Den förlamande gentrifieringskritiken

Gentrifiering; Social förändringsprocess som består i att individer med hög socioekonomisk status flyttar till stadsdelar som traditionellt har dominerats av individer ur lägre sociala klasser eller från etniska minoriteter.

Nationalencyklopedin.

Nedgångna områden, låga hyror, hög arbetslöshet, sociala problem. Då kommer bohemerna – konstnärer i jakt på billigt boende, kreativa miljöer, ateljéer och sociala mötesplatser. Kreativitetsexplosion; sedan följer mellanskiktet i stort, jakten på det autentiska, det genuina. Dessa kapitalstarka grupper lockar till sig investerare som ser nya möjligheter att omsätta överskottskapital för ackumulation. Lattekaféer, surdegsbröd, ombildningar. Tillslut har arbetarklassen flyttat, de som inte hade råd att bo kvar och de som blivit främmande för sin egen närmiljö efter radikala förändringar. Det genuina är borta, och sökarna efter de autentiska drar även de vidare i jakt på nya spännande miljöer där livet frodas.

Den här berättelsen har blivit till besatthet för delar av världens urbana vänsterrörelse, framförallt på 2000-talet även om diskussionen i sig härstammar från 1960-talet.

För likväl som gentrifieringskritiken är intressant så är den utan tvivel aktivitetshämmande. Gentrifieringen har fått ett eget liv, den har blivit en slags osalig ande som alltid hägrar, redo att göra kapital på socialt engagemang. Kanske är det också så, att det genom lagar och etablerade processer för kapitalackumulation blivit ett reellt faktum att vår kreativitet blir bas för produktionen i det postfordistiska samhället, även i rummet. 

Det finns en säker diskussionsdödare i sammanhang som berör rumslig kamp – stadskamp – och det är när en person säger; - ”Men det här kommer ju bara leda till gentrifiering”. Jag stöter på denna invändning nästan varje dag. På möten, på föreläsningar, på internetforum. Först gällde det att t ex öppna sociala center, idag gällande nästan all form av motstånd eftersom motstånd organiserat per definition tycks innebära socialt- & kulturellt kapital. Kvar blir vi med den minst konstruktiva lösningen möjlig, och det är detta som händer i Berlins Kreuzberg. Vi ska råna turisterna, bränna bilarna, förstöra. Om kapitalet sysslar med kreativ förstörelse för att hålla ackumulationen stabil sysslar vi med extremt destruktiv förstörelse, för att hindra den samma. Detta är den värsta formen av vänsterrörelse som negation, som reaktion, mot kapitalet. En defensiv rörelse som helt misslyckas att vara progressiv, att erbjuda alternativ, att bygga någon form av konstruktiv motmakt. När vi låter gentrifieringen bli en apokalypsens ande har vi redan förlorat.

Gentrifiering är, till syvende og sist, en process för att säkert investera överskottskapital. En vänster som destruktivt förstör vår gemensamma närmiljö kommer aldrig vinna. Det kan vi bara genom att bygga fungerande gemenskaper, enorma motståndsyttringar mot kapitalets sätt att forma våra urbana rum. Genom att ockupera, skapa allmänningar, stänga ner ombildningsmöten, blockera vräkningar, bekämpa uttrycken för starka kapitalintressen (t ex skapa samförstånd i området att ingen ska handla på det nya trendiga fiket, trots att det är lite billigare, för att vi vet vad som händer när de lyckats konkurera ut det gamla lokala haket) och framförallt – genom att skapa fungerande rörelser som kan utöva påtryckningar som innebär mindre strategiska segrar; t ex lagändringar som försvårar ombildningar, nya hyressättningssystem osv – reformistiska delsegrar som stärker våra positioner tillfälligt. Kanske blir vår gemenskap en spjutspets för gentrifieringen-i-sig, men om vi helt slutar att föra progressiv rumslig kamp har vi ändå förlorat.

David Harvey, amerikansk professor i Kulturgeografi brukar säga att det finns två centrala arenor för klasskamp i vår tid; arbetsplatsen och staden. Vi har alltid vetat att vår kamp för förkortad arbetstid besvaras av högre produktionstakt. Vi har vetat att vår politiska sammansättning alltid dialektiskt följs av nya metoder att exploatera oss, nya tekniska sammansättningar av klassen. Vi vet att ett fundament i kapitalets utvecklingsprocess är arbetarnas kamp, och att nya tekniska sammansättningar alltid innebär såväl försämringar som nya möjligheter. Frågan är varför vi inte tagit med oss denna lärdom in på rummets arena? Varför vi ser det som självklart att bemöta dessa processer på arbetsplatsen trots detta faktum, men ställer oss fullständigt apatiska inför det i det urbana rummet?

Låt gentrifieringskritiken vara en närvarande kunskap, låt oss hålla fast vid lärdomarna om kapitalprocesser i rummet och dess fysiska uttryck. Men låt oss inte bli handlingsförlamade av faktumet att dessa processer existerar. Bemöt dem med kollektiv kamp, progressivt motstånd. 

Hyressättningssystemets paradox

De senaste veckorna har jag gjort research kring ett antal centrala frågor kopplade till förhållandet för hyresgäster till ett projekt. Vid närmare studier av Umeås hyressättningssystem finner jag ett, för mig, väldigt paradoxalt förhållande för de hyresgäster som ämnar förbättra sina närområden.

Jag har aldrig haft en tanke på att äga mitt boende. Jag har (i princip) inga vänner som gör det, borträknat möjligen någon bekant längre in i landet, och mina föräldrar har aldrig gjort det. Jag växte upp som barn av hyresgästförhållandet. En av hundratusentals som växt upp i de allt för ofta misskrediterade så kallade miljonprogrammen - om än i ett sådant område som påminner väldigt lite om de allra största i Sveriges storstäder. I teorin skulle jag möjligen, med lite tur och mycket möda, få ett banklån och på så sätt kunna köpa min bostad här i Umeå. Samtidigt saknar jag överhuvudtaget korvören i sparpengar och därmed innebär ett “ägande” av lägenhet (bostadsrätt) för mig, snarare att jag hyr av en bank än direkt av t ex den kommunala allmännyttan. I praktiken är riskerna precis lika stora, om inte större. Och så ser det ut för väldigt många människor idag med allt mindre stabila anställningsformer. Poängen är alltså inte att gnälla och säga - “titta vad synd det är om stackars mig” - utan att förklara den avsevärda vikten av tillgängliga och billiga hyreslägenheter.

Som hyresgäst kan man dock utan tvivel ofta känna sig maktlös inför de förhållanden som är så centrala i det liv man lever. När jag har börjat självstudera min (och andras) situation som hyresgäster dyker så många föremål för ett inlägg likt detta upp att det skulle kunna bli en hel serie, eller t o m en egen blogg. Jag ska emellertid, så länge, fokusera på ett för mig centralt ämne som hyresgäst här och nu.

När jag började studera hyressättningsformerna här i Umeå Kommun så blev det ganska tidigt klart för mig att det inte är allt för enkelt att förstå sig på. Jag vågar anta att de flesta av oss hyresgäster knappast mer än tittat åt de dokument som förklarar formen för hyresregleringar som antogs här i staden på 1990-talet för att jämna ut förhållandena, framförallt mellan kommunala fastighetsbolag och mindre privata aktörer. Låt mig dock försöka förklara, i alla fall själva grunden. Hyressättningen regleras av ett slags “råd” som består av Bostaden AB (kommunala allmännyttan), Hyresgästföreningen och en samlingsorganisation för privata fastighetsägare. Dessa använder sedan ett slags poängsystem med en rad olika variabler (ca 500 st) indelade i flera centrala kategorier. För att få en grundsyn gjordes en gigantisk översyn av i princip alla (hyres)bostäder i Umeå av dessa som sedan kompletteras i varje förhandling. Poängsystemet är baserat på:

A) lägenhetens storlek och skick, alltså antal badrum, antal kök, typ av golv, typ av kakel, tvättmaskin, diskmaskin osv - ni förstår.

B) Områdets kvalitéer - typ tillgång till motionsspår, parker, närhet till mataffärer och andra affärer, estetisk kvalité/karaktär, tillgång till kollektivtrafik, antal kvarterslokaler, närhet till skolor och så vidare.

C) En enkät som genomförs inför varje hyresförhandling där boende i staden får poängsätta / statusmärka olika bostadsområden utifrån en skala. Man kan kalla det “medborgarnas attityder gentemot olika områden”.

Sedan slås alla variabler inom dessa kategorier ihop och utifrån poängen omvandlas det sedan till hyresnivå och hyresgästen får en sänkning eller, för det mesta, en höjning. Systemet är i allmänhet accepterat av den organisation som företräder oss hyresgäster - Hyresgästföreningen - där jag själv även är medlem. Detta beror troligen på att det sällan framförs ett mer progressivt alternativ från vänster, samtidigt som högerkrafter ständigt trycker på för ett ännu sämre alternativ - marknadsanpassad hyressättning, vilket generellt ger betydligt högre ökningar om man tittar på hur det ser ut i andra jämförbara länder.

För mig finns, som rubriken uppenbarligen beskriver, en tydlig paradox i det här. Som hyresgäst i allmännyttans bestånd här på Ålidhem (och uppvuxen i närområdet) värnar jag självklart om mitt närområde. Jag, precis som många av mina grannar, vill att vår närmiljö ska förbättras och många väljer att aktivt delta i dessa förbättringar genom kvartersråd, politiska påtryckningsgrupper och, så klart, hyresgästföreningens lokalgrupper. Det som dock är uppenbart, när man tittar på hyressättningssystemet, är att risken finns att detta engagemang slår tillbaka på oss som hyresgäster - genom höjda hyror. För när vi förbättrar i våra kvarter genom att starta kulturlokaler, odla i våra allmänna trädgårdar, stadsvandra eller på andra sätt främja vår närmiljö så påverkar detta oss negativt på två fronter genom hyressättningssystemet. För det första kommer våra lägenheter få en högre poängsats som direkt orsak av de förbättringar vi deltar i, det är uppenbart av “B” ovan. För det andra riskerar (!) attityden gentemot vårat område att förbättras för gemene medborgare i attitydundersökningen (“C” - ovan) vilket också ger våra bostäder en högre poängsats. På det sättet höjer vi indirekt våra egna hyror bara genom att värna om vår närmiljö. Detta är utan tvivel paradoxalt. Jag vill ta hand om mina grannar och bo bra, men jag har knappast ett stort utrymme i plånboken för hyreshöjningar. I slutändan kan mitt engagemang i mitt eget bostadsområde leda till att jag själv måste flytta för att jag “gentrifierat” bort mig själv i processen. Om jag däremot istället börjar råna mina grannar, bränna deras bilar på vår parkering bakom huset och klottra fientliga slogans på vår husfasad - då kommer förmodligen också hyran att sänkas, både på grund av att media rapporterar detta (sämre resultat i “C”) och direkt genom “B”, att närmiljön försämras.

Känslan inför denna paradox blir i slutändan en enorm kluvenhet. Av precis samma skäl känner jag mig även kluven till projekt som “Hållbara Ålidhem” (mer: här, här, här, här, här och här) även om jag spontant älskar många av de saker som ingår i projektet. Ålidhem är mitt område. Det är här min identitet finns. Det är här omkring jag växt upp, mina föräldrar jobbat (och jobbar fortfarande), det är här jag besökte ungdomsgården, köpte mina första chockladcigg. Jag räds av tanken att det här området i framtidens snabbt växande Umeå ska bli ett område för en helt annan typ av människor - lite rikare, lite miljömedvetna, lite kulturellare - samtidigt som vi bor än längre bort i ett annat område som inte är lika attraktivt.

——————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Den skandinaviska vargstammen är utdöd, L. O. K. Ejnermark skriver Akihabara Majokko Princess, Fredrik Jönsson skriver Filmen om Cornelis Vreeswijk, Kaj Raving skriver Regeringen budgeterar för nytt tågkaos

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Lundaockupanter och spridda Lundaproblem

Idag berättar Västerbottens Kuriren (VK) om ett 30-tal, till Umeå, nyinflyttade studenter som saknar bostad och därför tvingas bo på camping, i husvagnar, på vänners soffor och i bilar. En situation vi känner från de senaste årens bostadsdebatt i Lund och som nu verkar bli allt mer påtaglig över hela Sverige.

Ännu ett hus har i veckan tagits i besittning av husockupanter i Lund, om än bara för ett dygn innan politiker sköt över bostadsfrågan till polisen som stormade huset. Trots två år av bostadspolitisk debatt i den Skånska universitetsstaden har lite, för att inte säga inget, hänt. Ännu en årskull studenter anländer nu till staden utan någon bostadsgaranti och hänvisas till tält, tredjehandskontrakt och sina egna bilar. Ett generellt bostadspolitiskt haveri som gör sig synligt, bland annat, hos studenterna.

För någon dag sedan meddelade medierna att endast tre städer kan garantera bostäder till nyinflyttade studenter. Ingen av dessa tillhör Sveriges tyngre akademiska säten utan är snarare småstäder med allmänna avbefolkningstendenser. De problem som basunerats ut av husockupanter i Lund börjar alltså även synas här i universitetsstaden Umeå nu. Studenter tvingas även här campa, sova på soffor och i bilar i brist på tillgängliga bostäder.

Lundaockupanterna ser ett faktum som gör den rådande bostadsbristen tämligen svår att förstå - faktumet att de överallt, runtomkring i staden ser hus stå tomma i åratal samtidigt som människor lever på gatorna. Samma sak är gällande här i Umeå. När jag promenerar de tre kilometerna från min bostad ner till stadskärnan (via universitetet) passerar jag ett flertal tomma fastigheter, vissa av dom ägda av kommunen, som förfaller samtidigt som Umeås hemlösantal kravlar sig över två hundra personer. I hela staden handlar det troligtvis om ett femtiotal fastigheter som av ett eller annat skäl inte brukas. Ofta väntar fastighetsägaren på att få riva, eller spekulerar för att hitta rätt hyresgäst eller köpare för att göra maximal vinst.

I hela Sverige vågar jag påstå, finns fler tomma hus än de ca 10.000 som idag är hemlösa. Det är en ekvation som helt enkelt inte går att få ihop. Samtidigt byggs idag allt färre hyresgäster, speciellt efter de fyra senaste åren med Alliansregeringen. Dessutom omvandlar stora delar av det nuvarande hyresrättsbeståndet till bostadsrätter trots faktumet att få studenter, skuldsatta, hemlösa eller andra relativt ekonomiskt svaga grupper, någonsin skulle kunna köpa sig en bostad med dagens låneregler.

Att husockupationerna i skenet av detta blivit fler de senaste åren är knappast svårt att förstå. I ett samhälle där äganderätten går långt före, den stadgade i FN:s mänskliga rättigheter, rätten till tak över huvudet tyder på ett liberalt samhälle som har stora problem med att prioritera bland sina värderingar. Sloganen - “tomma hus är allas hus” har inte på länge låtit så rättvis.

—————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Vänsterpolitiker skyddar romer, Kaj Raving skriver Vi ska inte tro vi får välfärd…, Lukas Löfling skriver Alliansen och opinionen, Hans Norebrink skriver Aktuell Gandhi, L. O. K. Ejnermark skriver Det stundande upproret – “Sjunde cirkeln” (eller demokratins död)

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

En marknad oförmögen att lösa segregationsproblemen

De senaste åren har en ny trend i diskussionen om bostadsfrågan börjat synas i Sverige och allt eftersom sluter fler upp bakom tankegångarna. Sverige är återigen i en situation av akut bostadsbrist i flertalet stora och medelstora städer och vi närmar oss en situation likt den på 1950- & 60-talet då miljonprogrammet byggdes för att akut lösa problemen. Dessutom finns ett faktum därtill på bostadsmarknaden som icke skall förnekas - segregation.

Jag har tidigare beskrivit miljonprogrammets funktion och de skäl som fanns att mellan 1965-1975 bygga en miljon bostäder här. Trots den standardhöjning som miljonprogrammet faktiskt innebar för den svenska arbetarklassen ser vi idag områden med uppenbara problem efter årtionden av nedskärningar i jobb och välfärd. Industrierna och andra arbetsplatser som bar upp funktionen i dessa områden är nedlagda eller flyttade utomlands, efter det gick mataffärerna i konkurs när man byggde stora ytterstadsköpcentrum (Ica Maxi och liknande giganter) och därefter skar man ner i sjukvård, lade ner ungdomsgårdar och minskade lärartätheten i skolorna. Konsekvenserna av allt det här ser vi hela tiden, senast inatt i Rinkeby.

Idag råder en väldigt hög tro på sammanhang mellan bebyggelse och sociala problem, något jag valt att benämna som stadsplaneringsism då det närmast börjar likna en ideologisk strömning. Från organisationer som Yimby (Yes In My Backyard) till politiska partier och organisationer över ideologiska gränser syns en ganska likartad syn på att “problemen” i förorterna beror på bostadssegregation, alltså en homogenitet av låginkomsttagare - sällan vice versa dock vilket jag återkommer till. Tron är alltså att de sociala problemen delvis (och i många fall till stor del) beror på själva stadsplaneringen, alltså placeringen av stora hyresrättsområden med likartad bebyggelse på en plats, radhusområden på en annan och (rikare) villaområden på en tredje. Utifrån denna höga tilltro till stadsplaneringens inverkan på människors sociala beteende revs t ex en stor andel hyresrätter i Franska förorter efter de kravaller som utspelat sig där för ett antal år sedan. Politikerna hävdade att anledningen till den sociala oron låg i att “husen var för höga”.

De förslag som nu ges utrymme här i Sverige handlar om att förtäta städerna med något som man kallar “blandbebyggelse”. Istället för att bygga nya miljonprogram och nya gigantiska villastäder ska man bygga efter en modell som kan se ut ungefär så här: Hyresrättshus -> några villor -> bostadsrättshus -> några radhus -> mindre centrum -> hyreshus -> några villor -> bostadsrättshus -> parkområde -> hyresrättshus -> skola -> några villor och så vidare. Alltså en bebyggelse av blandad karaktär som gör att den ekonomiska homogeniteten späds ut och barn från olika klasser integreras genom att gå i samma skolor, föräldrarna är engagerade i samma idrottsklubb, handlar i samma mataffär osv. Detta sker dock väldigt lite, eller helt enkelt inte över huvud taget, i de nuvarande rikaste områdena där segregationen de facto är som störst utan istället i just miljonprogrammen som uppfattas som de akuta problemområdena. Man fräschar alltså upp hus och omvandlar till bostadsrätter, bygger nya kvarter i områdena genom förtätning för människor med bättre ekonomisk status och satsar på en allmän uppfräschning.

Detta börjar precis hända i mitt eget område vilket jag skrivit om i flertalet inlägg på ämnet “Hållbara Ålidhem!” och är inte helt oproblematiskt. När man bygger nya fräscha hus med högre hyror, nya bostadsrätter och nya villor samt “fräschar upp” de allmänna ytorna i ett område av den här karaktären så börjar nästan uteslutande en så kallad gentrifieringsprocess. Det blir alltså attraktivt att bo här eftersom standarden höjs och detta leder till större efterfrågan vilket i sin tur i någon mån brukar leda till i första hand hyreshöjningar och i det långa loppet till omvandlingar, alltså att hyresrätterna blir bostadsrätter. Detta regleras förvisso idag till viss del av vårat nuvarande hyressystem och allmännyttans funktion men kan förändras drastiskt om fria marknadshyror blir verklighet vilket den borgerliga regeringen just nu faktiskt ämnar införa. På tio till femton byts alltså den nuvarande arbetarklassbefolkningen med lägre ekonomisk status sakta men säkert ut mot medel-&höginkomsttagare och då är vi tillbaka på precis samma ställe som vi började - d v s ett segregerat och relativt homogent område trots bebyggelse av “blandad karaktär”.Själva idén om att lösa segregation genom upprustning och förtätning av miljonprogram är alltså i princip en utopi med nuvarande (och snart införda) lagstiftningar.

Alternativet bland de mer radikala i denna debatt är då alltså att göra tvärt om. Något som dock sällan diskuteras över huvud taget men som jag ändå ska nämna kort. Det handlar alltså om att förtäta rika (homogena/segregerade) villaområden med hyresrätter - alltså förtätning med blandad bebyggelse åt andra hållet. Här ser vi dock i princip samma problematik i ett längre perspektiv. För säg att du bygger hyresrätter (nybyggnation) i Djursholm, Stocksund eller liknande överklassområden. Efterfrågan på dessa skulle vara enorm oavsett vem som byggde dem och även med grundlig modern standard. Priserna för nybyggda lägenheter (även hyresrätter) i attraktiv miljö, även när allmännyttan bygger, är skyhöga och tänkt där till att vi inte har fria marknadshyror ännu. Ett exempel är de hyresrätter allmännyttiga Bostaden AB byggt här i Umeå där jag bor i “attraktivt strandnära läge” i det nya området kallat “Öbacka Stand”. De har en hyresnivå på ca 8000 kr/mån för en trea. En helt orimlig summa för en låginkomsttagare att betala och i förhållande till att en lägenhet i miljonprogrammet i samma storlek kostar 4000-5000/mån här i stan. Inga låginkomsttagare skulle alltså ha råd att bo i de nybyggda attraktiva lägenheter som byggdes i det rika villaområdet även om en extremt radikal bostadspolitik (utopiskt?) ville genomföra en förtätning åt det hållet.

Slutsatsen bör alltså bli att vi står inför ett problem där segregationen är extremt svår att komma åt via stadsplanering och byggande hur man än vrider och vänder på det hela. Med fria marknadshyror kommer det bli en än mer utopisk tanke eftersom ökningen i lönenivåer för de som har det sämst inte motsvarar prisskillnaderna och prisökningarna på bostadsmarknaden. Marknadskapitalismen är alltså helt oförmögen att ta itu med segregationsproblem utan att minska de faktiska inkomstklyftorna i samhället vilket idag är i motsatt riktning till var vi är på väg då den rikaste procenten ökat sina tillgångar 25 gånger under borgarnas mandatperiod. Vi får alltså finna oss i att segregation och sociala problem alltid kommer existera så länge vi inte tar itu med detta grundläggande faktum och att ingen stadsplanering på dagens villkor kan skapa en förändring i det faktumet. Vår situation förblir därför snarare att villkorslöst försvara den position vi har mot t ex gentrifiering än något annat och kämpa vidare med våra grannar mot fortsatta hyreshöjningar.

————————————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Fortsatt oroligt i Rinkeby, loaderrorready skriver Svenskar och invandrare: STÄLL KRAV PÅ VARANN!, dagspendlaren skriver Borttagandet av stationen vid Swedbank, luklof skriver Carl Bildt ta ditt ansvar

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.