Vad hände med ockupationsrörelsen?

Vad hände egentligen med ockupationsrörelsen? Under två års tid genomfördes i snitt två husockupationer i månaden någonstans i Sverige. Räknat i dagar som hus var under besittning är siffrorna än mer talande. Sedan blev det nästan knäpptyst. Så vad hände? Och vilka lärdomar finns från den svenska ny-ockupationsvågen?

Under 2008-2009 genomfördes nära femtio husockupationer från Umeå i norr till Malmö i söder. Vissa varade bara någon dag, endera för att ockupanterna satt en egen tidsgräns men även på grund av snabba vräkningar från polisens sida. Under 2010 svalnade det vi kan beteckna som en ”ockupationsvåg” av och de senaste månaderna har det varit näst intill tyst. Den enkla förklaringen vore att hänvisa till en politisk ”fluga” där kids såg att andra kids gjorde en grej som bar politisk status i de egna kretsarna. Man skulle vara ockupant för att vara någon. Emellertid tror jag att det är en både förenklad och till stor del helt felaktig förklaring till varför ockupationsvågen svalnade av efter två intensiva år. För att förstå ockupantvågens avmattning bör man snarare, först och främst, förstå vilket myller av människor och anledningar som var bakomliggande för ockupationerna, även inom en viss stad. Ockupantvågen förenades i synnerhet i användandet av en gemensam kampmetod. Denna kampmetod användes dock som en reaktion på en rad olika lokala och personliga förhållanden som i sig krävde både en diversitet i taktik – t ex gällande förhållning till media, lokala opinioner, rörelser osv – vilket självfallet också gav en rad olika utfall som kanske först nu går att granska objektivt för att kunna se vilka erfarenheter som går att dra av ockupationsvågen i sig.

De tre grundläggande skälen till husockupationer i Sverige under ockupationsvågen 2008-2009 är utan tvivel de som vanligtvis brukar urskiljas när man beskriver ockupationen som kampmetod. Här hittar vi kampen för gemensamma mötesplatser, kampen för bostad och kampen mot hot om avveckling, rivning, exploatering osv gentemot redan existerande platser. Inom dessa tre avgränsande grundskäl finns alltså även i sig en rad underkategoriseringar i vad man kämpat för. T ex kan bostadsockupanter kämpa för ett permanent hus för just de (vi) bostadslösa som ockuperar huset i fråga, men man kan också kämpa för ett mer övergripande mål – t ex byggandet av fler billiga hyresgäster, lagstadgade krav om rätt till bostad osv. Samma sak gäller för de ockupanter som kämpar för sociala rum. Här hittar vi allt från enkla sociala center i kvarteret via punkhus till stora mötesplatser med bredd.

Med detta sagt är det också uppenbart att en enhetlig erfarenhet av husockupationer i Sverige på 2000-talet är omöjlig att måla upp. Samtidigt anser jag personligen att det är angeläget att få till stånd ett mer offentligt utvärderande – i den mån det är möjligt – av de lokala kamper som förts. Det finns erfarenhet som uppenbarligen delas mellan grupper av ockupanter i olika städer och tydliga utvärderingar är ovärderligt för framtida ockupanter som vill lyfta liknande frågor utan att behöva falla i samma gropar.  Detta ämne förtjänar en slags vitbok av något slag och ryms knappast i inlägg i bloggform, varför jag konsekvent här tänker välja att kortfattat fokusera på en erfarenhet jag finner specifikt tydlig och intressant. Jag tror att husockupationen idag är en etablerad kampmetod där ”vågen” i sig testade många taktiska gränsdragningar. Framtida ockupationer kommer ske med större eftertanke, med utan tvivel större mellanrum i tid men förhoppningsvis med fler segrar som utgång i direkt relation till de erfarenheter vi idag delar av de omfattande försök som gjordes 2008-2009 utifrån, återigen, en rad vitt skiljda förutsättningar. En ockupation kan förvisso, vilket jag beskriver här, vara en vinst i sig utifrån faktumet att skapandet och gemenskapen som uppstår när en yta tas i besittning har ett egenvärde. Jag tror fortfarande inte att man ska negligera poängen i att fortsätta ockupera för att skapa temporära rum i städer där förutsättningarna för att mötas på andra vis är djupt orättvisa och begränsade. Låt det vara en första läxa.

Det jag tänkt mig gå närmare in på här är dock de erfarenheter från ockupationsvågen som ska sägas, står mig personligen närmast. I tre städer har ockupationer varit en kampmetod som använts av rörelser på ett extremt likartat sätt utifrån liknande premisser. Dessa är Aktivistgruppen Huset i Umeå, Bergatrollen i Nyköping samt Kvarteret Kajan i Uppsala. I alla dessa fall har det existerat en rörelse med kulturell betoning på gemenskaper. Man har i första hand strävat efter att skapa en konkret mötesplats (Man har velat ha ett hus!) utifrån sina egna behov av att kunna mötas över skiljelinjer man upplevt existera i den stadsmiljö man rört sig. Alla tre grupper har existerat som reella (mer eller mindre öppna) rörelser där ockupationerna varit politiska stötar när formella förhandlingar strandat eller formella påtryckningsmetoder visat sig fungera dåligt. Framförallt i Umeå och Uppsala, som ska sägas är väldigt likartade städer (ungefär lika stora, båda universitetsstäder, residensstäder osv) har utgången också varit liknande. Det har visat sig uppenbart svårt att få till stånd den typ av seger som Bergatrollen lyckades med i den lite mindre staden Nyköping även om tillvägagångssätten varit tämligen lika även de. Att svara på frågan varför Nyköping lyckades där Umeå och Uppsala föll är knappast enkelt. Jag tror att en första skiljelinje som ändock går att dra finns i faktumet att Umeå och Uppsala i första hand byggde sin självbild som ockupanter. Kvarteret Kajan fokuserade i sitt namn på den byggnad de ockuperade, rörelsen startade också mig veterligen genom ockupationen, inte vice versa. Erfarenheten från Umeå är den samma med Aktivistgruppen Huset. Även om kampen för självstyrda aktivitetshus (som det kallades) funnits under åratal så skapades Aktivistgruppen Huset ur ockupationen av Tullkammaren, inte tvärt om. När husockupationen blir en central del i rörelsens identitet och ursprung finns också risken att rörelsen där när ockupationerna misslyckas i att i sig framtvinga konkreta segrar. Jag upplever personligen att Bergatrollen i Nyköping på just den här punkten lyckades bygga bort ockupationsidentiteten som en central del i sin självbild och istället göra ockupationen till en av många påtryckningsmetoder i kampen för en konkret byggnad. Det fanns inget tydligt självändamål i att fortsätta vara ockupanter. Måhända att även politikers lokala erfarenheter av påtryckningsgrupper, städernas storlek osv spelade sin roll i utfallet men erfarenheten ovan ska inte förglömmas.

Jag menar inte att beskriva ockupationsrörelsen, eller ockupanterna i Uppsala och Umeås erfarenheter som ett misslyckande. De flesta ockupanter 2008-2009 fick helt skapa sina egna erfarenheter ur ingenting. Det var ett trevande med en nygammal kampmetod som sedan länge varit dödförklarad inom den svenska vänstern. En första erfarenhet av detta ovan bör dock vara att rörelser bör bygga upp sig själva kring ett konkret mål (oavsett om det gäller bostäder eller mötesplatser) där en tydlig plattform skapas som grund. Husockupationen kan sedan stå som ett effektivt påtryckningsmedel – bland många – men det bör inte vara grunden för rörelsen. Att ha en solid bas att återvända till när ockupationerna blir en återvändsgränd är en viktig erfarenhet för framtida ockupanter. Ni har ett problem, ni organiserar en rörelse, ni skapar en bas för motstånd, sedan kommer ockupationen som metod – inte vice versa.

Svenska husockupationer kommer garanterat att vara återkommande inom framtidens sociala rörelser. Vågen må vara över, men med etablerandet av tydliga och tillgängliga erfarenheter är ockupationen här för att stanna.

——————————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: Röda Lund skriver Nordkorea mer demokratiskt än Sverige, martin skriver Det är makten, dumbom, Anders_S skriver Finanselitens löner – Wallenbergarna i topp, Lasse Franck skriver Påminnelse, Johan Frick skriver Snigelmannasverige

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Hyressättningssystemets paradox

De senaste veckorna har jag gjort research kring ett antal centrala frågor kopplade till förhållandet för hyresgäster till ett projekt. Vid närmare studier av Umeås hyressättningssystem finner jag ett, för mig, väldigt paradoxalt förhållande för de hyresgäster som ämnar förbättra sina närområden.

Jag har aldrig haft en tanke på att äga mitt boende. Jag har (i princip) inga vänner som gör det, borträknat möjligen någon bekant längre in i landet, och mina föräldrar har aldrig gjort det. Jag växte upp som barn av hyresgästförhållandet. En av hundratusentals som växt upp i de allt för ofta misskrediterade så kallade miljonprogrammen - om än i ett sådant område som påminner väldigt lite om de allra största i Sveriges storstäder. I teorin skulle jag möjligen, med lite tur och mycket möda, få ett banklån och på så sätt kunna köpa min bostad här i Umeå. Samtidigt saknar jag överhuvudtaget korvören i sparpengar och därmed innebär ett “ägande” av lägenhet (bostadsrätt) för mig, snarare att jag hyr av en bank än direkt av t ex den kommunala allmännyttan. I praktiken är riskerna precis lika stora, om inte större. Och så ser det ut för väldigt många människor idag med allt mindre stabila anställningsformer. Poängen är alltså inte att gnälla och säga - “titta vad synd det är om stackars mig” - utan att förklara den avsevärda vikten av tillgängliga och billiga hyreslägenheter.

Som hyresgäst kan man dock utan tvivel ofta känna sig maktlös inför de förhållanden som är så centrala i det liv man lever. När jag har börjat självstudera min (och andras) situation som hyresgäster dyker så många föremål för ett inlägg likt detta upp att det skulle kunna bli en hel serie, eller t o m en egen blogg. Jag ska emellertid, så länge, fokusera på ett för mig centralt ämne som hyresgäst här och nu.

När jag började studera hyressättningsformerna här i Umeå Kommun så blev det ganska tidigt klart för mig att det inte är allt för enkelt att förstå sig på. Jag vågar anta att de flesta av oss hyresgäster knappast mer än tittat åt de dokument som förklarar formen för hyresregleringar som antogs här i staden på 1990-talet för att jämna ut förhållandena, framförallt mellan kommunala fastighetsbolag och mindre privata aktörer. Låt mig dock försöka förklara, i alla fall själva grunden. Hyressättningen regleras av ett slags “råd” som består av Bostaden AB (kommunala allmännyttan), Hyresgästföreningen och en samlingsorganisation för privata fastighetsägare. Dessa använder sedan ett slags poängsystem med en rad olika variabler (ca 500 st) indelade i flera centrala kategorier. För att få en grundsyn gjordes en gigantisk översyn av i princip alla (hyres)bostäder i Umeå av dessa som sedan kompletteras i varje förhandling. Poängsystemet är baserat på:

A) lägenhetens storlek och skick, alltså antal badrum, antal kök, typ av golv, typ av kakel, tvättmaskin, diskmaskin osv - ni förstår.

B) Områdets kvalitéer - typ tillgång till motionsspår, parker, närhet till mataffärer och andra affärer, estetisk kvalité/karaktär, tillgång till kollektivtrafik, antal kvarterslokaler, närhet till skolor och så vidare.

C) En enkät som genomförs inför varje hyresförhandling där boende i staden får poängsätta / statusmärka olika bostadsområden utifrån en skala. Man kan kalla det “medborgarnas attityder gentemot olika områden”.

Sedan slås alla variabler inom dessa kategorier ihop och utifrån poängen omvandlas det sedan till hyresnivå och hyresgästen får en sänkning eller, för det mesta, en höjning. Systemet är i allmänhet accepterat av den organisation som företräder oss hyresgäster - Hyresgästföreningen - där jag själv även är medlem. Detta beror troligen på att det sällan framförs ett mer progressivt alternativ från vänster, samtidigt som högerkrafter ständigt trycker på för ett ännu sämre alternativ - marknadsanpassad hyressättning, vilket generellt ger betydligt högre ökningar om man tittar på hur det ser ut i andra jämförbara länder.

För mig finns, som rubriken uppenbarligen beskriver, en tydlig paradox i det här. Som hyresgäst i allmännyttans bestånd här på Ålidhem (och uppvuxen i närområdet) värnar jag självklart om mitt närområde. Jag, precis som många av mina grannar, vill att vår närmiljö ska förbättras och många väljer att aktivt delta i dessa förbättringar genom kvartersråd, politiska påtryckningsgrupper och, så klart, hyresgästföreningens lokalgrupper. Det som dock är uppenbart, när man tittar på hyressättningssystemet, är att risken finns att detta engagemang slår tillbaka på oss som hyresgäster - genom höjda hyror. För när vi förbättrar i våra kvarter genom att starta kulturlokaler, odla i våra allmänna trädgårdar, stadsvandra eller på andra sätt främja vår närmiljö så påverkar detta oss negativt på två fronter genom hyressättningssystemet. För det första kommer våra lägenheter få en högre poängsats som direkt orsak av de förbättringar vi deltar i, det är uppenbart av “B” ovan. För det andra riskerar (!) attityden gentemot vårat område att förbättras för gemene medborgare i attitydundersökningen (“C” - ovan) vilket också ger våra bostäder en högre poängsats. På det sättet höjer vi indirekt våra egna hyror bara genom att värna om vår närmiljö. Detta är utan tvivel paradoxalt. Jag vill ta hand om mina grannar och bo bra, men jag har knappast ett stort utrymme i plånboken för hyreshöjningar. I slutändan kan mitt engagemang i mitt eget bostadsområde leda till att jag själv måste flytta för att jag “gentrifierat” bort mig själv i processen. Om jag däremot istället börjar råna mina grannar, bränna deras bilar på vår parkering bakom huset och klottra fientliga slogans på vår husfasad - då kommer förmodligen också hyran att sänkas, både på grund av att media rapporterar detta (sämre resultat i “C”) och direkt genom “B”, att närmiljön försämras.

Känslan inför denna paradox blir i slutändan en enorm kluvenhet. Av precis samma skäl känner jag mig även kluven till projekt som “Hållbara Ålidhem” (mer: här, här, här, här, här och här) även om jag spontant älskar många av de saker som ingår i projektet. Ålidhem är mitt område. Det är här min identitet finns. Det är här omkring jag växt upp, mina föräldrar jobbat (och jobbar fortfarande), det är här jag besökte ungdomsgården, köpte mina första chockladcigg. Jag räds av tanken att det här området i framtidens snabbt växande Umeå ska bli ett område för en helt annan typ av människor - lite rikare, lite miljömedvetna, lite kulturellare - samtidigt som vi bor än längre bort i ett annat område som inte är lika attraktivt.

——————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Den skandinaviska vargstammen är utdöd, L. O. K. Ejnermark skriver Akihabara Majokko Princess, Fredrik Jönsson skriver Filmen om Cornelis Vreeswijk, Kaj Raving skriver Regeringen budgeterar för nytt tågkaos

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Lundaockupanter och spridda Lundaproblem

Idag berättar Västerbottens Kuriren (VK) om ett 30-tal, till Umeå, nyinflyttade studenter som saknar bostad och därför tvingas bo på camping, i husvagnar, på vänners soffor och i bilar. En situation vi känner från de senaste årens bostadsdebatt i Lund och som nu verkar bli allt mer påtaglig över hela Sverige.

Ännu ett hus har i veckan tagits i besittning av husockupanter i Lund, om än bara för ett dygn innan politiker sköt över bostadsfrågan till polisen som stormade huset. Trots två år av bostadspolitisk debatt i den Skånska universitetsstaden har lite, för att inte säga inget, hänt. Ännu en årskull studenter anländer nu till staden utan någon bostadsgaranti och hänvisas till tält, tredjehandskontrakt och sina egna bilar. Ett generellt bostadspolitiskt haveri som gör sig synligt, bland annat, hos studenterna.

För någon dag sedan meddelade medierna att endast tre städer kan garantera bostäder till nyinflyttade studenter. Ingen av dessa tillhör Sveriges tyngre akademiska säten utan är snarare småstäder med allmänna avbefolkningstendenser. De problem som basunerats ut av husockupanter i Lund börjar alltså även synas här i universitetsstaden Umeå nu. Studenter tvingas även här campa, sova på soffor och i bilar i brist på tillgängliga bostäder.

Lundaockupanterna ser ett faktum som gör den rådande bostadsbristen tämligen svår att förstå - faktumet att de överallt, runtomkring i staden ser hus stå tomma i åratal samtidigt som människor lever på gatorna. Samma sak är gällande här i Umeå. När jag promenerar de tre kilometerna från min bostad ner till stadskärnan (via universitetet) passerar jag ett flertal tomma fastigheter, vissa av dom ägda av kommunen, som förfaller samtidigt som Umeås hemlösantal kravlar sig över två hundra personer. I hela staden handlar det troligtvis om ett femtiotal fastigheter som av ett eller annat skäl inte brukas. Ofta väntar fastighetsägaren på att få riva, eller spekulerar för att hitta rätt hyresgäst eller köpare för att göra maximal vinst.

I hela Sverige vågar jag påstå, finns fler tomma hus än de ca 10.000 som idag är hemlösa. Det är en ekvation som helt enkelt inte går att få ihop. Samtidigt byggs idag allt färre hyresgäster, speciellt efter de fyra senaste åren med Alliansregeringen. Dessutom omvandlar stora delar av det nuvarande hyresrättsbeståndet till bostadsrätter trots faktumet att få studenter, skuldsatta, hemlösa eller andra relativt ekonomiskt svaga grupper, någonsin skulle kunna köpa sig en bostad med dagens låneregler.

Att husockupationerna i skenet av detta blivit fler de senaste åren är knappast svårt att förstå. I ett samhälle där äganderätten går långt före, den stadgade i FN:s mänskliga rättigheter, rätten till tak över huvudet tyder på ett liberalt samhälle som har stora problem med att prioritera bland sina värderingar. Sloganen - “tomma hus är allas hus” har inte på länge låtit så rättvis.

—————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Vänsterpolitiker skyddar romer, Kaj Raving skriver Vi ska inte tro vi får välfärd…, Lukas Löfling skriver Alliansen och opinionen, Hans Norebrink skriver Aktuell Gandhi, L. O. K. Ejnermark skriver Det stundande upproret – “Sjunde cirkeln” (eller demokratins död)

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.