DIY - …och exploateringen av ett begrepp

D.I.Y är ett begrepp som används för kontrakultur som utgår från en varuproduktion i ett annat syfte än det som står som primärt på den kapitalistiska marknaden. Idag, och under de senaste åren, tycks dock detta begrepp ha genomgått en exploateringsprocess som allt mer utvattnar de politiska aspekterna. Hur har detta kunnat ske och vilka värderingar följer, rent historiskt, detta begrepp?

DIY (Do-it-yourself) är ett begrepp som ursprungligen härstammar från en amerikansk hushållsepok på 1950-talet. Marknaden öppnades upp för gör-det-själv-byggande där byggsatser såldes tillsammans med ritningar vilket gjorde att fler själva kunde göra mindre byggnationer utan hjälp från fackmän inom branscherna. Begreppet finns än idag kvar i denna sfär, t ex för den typen av monterbara möbler som Ikea säljer, men genom åren har begreppet också adapterats till en annan sfär - den kulturella.

Som kulturellt begrepp sägs DIY ha uppstått i 1960-talets progressiva musikrörelser och dess gratisfestivaler [free shows] men det är egentligen först i det sena 1970-talets anarkistiska punkvåg som begreppet verkligen fick spridning och började omges av en begreppsetik. DIY, i kulturell mening, så som begreppet infördes på bred front i alternativa musikrörelser genom det engelska anarkopunkbandet Crass – och grupperna kring dem – har en betydligt mer djupgående betydelse än det ursprungligen hade i den amerikanska byggsektorn.

Det finns självfallet lika många definitioner av DIY-begreppet som det finns utövare inom dess kulturella omgivningar men jag skulle ändå vilja lägga fram, vad jag ser som de historiska, grundförutsättningarna. DIY i den kulturella sfären är kontrakultur [amerikanska: counterculture] i den bemärkelsen att man har ett motsatt intresse till den kommersialiserade kulturbranschen, oavsett om det handlar om musik eller andra konstformer.

Om man skulle försöka sig på att förklara DIY genom att använda en marxistisk terminologi så går det lite enklare att tydliggöra denna skiljelinje. Kapitalismen bygger som vi vet på en marknad där varor ges ett bytesvärde. Det är primärt för den kapitalistiska produktionen och dess uppbyggnad. När man tar in detta i den kulturella sfären så betyder det att produktion av konst har som primärt syfte att först generera ett bytesvärde för att i förlängningen generera ett mervärde (eller ”vinst”) för producenten eller den som producenten, producerar på uppdrag av – t ex ett skivbolag, en tidningskoncern, ett kommersiellt konstgalleri, en hemsida och så vidare.

DIY som kontrakultur strävar efter att producera bruksvärde. Det intressanta är inte huruvida den vara man producerar har ett ekonomiskt värde i förhållande till andra varor på en marknad, utan att de har ett bruksvärde såväl för de som producerar, som för de som konsumerar. I förlängningen eftersträvar DIY-kontrakulturen till att sudda ut denna skiljelinje helt och hållet mellan producenter och konsumenter genom de etiska riktlinjer som formar DIY-begreppet i en rörelse, exempelvis genom eftersträvan av kunskapsutjämning och alternativa bytesmarknader. Att producera för ett bruksvärde är alltså att producera med fokus på produktens nödvändighet i sig, inte på vilket värde den genererar på en marknad. Om vi ponerar att det är mat vi producerar så blir resonemanget kanske lite tydligare. Vi har en DIY-kultur som producerar mat, inte för att generera ett värde på en marknad, utan för att sprida lärdomen om själva odlingen i sig och för fördelningen av de resurser vi framställer inom vår kulturella sfär. Kortfattat, ett reellt kommunistiskt projekt inom kapitalismen som motmakt gentemot kommersialiseringen av våra kulturella uttryck och behov i de sammanhang som begreppet använts sedan 1970-talet.

Sedan DIY-kontrakulturen uppstod på allvar under anarkopunkvågen på slutet av 1970- och början av 1980-talet så har begreppet (och i förlängningen rörelserna kring det), otroligt nog ska sägas, varit relativt befriat från försök till exploatering från konventionella instanser och marknaden, i alla fall här i Sverige. Men under 2000-talet, och kanske framförallt de senaste fem åren, har detta radikalt förändrats. I Umeå började det på allvar märkas under Kulturhuvudstadsdialogerna där begreppet fångades upp i den politiska sfären som ville förstå vad vi faktiskt sysslade med och hur vi bedrev kultur. Detta skedde ungefär parallellt med startpunkten för en bredare exploatering av DIY-begreppet inom den kommersiella sfären. I kommersiella tidningar, inom företag och bland politiker började det snackas DIY. Men i takt med att begreppet genomgått denna kommersiella exploatering så kan vi också se hur det urvattnas på sitt politiska innehåll. Istället för att vara ett begrepp för ett kontrakulturellt synsätt så blir DIY det som begreppet innebar i den amerikanska hembyggsektorn på 1950-talet, fast i den breda kulturella sfären. Betydelsen blir inte att vi producerar varor med fokus på bruksvärdet och en medföljande kritik mot bytesvärdet (och i förlängningen kapitalismen) utan helt enkelt – att vi producerar det själva. Skillnaden i kulturen blir egentligen helt obetydlig då den stora majoriteten av kulturutövare de facto producerar sin egen konst, mer eller mindre, och undantagen är den hyperkommersialism som funnits kring band som Backstreet Boys och A-teens, alltså musikgrupper som inte överhuvudtaget producerar sina ”egna” verk utan endast framför någon annans på beställning. DIY blir i den kapitalistiska begreppsexploateringen snarare samma sak som entreprenörskap (”egenföretagande”) än kontrakultur, kortfattat.

I och med begreppsexploateringen har också begreppets rörelser lidit stora nederlag. Autonoma kulturhus går i graven ett efter ett och den kulturella sammanhållningen tycks ruttna bort samtidigt som diskussionerna om etiken i DIY-begreppet helt avsomnat, även inom de traditionellt utövande DIY-rörelserna. Även i mina egna kretsar, som rent historiskt präglats av en strikt DIY-etik, syns idag en avsaknad av begreppsdefinitioner och ett kritiskt förhållande till marknadsmekanismer. Ett exempel på detta är hur synen på upphovsrätten stegvis, okritiskt, skiftat läge. När STIM diskuterats inom de DIY-kretsar jag rört mig så har utgångspunkten ofta varit att det är helt i sin rätt att upphovsrättsskydda sin musik via t ex STIM så länge man har en pragmatisk inställning till det hela och endast utkräver upphovsrättsliga pengar från kommersiella instanser. Här är vi tillbaka på utgångspunkten att det handlar om mervärdet på produkten man skapat. En vanlig åsikt blir att det är OK att använda upphovsrätten för att erhålla pengar från kommersiella instanser, för att dessa annars skulle behålla dessa pengar själv. Problemet med denna syn är att den ändå utgår från att man själv är upphovsman till ett verk eller andra former av konst. Den politiska kritiken av upphovsrätten som sådan faller bort i ett försök att pragmatiskt förhålla sig till en kapitalistisk marknad, snarare än att skapa en alternativ motmakt till den samma. Förskjutningen här har gått från en syn där inget skapas ur tomma intet (det finns alltså ingen upphovsrättslig grund då allt skapande är en påbyggnad av någon annans skapande - alltså en del av en kollektiv process) till en syn på upphovsrätt som något man har rätt till, så länge man bara ställer sina krav åt “rätt” håll.

Visst finns där också en skepsism mot t ex stora skivbolag men den ligger snarare också i att dessa snor mervärde (av bytesvärdet) från producenten (…eller är överflödiga) än en skepsism mot producerande för bytesvärde i sig. DIY har blivit att bejaka sina egna kulturella intressen gentemot mervärdestjuvar, en tydlig inramning av en kontrakultur inom den kapitalistiska marknadssfären.

Ett annat tydligt exempel, värt att ta upp, på detta finns i de kulturella nätsfärerna och synen på dem inom DIY-rörelserna. Med framväxten av Myspace, Spotify, iTunes och andra kommersiella musiktjänster samt kommersiella mötesplatser för annonsering av t ex arrangemang (läs: Facebook) på internet så skedde ett fullständigt misslyckande inom de traditionella DIY-rörelserna i kritiskt förhållande till marknaden och synen på produktion. Istället för att skapa egna progressiva nättjänster för fritt utbyte av kultur (här finns undantag, t ex Indymedia och Pirate Bay, men de kommer delvis från helt andra håll), överlämnade man sitt kulturella utövande i händerna på den industrin man i decennier kritiserat och utövat motstånd gentemot. Man lade upp sin musik på myspace, började sälja den i iTunes och utelämnade sig till Spotify. Argumentationen har ofta legat i att dessa tjänster garanterar en gratis åtkomst av musiken för konsumenten (typ, bred spridning) och redan där syns en tydlig avsaknad av förståelse för musikbranschens omstruktureringar och synen på varför och för vem och framförallt, i vilket syfte, man producerar en vara.

När jag sätter mig på ett möte med Umeå kommun via mitt arbete för att söka pengar till något man kallar ”DIY-checken” inför Kulturlovet så blir det för mig smärtsamt tydligt hur fullgjord begreppsexploateringen blivit. På vägen hem går jag förbi kommunens anslagstavla på bussgatan och ser att ABF affischerar för sin nya kampanj: ”ABF-DIY”. Väl hemma googlar jag ”DIY” för att börja göra research inför denna artikel. På första sidan finns ”Elle-Interiör” och denna multinationella modetidnings egen blogg: DIY or DIE. Bloggen handlar om att själv sy och brodera prylar, men inte för ett kulturellt bruksvärde inom en viss kulturell rörelse – utan i sann entreprenörskapsanda.

Den DIY-rörelse vi sett de senaste decennierna i främst Europa och Nordamerika har inte spridit sig till bredare folkläger – den har blivit exploaterad av kapitalet, fullständigt urvattnats och är idag i princip helt död i bemärkelsen av att vara en rörelse. Exploateringen har möjliggjorts genom en förskjutning inom DIY-kulturen i och med, i första hand, internets framväxt och bristen på kritik gentemot kapitalets omstruktureringar av de kulturella sfärerna. Det är alltså i första hand något som skett inom kulturen och sedan möjliggjort exploatering utifrån - inte tvärt om.

En DIY-praktik utifrån ett DIY-begrepp som återerövras från marknadskrafterna för att fyllas med etik är inte omöjlig 2010. Däremot måste den i grunden utgå från en förståelse av kapitalismens marknadsmekanismer och byggandet av en kritisk kulturell motmakt mot densamma. Det innefattar att förstå de kulturella kommersiella branschernas omstrukturering med internet, ett byggande av egna mötesplatser (precis som när vi startade kulturhus) på just internet istället för att använda dem marknaden öppnat för att utnyttja vår produktion av varor.

En ny kulturell motmaktsrörelse börjar med insikten att skapa kulturella icke-kommersiella kretsar där vi producerar för bruksvärdet. Den börjar med att förstå innebörden av att bygga fria bytesgemenskaper utan kapitalintressen som utgår från en kritik mot all form av ekonomisk vinst på de varor vi tillsammans skapar kulturellt. DIY or DIE, som sagt.

Alternativ Kultur, inget för 2010-talet?

För några veckor sedan meddelades från Malmö att Aktivitetshuset Utkanten står hotat av gentrifiering. Idag nåddes jag av nyheten att även Underjorden i Göteborg troligen snart kommer lida en tynande tillvaro. Vad händer egentligen med Sveriges alternativa kulturhus?

Jag har alltid sett det som en fundamental uppgift för alla seriösa sociala rörelser att skapa egna mötesplatser oberoende av kommersiella intressen. Skepsismen inom delar av vänstern gentemot mötesplatser som uppfattas som “alternativa” (läs: punkiga, allt som oftast) har jag aldrig heller haft mycket till övers för även om jag kunnat, på sina håll, förstå bakgrunden till kritiken. Problemet har emellertid knappast varit att punkare eller hippies varit så flitiga att de lyckats driva progressiva mötesplatser utan snarare faktumet att andra grupper helt misslyckats. Motsättningen behöver helt enkelt inte existera och jag ser personligen gärna att subkulturernas politiska praktik används för att också gynna politiska grupper och sociala rörelser - vilket de ofta gör, just genom t ex de stödfester som ofta sker i dessa hus eller vid de tillfällen då husen kan användas logistiskt för större möten, sovplatser för aktivister kring stora sammankomster, sociala forum och så vidare.

I Sverige har bristen på progressiva sociala mötesplatser varit påtaglig de senaste decennierna. Samtidigt som Socialdemokratin började sälja ut de lokaler man byggt upp under 1900-talet eller i andra fall blivit oförstående för samtida behov, valde inte någon annan del av de sociala rörelserna att bygga upp några nya mötesplatser. Omöjligheten i bestående och bevarande husockupationer här i Sverige går också som en skiljelinje mot andra länder som lyckats bygga upp nätverk av mötesplatser i mången städer som vi kunnat se i t ex Holland, Tyskland, Italien eller Spanien.

På 2000-talet påbörjades dock allt mer försök att bygga upp nya sociala mötesplatser i Sverige, liknande de ockuperade hus vi sett i många andra länder (förmodligen med Ungdomshuset i Köpenhamn som tongivande inspiration) men genom förhyrning snarare än ockupation. Fullerstahusen startades i Stockholm (senare också Cyklopen), Aktivitetshuset i Malmö (för att bli vräkt men sedan startas om i ny lokal som Utkanten), Underjorden i Göteborg, Verket i Umeå och Föreningsgatan 7 i Luleå. Många av dessa hus har trots sin korta levnadstid spelat en viktig roll av precis de skäl jag nämner ovan här i texten. Man har lyckats arrangera stödfester för olika politiska ändamål (här i Umeå samlades t ex 12.000 in till ISM vid ett tillfälle som exempel), man har arrangerat sociala forum, hållit stormöten (t ex på Utkanten inför COP15) och så vidare. Den subkulturella prägeln till trots har man alltså spelat en viktig logistisk roll utifrån det sammanhang vi idag lever i.

Men någonting håller alltså idag på att hända. Allt fler av dessa hus hotas, eller har blivit vräkta, på grund av en allt mer konservativ kulturpolitik, på grund av gentrifiering, och på grund av medvetet motarbetande från polis, medier och lokala politiker. Det är med sorg jag ser att även Underjorden i Göteborg nu står inför en potentiell vräkning utan att några röster höjs från de progressiva krafter som allt som oftast - faktiskt - understötts av de individer och grupper som hållit igång dessa mötesplatser.

Vare sig man är av subkulturell börd eller ej bör man förstå poängen av att bevara de mötesplatser som nu hänger på en skör tråd. Sveriges sociala rörelser kommer knappast må bättre av att förlora än fler materiella tillgångar, även om man själv inte haft intresse av det som skett inom dem av olika skäl.

——————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Bygg för säkrare stad – bygg bort den otrygga tomheten, Johan Frick skriver Nordkorea, hemliga svenska agencys och 9/11, Josefin skriver Citatet: Alexandra Kollontaj, Lasse Franck skriver Anders Borgs goda ekonomi ett resultat av utpressning mot Lettland, L. O. K. Ejnermark skriver Rapporter om “extrem brutalitet” när israeliska soldater bordade “Jewish boat to Gaza”

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.