Livet i Limbo: Fascistering & Islamofobisk diskurs

Detta är ett första inlägg i debatten kring texten “Livet i Limbo”, skriven av Turbulence i England och utgiven på svenska av Brand. Det är inte en text som på något sätt gör anspråk att täcka diskussionen i sin helhet, utan snarare ett första klargörande kring grunden för diskussionen i sig. I vilket stadie befinner sig den samtida kapitalismen? Vilka vägar skall vänstern/en ny arbetarrörelse ta för att bemöta den? Vilka är “vi”?

För drygt en månad sedan släppte tidningen Brand ett mininummer innehållande en översättning av texten ”Livet i Limbo”, från början författad av det brittiska tidningskollektivet Turbulence. Utgångspunkten, såväl för britterna som för Brand, var att konstituera en diskussion kring tillståndet för den samtida kapitalismen och därifrån – en väg framåt för en samlad (vänster)rörelse. Turbulence driver i texten en tes om att liberalismen (och på dess ekonomiska planhalva – kapitalismen) befinner sig i ett limboliknande tillstånd i och med 2000-talets internationella kriser. Nyliberalismen som ideologi har misslyckats. Avregleringen av ekonomin skulle utgöra en stabilitet som i och med kriserna visade sig vara en falsk berättelse. Kvar lämnas ett tillstånd där kapitalismen allt jämnt består, men helt saknar ideologiskt existensberättigande. Inga nya alternativ erbjuds likt tidigare struktureringsförsök (keynesianism) och avstruktureringsförsök (nyliberalism). För Turbulence innebär detta att ett reellt politiskt ”mittfällt” lämnats öppet för erövring och detta är i all väsentlighet den moderna vänsterns, idag, avgörande uppgift. Turbulence skildring av dåtiden och samtiden är en fängslande och i mitt tycke, på många vis korrekt berättelse. Men samtidigt råder en avsaknad av samma klarsynthet i kollektivets försök att beskriva en väg framåt. Vad som utgör denna, just nu utelämnade ”mitt”, och hur vi erövrar den lämnas i en allt för diffus dimma.

Ungefär tidsmässigt samfällt med Brands utgivning av ”Livet i Limbo” på Stockholm Social Forum stormar två stora debatter inom den svenska vänstern (i bred bemärkelse). Det svenska riksdagsvalet 2010 har tagit Sverigedemokraterna in i finrummen, och samtidigt kraftigt markerat avstånd mot den tidigare stadsbärande Socialdemokratin, men även Vänsterpartiet. Mönstret är tydligt genom stora delar av Europa under 2000-talet och det bör egentligen vara föga förvånande att denna politiska situation uppstår även i Sverige. Vänsterns stora diskussioner, hösten 2010, handlar alltså uteslutande om dessa två politiska frågeställningar, om än ibland sammankopplade i en samlad analys. Vi frågar oss vad Sverigedemokraterna är, vilka som utgör deras röstbas, och hur de kunnat vinna mark. Vi undrar samtidigt varför vänstern saknar förtroende, varför ett parti som Socialdemokraterna efter nära 100 år av stadsbärande makt plötsligt rasar ner i avgrunden.

Det tycktes inte dröja länge innan stora delar av den (svenska) yttre vänstern hade sitt samlade svar. Socialdemokratin (och i förlängningen, även Vänsterpartiet) har accepterat nyliberalismen och Fukoyamas berättelse om historiens slut [The End of History and the Last Man] och därmed allienerat sig själva från det politiska subjektet, arbetarklassen. Samtidigt har Sverigedemokraterna och Moderaterna etablerat diskurser som lockat arbetarklassen högerut, antingen med löften om skattesänkningar eller utifrån rädslan för muslimerna. En delvis korrekt beskrivning men som möjligen utelämnar förståelsen för länkarna mellan dessa politiska offensiver i en större diskurs.

Ett intressant uttryck för att beskriva den politiska utvecklingen under 2000-talet i allmänhet, och 2005-2010 i synnerhet, tycks i mina ögon vara ”fascistering” (Läs Guldfiskes tidigare inlägg som täcker en del av grunden för detta inlägg bra). Begreppet antyder en process av fascistiskt slag som ger möjlighet att se en pågående tendens mot etableringen av en omfattande nyfascism som därmed ger nyanser i beskrivningen av dagens politiska processer. Detta begrepp torde också kunna spela en avgörande roll för vår förmåga att få en bredare förståelse för de tendenser som innefattar både den nuvarande högerdiskursen och de alltjämnt växande populistpartierna som i sig inte helt och hållet går att beskriva som fascistiska utifrån de premisser som omfattas i begreppet. Men beskrivningen av en pågående ”fascistering” pekar också ut ett felslut som jag oundvikligen tycks se i Turbulence samtidsanalys.

I det mittfällt som Turbulence hävdar står lämnat att erövra tycker jag mig se kärnan av denna process. Det handlar i mångt och mycket om etableringen av en islamofobisk diskurs som politisk ”mitt”. Nyliberalismens samförstånd kring ”fria marknader som bäst sköter sig själva” ersätts här successivt av en konsensus att vår värld hotas av en annan värld som här är islam i allmänhet och muslimska kroppar i synnerhet. Det politiska mittfältet har alltså inte lämnats därhän, utan växlar från nyliberalism till nyfascism (grundad i islamofobi) som sin gemensamma nämnare, en process som inte är fulländad utan snarare pågående vilket gör ”fascistering” till ett lämpligt begrepp i sammanhanget.

I Sverige tycks vänstern sakna förmågan att se hur Sverigedemokraterna (eller generellt, de moderna populistpartierna) utgör, endast en länk, i denna kedja som likväl är etablerad i den liberala ideologiska diskussionen. Något som Andreas Malm (”Hatet mot Muslimerna”) men även Mattias Gardell (”Islamofobi”) på ett formidabelt sätt lyckats uppvisa i sina respektive böcker i ämnet. Den islamofobiska diskursen gör att partier som Sverigedemokraterna, som i vår ideologiska värld beskrivs som högerextrema, snarare tycks stå som mittenradikala. D v s – De utgör en radikal kärna i den diskurs som genom ”fascistering” håller på att etablera sig i den politiska mitten. Det finns en högergir bortom kapitalismens limbotillstånd som Turbulence tycks negligera i sin fokus på högerns ekonomiska tystnad alternativt trevande tillbaka mot Keynes reglerings- & samförståndsteorier.

Vi bör alltså redan i vår grundläggande diskussion förstå att den liberala ideologin just nu övergår från nyliberalism till nyfascism i den bemärkelsen att samförståndet konstitueras i rädslan för muslimernas intåg, och därifrån, stundande övertagande av den kapitalistiska världen (Imperiet). I en sådan diskursiv värld är kapitalismens missförhållanden sekundära eftersom de ställs mot ett ondskans alternativ – en tanke på en värld där kvinnor stenas på torgen, där sharialagar råder, där yttrandefrihet inte överhuvudtaget existerar. I ett sådant skede bli kritik mot kapitalismen per automatik ett försvar av ”dem” (i detta fall muslimerna) vilket vi redan såg tendenser till i George W. Bush:s tal för snart ett decennium sedan med den avslutande frasen: ”Antingen är ni med oss, eller emot oss”.

Vänsterns väg framåt, även i bred bemärkelse, kan alltså knappast utgå från tesen om en kapitalism som snarast kommer rasa likt ett korthus (något vänstern förövrigt påstått vara förestående i alla tider och som idag står som grundtes för både Den Osynliga Kommitténs ”Det Stundande Upproret” och Turbulence ”Livet i Limbo”) utan måste otvivelaktigt utgå från förståelsen att vi stundar en politisk högeroffensiv (förklädd som liberala försvar av ”demokrati”) mot en fascistisk riktning. Om mitten och makten är konstituerad i ett samförstånd med botten i islamofobi – hur skapar vi då en kurs som kan bemöta denna? Hur och var kan vi skapa utrymme för att bryta samförståndet och flytta fokus till klasskonflikterna?

Andra texter, Livet i Limbo:

Guldfiske: Sparka på de döda, Anarkisterna.com: Still not Dead

Planka.nu i nya Brand & Bilen som Gemenskap

I Brand nummer två tvåtusentio skriver organisationen Planka.nu, intressant och genomtänkt om bilsamhället i artikeln ”Bilismen som Liberalismens högsta stadium”. Man vill påvisa bilens isolering i metropolen som en individualistisk utopi i direkt motsats till sociala gemenskaper. Men bilen kan också vara ett upphov till gemenskap. Ja, till och med till en av Sveriges största i dag existerande gemenskapskulturer.

Att bilen ger upphov till en individualistisk isolering av värsta sort, när det handlar om rörelse i metropolen har planka.nu en mycket starkt underbyggd poäng i. I artikeln i Brand #2 2010 målar man upp en mycket tydlig bild av ett samhälle där kapitalet använt bilen för att bygga ett samhälle med bilen i centrum. Ett samhälle som också sedan otvivelaktigt formas efter de bilburnas behov av snabba motorleder och tillgängliga parkeringsplatser och därmed också påverkar alla oss andra i vårt sätt att röra oss och socialisera, eller kanske snarare Asocialisera.

De stora motorvägarna skär effektivt av bostadsområden från varandra och skapar en, än tydligare, segregation i de förorter som allt mer liknar sovstäder men i reellt avstånd bara ligger ett stenkast från grannförorten, eller från innerstaden och köpcentrat som dock är tydligt avskärmat till förmån för bilisterna. I en medelstor- eller storstad är bilen ett verktyg för att göra individerna effektivt avskurna från varandra. Det ger, som planka.nu säger, möjligheten att röra sig inom staden utan att behöva möta andra människor. Bilarna, och massbilismen blir ett verktyg mot mänskliga gemenskaper.

Samtidigt väcker artikeln andra tankar i mitt huvud med bilder från den glesbygd i Västerbotten där jag under perioder tillbringade min ungdom. Bilder och historier om när bilar blir subjekt för en stark gemenskapskultur med en given roll i den Svenska kultur- & folkrörelsehistorien. En bild som också krockar fundamentalt med bilden av bilen som isolering och individualistiskt uppbrytande av gemenskaper och skapande av segregerade miljöer.

I Sverige heter en av landets största (eller i alla fall bland de mest välbesökta) festivaler Power Big Meet och går varje år av stapeln i Västerås. Det är Europas största träff för Raggare och bilintresserade och en fingervisning, vid sidan av alla de andra liknande arrangemangen över hela landet, om den gemenskap som bilar utgör för många svenskar. Raggarkulturen är knappast finkultur, i många fall är det till och med tveksamt om människor vill benämna det som kultur. Troligen beror det på den dominans av dels arbetare och dels boende i glesbygd som råder inom kulturen och dess gemenskaper.

På Raggarträffarna blir bilen centrum för kontakten med nya människor och de ägare av gamla veteranare som beundras av besökarna och andra bilintresserade ryms knappast i analysen av storstadens massbilism som individualistisk och segregerande.

Samma fenomen hittar vi en fredag eller lördagkväll ute i valfri svensk glesbygdsort. Vid macken, grillen eller annan sedan länge förutbestämt social mötespunkt träffas människor kring bilarna för att visa den senaste justeringen, snacka, käka och kanske dricka en och annan öl.

Här i Umeå gör (den måhända självutnämnde) raggarkungen Big Papa sociala underverk genom sitt sociala center för bilintresserade ungdomar i ett av stadens mest utsatta områden. Där finns en verkstad i vilken ungdomarna kan få hjälp med mekandet samtidigt som de träffas, snackar och gör något annat än att planlöst driva runt på stan. Centralt för gemenskapen är fortfarande bilarna.

Perspektivet om bilen som socialt verktyg för gemenskap är viktigt, inte minst för att förstå känslorna i glesbygden när politikerna diskuterar högre bensinskatt och andra miljöomställande förslag. Det som kan tyckas vara ett avgörande hinder i metropolen som, enligt Planka.nus teser, skapar isolation och iskall individualism, kan i andra delar av landet vara den avgörande beståndsdelen i en kultur av gemenskap som kopplar samman generationer och skapar solidaritet.

Att förstå den diversitet som råder mellan metropol och glesbygd är avgörande för de som vill skapa ett hållbart och solidariskt samhälle där den enas lycka inte blir den andras förtret. Därmed måste också perspektivet om bilen som subjekt för glesbygdsgemenskap bindas in i såväl debatten om miljön, som den om gemenskaper.

——————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: loaderrorready skriver Bra av (v) i Lund, Anders_S skriver Fel med biltrafik rakt igenom sjukhus, domljuger skriver Teknologi och klassherravälde, myrobe skriver Manifestation i Solidaritet med de fängslade 14 Anarkisterna i Chile!, vsfstockholm skriver Kom med och bilda Psykologer utan gränser, Hans Norebrink skriver Solidarisk lycka

För mer vänsterbloggar besök