NYKPG: “Vi har fått ett hus!”

För några dagar sedan släpptes ett pressmeddelande från Bergatrollet, den grupp som under cirka ett år ockuperat hus i kampen för ett självstyrt aktivitetshus i Nyköping. Där framgick att man nu skrivit kontrakt med kommunen på ett hus och därmed vunnit den första konkreta segern bland 2000-talets svenska ockupationer. Men varför lyckades man just i Nyköping, och med vilka metoder?

När husockupationerna här i Umeå nådde vägs ände och den aktivistgrupp som använt dem som metod i kampen för ett brukarstyrt allaktivitetshus föll samman, sa jag att själva metodiken förmodligen hade fungerat om staden i fråga varit betydligt mindre. Detta baserade jag på att påtryckningsmetoden i sig torde vara relativt effektiv om förutsättningarna endast i lite högre grad ligger till de kämpandes fördel. Umeå är en snabbt expanderande stad med förhållandevis få hus som står tomma längre tider och när de gör det är det snarare i spekulationssyften än för att ägaren (vare sig denna är privat eller offentlig) de facto inte kan hyra ut/sälja på grund av bristande intresse. Vid sidan av detta faktum bör man anta att politiker och tjänstemän i större, växande kommuner i betydligt större grad utsätts för påtryckningar från olika intressegrupper. Här i Umeå, eller i jämstora eller större städer för den delen, finns mängder av grupperingar som är ute efter lokaler och anser att just deras behov skall tillgodoses när kulturbudgeten ska portioneras ut.

I en mindre stad å andra sidan, eller kanske framförallt städer som är föremål för avbefolkning snarare än expandering, är förhållandena annorlunda. Starka, nya intressegrupperingar tillhör undantag snarare än norm – framförallt inom kulturen. Ungdomsrörelser inom kulturlivet är i värsta fall skapade på initiativ av kulturpolitikerna i brist på faktiska medborgarinitiativ och därmed sällan speciellt visionära. Tomma hus finns det ofta gott om i de städer som krymper, snarare än växer – exemplen är många på svenska städer där hus, eller hela kvarter rivs, eftersom omkostnaderna för kommunen blir för stora i underhåll av outnyttjade fastigheter.

Jag vill, lite kaxigt, påstå att Umeås korta men glödheta ockupantrörelse gjorde en hel del rätt utan att hymla med att det också fanns brister. Dock har jag hela tiden, sedan det intensiva halvåret 2008, varit (relativt) säker på att de metoder som faktiskt användes här, skulle kunna ge resultat om de applicerades på rätt plats vid rätt tillfälle – mot en ”motpart” mindre förberedd och med de grundförhållandena jag beskriver om de mindre städerna här ovan. Sveriges första konkreta ockupationsseger – alltså i att få ett hus – skulle inte ske i Umeå och inte heller i någon annan av de större städerna utan i en ganska typisk småstad.

Sedan husockupationerna i Umeå har den svenska husockupationsrörelsen (som då var så gott som obefintlig) definitivt blivit en etablerad kraft. Kampmetoden i sig är idag, bara två år senare, så pass normaliserad över hela Sverige att den utan tvivel kommer användas för olika syften, många år framöver. Många delsegrar har kunnat räknas ur de dryga femtio husockupationer som genomförts under dessa två år. Välfärdsinstitutioner (bibliotek, skolor mm) har räddats från nedläggning, ekonomiska förutsättningar har förbättrats för icke-konventionella kultursammanslutningar, den akuta bostadsbristen har blivit en prioriterad fråga lokalt på sina platser. Dessutom skall det inte förnekas att själva den sammanlagda tiden husen stått öppna, har ett värde svårt att mäta – hemlösa har fått en temporärt bättre situation, kontakter har knutits mellan annars segregerade grupper i husen, kulturutövare har temporärt fått bättre förutsättningar och mängder av människor har fått en ovärderlig lektion i samarbete och demokrati.

Det går dock inte att frånkomma att många svenska ockupanter väntat på just den där konkreta segern. Något mätbart som kan bli en absolut inspiration för framtidens alla ockupanter. Den segern som i veckan blev ett faktum genom att en samling ockupanter under namnet Bergatrollet skickade ut ett pressmeddelande om att de nu skrivit kontakt med sin kommun och därmed får tillgång till ett hus från och med den första juli 2010.

Bergatrollet dök upp mitt i den mest intensiva stormen av svenska husockupationer. Egentligen, ska sägas, var en del av de redan med på ett hörn den där första helgen 2008 då Tullkammaren ockuperades i Umeå och allt startade, men det var dock dryga året senare som de på allvar etablerade sig mer seriöst på ockupantkartan. Det hela började sommaren 2009 med att en grupp ockuperade en ödekåk vid Skavsta Flygplats dryga milen utanför Nyköping med krav på, likt Umeås ockupanter, ett allaktivitetshus styrt av brukarna själva. Ockupationen fick viss uppmärksamhet i lokal media och avslutades relativt snabbt då lokala politiker bjöd in till dialog med ockupanterna, på villkor att man lämnade huset omgående. De kommande månaderna pågick samma seglivade och förhalande dialog som vi känner igen härifrån Umeå liksom Uppsala (vilket jag nämner i detta inlägg). Både kraven och metodiken var i det stora identiska med de här uppe i allt från ockupationernas ”approach” till flygbladen, verksamhetsplaner och dialog.

När dialogen tillslut föll samman bestämde Bergatrollen sig dock för att använda de faktiska påtryckningsmedel man hade – i en ny husockupation – och därmed gick man återigen in i huset kallat ”stora Berga”. Påtryckningen fungerade uppenbarligen, dialogen återupptogs och ett faktiskt erbjudande om ett magasin på över 1000 m2 framlades av kommunen för förhyrning. Idag är alltså kontraktet påskrivet på tre års tid och den 1 juli börjar lokalanpassningen till ett brukarstyrt allaktivitetshus.

Metoden fungerade alltså, svenska ockupanter har med hjälp av husockupation (direkt aktion) som metod år 2010 lyckats få sig ett hus – och det var i en småstad det skedde.

Jag är fortsatt tveksam om den metoden som ledde Bergatrollen till framgång skulle fungera att applicera på en större stad. Jag vill nog hävda att metoden är beroende av, vid sidan om duktiga ”aktivister”, goda grundförutsättningar som gör det svårt för politikerna att förhala situationen som man gjorde här i Umeå eller nu senast i Uppsala. Där inte sagt att husockupationerna i sig som metod är meningslös i större städer och i andra syften. Att ockupera ett hus fyller sitt eget syfte i just ockupationen – det handlar om att öppna upp när samhället sluter sig. Varje hus som ockuperas kommer alltid förmedla de lokala delsegrar som jag beskrev tidigare i detta inlägg: Gemenskap, andrum, kollektivism, en temporär lösning på en boendesituation eller en situation av lokalbrist. Ockupationen legitimerar sig själv samma sekund som dörren till ännu ett hus öppnas och människor strömmar till och skapar något tillsammans. I Bergatrollens fall så var ockupationen en metod på väg till ett konkret mål – i andra fall kan ockupationen lika gärna utgöra målet i sig.