Posts tagged Aktivitetshus

Vad hände med ockupationsrörelsen?

Vad hände egentligen med ockupationsrörelsen? Under två års tid genomfördes i snitt två husockupationer i månaden någonstans i Sverige. Räknat i dagar som hus var under besittning är siffrorna än mer talande. Sedan blev det nästan knäpptyst. Så vad hände? Och vilka lärdomar finns från den svenska ny-ockupationsvågen?

Under 2008-2009 genomfördes nära femtio husockupationer från Umeå i norr till Malmö i söder. Vissa varade bara någon dag, endera för att ockupanterna satt en egen tidsgräns men även på grund av snabba vräkningar från polisens sida. Under 2010 svalnade det vi kan beteckna som en ”ockupationsvåg” av och de senaste månaderna har det varit näst intill tyst. Den enkla förklaringen vore att hänvisa till en politisk ”fluga” där kids såg att andra kids gjorde en grej som bar politisk status i de egna kretsarna. Man skulle vara ockupant för att vara någon. Emellertid tror jag att det är en både förenklad och till stor del helt felaktig förklaring till varför ockupationsvågen svalnade av efter två intensiva år. För att förstå ockupantvågens avmattning bör man snarare, först och främst, förstå vilket myller av människor och anledningar som var bakomliggande för ockupationerna, även inom en viss stad. Ockupantvågen förenades i synnerhet i användandet av en gemensam kampmetod. Denna kampmetod användes dock som en reaktion på en rad olika lokala och personliga förhållanden som i sig krävde både en diversitet i taktik – t ex gällande förhållning till media, lokala opinioner, rörelser osv – vilket självfallet också gav en rad olika utfall som kanske först nu går att granska objektivt för att kunna se vilka erfarenheter som går att dra av ockupationsvågen i sig.

De tre grundläggande skälen till husockupationer i Sverige under ockupationsvågen 2008-2009 är utan tvivel de som vanligtvis brukar urskiljas när man beskriver ockupationen som kampmetod. Här hittar vi kampen för gemensamma mötesplatser, kampen för bostad och kampen mot hot om avveckling, rivning, exploatering osv gentemot redan existerande platser. Inom dessa tre avgränsande grundskäl finns alltså även i sig en rad underkategoriseringar i vad man kämpat för. T ex kan bostadsockupanter kämpa för ett permanent hus för just de (vi) bostadslösa som ockuperar huset i fråga, men man kan också kämpa för ett mer övergripande mål – t ex byggandet av fler billiga hyresgäster, lagstadgade krav om rätt till bostad osv. Samma sak gäller för de ockupanter som kämpar för sociala rum. Här hittar vi allt från enkla sociala center i kvarteret via punkhus till stora mötesplatser med bredd.

Med detta sagt är det också uppenbart att en enhetlig erfarenhet av husockupationer i Sverige på 2000-talet är omöjlig att måla upp. Samtidigt anser jag personligen att det är angeläget att få till stånd ett mer offentligt utvärderande – i den mån det är möjligt – av de lokala kamper som förts. Det finns erfarenhet som uppenbarligen delas mellan grupper av ockupanter i olika städer och tydliga utvärderingar är ovärderligt för framtida ockupanter som vill lyfta liknande frågor utan att behöva falla i samma gropar.  Detta ämne förtjänar en slags vitbok av något slag och ryms knappast i inlägg i bloggform, varför jag konsekvent här tänker välja att kortfattat fokusera på en erfarenhet jag finner specifikt tydlig och intressant. Jag tror att husockupationen idag är en etablerad kampmetod där ”vågen” i sig testade många taktiska gränsdragningar. Framtida ockupationer kommer ske med större eftertanke, med utan tvivel större mellanrum i tid men förhoppningsvis med fler segrar som utgång i direkt relation till de erfarenheter vi idag delar av de omfattande försök som gjordes 2008-2009 utifrån, återigen, en rad vitt skiljda förutsättningar. En ockupation kan förvisso, vilket jag beskriver här, vara en vinst i sig utifrån faktumet att skapandet och gemenskapen som uppstår när en yta tas i besittning har ett egenvärde. Jag tror fortfarande inte att man ska negligera poängen i att fortsätta ockupera för att skapa temporära rum i städer där förutsättningarna för att mötas på andra vis är djupt orättvisa och begränsade. Låt det vara en första läxa.

Det jag tänkt mig gå närmare in på här är dock de erfarenheter från ockupationsvågen som ska sägas, står mig personligen närmast. I tre städer har ockupationer varit en kampmetod som använts av rörelser på ett extremt likartat sätt utifrån liknande premisser. Dessa är Aktivistgruppen Huset i Umeå, Bergatrollen i Nyköping samt Kvarteret Kajan i Uppsala. I alla dessa fall har det existerat en rörelse med kulturell betoning på gemenskaper. Man har i första hand strävat efter att skapa en konkret mötesplats (Man har velat ha ett hus!) utifrån sina egna behov av att kunna mötas över skiljelinjer man upplevt existera i den stadsmiljö man rört sig. Alla tre grupper har existerat som reella (mer eller mindre öppna) rörelser där ockupationerna varit politiska stötar när formella förhandlingar strandat eller formella påtryckningsmetoder visat sig fungera dåligt. Framförallt i Umeå och Uppsala, som ska sägas är väldigt likartade städer (ungefär lika stora, båda universitetsstäder, residensstäder osv) har utgången också varit liknande. Det har visat sig uppenbart svårt att få till stånd den typ av seger som Bergatrollen lyckades med i den lite mindre staden Nyköping även om tillvägagångssätten varit tämligen lika även de. Att svara på frågan varför Nyköping lyckades där Umeå och Uppsala föll är knappast enkelt. Jag tror att en första skiljelinje som ändock går att dra finns i faktumet att Umeå och Uppsala i första hand byggde sin självbild som ockupanter. Kvarteret Kajan fokuserade i sitt namn på den byggnad de ockuperade, rörelsen startade också mig veterligen genom ockupationen, inte vice versa. Erfarenheten från Umeå är den samma med Aktivistgruppen Huset. Även om kampen för självstyrda aktivitetshus (som det kallades) funnits under åratal så skapades Aktivistgruppen Huset ur ockupationen av Tullkammaren, inte tvärt om. När husockupationen blir en central del i rörelsens identitet och ursprung finns också risken att rörelsen där när ockupationerna misslyckas i att i sig framtvinga konkreta segrar. Jag upplever personligen att Bergatrollen i Nyköping på just den här punkten lyckades bygga bort ockupationsidentiteten som en central del i sin självbild och istället göra ockupationen till en av många påtryckningsmetoder i kampen för en konkret byggnad. Det fanns inget tydligt självändamål i att fortsätta vara ockupanter. Måhända att även politikers lokala erfarenheter av påtryckningsgrupper, städernas storlek osv spelade sin roll i utfallet men erfarenheten ovan ska inte förglömmas.

Jag menar inte att beskriva ockupationsrörelsen, eller ockupanterna i Uppsala och Umeås erfarenheter som ett misslyckande. De flesta ockupanter 2008-2009 fick helt skapa sina egna erfarenheter ur ingenting. Det var ett trevande med en nygammal kampmetod som sedan länge varit dödförklarad inom den svenska vänstern. En första erfarenhet av detta ovan bör dock vara att rörelser bör bygga upp sig själva kring ett konkret mål (oavsett om det gäller bostäder eller mötesplatser) där en tydlig plattform skapas som grund. Husockupationen kan sedan stå som ett effektivt påtryckningsmedel – bland många – men det bör inte vara grunden för rörelsen. Att ha en solid bas att återvända till när ockupationerna blir en återvändsgränd är en viktig erfarenhet för framtida ockupanter. Ni har ett problem, ni organiserar en rörelse, ni skapar en bas för motstånd, sedan kommer ockupationen som metod – inte vice versa.

Svenska husockupationer kommer garanterat att vara återkommande inom framtidens sociala rörelser. Vågen må vara över, men med etablerandet av tydliga och tillgängliga erfarenheter är ockupationen här för att stanna.

——————————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: Röda Lund skriver Nordkorea mer demokratiskt än Sverige, martin skriver Det är makten, dumbom, Anders_S skriver Finanselitens löner – Wallenbergarna i topp, Lasse Franck skriver Påminnelse, Johan Frick skriver Snigelmannasverige

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Husockupationen som gemenskap

Att ockupera ett hus är i första hand ett sätt att ställa konkreta krav på lokala reformer eller behov. Men en husockupation utgör också en gemenskap och ett basdemokratiskt utövande i praktiken. Gemenskapen i sig diskuteras sällan i samband med husockupationer men bör utan tvivel få större utrymme och underbyggas med krav som skyddar gemenskapen från statliga och polisiära attacker.

När hus tas i besittning, i vad vi vanligen benämner som husockupationer, är det allt som oftast i ett konkret syfte som också innefattar ett, eller flera, specifika krav – vanligtvis riktade mot makthavare och i vissa fall även privata företag. Husockupationerna i Umeå liksom i Nyköping och senast i Uppsala har främst efterfrågat en fysisk plats – ett hus – för ett mer eller mindre uttalat specifikt syfte, ofta benämnt som allaktivitetshus, aktivitetshus, ungdomshus eller socialt center. I andra städer, med Lund som huvudsakligt exempel, har husockupationens främsta krav och skäl varit att sätta press på en lokal (och förvisso även nationell) ohållbar bostadssituation som utelämnar allt fler till andrahandskontrakt, tredjehandskontrakt och i värsta fall, hemlöshet. Husockupationer har självfallet också förekommit med huvudsyfte i att försvara en redan existerande social miljö under hot – som i fallet med Aspuddsbadet i Stockholm och Källarlokalen i Rosengård.

 Att ställa konkreta krav är utan tvivel en ganska naturlig del av den politiska aktiviteten, dessutom skapar det en betydligt större känsla av legitimitet inför faktumet att metoderna i sig inte är helt lagliga. Kraven gör att ockupanterna flyttar frågan från att vara av polisiär karaktär (inbrott, olaga intrång – själva den brottsliga handlingen) till att handla om politik och därmed ligga på makthavares bord. Det ska knappast förringas att denna metod av reformism via direkt aktion givit många ockupanter betydligt större andrum än vad som varit fallet om ockupationens konkreta syfte hade varit just, ”ockupation”. Det är till exempel tveksamt om Smultronstället i Lund fått existera i nära tre veckor utan kraven på en politisk lösning som via medias roll försvårar ett snabbt ingripande från just politikerna och i slutändan polisen.

 Samtidigt finns en oerhört viktig aspekt av själva husockupationen som allt för sällan diskuteras eller ges utrymme i skuggan av kraven på politisk reformism. Husockupationen i sig är nämligen otvivelaktigt en form av gemenskap. Det är praktiserande demokrati och gemensamma tillgångar som förvisso endast existerar på en temporär plats under en temporär tid men likväl är av oerhörd betydelse för alla de som deltar och tar del av gemenskapen. I de (ockuperade) hus jag själv varit i har drömmar fått utrymme att förverkligas, nya vänskaper och kärleksrelationer växt fram och resurser fördelats. Trots den enorma press det kan innebära att befinna sig i en situation av osäkerhet, i synnerhet för polisens eventuella ingripande mot just en ockupation, så tas ändå viktiga beslut gemensamt, program genomförs och arbetsuppgifter fördelas. Gemenskapens demokrati praktiseras trots att situationen är lite av ett undantagstillstånd i vardagen, helt olikt hur spelreglerna för demokrati behandlats i stater i samband med krig och andra oroliga situationer. Det vore självfallet näst intill hycklande att säga att allt fungerar perfekt, att inte vissa åsikter undertrycks och problem uppstår även i dessa former av beslutande. Jag vill ändock påstå att de försök jag själv stött på fungerar förvånansvärt bra utifrån mina egna referensramar av olika former av beslutsfattande.

 Att husockupationerna erbjuder en annars ovanlig form av praktiserande basdemokrati bör i sig vara ett värde att försvara och utveckla. Det betyder självfallet inte att vi ska sluta ställa de reformistiska och konkreta sakpolitiska kraven som vi ställer idag utan snarare att vi också ska beakta vad själva husockupationen i sig kan erbjuda oss och hur vi kan utveckla (och försvara) detta. Husockupationen är att öppna upp i ett samhälle som stänger ner, som sluter sig överallt omkring oss.

 Att försvara husockupationen i sig som demokratiserande kraft bör därför genomsyra varje praktiskt utövande av kampmetoden. En form av försvar som vi kan ställa genom reformistiska krav utan att fastna på dagens mikronivåer (”ge oss detta specifika hus för detta specifika ändamål”) är kravet på en specifik ockupantlag, populärt kallad ”squatters law” i de länder liknande förslag tillämpats. En ockupantlag liknar i mångt och mycket lagen om Allemansrätten som vi har både i Sverige och i Finland. Konkret handlar det om tillåtelsen att använda en fastighet till dess att dess ägare kan visa upp andra konkreta planer. I grunden har lagen i länder som England och Holland tillämpats för att lösa problemen runt spekulationssyften, alltså de regler på fastighetsmarknaden som gör att vissa fastighetsägare väntar på ”rätt” hyresgäst eller köpare genom praxisen att man slipper betala skatt på en fastighet som inte brukas. Problemet finns även här i Sverige och kan självklart existera som en del av kravet på en övergripande ockupantlag även här även om parallellen med just Allemansrätten torde vara om inte ännu viktigare. Generellt är Allemansrätten (liksom Strandskyddet) omtyckt i Sverige och ingen regering har hittills vågat göra anspråk på att vilja inskränka den. Allemansrätten handlar egentligen om samma sak som husockupationerna. Någon (privat eller staten) äger t ex skogen som någon gång i framtiden kommer skövlas ner, säljas och planteras om för att generera en vinst. I många fall kan det dock dröja åratal, ja t o m decennier innan skogen avverkas och därmed ges allmänheten tillträde till marken med ända reglering att man inte får orsaka åverkan på t ex träd och mark eller bebygga den på olika vis. En ockupantlag fungerar på samma sätt – om ett hus stått tomt i ett visst antal månader och ägaren inte kan uppvisa några planer på användning (via t ex ett hyreskontrakt) så tillåts allmänheten använda huset så länge ingen åverkan görs i vilket fall ägaren kan stämma ockupanterna för skadegörelse, något som dock sällan tillämpats i England eller Holland.

 Diskussionen om en svensk ockupantlag är som jag skrivit självfallet reformistisk men likväl en tydlig markering till gemenskapernas fördel som kan hävdas med demokrati. Aspekter som spekulationssyften, hemlöshetsproblematiken (bostadsbristen) och liknelsen med allemansrätten är alla goda skäl till införandet av en skyddslag. Det kravet bör finnas vid varje husockupation och diskuteras samt förankras brett inom de existerande sociala rörelserna. Allt makt åt gemenskaperna!

———————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: L. O. Kristoffer E. skriver Jag vill ha en glass, Kaj Raving skriver Mer om bemanning, kimmuller skriver Storkök – Vi tar chefen på orden/jobbar enligt regelboken, Anders_S skriver Dubbelspår på hamnbanan – en självklarhet, loaderrorready skriver Vad är det för fel på Sydsvenskan?, mathiavelli skriver Femte och sjätte cirkeln: Kejsaren är naken

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.