Vad hände med ockupationsrörelsen?

Vad hände egentligen med ockupationsrörelsen? Under två års tid genomfördes i snitt två husockupationer i månaden någonstans i Sverige. Räknat i dagar som hus var under besittning är siffrorna än mer talande. Sedan blev det nästan knäpptyst. Så vad hände? Och vilka lärdomar finns från den svenska ny-ockupationsvågen?

Under 2008-2009 genomfördes nära femtio husockupationer från Umeå i norr till Malmö i söder. Vissa varade bara någon dag, endera för att ockupanterna satt en egen tidsgräns men även på grund av snabba vräkningar från polisens sida. Under 2010 svalnade det vi kan beteckna som en ”ockupationsvåg” av och de senaste månaderna har det varit näst intill tyst. Den enkla förklaringen vore att hänvisa till en politisk ”fluga” där kids såg att andra kids gjorde en grej som bar politisk status i de egna kretsarna. Man skulle vara ockupant för att vara någon. Emellertid tror jag att det är en både förenklad och till stor del helt felaktig förklaring till varför ockupationsvågen svalnade av efter två intensiva år. För att förstå ockupantvågens avmattning bör man snarare, först och främst, förstå vilket myller av människor och anledningar som var bakomliggande för ockupationerna, även inom en viss stad. Ockupantvågen förenades i synnerhet i användandet av en gemensam kampmetod. Denna kampmetod användes dock som en reaktion på en rad olika lokala och personliga förhållanden som i sig krävde både en diversitet i taktik – t ex gällande förhållning till media, lokala opinioner, rörelser osv – vilket självfallet också gav en rad olika utfall som kanske först nu går att granska objektivt för att kunna se vilka erfarenheter som går att dra av ockupationsvågen i sig.

De tre grundläggande skälen till husockupationer i Sverige under ockupationsvågen 2008-2009 är utan tvivel de som vanligtvis brukar urskiljas när man beskriver ockupationen som kampmetod. Här hittar vi kampen för gemensamma mötesplatser, kampen för bostad och kampen mot hot om avveckling, rivning, exploatering osv gentemot redan existerande platser. Inom dessa tre avgränsande grundskäl finns alltså även i sig en rad underkategoriseringar i vad man kämpat för. T ex kan bostadsockupanter kämpa för ett permanent hus för just de (vi) bostadslösa som ockuperar huset i fråga, men man kan också kämpa för ett mer övergripande mål – t ex byggandet av fler billiga hyresgäster, lagstadgade krav om rätt till bostad osv. Samma sak gäller för de ockupanter som kämpar för sociala rum. Här hittar vi allt från enkla sociala center i kvarteret via punkhus till stora mötesplatser med bredd.

Med detta sagt är det också uppenbart att en enhetlig erfarenhet av husockupationer i Sverige på 2000-talet är omöjlig att måla upp. Samtidigt anser jag personligen att det är angeläget att få till stånd ett mer offentligt utvärderande – i den mån det är möjligt – av de lokala kamper som förts. Det finns erfarenhet som uppenbarligen delas mellan grupper av ockupanter i olika städer och tydliga utvärderingar är ovärderligt för framtida ockupanter som vill lyfta liknande frågor utan att behöva falla i samma gropar.  Detta ämne förtjänar en slags vitbok av något slag och ryms knappast i inlägg i bloggform, varför jag konsekvent här tänker välja att kortfattat fokusera på en erfarenhet jag finner specifikt tydlig och intressant. Jag tror att husockupationen idag är en etablerad kampmetod där ”vågen” i sig testade många taktiska gränsdragningar. Framtida ockupationer kommer ske med större eftertanke, med utan tvivel större mellanrum i tid men förhoppningsvis med fler segrar som utgång i direkt relation till de erfarenheter vi idag delar av de omfattande försök som gjordes 2008-2009 utifrån, återigen, en rad vitt skiljda förutsättningar. En ockupation kan förvisso, vilket jag beskriver här, vara en vinst i sig utifrån faktumet att skapandet och gemenskapen som uppstår när en yta tas i besittning har ett egenvärde. Jag tror fortfarande inte att man ska negligera poängen i att fortsätta ockupera för att skapa temporära rum i städer där förutsättningarna för att mötas på andra vis är djupt orättvisa och begränsade. Låt det vara en första läxa.

Det jag tänkt mig gå närmare in på här är dock de erfarenheter från ockupationsvågen som ska sägas, står mig personligen närmast. I tre städer har ockupationer varit en kampmetod som använts av rörelser på ett extremt likartat sätt utifrån liknande premisser. Dessa är Aktivistgruppen Huset i Umeå, Bergatrollen i Nyköping samt Kvarteret Kajan i Uppsala. I alla dessa fall har det existerat en rörelse med kulturell betoning på gemenskaper. Man har i första hand strävat efter att skapa en konkret mötesplats (Man har velat ha ett hus!) utifrån sina egna behov av att kunna mötas över skiljelinjer man upplevt existera i den stadsmiljö man rört sig. Alla tre grupper har existerat som reella (mer eller mindre öppna) rörelser där ockupationerna varit politiska stötar när formella förhandlingar strandat eller formella påtryckningsmetoder visat sig fungera dåligt. Framförallt i Umeå och Uppsala, som ska sägas är väldigt likartade städer (ungefär lika stora, båda universitetsstäder, residensstäder osv) har utgången också varit liknande. Det har visat sig uppenbart svårt att få till stånd den typ av seger som Bergatrollen lyckades med i den lite mindre staden Nyköping även om tillvägagångssätten varit tämligen lika även de. Att svara på frågan varför Nyköping lyckades där Umeå och Uppsala föll är knappast enkelt. Jag tror att en första skiljelinje som ändock går att dra finns i faktumet att Umeå och Uppsala i första hand byggde sin självbild som ockupanter. Kvarteret Kajan fokuserade i sitt namn på den byggnad de ockuperade, rörelsen startade också mig veterligen genom ockupationen, inte vice versa. Erfarenheten från Umeå är den samma med Aktivistgruppen Huset. Även om kampen för självstyrda aktivitetshus (som det kallades) funnits under åratal så skapades Aktivistgruppen Huset ur ockupationen av Tullkammaren, inte tvärt om. När husockupationen blir en central del i rörelsens identitet och ursprung finns också risken att rörelsen där när ockupationerna misslyckas i att i sig framtvinga konkreta segrar. Jag upplever personligen att Bergatrollen i Nyköping på just den här punkten lyckades bygga bort ockupationsidentiteten som en central del i sin självbild och istället göra ockupationen till en av många påtryckningsmetoder i kampen för en konkret byggnad. Det fanns inget tydligt självändamål i att fortsätta vara ockupanter. Måhända att även politikers lokala erfarenheter av påtryckningsgrupper, städernas storlek osv spelade sin roll i utfallet men erfarenheten ovan ska inte förglömmas.

Jag menar inte att beskriva ockupationsrörelsen, eller ockupanterna i Uppsala och Umeås erfarenheter som ett misslyckande. De flesta ockupanter 2008-2009 fick helt skapa sina egna erfarenheter ur ingenting. Det var ett trevande med en nygammal kampmetod som sedan länge varit dödförklarad inom den svenska vänstern. En första erfarenhet av detta ovan bör dock vara att rörelser bör bygga upp sig själva kring ett konkret mål (oavsett om det gäller bostäder eller mötesplatser) där en tydlig plattform skapas som grund. Husockupationen kan sedan stå som ett effektivt påtryckningsmedel – bland många – men det bör inte vara grunden för rörelsen. Att ha en solid bas att återvända till när ockupationerna blir en återvändsgränd är en viktig erfarenhet för framtida ockupanter. Ni har ett problem, ni organiserar en rörelse, ni skapar en bas för motstånd, sedan kommer ockupationen som metod – inte vice versa.

Svenska husockupationer kommer garanterat att vara återkommande inom framtidens sociala rörelser. Vågen må vara över, men med etablerandet av tydliga och tillgängliga erfarenheter är ockupationen här för att stanna.

——————————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: Röda Lund skriver Nordkorea mer demokratiskt än Sverige, martin skriver Det är makten, dumbom, Anders_S skriver Finanselitens löner – Wallenbergarna i topp, Lasse Franck skriver Påminnelse, Johan Frick skriver Snigelmannasverige

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

NYKPG: “Vi har fått ett hus!”

För några dagar sedan släpptes ett pressmeddelande från Bergatrollet, den grupp som under cirka ett år ockuperat hus i kampen för ett självstyrt aktivitetshus i Nyköping. Där framgick att man nu skrivit kontrakt med kommunen på ett hus och därmed vunnit den första konkreta segern bland 2000-talets svenska ockupationer. Men varför lyckades man just i Nyköping, och med vilka metoder?

När husockupationerna här i Umeå nådde vägs ände och den aktivistgrupp som använt dem som metod i kampen för ett brukarstyrt allaktivitetshus föll samman, sa jag att själva metodiken förmodligen hade fungerat om staden i fråga varit betydligt mindre. Detta baserade jag på att påtryckningsmetoden i sig torde vara relativt effektiv om förutsättningarna endast i lite högre grad ligger till de kämpandes fördel. Umeå är en snabbt expanderande stad med förhållandevis få hus som står tomma längre tider och när de gör det är det snarare i spekulationssyften än för att ägaren (vare sig denna är privat eller offentlig) de facto inte kan hyra ut/sälja på grund av bristande intresse. Vid sidan av detta faktum bör man anta att politiker och tjänstemän i större, växande kommuner i betydligt större grad utsätts för påtryckningar från olika intressegrupper. Här i Umeå, eller i jämstora eller större städer för den delen, finns mängder av grupperingar som är ute efter lokaler och anser att just deras behov skall tillgodoses när kulturbudgeten ska portioneras ut.

I en mindre stad å andra sidan, eller kanske framförallt städer som är föremål för avbefolkning snarare än expandering, är förhållandena annorlunda. Starka, nya intressegrupperingar tillhör undantag snarare än norm – framförallt inom kulturen. Ungdomsrörelser inom kulturlivet är i värsta fall skapade på initiativ av kulturpolitikerna i brist på faktiska medborgarinitiativ och därmed sällan speciellt visionära. Tomma hus finns det ofta gott om i de städer som krymper, snarare än växer – exemplen är många på svenska städer där hus, eller hela kvarter rivs, eftersom omkostnaderna för kommunen blir för stora i underhåll av outnyttjade fastigheter.

Jag vill, lite kaxigt, påstå att Umeås korta men glödheta ockupantrörelse gjorde en hel del rätt utan att hymla med att det också fanns brister. Dock har jag hela tiden, sedan det intensiva halvåret 2008, varit (relativt) säker på att de metoder som faktiskt användes här, skulle kunna ge resultat om de applicerades på rätt plats vid rätt tillfälle – mot en ”motpart” mindre förberedd och med de grundförhållandena jag beskriver om de mindre städerna här ovan. Sveriges första konkreta ockupationsseger – alltså i att få ett hus – skulle inte ske i Umeå och inte heller i någon annan av de större städerna utan i en ganska typisk småstad.

Sedan husockupationerna i Umeå har den svenska husockupationsrörelsen (som då var så gott som obefintlig) definitivt blivit en etablerad kraft. Kampmetoden i sig är idag, bara två år senare, så pass normaliserad över hela Sverige att den utan tvivel kommer användas för olika syften, många år framöver. Många delsegrar har kunnat räknas ur de dryga femtio husockupationer som genomförts under dessa två år. Välfärdsinstitutioner (bibliotek, skolor mm) har räddats från nedläggning, ekonomiska förutsättningar har förbättrats för icke-konventionella kultursammanslutningar, den akuta bostadsbristen har blivit en prioriterad fråga lokalt på sina platser. Dessutom skall det inte förnekas att själva den sammanlagda tiden husen stått öppna, har ett värde svårt att mäta – hemlösa har fått en temporärt bättre situation, kontakter har knutits mellan annars segregerade grupper i husen, kulturutövare har temporärt fått bättre förutsättningar och mängder av människor har fått en ovärderlig lektion i samarbete och demokrati.

Det går dock inte att frånkomma att många svenska ockupanter väntat på just den där konkreta segern. Något mätbart som kan bli en absolut inspiration för framtidens alla ockupanter. Den segern som i veckan blev ett faktum genom att en samling ockupanter under namnet Bergatrollet skickade ut ett pressmeddelande om att de nu skrivit kontakt med sin kommun och därmed får tillgång till ett hus från och med den första juli 2010.

Bergatrollet dök upp mitt i den mest intensiva stormen av svenska husockupationer. Egentligen, ska sägas, var en del av de redan med på ett hörn den där första helgen 2008 då Tullkammaren ockuperades i Umeå och allt startade, men det var dock dryga året senare som de på allvar etablerade sig mer seriöst på ockupantkartan. Det hela började sommaren 2009 med att en grupp ockuperade en ödekåk vid Skavsta Flygplats dryga milen utanför Nyköping med krav på, likt Umeås ockupanter, ett allaktivitetshus styrt av brukarna själva. Ockupationen fick viss uppmärksamhet i lokal media och avslutades relativt snabbt då lokala politiker bjöd in till dialog med ockupanterna, på villkor att man lämnade huset omgående. De kommande månaderna pågick samma seglivade och förhalande dialog som vi känner igen härifrån Umeå liksom Uppsala (vilket jag nämner i detta inlägg). Både kraven och metodiken var i det stora identiska med de här uppe i allt från ockupationernas ”approach” till flygbladen, verksamhetsplaner och dialog.

När dialogen tillslut föll samman bestämde Bergatrollen sig dock för att använda de faktiska påtryckningsmedel man hade – i en ny husockupation – och därmed gick man återigen in i huset kallat ”stora Berga”. Påtryckningen fungerade uppenbarligen, dialogen återupptogs och ett faktiskt erbjudande om ett magasin på över 1000 m2 framlades av kommunen för förhyrning. Idag är alltså kontraktet påskrivet på tre års tid och den 1 juli börjar lokalanpassningen till ett brukarstyrt allaktivitetshus.

Metoden fungerade alltså, svenska ockupanter har med hjälp av husockupation (direkt aktion) som metod år 2010 lyckats få sig ett hus – och det var i en småstad det skedde.

Jag är fortsatt tveksam om den metoden som ledde Bergatrollen till framgång skulle fungera att applicera på en större stad. Jag vill nog hävda att metoden är beroende av, vid sidan om duktiga ”aktivister”, goda grundförutsättningar som gör det svårt för politikerna att förhala situationen som man gjorde här i Umeå eller nu senast i Uppsala. Där inte sagt att husockupationerna i sig som metod är meningslös i större städer och i andra syften. Att ockupera ett hus fyller sitt eget syfte i just ockupationen – det handlar om att öppna upp när samhället sluter sig. Varje hus som ockuperas kommer alltid förmedla de lokala delsegrar som jag beskrev tidigare i detta inlägg: Gemenskap, andrum, kollektivism, en temporär lösning på en boendesituation eller en situation av lokalbrist. Ockupationen legitimerar sig själv samma sekund som dörren till ännu ett hus öppnas och människor strömmar till och skapar något tillsammans. I Bergatrollens fall så var ockupationen en metod på väg till ett konkret mål – i andra fall kan ockupationen lika gärna utgöra målet i sig.

Rapport om “alternativ kultur” i Umeå

En vän tillika före detta sambo till mig har precis färdigställt en forskningsrapport under namnet “Att etablera alternativ kultur - en rapport om det annorlunda Umeå” som går att finna som PDF här. Rapporten tar delvis avstamp i 2008 års husockupationer här i Umeå och beskriver genomgående hur skapandet av ett “alternativt kulturhus” skulle kunna genomföras i symbios mellan kommun och kulturutövare. Rapporten beskriver dels tanken med frizoner (deltagarstyrda, platta organiserade mötesplatser) med exempel från Kulturhuset Verket, ockupationsrörelsen i Umeå & Nyköping (Bergatrollet) och det före detta ungdomshuset i Köpenhamn. Dessutom gör jämförelser med kommunalt styrda verksamheter som Hamnmagasinet och Norrlandsoperan.

En intressant del av rapporten är försöket att dra (om än kortfattade) paralleller mellan arbetarrörelsens uppbyggnad av Folkets Hus och dagens alternativa kulturrörelse/husockupationsrörelse som jag personligen gärna ser likheter i. Rapporten är skriven främst för politiker och tjänstemän inom ramen av ett EU-projekt. I allmänhet en del intressant läsning och matnyttigt för de som är intresserade av tankesätt runt kulturutövande / ideella organisationer och olika former av deltagarstyre i allmänhet.