Tunis, Kairo, London, Aten - Uppror & Konstituerande kraft
Kairo, den 25 januari 2011. Gatorna fylls av massiva demonstrationer. Polisstationer, partihögkvarter och andra maktsymboler sticks i brand. Gatstenarna regnar över en poliskår som vi ser fly hals över huvud via Al-Jazeeras livesändningar och otaliga Youtubefilmer. Det är sannerligen ett ”Que Se Vayan Todos!”-moment (ungefär ”avgå alla!”) som utspelar sig i upprorets Egypten.
Under de föregående veckorna har ett liknande uppror konstituerats i Tunisien, ett annat Nordafrikanskt land med stabil, ekonomiskt lojal militärdiktatur byggd på bistånd från de kapitalstarkaste länderna. Diktatorn – Ben Ali – har bara dagar innan utbrottet i Kairo, hoppat ombord ett privatplan mot exilens trygghet annorstädes. Och samtidigt som Tunisiens folk skriker ”Jezzi Fock” i kör står den lokala etablerade oppositionen likna tagna på sängen som Européerna framför sina TV-apparater.
Al Jazeeras repporter säger den 27 januari att ”this is truly a pluralist movement” och sätter i en enda mening fingret på något viktigt. Tendensen känns igen från Europas studentprotester i krisens spår när de exploderar i de Nordafrikanska länderna. Snabb kommunikation via en mångfald av teknologiska noder, ledarlös, decentraliserad nätverksorganisering. Det är svårt att sätta fingret på de som protesterar och det gör dem omöjliga att utdefiniera. I studentprotesterna lyckades man effektivt undanröja utdefinieringen kring ”vänsterism” som på många håll är smärtsamt påtaglig i Europeiska upprorssituationer. I Nordafrika fungerar samma organiseringsmodell för att röja utdefinieringen som ”islamister” utifrån den nuvarande liberala diskursen som trots allt varit förutsättningen för diktaturernas stabilitet i länder som Egypten. Varje försök att skrämmas med Muslimska Brödraskapet och risken för ”ett nytt Iran” slås effektivt undan av rörelsens inneboende logik: Det finns inga ledare och ingen har mandat inordna rörelsen inom sig. Den är pluralistisk – multitud – till sin organisatoriska form. Den är kristna kopter, muslimer, arbetare som tar över fabriker och inför demokratiska råd, kvinnor som organiserar kollektiva försvarsstrategier, grannar som fixar kvartersråd och samverkar för att ordna basbehoven i en turbulent tid.
Vad som kommer att ske är svårt att sia och det är nog troligt att just dessa uppror mynnar ut i en demokratisering av den liberala, republikanska formen – såväl i Tunisien som i Egypten och eventuella andra Nordafrikanska länder som kan drabbas av spridningseffekten som följer ett större uppror. Det finns de facto inga uppbyggda former av motmakt som innehar en så pass stabil grund att konstituera ett samhälle kring, inget reellt alternativ till parlamentarisk demokrati för att upprätthålla produktion och liv. Precis som i Argentina, Grekland och på många andra platser är lärdomarna av upproret ovärderliga i sig. Människor lär sig att agera kollektivt under en tid utan stabila auktoriteter. Den erfarenheten går aldrig att ta ifrån en människa och den påverkar förhållandet i det parlamentariska samhälle som byggs på dess fundament.
För alla oss andra ställer upproret saker på sin spets. I det här fallet kommer troligtvis en parlamentarisk demokrati vara ovärderlig i förhållande till de korrupta militärdiktaturer som präglat regionen i decennier. Men vi vill alla något mer. Och i framtida uppror blir frågan central: Vilken grund behöver vi ha skapat för att kunna konstituera en egen makt som är stabil och trovärdig nog att ersätta en liberal, parlamentarisk maktinstitution? Vi vet att människor förr eller senare kommer vända sitt hopp till det alternativ som kan skapa en sådan stabilitet att elementära behov säkras. Produktionen kan inte stå still för evigt och andra kommer alltid försöka göra anspråk i det maktvakuum som uppstår i ett kraftigt uppror.
De forna kommunistiska partierna var en produkt av en annan klassammansättning. En rörelse i klassen anpassad efter klassens organisatoriska behov. Idag ser vi konkreta exempel på den partimodell som konstituerar uppror i det post-fordistiska 2000-talet. Vi ser den organisatoriska effektiviteten i den masskommunikation som dels förmedlar kontakten inom subjektet, men även ut mot omvärlden. I de Brittiska studentupproren, precis som i Egypten idag ser vi en kommunikation som fullkomligt sköljer över och spolar bort en polariserad medielogik. Upproret i sig är alltså utan tvivel effektivt och organiseringsmodellen fungerande, t o m när ett helt land gör allt i sin makt för att strypa dess kommunikationsmöjligheter.
Men än saknas den konstituerande kraften som en del av denna annars effektiva motmakt. Rörelsen saknar ett materiellt fundament och en organisatorisk modell för organisering av produktion och liv vid sidan av upprorets kraft att förgöra den gamla makten. Det är i just denna situation så tydligt just vilken roll den konstituerande kraften har, just för att den saknas och tvingas lämna utrymmet till framväxten av en parlamentarisk makt, mot sin uppenbara vilja. I Egypten byggs alltjämnt embryon till denna konstituerande kraft samtidigt som detta skrivs. Vi ser mängder av rapporter om demokratiskt arbetarstyrda fabriker, kvartersråd, kvinnokommittéer och hjälpcenter i de fattiga kvarteren. Bilden från Argentina 2001 går igen, ger hopp, men berättar också om vikten av att Motmaktens beståndsdelar rör sig i samma takt, existerar samfällt och erhåller samma volym – ett avsättande av den gamla makten och ett konstituerande av en ny makt.
Vår lärdom av Egypten är den av ett större uppror av en post-fordistisk logik med en medföljande organisatorisk modell för spridning och sammanlänkning (”ett parti”). Våra förutsättningar skiljer sig självklart åt men där finns också slående, och viktiga likheter. Ett projekt för dagens vänster bör vara att studera hur framtida uppror kan hitta förutsättningar för en Motmakt där den konstituerande kraften sammanlänkas takten i just själva upproret. Hur vi konstituerar en ny makt i dess kölvatten, och undviker att utelämnas till auktoritära och parlamentariska experiment på vår rörelses bekostnad.
Idag är vi alla Egyptier. Idag är vi alla Tunisier.
—————————————————————————
Från Konfliktportalen.se: Kaj Raving skriver Unket gammalt högerparti angriper unket gammalt högerparti, autonomak skriver Från think tank till tank think, domljuger skriver Att gå bortom status quo, Röda Lund skriver Vad en amerikansk utrikesminister egentligen säger, Mathias skriver Den stundande gemenskapen – Del 1, Jöran Fagerlund skriver Hyresrätt en viktig byggsten i ett klimatsmart och rättvist samhälle
För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.
