Posts tagged Demokrati

Hardt & Negri: “Declaration” - Del II

›› Om jag är tvungen att nämna en enda bokstavskombination, ett enda partinamn så raderar jag hela skiten ‹‹ tänkte jag. Fundamentet för denna diskussion måste vara att vi är överens om att maktövertagande, i dess klassiska inomkapitalistiska bemärkelse, inte kan vara lösningen. Det finns en paradox att ta hänsyn till; reformism i dess traditionella bemärkelse bygger på att kapital ackumuleras, att värde skapas och sedermera kan fördelas. Därför tenderar också den klassiska socialistiska lösningen på en ackumulationskris att landa i grundläggandet en ny ackumulationsregim, snarare än ett överskridande av kapitalet som sådant. Det går, lite snällt, att se som en form av pragmatism. När människor lider tycks steget till att stabilisera ackumulationen och försöka fördela resurser någorlunda jämlikt betydligt kortare än steget till något radikalt annorlunda, till klasslöshet. Vad vi idag vet är att detta vägval tenderar att också stänga dörrarna för just ett radikalt överskridande. Inte sällan tycks en sådan väg till och med förutsätta ett kuvande av den självständiga konfliktualitet som hotar kapitalet. Vi vet så också att den fordistisk-keynesianistiska epoken konstituerades på en klassfred, sedermera ett hårt nedslag mot de rörelser som hotade kapitalackumulationen. Vi ställs här inför ett vägskäl; kan vi söka en form av reformpolitik som inom kapitalets institutioner både erbjuder gradvisa förbättringar och en utveckling av rörelsernas självständiga potential – eller – måste vi tvärtom uppfinna en konstituerande kraft av ett helt annat slag som fyller en liknande funktion men helt undviker all form av institutionell makt i traditionell bemärkelse? Jag kommer här koncentrera diskussionen till alternativ två i detta vägskäl. Inte för att jag är helt främmande för tanken på det förstnämnda, utan snarare för att en konkret idé om hur det praktiskt skulle kunna te sig i hög grad för mig känns bristfällig.

I Michael Hardt & Toni Negris ››Declaration‹‹, som för övrigt tycks komma på svenska som ››Förklaring‹‹, signerad Tankekraft förlag under hösten, byggs grundtesen på att vi idag ser framväxten av en verklig konstituerande kraft – torgen. En konstituerande kraft är alltså, inom motmakten, det positiva som dialektiskt relaterar till motståndet (negativt). Det är den kraft som utgör grunden till det nya samhället i skalet av det gamla, framväxten av en ny social relation i polemik med den idag förhärskande. Uppgiften är således att lyckas konstituera denna kraft, denna nya sociala relation, till att bli förhärskande och på så sätt överskrida kapitalet. Declaration är, som tydligt påpekas, inte ett manifest utan snarare ett slags grundläggande ramverk för hur denna process kan se ut uppbyggt i relatering till hur tidigare självständighetsförklaringar gestaltat sig. Ambitionen är utan tvivel beundransvärd; framförallt eftersom en sådan konkretisering bör vara hela rörelsens centrala uppgift att gemensamt uppfinna utifrån faktumet att vi befinner oss mitt i en explosiv kampcykel. Men det är inte utan att känna att det just här finns en rad frågetecken som hägrar efter de två läsningar jag hittills hunnit spendera med texten. Som jag skrev bygger Hardt & Negri sin uppfattning utifrån att kapitalet, sedan 1970-talets finanskris, gått in i en fas där en biopolitisk ackumulation blir allt mer central. Detta innebär att värde i allt högre grad skapas i ››det gemensamma‹‹, så att säga oberoende av kapitalets direkta kontroll över den värdeskapande processen. Kapitalet tenderar att istället bli som en fästing på dessa gemensamma relationer genom att försöka hägna in det, suga ut värde och på så sätt degenerera de relationer som de är så beroende av. Detta görs genom finansialisering; räntor, hyror, avgifter, inhängnader och liknande. Precis som övergången från slavsamhälle till feodalism, eller feodalism till kapitalism byggs fundamentet för det nya samhället upp i det gamla samhällets sprickor, för att tala med John Holloway. Vad Hardt & Negri föreslår är alltså att Kapitalet genererat ett tillstånd, en slags kapitalismens kommunism inom sig, vilket nu som social relation måste överskrida kapitalet och på så sätt bli förhärskande. Och precis så långt är vi fullkomligt överens. Den stora frågan som då kvarstår är alltså hur denna sociala relation blir en konstituerande kraft, och i slutändan också konstituerar något radikalt annorlunda. Torgen erbjuder utan några större tvivel segment, men representerar de verkligen det gemensamma som polemisk relation på så vis att det framställer ett tydligt alternativ? D v s något som endast måste förklaras självständigt och alltså placerar oss vid den avgångspunkt som för Hardt & Negri nu är central? Torgen tycks, för min del, fortfarande bära en betydligt starkare roll av motstånd, än av konstituerande kraft idag. Balansen i motmakten är således inte optimal, och det är inte utan att vara problematiskt.

För att konkretisera vår diskussion måste vi återvända till något betydligt mer konkret, vilket torde vara en analys av situationen på de platser där denna kampcykel idag tycks mest långtgången. Los indignados i Spanien och Grekland, Occupy i USA och de Nordafrikanska revolterna är utan tvivel dessa exempel. Därtill har vi Argentina, som på många sätt föregick dagens utveckling med ett decennium, och på så sätt erbjuder en rad intressanta lärdomar som denna diskussion inte kan frångå.

De multituda rörelser som står i centrum för dessa revolter tycks för mig tendera att återfalla i vad jag inledde min text med att fullständigt gå i polemik mot. I motståndet hålls rörelserna på replängds avstånd mot de krafter som tydligt verkar inom de traditionella institutionerna, men i valtider tycks de misslyckas att verkligen fungera just som konstituerande kraft, som ett reellt alternativ bortom. Endera drar de åt en apatisk position som så att säga placerar sig på läktarplats, eller så fållas de in till stöd för det minst förhatliga alternativet. Detta har i sin tur, på plats efter plats, föranlett triumfer för i bästa fall just dessa någorlunda progressiva (men paradoxala) krafter inom de traditionella institutionerna men, i ännu högre grad för relativt reaktionära dito. 

Multituden, med bas i det gemensamma, tycks alltså inte idag fungera som en konstituerande kraft som tydligt ställer sig upp som ett alternativ. Vad som sker på torgen tolkas fortfarande i högsta grad som motstånd, inte som ett alternativ-i-sig. Det tycks alltså för mig som att en pusselbit saknas i Hardt & Negris resonemang, som jag i allmänhet i hög grad ställer mig sympatisk inför. Frågan som bör ställas är så: Hur kan dessa rörelser konkretisera sin återkoppling till det gemensamma som polemisk social relation, och på så vis påvisa att det där finns ett alternativ-i-sig som vi kan göra förhärskande? Eller mer konkret: Hur förstärker vi den positiva aspekten i motmakten tillräckligt mycket för att den ska framstå som tydlig, som självklar för var och en?

Jag tänker mig att vi här har att göra med å ena sidan ett teoretiskt arbete, men desto viktigare, ett praktiskt. Om vi är överens om att det gemensamma (eller i konkret form: allmänningarna) spelar en allt viktigare roll i ackumulationen av kapital och samtidigt en relation relativt självständig kapitalets kontroll – hur kan vi tydliggöra detta och ge det en lika självklar roll som socialismen (det offentliga) i relation till det privata? Den teoretiska delen tycks för mig handla om att helt enkelt synliggöra detta förhållande. Att skapa en handfast teoribildning, på det sätt som t ex sker genom Kampform och P2P-foundation är uppenbarligen en bit på vägen, ännu bättre om den lyckas spridas brett och konkret. Men att praktiskt framhäva detta i vardagen så att få kan missta sig tycks för mig vara betydligt mer centralt. Få människor kan undvika att se hur deras skattepengar genererar offentlig verksamhet (sjukvård, skola, produktion osv). Hur kan allmänningarna bli lika självklara i vardagen och på så sätt komplettera själva delaktighetens allmänning på torgen på ett sådant sätt att den konstituerande kraften verkligen blir ett tydligt alternativ?

I Argentina skedde en rad sådana experiment. Men i brist på kraft sammanföll revolten, och inordnades i den inomkapitalistiska logiken. Vi såg hur den nya ackumulationscykeln, med ökat välstånd, så också dödade dessa rörelser, snarare än gav dem luft under vingarna. Vad tyder på att Grekland, vid ett liknande resultat, inte skulle gå i samma riktning (låt oss här bortse från diskussionen om huruvida Grekland överhuvudtaget har någon slags möjlighet att skapa en sådan stabilitet utifrån sina materiella förutsättningar, och skillnaderna gentemot Argentina på det planet)?

Få saker bör uppta vår tankeenergi lika mycket som dessa frågor. För de kommer att vara centrala i framtida kampcykler även i vår egen närmiljö och låt oss vara på det klara med att dessa kommer flamma upp i sinom tid. Vi måste självklart diskutera hur vi skapar ett kraftfullt motstånd, vilket i mångt och mycket handlar om hur en kampcykel överhuvudtaget uppstår. Men när vi väl är där i tid och rum behövs en konstituerande kraft, ett trovärdigt alternativ. Och torgen tycks för mig, i motsats till Hardt & Negri, inte riktigt tillräckliga idag för att förflytta diskussionen till dess slutgiltiga steg: Hur vi verkligen tar klivet över kanten när alla pusselbitar är på plats. 

Nog nu! #Swedishrevolution

Ett demokratimanifest för #spanishrevolution #europeanrevolution & #swedishrevolution. Que se Vayan todos! Sno, förändra, sprid vidare, utveckla gemensamt!

Nog nu!

Under större delen av 1900-talet har de västerländska imperialiststaterna hämtat sin legitimitet i polariseringen mellan två världar, det kalla kriget. Vår frihet har speglats i andras ofrihet. I flerpartisystemens valfrihet och medborgerlig rösträtt, i yttrande- & mötesfrihet. I pressfrihet. Senare allt mer i form av grundlagda mänskliga rättigheter vid sidan av ovan nämnda. Rätten till bostad, rätten till mat och vatten, rätten att inte bli kränkt på grund av etniskt ursprung, sexualitet, kön. Självklara måttstockar som gjort en inordning möjlig mellan oss och dem, de andra – odemokraterna. Och visst har hyckleriet hela tiden funnits där som kapitalets ständiga skugga: Västunderstödda stadskupper i Sydamerika till exempel. Men hyckleriet har kunnat rättfärdigas i polariseringen som Kalla kriget innebar. De socialistiska makter som störtades med hjälp av kapital från väst med Chile som främsta exempel kunde delvis undermineras med hjälp av det röda hotet från öst. Man kunde säga: ‹‹De är snälla nu, men vi vet vad som kommer hända om de etablerar sig›› pekandes med hela handen mot Leningrad. Våra egna krav på frihet tycks i denna värld alltid relativa mot den ofrihet som fanns runt hörnet. På många sätt ställde liberalernas inramning av demokratibegreppet också många kommunister i en obehaglig position där demokrati- & frihetsbegreppen relativiserades och sköts åt sidan. När man måste spela på andras spelplan, ja då spelar man nog helst inte överhuvudtaget.

Så föll muren, sovjetimperiet med alla dess sattelitstater vittrade sönder. Ideologiernas död proklamerades med den reella socialismens begravning och dess statyers fall.

Den Thatcheristiska nyliberalismen svepte över världen. Marknaden tog över och politiken lämnades i en förvaltande roll. Fackföreningar slogs sönder och statlig makt privatiserades. Samtidigt upphörde polariseringen mellan två världar av gott och ont. Visst fanns det fortfarande skurkstater – Iran, Nordkorea, Kuba. Men de var marginella mot det nya Imperiets maktsfär. De små eftersatta, utstötta staterna kunde knappast agera legitimerande för demokratin som sådan. I dess ställe kom Kriget mot terrorismen. En på många sätt intern fiendebild i relation till den externa som Kalla kriget innebar. Men att fienden är mitt ibland oss innebär också att kriget sker i vår egen sfär. En fundamental krock med det förhållande som var rådande under större delen av 1900-talet. Detta krig legitimerar inte vår egen demokratiska konstitution – det inskränker densamma. Det är inte ubåtar utanför St.Petersburgs kust, inte heller satteliter som fotar militärbaser i främmande land eller spioner som rör sig i det okända fiendelandet. Det är istället övervakning av oss alla, av vår kommunikation. Elitstyrkor i våra egna förorter med automatkarbiner, inskränkningar i mötesfriheten och undantagstillstånd i form av ‹‹terroristlagar›› som med motiv som enda skiljelinje underminerar de sagda demokratiska grundfundament som legitimerat det västerländska projektet. Det dessa saker de facto innebär är att våra nationer inte längre lever upp till sina självskapta definitioner av ett demokratiskt förhållande. Det förflyttar den liberala doktrinen till ett annat rum, en post-demokrati som kräver nya definitioner, nya ramar för sin legitimitet. Samtidigt uppstår något av ett vakuum i det utrymme som liberalerna lämnat men som fortfarande är intakt med internationella spelregler i de imperiella konstituerande organen, som FN. Det är alltså plötsligt inte längre liberalernas spelplan med givna positioner. Det är vår spelplan där liberalerna nu står i den position många kommunister tvingades ställa sig under Kalla kriget. Positionen av relativiseringar och försök att förflytta sig till andra, nya, arenor. Det är en Orwellisk värld på många sätt och vis men en blottad sådan – allt fler kan se det.

Tunisien, Tahrir, Placa de Catalunya

Dagen då kejsaren vandrar ut på gatan utan kläder är dagen då multituden – den svärm av individer i uppror mot makten – ställer sig på Tunisiens gator och pekar: ‹‹Han har ju inga kläder ju! Kejsaren är naken››. Kejsaren i metaforen är inte Ben Ali, inte heller är det Hosni Mubarak eller någon annan person till makthavare. Det är hela det globala imperiet, hela dess nätverk av ‹‹förvaltande›› där trådarna är oskiljbara. Finanskapital, europeiska demokratier, USA, Nordafrikanska diktatorer – alla är de oskiljbara trådar i det Imperiella nätverket. Alla är de skyldiga. Vi förstod det när våra utrikesministrar vägrade välja sida de där nätterna vi satt uppe och tittade på Al-Jazeeras sändningar från Tahrirtorget. Deras roll blev blottad av vapenaffärerna och de transoceanska samarbetena om flyktingkontroll som talade sitt tydliga språk om den nuvarande spelplanen. Att de sedan valde sida för multutiden när det väl var uppenbart att Hosni Mubarak skulle avgå, och att de tillsammans satte in militär i Lybien mot den fullkomligt galne Khadaffi spelade mindre roll – det var för sent. En naken kejsare är fortfarande naken när han höjer sitt vapen. Multitudens reaktion är fortfarande: ‹‹Han saknar kläder!››. Nakenheten, bristen på legitimitet, den plötsliga transparensen av imperiets funktion raderar skiljelinjen mellan det onda och goda fullkomligt. Det förstärks av Hugo Chavez och liknande så kallade ‹‹socialisters›› taktiska stöd för Khadaffi och Ben Ali. Vi mot dem har blivit Multituden mot Imperiet. Från de Nordafrikanska metropolerna, via de Sydamerikanska realsocialistiska experimenten till den Europeiska unionens hjärteland. Det nya demokratibegrepp som här växer fram är en ny odefinierad utopi. Ett motsatsförhållande till IMF:s krissanerande, undantagstillstånd, privatiseringar och klimatkris. Begreppets icke-definition definieras alltså av att vi alla är överens om vad vi inte vill ha. Motståndet behöver inga partier, inga symboliska färger – det färgas av antagonismen och konstituerar sig i nya krafter. Precis som Imperiet är ett nätverk av finanskapital, nationalstater, valutor och transnationell handel är denna Multitud ett nätverk av subjekt bortom 1900-talets rörelselogik.

Mot en ny makt – Multitudens konstituerande kraft!

Det finns nu två tydliga uppgifter som träder fram ur de Nordafrikanska stridsropen. Den första, och kanske mest självklara, är upproret. Avsättandet och illegitimerandet av den rådande makten, nedmonterandet av Imperiet. Det har redan börjat och sprider sig nu som en löpeld – ingen vet var det ska explodera härnäst. Upproret är en samlande kraft, en maktuppvisning, en kollektiv kärleksförklaring till livet. Viljan till någonting annat. Men här finns även den andra uppgiften som redan gör sig tydlig i de återkommande resningarna i Kairo. Den konstituerande kraften, våra samlade begär i en ny makt som kan garantera det alternativ som upproret kräver. Det är det moment då vi tillsammans väljer att skapa ‹‹det gemensamma››, det moment då vi börjar använda vår kollektiva kunskap bortom tanken på privat och offentligt. Bortom såväl nyliberala doktriner som realsocialistiska planekonomier. En kreativ kraft vid sidan av upproret som konstituerar ett samhälle som gör det gamla överflödigt. Kvartersråden, gratisverkstäderna, soppköken, de gemensamt skapta och förvaltade mötesplatserna, fabrikerna som börjar tillverka efter behov, busschaufförerna som stänger av betalningssystemet.

Vi står i ett vägskäl mellan postdemokrati och riktig demokrati. Och våra vänner i Egypten, Tunisien, Spanien och på många andra platser väntar nu vårt deltagande. När militären skjuter skarpt mot Tahrir, och när den spanska polisen slår ner sittande demonstranter med batonger ser vi alla bristen på legitimitet i själva handlandet. Och det bästa vi kan göra är att ta våra egna torg. Vi kan göra det nu, eller invänta nästa stora kris men förändringen är ofrånkomlig. Det är vi som är de riktiga demokraterna. 

Vad är demokrati?

I dagarna har den nordafrikanska våren övergått till Sydeuropeisk sommar. På andra sidan Gibraltarsundet, i Spanien, har demonstrationerna avlöst varandra över hela landet, torg och banker har ockuperats och de som protesterar verkar inte ha som avsikt att sluta. ‹‹We want real democracy” (Vi vill ha riktig demokrati) är kärnan i de revolutionära, regimkritiska protester som plötsligt exploderat. Vi har under våren redan skådat en löpeld av student- & antikrisprotester i Storbritannien, Grekland, Italien, Nederländerna och även till viss del i Spanien och Portugal. Men jag får för mig att detta är något helt annat. Ingenstans syns de stora syndikalistiska fackförbunden, de rödsvarta fanorna, de trotskistiska blocken. Ingenstans syns den retorik man med lite vana kan härleda till endera den ena eller den andra vänsterfraktionen i de flygblad och på de skyltar som skådas från de ockuperade torgen i Barcelona, Malaga, Valencia. Om studentprotesterna hade en ansiktslös, svårdefinierad karaktär så syntes ändå tydligt vänsterns försök till anspråk på rörelsen. I Storbritannien har både klassiska black bloc-anarkister och trotskister med Socialist Worker Party-flaggor varit en närvarande del med en ambition att rama in rörelsen i en ideologisk logik.

I Spanien syns lite, för att inte säga inget av detta ännu. Det är en helt ideologiskt odefinierad massa – precis som den vi såg på Tahrirtorget i Egypten och ännu tidigare i Tunisien – och man har ett centralt krav: Riktig demokrati.

Jag tycker mig se hur nya revolutionära rörelser plötsligt växer fram i ett oväntat politiskt utrymme. Sedan murens fall och proklamerandet av ideologiernas död har demokratibegreppet allt mer inramats av en liberal doktrin. Jag får för mig att det är därför den gamle autonomisten Mario Tronti hävdat begreppets meningslöshet och efterfrågat en diskussion om alternativen. Emellertid tycks den gamle gubben vara mer fel ute än vanligt i kontexten av vad som nu sker när den Norfafrikanska våren får vingar och sveper över södra Europa med krav på demokratisering av faktiska liberala demokratier.

Sedan 11 september 2001 har liberalerna nämligen i allt större grad misslyckats i upprätthållandet av det demokratiska komplexet. Jag tror att Antoni Negri och Michael Hardt har rätt i sin analys av skiftet in i en tid av permanent undantagstillstånd där Imperiets fiender numera finns inom dess egna geografiska ramar, snarare än i form av yttre hot. När världen byggs upp som ett överskridande Imperium utan en spegelbild i en icke-demokratisk fiendevärld blir också upprätthållandet av demokratiformen en kejsare utan kläder. Möjligen utgör fortfarande vissa, främst arabiska stater en viss trygghet. Jag tänker främst på Iran som fortfarande är en stat som tycks stå vid sidan om den Imperiella ordningen och samtidigt i någon mån fungera som en hotbild som kan understödja de inskränkningar Imperiet gör i sin egen demokratiska form. Jag hävdar att varken Kuba, Nordkorea, Saudiarabien eller en rad andra diktaturer spelar denna roll som ondskefull spegelbild eftersom dessa stater står i ett så pass kraftigt underläge till sin omgivning.

När Spanjorerna går ut på gatan för att kräva riktig demokrati sker det i kontexten av den nakenhet som blottat Imperiet sedan de nordafrikanska multituderna (ja, den här gången vill jag faktiskt uttrycka mig så) revolterat mot regimer som förvisso är diktatoriska, men som ändock är en del av det Imperium som våra egna stater nätverkar inom. Vi fick plötsligt förstå vilken roll Mubarak och Ben Ali spelat på den internationella politiska arenan. I klartext: Dessas roll i kriget mot terrorismen, vår givna garant för våra egna demokratiska system enligt våra egna regimer.

Plötsligt har liberalerna lämnat walk over på sin mest centrala politiska arena. För när liberalerna plötsligt blir postfascister som taktiskt understödjer kvarvarandet av diktaturer och skapar undantagstillstånd i demokratins namn har de slutat att vara faktiska demokrater i sin egen begreppsvärld. Plötsligt har en multitud rörelse underifrån med revolutionära krav givits, och gjort anspråk på, sagda utrymme och skapat en dramaturgi där hela det konventionella politiska spektrat står som demokratins motståndare tillsammans med diktatorer och de kapitalägare som sugit ner hela världen i en djup finansiell kris. Multituden säger demokrati, och Imperiet svarar med repression utan någon som helst möjlighet att understödja repressionen genom utdefiniering. Så var fallet när Mubarak skickade in hejdukar på Tahrirtorget och så är fallet när Spaniens sittande regim försöker kväsa de pågående protesterna.

Situationen är precis densamma i Sverige. En liberal glidning bortifrån den demokratiska arenan till ett nytt centrum i postfascism som tydliggörs såväl när Folkpartister kräver övervakningslagar och hårdare gränskontroller som när Maud Olofsson säger att vi inte kan fördjupa demokratin eftersom vanliga människor inte är beskaffade att sätta sig in i varje komplicerad fråga. Det gäller också den allt tydliga tendensen där demokratin inskränks från en mängd parametrar (Rösträtt, Yttrandefrihet, Mötesfrihet, Pressfrihet osv) till att endast handla om Rösträtt – en parameter som ensam knappast utgör ett tillräckligt fundament för att legitimera samhället i sig som faktiskt demokratiskt, ens utifrån en strikt liberal doktrin där vi t ex kan titta på hur antitesen definierades under kalla kriget. Även här tycks potentialen finnas för ett instegande på sedan länge liberalt inramat territorium. Även här finns den kontext som lämnar spelplanen öppen för en revolutionär demokratirörelse. Frågan är hur, var och när en svensk multitud kan uppstå för att göra anspråk på nämnda utrymme.

Samtidigt kvarstår fortfarande den alarmerande frågan för alla dessa rörelser som ännu inte tycks ge ett tydlig svar. Att utrymmet lämnas därhän av liberaler för att tas i besittning av ett nytt subjekt betyder inte att denna multitud nödvändigtvis har medlen för att överskrida det nuvarande samhället och skapa ett alternativ. Återigen blir Motmaktsdiskussionen aktuell om en konstituerande kraft. Annars finns alltid risken att det postfascistiska Imperiet får luft under vingarna. Vi kan ta deras torg, vi kan störta deras makt – Men sen då?