Flytta inte stadsbiblioteket!

Den 21 december 2010 klubbades beslutet om ett nytt kulturens hus vid kajen i Umeå och därmed, en flytt av nuvarande stadsbiblioteket. Samtliga partier, inklusive Vänsterpartiet, ställde sig bakom förslaget trots att en majoritet av fullmäktigepartierna gick till val på motstånd, eller i alla fall en tvekande attityd, gentemot flyttförslagen.

En sämre julklapp kunde politikerna knappast erbjuda oss Umebor. Flytten av biblioteket innebär, vilket jag tidigare skrivit om här, en premiering av kommersiella intressen på bekostnad av kulturella allmänningar i förklädnad av en storsatsning på just kulturen. Det som krävdes för att tippa över bägaren i fullmäktige från “mot” till “för” var ett antal obetydliga förändringar i förslaget. Garanti av kollektivtrafiksanslutning till nya biblioteket, ett kvinnohistoriskt museum och ersättning i form av annan “icke-kommersiell mötesplats” i anslutning till Vasaplan, dock inte preciserat vad det innebär i praktiken.

Att återskapa stadsbibliotekets nuvarande tillgänglighet på den nya platsen är i praktiken självfallet orealistiskt. Att någon, eller några bussar, får en ny dragning förbi kajen är knappast jämförbart med dagens läge i direkt anslutning till samtliga stadsbussar inklusive ett stort antal länsbussar. Stadsbibliotekets nuvarande läge är idealiskt just för att det ligger på en plats vi passerar naturligt mellan shopping/restaurangbesök och kollektivtrafik. Läget gör så att stadsbiblioteket fungerar som en allmän oas, mitt i centrum. När nu flytten genomförs kommer ytan till största del ersättas med kommersiell exploatering i form av ännu en shoppinggalleria. Det är ännu ett steg i överförandet av stadsutrymmet från kommun till privata aktörer. I praktiken innebär det att vi som bor här snart helt saknar kontroll över vår egen närmiljö samtidigt som ett fåtal stora fastighetskoncerner har fria händer att utveckla staden i den riktning som anses mest fördelaktiga för deras (ekonomiska) intressen. Till detta skall tilläggas att det nya Kulturens Hus, där stadsbiblioteket ska husera, byggs och drivs av ett bolag som ägs av kommunen tillsammans med just den privata fastighetskoncern som givits allt större tillgång till de fastigheter som tidigare funnits i kommunal ägo - Balticgruppen.

Att ett flertal partier skrev in motståndet mot en eventuell flytt i sina valmanifest är knappast underligt. Det går knappast att förringa den folkliga opposition som existerat varje gång frågan kommit på tal. När beslutet väl togs talade VK:s läsarundersökning sitt tydliga språk: 85 % var emot en flytt (uppdelat i 3 olika förslag). Till detta ska tilläggas att även de anställda själva delvis öppet opponerat sig, bland annat via den facebookkampanj som en anställd startade för ett antal månader sedan.

Prestigen inför ett antal EU-byråkrater och samspelet med det lokala näringslivet i exploateringen av innerstaden väger utan tvivel betydligt tyngre än opinionen i sig, som så ofta annars. Att ett slag mot kulturen görs i namnet av en kultursatsning är självfallet bara det, en vidrighet i sig.

Umeå: Vi måste själva granska kapitalet

När Christer Olsson, fastighetskoncernen Balticgruppens starke man, idag går ut i VK i ett hotfullt utspel gentemot Vänsterpartiets politiska inflytande, så är det för många av oss, väntat. Det följer det mönster vi väntat oss utifrån koncernens arbete med att skapa sig en reell politisk maktposition vid sidan av den representativa demokratin.

De senaste åren har Balticgruppen, Umeås utan konkurrens - största fastighetskoncern - arbetat efter en tydlig strategisk plan med målsättningen att bygga en parallell motmakt till det politiska beslutsfattandet. Det är egentligen inget underligt utan snarare en rationell taktik från kapitalägare när man långsiktigt vill försäkra sina tillgångar och sin möjlighet att maximera vinsterna.

Balticgruppens taktik har stått på tre ben. Det första har varit en fastighetskoncerns huvudsakliga uppgift, att bygga och förvalta fastigheter. På detta område har Balticgruppen dels köpt mark av kommunen för att bygga bostäder och köpcentrum, och dels köpt befintliga byggnader - framförallt i centrumfyrkanten - som man använder för spekulation och som också ger ett indirekt inflytande över inriktningen i stadsplaneringen. Balticgruppen har alltså en naturlig makt som fastighetsägare som politiken och Umeåborna måste förhålla sig till.

Det andra benet är ett rent strategiskt drag som handlar mindre om fastighetsinvesteringar/spekulationer och mer om kapitalets motmaktförhållande till kommunen. Här hittar vi de “goodwill”-investeringar Balticgruppen gjort i Umeå. Konstnärlig Campus som just nu byggs vid konstskolan, Öst på Stan, är ett exempel på denna typ av goodwillbyggande. Ett annat är de forskningsbidrag på mångmiljonbelopp som koncernen skänkt till Umeå Universitet. Goodwillens funktion är också tydlig och det är också smärtsamt tydligt att den fungerat. Christer Olsson bygger här en motmakt kring sin person som “den gode kapitalisten” som gör de investeringar som de handfallna politikerna struntar i. På detta sätt skapar Olsson sig och Balticgruppen en politisk makt där man agerar indirekt politiskt, parallellt med Umeå Kommun vilket öppnar situationer där Umeåborna ställer dessa två aktörer mot varann i olika jämförelser. Det ser ofta ut så här, lite förenklat: “För kommunen är det långt mellan tanke och handling, men Balticgruppen gör i alla fall någonting för den här stan - utan dem hade Umeå inte varit någonting”.

De två första benen i Balticgruppens strategiska arbete utgör alltså A) ett ekonomiskt maktförhållande och B) ett politiskt maktförhållande i form av politisk motmakt. Jag har länge framhävt hur farligt detta är och beklagat mig över faktumet att Umeås lokala medier överhuvudtaget inte verkar ha viljan att granska detta maktförhållande och dess relation till demokratin. Det finns utan tvivel gott om tillfällen där Balticgruppen gjort direkt politiska utspel där man utnyttjat sin makt och lokala politiska strider för att dra utvecklingen i en viss riktning.

Ett exempel på detta är det spektakulära utspelet som man gjorde direkt efter husockupationen av Tullkammaren i april 2008. En av kritiken från ockupanterna låg i att Balticgruppen spekulerar med fastigheter och därmed låter dem stå tomma samtidigt som det råder relativ bostadsbrist och extrem lokalbrist för sociala och kulturella verksamheter i stan. Tullkammaren, en byggnad på 12.000m2 var bara ett av flera exempel på detta vid den tidpunkten. Två dagar efter ockupationen gick Balticgruppen ut i sitt motdrag genom VK under rubriken: - “Balticgruppen stödjer ockupanterna”. Artikelns huvudtes utgick från att Christer Olsson förstod ockupanternas frustration gentemot kommunen och att Balticgruppen själva ställt denna typ av krav på kommunen, men utan resultat. Man lyckades i och med detta utspel effektivt vända den negativa opinionen mot sig själv och utnyttja sitt motmaktförhållande för att rikta egen kritik mot kommunen. Det finns självklart många liknande exempel, speciellt runt Staden mellan Broarna-projektet, men detta är kanske det mest spektakulära ur en analytisk synvinkel kring hur Balticgruppen arbetar.

När Balticgruppen nu går ut i VK under rubriken: “Vänsterpartiets ökade makt får Balticgruppen att tveka” så är det ett tydligt steg framåt i detta motmaktsförhållande. Konkret innebär utspelet att Balticgruppen känner sig hotad av faktumet att Vänsterpartiet växt och att Socialdemokraterna därmed “tvingas” ta stöd av (V) för att säkra sin politiska makt lokalt. Detta är ingen signal till Vänsterpartiet i första hand utan en signal till Socialdemokraterna att dessa ska akta sig för att sätta käppar i hjulet för det effektiva samarbete emellan de båda som präglat Umeå under framförallt 2000-talet. “Staten och Kapitalet, sitter i samma båt” sjöng Blå Tåget i början av 1970-talet, en slogan som omvandlad till “Kommunen och Kapitalet….” stämmer ganska bra på relationen mellan Umeås kommunalråd, Lennart Holmlund, och Balticgruppens Christer Olsson.

Markeringen från Balticgruppen innebär ett slutgiltigt utnyttjande av koncernens innestående politiska motmaktsförhållande till Umeå Kommun. Det blottar medvetet vilken makt koncernen innehar och vilken situation som uppstår om man beslutar sig för att utnyttja den. Att detta är farligt är egentligen ingenting jag behöver gå närmare in på. Min åsikt är att den kommunala representativa demokratin i sig lider av demokratiska underskott men att dessa blir extra tydliga när kommunen medvetet eller omedvetet lämnar över maktkapital till enskilda kapitalägare och tillåter den här typen av maktförhållanden som håller på att uppstå i Umeå.

Personligen så anser jag att en folklig motmakt gentemot Balticgruppen (och kommunen) är viktigare än någonsin för att utjämna den makt som kapitalet tillförskansat sig lokalt. Medierna har visat sig allt för oförmögna att kritiskt granska detta maktförhållande varför de sociala rörelserna här i staden själva måste börja bedriva en kritisk kartläggning av Balticgruppens makt och ägande. Det är viktigt för att vi i framtiden ska förstå vilka processer som präglar stadens utveckling och på bekostnad av vem, eller vilka, de sker. Socialdemokraternas agerande i förhållande till Balticgruppens senaste utspel kommer vara en tydlig markör kring hur starkt fastighetskoncernens politiska kapital är i dagsläget.

Jag låter detta stå som en öppen inbjudan till alla Umeåbor att inom existerande, eller framtida ramar för Umeås sociala och progressiva rörelser, börja arbeta med en kritisk granskning av Balticgruppen som pekar ut vägen för folkligt motmaktsbyggande inför framtiden. Vi måste börja nu.

—————————————————-

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Äggost är kanske egentligen mera norskt än svenskt, loaderrorready skriver Lust att stödja och följa socialisterna?, Kaj Raving skriver Mörk framtid för järnvägen under högerstyret, » 907 skriver Umeå: Nu blir vi förbundare tillsammans!, Johan Frick skriver Anton Abele i riksdagen – yes!

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.