Vad hände med ockupationsrörelsen?

Vad hände egentligen med ockupationsrörelsen? Under två års tid genomfördes i snitt två husockupationer i månaden någonstans i Sverige. Räknat i dagar som hus var under besittning är siffrorna än mer talande. Sedan blev det nästan knäpptyst. Så vad hände? Och vilka lärdomar finns från den svenska ny-ockupationsvågen?

Under 2008-2009 genomfördes nära femtio husockupationer från Umeå i norr till Malmö i söder. Vissa varade bara någon dag, endera för att ockupanterna satt en egen tidsgräns men även på grund av snabba vräkningar från polisens sida. Under 2010 svalnade det vi kan beteckna som en ”ockupationsvåg” av och de senaste månaderna har det varit näst intill tyst. Den enkla förklaringen vore att hänvisa till en politisk ”fluga” där kids såg att andra kids gjorde en grej som bar politisk status i de egna kretsarna. Man skulle vara ockupant för att vara någon. Emellertid tror jag att det är en både förenklad och till stor del helt felaktig förklaring till varför ockupationsvågen svalnade av efter två intensiva år. För att förstå ockupantvågens avmattning bör man snarare, först och främst, förstå vilket myller av människor och anledningar som var bakomliggande för ockupationerna, även inom en viss stad. Ockupantvågen förenades i synnerhet i användandet av en gemensam kampmetod. Denna kampmetod användes dock som en reaktion på en rad olika lokala och personliga förhållanden som i sig krävde både en diversitet i taktik – t ex gällande förhållning till media, lokala opinioner, rörelser osv – vilket självfallet också gav en rad olika utfall som kanske först nu går att granska objektivt för att kunna se vilka erfarenheter som går att dra av ockupationsvågen i sig.

De tre grundläggande skälen till husockupationer i Sverige under ockupationsvågen 2008-2009 är utan tvivel de som vanligtvis brukar urskiljas när man beskriver ockupationen som kampmetod. Här hittar vi kampen för gemensamma mötesplatser, kampen för bostad och kampen mot hot om avveckling, rivning, exploatering osv gentemot redan existerande platser. Inom dessa tre avgränsande grundskäl finns alltså även i sig en rad underkategoriseringar i vad man kämpat för. T ex kan bostadsockupanter kämpa för ett permanent hus för just de (vi) bostadslösa som ockuperar huset i fråga, men man kan också kämpa för ett mer övergripande mål – t ex byggandet av fler billiga hyresgäster, lagstadgade krav om rätt till bostad osv. Samma sak gäller för de ockupanter som kämpar för sociala rum. Här hittar vi allt från enkla sociala center i kvarteret via punkhus till stora mötesplatser med bredd.

Med detta sagt är det också uppenbart att en enhetlig erfarenhet av husockupationer i Sverige på 2000-talet är omöjlig att måla upp. Samtidigt anser jag personligen att det är angeläget att få till stånd ett mer offentligt utvärderande – i den mån det är möjligt – av de lokala kamper som förts. Det finns erfarenhet som uppenbarligen delas mellan grupper av ockupanter i olika städer och tydliga utvärderingar är ovärderligt för framtida ockupanter som vill lyfta liknande frågor utan att behöva falla i samma gropar.  Detta ämne förtjänar en slags vitbok av något slag och ryms knappast i inlägg i bloggform, varför jag konsekvent här tänker välja att kortfattat fokusera på en erfarenhet jag finner specifikt tydlig och intressant. Jag tror att husockupationen idag är en etablerad kampmetod där ”vågen” i sig testade många taktiska gränsdragningar. Framtida ockupationer kommer ske med större eftertanke, med utan tvivel större mellanrum i tid men förhoppningsvis med fler segrar som utgång i direkt relation till de erfarenheter vi idag delar av de omfattande försök som gjordes 2008-2009 utifrån, återigen, en rad vitt skiljda förutsättningar. En ockupation kan förvisso, vilket jag beskriver här, vara en vinst i sig utifrån faktumet att skapandet och gemenskapen som uppstår när en yta tas i besittning har ett egenvärde. Jag tror fortfarande inte att man ska negligera poängen i att fortsätta ockupera för att skapa temporära rum i städer där förutsättningarna för att mötas på andra vis är djupt orättvisa och begränsade. Låt det vara en första läxa.

Det jag tänkt mig gå närmare in på här är dock de erfarenheter från ockupationsvågen som ska sägas, står mig personligen närmast. I tre städer har ockupationer varit en kampmetod som använts av rörelser på ett extremt likartat sätt utifrån liknande premisser. Dessa är Aktivistgruppen Huset i Umeå, Bergatrollen i Nyköping samt Kvarteret Kajan i Uppsala. I alla dessa fall har det existerat en rörelse med kulturell betoning på gemenskaper. Man har i första hand strävat efter att skapa en konkret mötesplats (Man har velat ha ett hus!) utifrån sina egna behov av att kunna mötas över skiljelinjer man upplevt existera i den stadsmiljö man rört sig. Alla tre grupper har existerat som reella (mer eller mindre öppna) rörelser där ockupationerna varit politiska stötar när formella förhandlingar strandat eller formella påtryckningsmetoder visat sig fungera dåligt. Framförallt i Umeå och Uppsala, som ska sägas är väldigt likartade städer (ungefär lika stora, båda universitetsstäder, residensstäder osv) har utgången också varit liknande. Det har visat sig uppenbart svårt att få till stånd den typ av seger som Bergatrollen lyckades med i den lite mindre staden Nyköping även om tillvägagångssätten varit tämligen lika även de. Att svara på frågan varför Nyköping lyckades där Umeå och Uppsala föll är knappast enkelt. Jag tror att en första skiljelinje som ändock går att dra finns i faktumet att Umeå och Uppsala i första hand byggde sin självbild som ockupanter. Kvarteret Kajan fokuserade i sitt namn på den byggnad de ockuperade, rörelsen startade också mig veterligen genom ockupationen, inte vice versa. Erfarenheten från Umeå är den samma med Aktivistgruppen Huset. Även om kampen för självstyrda aktivitetshus (som det kallades) funnits under åratal så skapades Aktivistgruppen Huset ur ockupationen av Tullkammaren, inte tvärt om. När husockupationen blir en central del i rörelsens identitet och ursprung finns också risken att rörelsen där när ockupationerna misslyckas i att i sig framtvinga konkreta segrar. Jag upplever personligen att Bergatrollen i Nyköping på just den här punkten lyckades bygga bort ockupationsidentiteten som en central del i sin självbild och istället göra ockupationen till en av många påtryckningsmetoder i kampen för en konkret byggnad. Det fanns inget tydligt självändamål i att fortsätta vara ockupanter. Måhända att även politikers lokala erfarenheter av påtryckningsgrupper, städernas storlek osv spelade sin roll i utfallet men erfarenheten ovan ska inte förglömmas.

Jag menar inte att beskriva ockupationsrörelsen, eller ockupanterna i Uppsala och Umeås erfarenheter som ett misslyckande. De flesta ockupanter 2008-2009 fick helt skapa sina egna erfarenheter ur ingenting. Det var ett trevande med en nygammal kampmetod som sedan länge varit dödförklarad inom den svenska vänstern. En första erfarenhet av detta ovan bör dock vara att rörelser bör bygga upp sig själva kring ett konkret mål (oavsett om det gäller bostäder eller mötesplatser) där en tydlig plattform skapas som grund. Husockupationen kan sedan stå som ett effektivt påtryckningsmedel – bland många – men det bör inte vara grunden för rörelsen. Att ha en solid bas att återvända till när ockupationerna blir en återvändsgränd är en viktig erfarenhet för framtida ockupanter. Ni har ett problem, ni organiserar en rörelse, ni skapar en bas för motstånd, sedan kommer ockupationen som metod – inte vice versa.

Svenska husockupationer kommer garanterat att vara återkommande inom framtidens sociala rörelser. Vågen må vara över, men med etablerandet av tydliga och tillgängliga erfarenheter är ockupationen här för att stanna.

——————————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: Röda Lund skriver Nordkorea mer demokratiskt än Sverige, martin skriver Det är makten, dumbom, Anders_S skriver Finanselitens löner – Wallenbergarna i topp, Lasse Franck skriver Påminnelse, Johan Frick skriver Snigelmannasverige

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Umeå: Vi måste själva granska kapitalet

När Christer Olsson, fastighetskoncernen Balticgruppens starke man, idag går ut i VK i ett hotfullt utspel gentemot Vänsterpartiets politiska inflytande, så är det för många av oss, väntat. Det följer det mönster vi väntat oss utifrån koncernens arbete med att skapa sig en reell politisk maktposition vid sidan av den representativa demokratin.

De senaste åren har Balticgruppen, Umeås utan konkurrens - största fastighetskoncern - arbetat efter en tydlig strategisk plan med målsättningen att bygga en parallell motmakt till det politiska beslutsfattandet. Det är egentligen inget underligt utan snarare en rationell taktik från kapitalägare när man långsiktigt vill försäkra sina tillgångar och sin möjlighet att maximera vinsterna.

Balticgruppens taktik har stått på tre ben. Det första har varit en fastighetskoncerns huvudsakliga uppgift, att bygga och förvalta fastigheter. På detta område har Balticgruppen dels köpt mark av kommunen för att bygga bostäder och köpcentrum, och dels köpt befintliga byggnader - framförallt i centrumfyrkanten - som man använder för spekulation och som också ger ett indirekt inflytande över inriktningen i stadsplaneringen. Balticgruppen har alltså en naturlig makt som fastighetsägare som politiken och Umeåborna måste förhålla sig till.

Det andra benet är ett rent strategiskt drag som handlar mindre om fastighetsinvesteringar/spekulationer och mer om kapitalets motmaktförhållande till kommunen. Här hittar vi de “goodwill”-investeringar Balticgruppen gjort i Umeå. Konstnärlig Campus som just nu byggs vid konstskolan, Öst på Stan, är ett exempel på denna typ av goodwillbyggande. Ett annat är de forskningsbidrag på mångmiljonbelopp som koncernen skänkt till Umeå Universitet. Goodwillens funktion är också tydlig och det är också smärtsamt tydligt att den fungerat. Christer Olsson bygger här en motmakt kring sin person som “den gode kapitalisten” som gör de investeringar som de handfallna politikerna struntar i. På detta sätt skapar Olsson sig och Balticgruppen en politisk makt där man agerar indirekt politiskt, parallellt med Umeå Kommun vilket öppnar situationer där Umeåborna ställer dessa två aktörer mot varann i olika jämförelser. Det ser ofta ut så här, lite förenklat: “För kommunen är det långt mellan tanke och handling, men Balticgruppen gör i alla fall någonting för den här stan - utan dem hade Umeå inte varit någonting”.

De två första benen i Balticgruppens strategiska arbete utgör alltså A) ett ekonomiskt maktförhållande och B) ett politiskt maktförhållande i form av politisk motmakt. Jag har länge framhävt hur farligt detta är och beklagat mig över faktumet att Umeås lokala medier överhuvudtaget inte verkar ha viljan att granska detta maktförhållande och dess relation till demokratin. Det finns utan tvivel gott om tillfällen där Balticgruppen gjort direkt politiska utspel där man utnyttjat sin makt och lokala politiska strider för att dra utvecklingen i en viss riktning.

Ett exempel på detta är det spektakulära utspelet som man gjorde direkt efter husockupationen av Tullkammaren i april 2008. En av kritiken från ockupanterna låg i att Balticgruppen spekulerar med fastigheter och därmed låter dem stå tomma samtidigt som det råder relativ bostadsbrist och extrem lokalbrist för sociala och kulturella verksamheter i stan. Tullkammaren, en byggnad på 12.000m2 var bara ett av flera exempel på detta vid den tidpunkten. Två dagar efter ockupationen gick Balticgruppen ut i sitt motdrag genom VK under rubriken: - “Balticgruppen stödjer ockupanterna”. Artikelns huvudtes utgick från att Christer Olsson förstod ockupanternas frustration gentemot kommunen och att Balticgruppen själva ställt denna typ av krav på kommunen, men utan resultat. Man lyckades i och med detta utspel effektivt vända den negativa opinionen mot sig själv och utnyttja sitt motmaktförhållande för att rikta egen kritik mot kommunen. Det finns självklart många liknande exempel, speciellt runt Staden mellan Broarna-projektet, men detta är kanske det mest spektakulära ur en analytisk synvinkel kring hur Balticgruppen arbetar.

När Balticgruppen nu går ut i VK under rubriken: “Vänsterpartiets ökade makt får Balticgruppen att tveka” så är det ett tydligt steg framåt i detta motmaktsförhållande. Konkret innebär utspelet att Balticgruppen känner sig hotad av faktumet att Vänsterpartiet växt och att Socialdemokraterna därmed “tvingas” ta stöd av (V) för att säkra sin politiska makt lokalt. Detta är ingen signal till Vänsterpartiet i första hand utan en signal till Socialdemokraterna att dessa ska akta sig för att sätta käppar i hjulet för det effektiva samarbete emellan de båda som präglat Umeå under framförallt 2000-talet. “Staten och Kapitalet, sitter i samma båt” sjöng Blå Tåget i början av 1970-talet, en slogan som omvandlad till “Kommunen och Kapitalet….” stämmer ganska bra på relationen mellan Umeås kommunalråd, Lennart Holmlund, och Balticgruppens Christer Olsson.

Markeringen från Balticgruppen innebär ett slutgiltigt utnyttjande av koncernens innestående politiska motmaktsförhållande till Umeå Kommun. Det blottar medvetet vilken makt koncernen innehar och vilken situation som uppstår om man beslutar sig för att utnyttja den. Att detta är farligt är egentligen ingenting jag behöver gå närmare in på. Min åsikt är att den kommunala representativa demokratin i sig lider av demokratiska underskott men att dessa blir extra tydliga när kommunen medvetet eller omedvetet lämnar över maktkapital till enskilda kapitalägare och tillåter den här typen av maktförhållanden som håller på att uppstå i Umeå.

Personligen så anser jag att en folklig motmakt gentemot Balticgruppen (och kommunen) är viktigare än någonsin för att utjämna den makt som kapitalet tillförskansat sig lokalt. Medierna har visat sig allt för oförmögna att kritiskt granska detta maktförhållande varför de sociala rörelserna här i staden själva måste börja bedriva en kritisk kartläggning av Balticgruppens makt och ägande. Det är viktigt för att vi i framtiden ska förstå vilka processer som präglar stadens utveckling och på bekostnad av vem, eller vilka, de sker. Socialdemokraternas agerande i förhållande till Balticgruppens senaste utspel kommer vara en tydlig markör kring hur starkt fastighetskoncernens politiska kapital är i dagsläget.

Jag låter detta stå som en öppen inbjudan till alla Umeåbor att inom existerande, eller framtida ramar för Umeås sociala och progressiva rörelser, börja arbeta med en kritisk granskning av Balticgruppen som pekar ut vägen för folkligt motmaktsbyggande inför framtiden. Vi måste börja nu.

—————————————————-

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Äggost är kanske egentligen mera norskt än svenskt, loaderrorready skriver Lust att stödja och följa socialisterna?, Kaj Raving skriver Mörk framtid för järnvägen under högerstyret, » 907 skriver Umeå: Nu blir vi förbundare tillsammans!, Johan Frick skriver Anton Abele i riksdagen – yes!

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Rapport om “alternativ kultur” i Umeå

En vän tillika före detta sambo till mig har precis färdigställt en forskningsrapport under namnet “Att etablera alternativ kultur - en rapport om det annorlunda Umeå” som går att finna som PDF här. Rapporten tar delvis avstamp i 2008 års husockupationer här i Umeå och beskriver genomgående hur skapandet av ett “alternativt kulturhus” skulle kunna genomföras i symbios mellan kommun och kulturutövare. Rapporten beskriver dels tanken med frizoner (deltagarstyrda, platta organiserade mötesplatser) med exempel från Kulturhuset Verket, ockupationsrörelsen i Umeå & Nyköping (Bergatrollet) och det före detta ungdomshuset i Köpenhamn. Dessutom gör jämförelser med kommunalt styrda verksamheter som Hamnmagasinet och Norrlandsoperan.

En intressant del av rapporten är försöket att dra (om än kortfattade) paralleller mellan arbetarrörelsens uppbyggnad av Folkets Hus och dagens alternativa kulturrörelse/husockupationsrörelse som jag personligen gärna ser likheter i. Rapporten är skriven främst för politiker och tjänstemän inom ramen av ett EU-projekt. I allmänhet en del intressant läsning och matnyttigt för de som är intresserade av tankesätt runt kulturutövande / ideella organisationer och olika former av deltagarstyre i allmänhet.