande satsningen på bostadsbygge i Sverige för att komma till bukt med bostadsbrist och undermålig standard i hushållen kallat ”miljonprogrammet”. 1964 färdigställdes stadsplanen över områdets placering i Umeås östra delar med omfattande bostadsbyggen, lokalt centrum, ungdomsgård och skolor. 1965/66 påbörjas sedan byggandet i snabb takt och de första bostäderna, studentbostäder på Pedagoggränd färdigställs, i närhet till Universitetet som öppnat cirka ett decennium tidigare i staden. Samtidigt som Ålidhem de kommande åren växer sig större med tusentals invånare börjar också det planerade skolbygget diskuteras och utredas av stadsfullmäktige och centrala byggnadskommittén (CBK), vilket leder till ett färdigt förslag 1972 om att påbörja bygget av högstadieskolan 1 oktober 1975 med planerad invigning den 30 juni 1977.  Samtidigt pågår diskussioner bland ledamöter i stadsfullmäktige som vill motsätta sig skolans placering bredvid det lokala centrumet i mitten av bostadsområdet men alternativa förslag röstas ner av övriga. Trots att allt är fastställt fortsätter emellertid debatten på flera plan i Umeås politiska och sociala liv och två läger framträder allt mer i frågan. De som anser att skolan skall flyttas till ytterkanten av området nära ett större skogsområde är 1975 Fritidsföreningen Grannarna, Fritidsföreningen Grändgänget, Hyresgästföreningen, Ålidhem/Carlshems S-förening, Kristdemokratiska samlingspartiet (KDS), Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK), Ålidhems kommundelsråd, Hälso- & miljövårdsnämnden samt 3000 Ålidhemsbor som skrivit under en namninsamling. Gruppen som samtidigt vill att skolan byggs som planerat efter taget beslut består av Hem- & skolaföreningen, Skolstyrelsen, Byggnadsnämnden, Sociala centralnämnden, Fritidsnämnden, Kulturnämnden samt samtliga berörda kommunala förvaltningar.

Skolbygget drar ut något på tiden på grund av debatten och när det redan tagna beslutet slutligen cementeras av stadsfullmäktige i början av 1977 beslutas att bygget snarast skall komma igång för att inte förlora mer tid och pengar. Samtidigt sprids ryktet på Ålidhem om att skogsdungen vid centrum snart kan komma att huggas ner och skolbygget starta. Något som (vilket namninsamlingen som nämns ovan visar) irriterade många boende dels pga. faktumet att man stödde förslaget om den alternativa placeringen men även av faktumet att många tycktes vilja bevara den sista biten skog som fanns i områdets centrum som vid tidpunkten var helt omringat av miljonprogrammets karakteristiska fyrkantiga, likriktade byggnadsmiljö. I en intervju i Västerbottens Kuriren (VK) förklarar en förskollärare vad dungen betyder för dem på förskolan Laboratorn: - "Vi brukar leka med barnen i dungen i princip varje dag, det ligger ju så nära, på andra sidan vägen och är den enda natur som finns kvar så nära".

 

Måndagen den 21 mars 1977 får tillslut centrala byggnadskommittén i uppgift av Umeå stadsfullmäktige att sätta igång skolbygget och på onsdagen, den 23 mars, påbörjar ABV-arbetare så avverkningen av skogsdungen. Ett antal barn ser vad som håller på att hända med, vad de ser som, deras lekplats och börjar kasta snöbollar på arbetarna för att få dem att sluta. I Västerbottens folkblad (VF) säger ett av barnen: - "Vi tänker inte släppa ifrån oss vårt klätterträd! Det spelar ingen roll om de skickar polisen på oss. Vi ska försvara klätterträdet". En byggnadsarbetare anmäls för misshandel av en 13-åring som resultat av händelserna. När arbetarna kommer tillbaka dagen därpå har nu ett 100-tal barn i åldrarna 6-12 år samlats i dungen och vägrar nu lämna platsen, man har också byggt en barrikad av de fåtal granar som lyckats huggas ner föregående dag. Ett demonstrationståg går även genom Ålidhem med cirka 400 Ålidhemsbor i protest mot skolbygget under talkörer som - "Nu får det vara nog, Vi vill ha kvar våran skog", samtidigt som CBK begär ett möte med kommunstyrelsens arbetsutskott angående situationen.

På fredagen träffas CBK, kommunalrådet och ett fåtal politiker i arbetsutskottet på ett möte. Politikerna ger CBK klartecken att fortsätta arbetet tillsammans med byggnadsbolaget ABV och hänvisar dem att ta hjälp av polisen om fler problem uppstår för att samordna avverkningen och själva bygget. Under söndagen ger flera lokala affärer, fritidshemmet, ungdomsgården och barnteatern på Ålidhem sitt stöd för ockupationen och kräver att skolan ska flyttas. Ett stormöte sammankallas under dagen och 150 Ålidhemsbor samlas. Under måndagen och tisdagen fortsätter ockupationen av dungen, politiker från olika partier kommer förbi för att prata med ockupanterna för att förklara att en flytt är omöjlig samtidigt som ockupanterna själva försöker nå ett samförstånd med byggnadsarbetarna om att vägra genomföra röjningen. Många föräldrar deltar nu också tillsammans med sina barn i ockupationen liksom andra Ålidhemsbor och Umeåbor. En strid ström av insändare, främst för men även emot ockupationen, börjar även göra sig synlig i de lokala tidningarna - Västerbottens Kuriren (VK) samt Västerbottens Folkblad (VF) och dominerar nu fullständigt insändarsidorna. Denna dag syns på insändarsidan rubriker som "Riv upp beslutet!", "Direkt aktion mot asfalt & betong" samt "Ett beslut mot FOLKMENINGEN".

Under onsdagen (30 mars 1977) träffas så polisen, CBK och ABV för att besluta om samordning för att få igång bygget som man bestämmer skall starta gryningen därpå med en insats på 100 poliser mobiliserade, vissa enda från Härnösand. Tidpunkten läcker dock ut och dagen därpå har cirka 300 Ålidhemsbor samlats i dungen redan klockan 04.00 på morgonen. Polisen och byggnadsarbetarna får kalla fötter och bestämmer för att avstyra. Polischef Lennart Levander uppger argt för pressen att man trots detta inte ger upp och att en ny aktion är att vänta när som helst, även CBK och ABV uttalar sig samstämmigt.

På fredagen går politikerna ut och meddelar att Ålidhems centrum (bredvid det planerade skolbygget och dungen) från och med sommaren kommer att stängas, kvällar och helger, pga. ”buslivet” i stadsdelen (centrumet användes i mångt och mycket för ”häng” bland ungdomar i brist på andra mötesplatser), hyresgästerna på Ålidhem har inte blivit tillfrågade. Under lördagen går så ännu ett demonstrationståg genom stadsdelen med, enligt VF, cirka 465 deltagare i protest mot skolbygget samtidigt som ockupationen fortsätter. I tidningen publiceras också en lång lista (betydligt längre än de som motsatte sig vid remissen) med grupper, politiska föreningar, skolklasser och privatpersoner som gemensamt motsäger sig byggplanerna.

Tisdagen den 5 april, alltså 15 dagar efter beslutet om byggstart, sammanträder kommunstyrelsen. VPK har lagt en motion om att ”stoppa hotet om polisingripande” och kommunstyrelsen beslutar utifrån diskussionen att genomföra en dörrknackningsoperation på Ålidhem. Samtidigt är nu insändarsidorna fyllda till bredden med debatt och diskussion i frågan. Skribenten “Lycklig ockupant” skriver: "Lycka. Det är vad jag känner i dag. Här på Ålidhem har börjat sprida sig en anda av gemenskap och samhörighet som aldrig känts förut. Man har börjar heja på folk. Man stannar till och pratar en stund med dem som tidigare var helt okända ansikten. […] Livet på Ålidhem har blivit rikare".

 

Ännu en vecka passerar av en lugn Dungenockupation men på onsdagen den 13 april händer plötsligt det många väntat på när 65 poliser går till attack mot ockupationen. Slagsmål bryter ut och ett 30-tal personer omhändertas enligt polislagen LTO (lagen om offentligt omhändertagande, ger polisen tillåtelse att omhänderta personer ur en folkmassa i upp till 6 timmar) – dessutom reser polisen kravallstaket kring delar av området.

Den kommande dagen har polisen mobiliserat 277 poliser - "fler poliser, desto mindre våld" säger man i VF - även från andra delar av landet och striderna fortsätter. 50 ockupanter grips, bland dem fem minderåriga som sätts i långa förhör. En polis får tänderna utslagna i tumultet. Under kvällen samlas 3000 personer till en demonstration på Ålidhem med slagord som "skogsprakt - inte polismakt". Samtidigt sitter kommunstyrelsen och frågar sig vem som givit order för den omfattande polisaktionen och lägger ansvaret på polischef Levander som själv säger att han gav ordern men samtidigt anser att ansvaret för hela händelserna ligger hos politikerna. Birgit Högberg, socialdemokraterna, lämnar också sina politiska uppdrag i fullmäktige i protest mot polisingripandena.

Under fredagen är ockupationen över efter två dagars strid mellan å ena sidan i princip ett helt bostadsområde och å andra sidan politiker och polis. Avverkningen påbörjas och träden fälls. På löpsedlar i hela landet berättas det om kravallerna: "Ockupanterna togs på sängen" skriver VK, "Miljöaktion stoppades - Barnen bars bort, nu fälls träden" förtäljer DN, "Ålidhem blev ett slagfält!" meddelar VF.  Samtidigt samlas demonstranter vid stadshuset i centrala Umeå och kräver att få träffa ansvariga politiker – de möts av poliser med hundar.

 

På söndagen arrangeras stormöte på Universum (samlingsbyggnad på Universitetsområdet, bara cirka en kilometer från Ålidhem och dungen) och 1500 personer samlas. Ockupationskommittén som bildats informerar om ockupationen och avvisar starkt de uttalanden från polis och politiker i media som talat om ”yrkesdemonstranter” och ”tillresta extremister.” I en artikel i Dagens Nyheter skall de lite senare få rätt. Av de 33 som slutgiltigt greps var 27 boende på Ålidhem, fem i övriga Umeå och en i Göteborg, samtidigt ska det påpekas att många studenter vid denna tid fortfarande ofta (nästan av praxis) var skrivna i sina hemkommuner. Av dem som satt i ockupationskommittén var det knappast heller tal om ”yrkesdemonstranter”, de hade följande yrken: Pappersbruksarbetare, daghemspraktikant, amanuens, dramapedagog, vårdbiträde, byggnadsarbetare, medicinstuderande, folkskollärare, kopist, psykolog, sjuksköterska och förskollärare. DN visar också på resultatet från en undersökning som gjorts via intervjuer av sociologer i Umeå mellan den 15 och 19 april 1977. Av 1400 tillfrågade Ålidhemsbor svarade 1012 personer. Resultatet visar att en överväldigande majoritet var emot att dungen höggs ner. 80 %, d v s 4/5 ansåg att skolan skulle byggas på alternativ plats.

I Dungenkravallernas efterspel JO-anmäldes polisens ingripande, bland annat för att man gripit ett antal minderåriga – den yngsta på bara elva år. Samtidigt dömdes ett 20-tal ockupanter till villkorliga fängelsedomar och dagsböter för bland annat våld mot tjänsteman och uppvigling (vilka betalades av en, av ockupanterna, gemensam stridsfond inklusive rättegångskostnader). En ockupant dömdes också till 1 månads fängelse, för att ha slagit ut tänderna på en polis som tidigare nämndes.

Tillslut byggdes alltså Ålidhemsskolan vid centrum och något senare även den gymnastiksal och fotbollsplan som än idag täcker hela den ytan där dungen på Ålidhem stod. Under skolans cirka tjugoåriga existens var det utan tvivel en mycket bra skola vilket nog de flesta av både lärare och elever håller med om. Vissa påpekar gärna att det blev så bra just på grund av alla diskussioner som uppkom i och med Dungenkravallerna och faktumet att många duktiga pedagoger sökte sig dit efter all uppmärksamhet kring bygget.

Sedan dryga året tillbaka står dock skolbyggnaden tom. Högstadieskolan har byggts ihop med låg- & mellanstadiet i en ny fräsch skolbyggnad. Platsen? Samma som hyresgästernas alternativa förslag givetvis!

 Källor:

”Ålidhem -77, Vad hände och Varför?” (Rättsvetenskapliga institutionen, Umeå Universitet)

Ålidhemsbibliotekets arkiv: ”Ålidhemskravallerna” (artiklar från VK, VF, DN, AB 1977)

Tidskriften Sociogamen nr 4/77 (ISSN: 0346-1513)