Husockupationen som gemenskap

Att ockupera ett hus är i första hand ett sätt att ställa konkreta krav på lokala reformer eller behov. Men en husockupation utgör också en gemenskap och ett basdemokratiskt utövande i praktiken. Gemenskapen i sig diskuteras sällan i samband med husockupationer men bör utan tvivel få större utrymme och underbyggas med krav som skyddar gemenskapen från statliga och polisiära attacker.

När hus tas i besittning, i vad vi vanligen benämner som husockupationer, är det allt som oftast i ett konkret syfte som också innefattar ett, eller flera, specifika krav – vanligtvis riktade mot makthavare och i vissa fall även privata företag. Husockupationerna i Umeå liksom i Nyköping och senast i Uppsala har främst efterfrågat en fysisk plats – ett hus – för ett mer eller mindre uttalat specifikt syfte, ofta benämnt som allaktivitetshus, aktivitetshus, ungdomshus eller socialt center. I andra städer, med Lund som huvudsakligt exempel, har husockupationens främsta krav och skäl varit att sätta press på en lokal (och förvisso även nationell) ohållbar bostadssituation som utelämnar allt fler till andrahandskontrakt, tredjehandskontrakt och i värsta fall, hemlöshet. Husockupationer har självfallet också förekommit med huvudsyfte i att försvara en redan existerande social miljö under hot – som i fallet med Aspuddsbadet i Stockholm och Källarlokalen i Rosengård.

 Att ställa konkreta krav är utan tvivel en ganska naturlig del av den politiska aktiviteten, dessutom skapar det en betydligt större känsla av legitimitet inför faktumet att metoderna i sig inte är helt lagliga. Kraven gör att ockupanterna flyttar frågan från att vara av polisiär karaktär (inbrott, olaga intrång – själva den brottsliga handlingen) till att handla om politik och därmed ligga på makthavares bord. Det ska knappast förringas att denna metod av reformism via direkt aktion givit många ockupanter betydligt större andrum än vad som varit fallet om ockupationens konkreta syfte hade varit just, ”ockupation”. Det är till exempel tveksamt om Smultronstället i Lund fått existera i nära tre veckor utan kraven på en politisk lösning som via medias roll försvårar ett snabbt ingripande från just politikerna och i slutändan polisen.

 Samtidigt finns en oerhört viktig aspekt av själva husockupationen som allt för sällan diskuteras eller ges utrymme i skuggan av kraven på politisk reformism. Husockupationen i sig är nämligen otvivelaktigt en form av gemenskap. Det är praktiserande demokrati och gemensamma tillgångar som förvisso endast existerar på en temporär plats under en temporär tid men likväl är av oerhörd betydelse för alla de som deltar och tar del av gemenskapen. I de (ockuperade) hus jag själv varit i har drömmar fått utrymme att förverkligas, nya vänskaper och kärleksrelationer växt fram och resurser fördelats. Trots den enorma press det kan innebära att befinna sig i en situation av osäkerhet, i synnerhet för polisens eventuella ingripande mot just en ockupation, så tas ändå viktiga beslut gemensamt, program genomförs och arbetsuppgifter fördelas. Gemenskapens demokrati praktiseras trots att situationen är lite av ett undantagstillstånd i vardagen, helt olikt hur spelreglerna för demokrati behandlats i stater i samband med krig och andra oroliga situationer. Det vore självfallet näst intill hycklande att säga att allt fungerar perfekt, att inte vissa åsikter undertrycks och problem uppstår även i dessa former av beslutande. Jag vill ändock påstå att de försök jag själv stött på fungerar förvånansvärt bra utifrån mina egna referensramar av olika former av beslutsfattande.

 Att husockupationerna erbjuder en annars ovanlig form av praktiserande basdemokrati bör i sig vara ett värde att försvara och utveckla. Det betyder självfallet inte att vi ska sluta ställa de reformistiska och konkreta sakpolitiska kraven som vi ställer idag utan snarare att vi också ska beakta vad själva husockupationen i sig kan erbjuda oss och hur vi kan utveckla (och försvara) detta. Husockupationen är att öppna upp i ett samhälle som stänger ner, som sluter sig överallt omkring oss.

 Att försvara husockupationen i sig som demokratiserande kraft bör därför genomsyra varje praktiskt utövande av kampmetoden. En form av försvar som vi kan ställa genom reformistiska krav utan att fastna på dagens mikronivåer (”ge oss detta specifika hus för detta specifika ändamål”) är kravet på en specifik ockupantlag, populärt kallad ”squatters law” i de länder liknande förslag tillämpats. En ockupantlag liknar i mångt och mycket lagen om Allemansrätten som vi har både i Sverige och i Finland. Konkret handlar det om tillåtelsen att använda en fastighet till dess att dess ägare kan visa upp andra konkreta planer. I grunden har lagen i länder som England och Holland tillämpats för att lösa problemen runt spekulationssyften, alltså de regler på fastighetsmarknaden som gör att vissa fastighetsägare väntar på ”rätt” hyresgäst eller köpare genom praxisen att man slipper betala skatt på en fastighet som inte brukas. Problemet finns även här i Sverige och kan självklart existera som en del av kravet på en övergripande ockupantlag även här även om parallellen med just Allemansrätten torde vara om inte ännu viktigare. Generellt är Allemansrätten (liksom Strandskyddet) omtyckt i Sverige och ingen regering har hittills vågat göra anspråk på att vilja inskränka den. Allemansrätten handlar egentligen om samma sak som husockupationerna. Någon (privat eller staten) äger t ex skogen som någon gång i framtiden kommer skövlas ner, säljas och planteras om för att generera en vinst. I många fall kan det dock dröja åratal, ja t o m decennier innan skogen avverkas och därmed ges allmänheten tillträde till marken med ända reglering att man inte får orsaka åverkan på t ex träd och mark eller bebygga den på olika vis. En ockupantlag fungerar på samma sätt – om ett hus stått tomt i ett visst antal månader och ägaren inte kan uppvisa några planer på användning (via t ex ett hyreskontrakt) så tillåts allmänheten använda huset så länge ingen åverkan görs i vilket fall ägaren kan stämma ockupanterna för skadegörelse, något som dock sällan tillämpats i England eller Holland.

 Diskussionen om en svensk ockupantlag är som jag skrivit självfallet reformistisk men likväl en tydlig markering till gemenskapernas fördel som kan hävdas med demokrati. Aspekter som spekulationssyften, hemlöshetsproblematiken (bostadsbristen) och liknelsen med allemansrätten är alla goda skäl till införandet av en skyddslag. Det kravet bör finnas vid varje husockupation och diskuteras samt förankras brett inom de existerande sociala rörelserna. Allt makt åt gemenskaperna!

———————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: L. O. Kristoffer E. skriver Jag vill ha en glass, Kaj Raving skriver Mer om bemanning, kimmuller skriver Storkök – Vi tar chefen på orden/jobbar enligt regelboken, Anders_S skriver Dubbelspår på hamnbanan – en självklarhet, loaderrorready skriver Vad är det för fel på Sydsvenskan?, mathiavelli skriver Femte och sjätte cirkeln: Kejsaren är naken

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Umeå: Rosa Huset rivs

Västerbottens Kuriren (VK) skriver idag, 19/7-2010, att Kammarrätten ger tillåtelse till rivning av Rosa Huset i Umeå. Huset har likt Varmbadhuset (som jag skrivit om här) ett viktigt kulturhistoriskt värde och är ritat av en av Sveriges kändaste arkitekter samt uppfört för drygt 100 år sedan, 1905. Beslutskarusellen har tidigare passerat en mängd instanser via överklagningar från ägaren (Fastighetsutveckling i Umeå AB) innan detta senaste beslut som nu motiverar en rivning - i motsats till tidigare beslut.

Read more »

Umeå: Bevaring eller “utveckling”?

Tidigare idag promenerade jag längs med strandpromenaden mellan trådgård i norr och Döbelns Park, och som vanligt kunde jag inte låta bli att förbanna mig över Krister Olssons (VD, Balticgruppen) privata nyfunkis längs med älvstranden. Men denna gång lade jag ett extra ögonkast på det gamla Varmbadhuset som tyvärr börjat se allt mer fallfärdigt ut med flagnande fasadfärg.

Det gamla badhuset står sedan dryga året tillbaka tomt i väntan på det slutgiltiga resultatet i tvisten mellan samma Krister Olsson (alltså husets granne) och Byggnadsnämnden. Olsson och Balticgruppen vill riva huset med motiveringen att det är för eftersatt för att gå att renovera till ett användbart skick men Byggnadsnämnden har varit hårda och avslagit två omgångar hittills.

Varmbadhuset i sig är en, för Umeå, unik byggnad. Den uppfördes direkt efter den stora stadsbranden 1887 och innehöll ett badhus på neder plan med duschar, bad, ångskåp och bastu samt bostäder på övre plan. Det är således även (efter 60- & 70-talets rivningshysteri) en av de äldsta stående byggnaderna i Umeå i allmänhet och i centrumfyrkanten i synnerhet. En kulturskatt om man så vill som därtill självfallet är K-märkt vilket är återkommande i motiveringarna för avslag mot rivningsförsöken.

Bevaring av traditionell stadsmiljö är en svår fråga i sig och utan tvivel en av de frågor där jag personligen har svårt att ta ställning, alltså till frågan generellt sett. Städer måste få utvecklas och i vissa fall kan gamla eftersatta hus stå i vägen för progressiv utveckling (hur skulle vi se på t ex denna fråga om platsen skulle användas till att bygga en brukarstyrd kulturmötesplats, en öppen förskola eller ett socialt center för hemlösa/missbrukare?) vilket förvisso är ovanligt men till exempel var en knäckfråga i debatten om Aspuddsbadets vara eller inte vara - må så vara att fastighetskontoret i det fallet inte spelade med öppna kort precis.

Samtidigt sitter det där i ryggmärgen, alltså känslan av att vi ändå bör bevara gammal stadsbebyggelse av kulturella skäl. Det kan vara viktigt för att förstå lokal historia, för att snabb stadsplanering/rivningsiver kan alienera äldre bosatta från deras uppväxtmiljöer och helt enkelt av enkla anledningar som att vi tycker att husen har en charm, en historia i sig om de som brukat själva kåken, alla historier som på något sätt försvinner ner i avgrunden med grävskopornas framfart - snart är platsen och allt den innehöll bortglömd.

Just i Umeås fall så är det sällan progressiv stadsplanering som står bakom viljan att (medvetet) eftersätta (K-märkta) hus för att sedan motivera rivning som idag är det uppenbara fallet med det gamla Varmbadhuset i centrum. Istället är det viljan att vinstmaximera själva marken genom snabb avkastning, alltså allt som oftast genom att bygga flådiga bostadsrätter, som motiverar rivningshysterin. Diskussionen gäller flera platser i Umeå som idag drabbas av förfall. Varmbadhuset är kanske det vackraste och mest uppenbara men även hela K4-området (stallarna, djursjukhuset osv Väst på Stan) som de facto är K-märkta och förfaller i rasande takt på en uppenbart attraktiv mark sett till vad som uppförts i närområdet där de gamla hästhagarna fortfarande var belagda under 1990-talet. Det gamla bevarade kvarteret från innan branden, också Väst på Stan, är även det föremål för “förtätning” vilket drastiskt skulle ändra karaktären på den lilla sektion av hus som faktiskt är bevarade från innan 1887.

Att agera mot rivningarna är svårt och kräver utan tvivel organisering. En början är förmodligen att få igång en seriös diskussion om vilken syn vi faktiskt skall ha på bevaring av gammal bebyggelse i en tid då städerna ska förtätas och expandera/växa befolkningsmässigt kraftigt. Umeå centrums karaktär kommer förändras drastiskt de närmaste 10 åren - inget tvivel råder där - och nyckelfrågan blir om vi passivt ska titta på eller faktiskt börja lägga fram en egen vision av hur vår stad skall se ut, vem den ska bebyggas/bevaras och hur vi kan trivas där.

Varmbadhuset bör i alla fall vara en klenod väl värd bevaring och värd motstånd mot rivningsförsök så länge planerna är attraktivt boende för överklassen på marken. Kulturhistoriska byggnader tillhör i alla fall i högre grad hela befolkningen än ännu en nyfunkis alá Hammarby Sjöstad i innerstaden.