Posts tagged England

Tunis, Kairo, London, Aten - Uppror & Konstituerande kraft

Kairo, den 25 januari 2011. Gatorna fylls av massiva demonstrationer. Polisstationer, partihögkvarter och andra maktsymboler sticks i brand. Gatstenarna regnar över en poliskår som vi ser fly hals över huvud via Al-Jazeeras livesändningar och otaliga Youtubefilmer. Det är sannerligen ett ”Que Se Vayan Todos!”-moment (ungefär ”avgå alla!”) som utspelar sig i upprorets Egypten. 

Under de föregående veckorna har ett liknande uppror konstituerats i Tunisien, ett annat Nordafrikanskt land med stabil, ekonomiskt lojal militärdiktatur byggd på bistånd från de kapitalstarkaste länderna. Diktatorn – Ben Ali – har bara dagar innan utbrottet i Kairo, hoppat ombord ett privatplan mot exilens trygghet annorstädes. Och samtidigt som Tunisiens folk skriker ”Jezzi Fock” i kör står den lokala etablerade oppositionen likna tagna på sängen som Européerna framför sina TV-apparater.

Al Jazeeras repporter säger den 27 januari att ”this is truly a pluralist movement” och sätter i en enda mening fingret på något viktigt. Tendensen känns igen från Europas studentprotester i krisens spår när de exploderar i de Nordafrikanska länderna. Snabb kommunikation via en mångfald av teknologiska noder, ledarlös, decentraliserad nätverksorganisering. Det är svårt att sätta fingret på de som protesterar och det gör dem omöjliga att utdefiniera. I studentprotesterna lyckades man effektivt undanröja utdefinieringen kring ”vänsterism” som på många håll är smärtsamt påtaglig i Europeiska upprorssituationer. I Nordafrika fungerar samma organiseringsmodell för att röja utdefinieringen som ”islamister” utifrån den nuvarande liberala diskursen som trots allt varit förutsättningen för diktaturernas stabilitet i länder som Egypten. Varje försök att skrämmas med Muslimska Brödraskapet och risken för ”ett nytt Iran” slås effektivt undan av rörelsens inneboende logik: Det finns inga ledare och ingen har mandat inordna rörelsen inom sig. Den är pluralistisk – multitud – till sin organisatoriska form. Den är kristna kopter, muslimer, arbetare som tar över fabriker och inför demokratiska råd, kvinnor som organiserar kollektiva försvarsstrategier, grannar som fixar kvartersråd och samverkar för att ordna basbehoven i en turbulent tid.

Vad som kommer att ske är svårt att sia och det är nog troligt att just dessa uppror mynnar ut i en demokratisering av den liberala, republikanska formen – såväl i Tunisien som i Egypten och eventuella andra Nordafrikanska länder som kan drabbas av spridningseffekten som följer ett större uppror.  Det finns de facto inga uppbyggda former av motmakt som innehar en så pass stabil grund att konstituera ett samhälle kring, inget reellt alternativ till parlamentarisk demokrati för att upprätthålla produktion och liv. Precis som i Argentina, Grekland och på många andra platser är lärdomarna av upproret ovärderliga i sig. Människor lär sig att agera kollektivt under en tid utan stabila auktoriteter. Den erfarenheten går aldrig att ta ifrån en människa och den påverkar förhållandet i det parlamentariska samhälle som byggs på dess fundament.

För alla oss andra ställer upproret saker på sin spets. I det här fallet kommer troligtvis en parlamentarisk demokrati vara ovärderlig i förhållande till de korrupta militärdiktaturer som präglat regionen i decennier. Men vi vill alla något mer. Och i framtida uppror blir frågan central: Vilken grund behöver vi ha skapat för att kunna konstituera en egen makt som är stabil och trovärdig nog att ersätta en liberal, parlamentarisk maktinstitution? Vi vet att människor förr eller senare kommer vända sitt hopp till det alternativ som kan skapa en sådan stabilitet att elementära behov säkras. Produktionen kan inte stå still för evigt och andra kommer alltid försöka göra anspråk i det maktvakuum som uppstår i ett kraftigt uppror.

De forna kommunistiska partierna var en produkt av en annan klassammansättning. En rörelse i klassen anpassad efter klassens organisatoriska behov.  Idag ser vi konkreta exempel på den partimodell som konstituerar uppror i det post-fordistiska 2000-talet. Vi ser den organisatoriska effektiviteten i den masskommunikation som dels förmedlar kontakten inom subjektet, men även ut mot omvärlden. I de Brittiska studentupproren, precis som i Egypten idag ser vi en kommunikation som fullkomligt sköljer över och spolar bort en polariserad medielogik. Upproret i sig är alltså utan tvivel effektivt och organiseringsmodellen fungerande, t o m när ett helt land gör allt i sin makt för att strypa dess kommunikationsmöjligheter.

Men än saknas den konstituerande kraften som en del av denna annars effektiva motmakt. Rörelsen saknar ett materiellt fundament och en organisatorisk modell för organisering av produktion och liv vid sidan av upprorets kraft att förgöra den gamla makten. Det är i just denna situation så tydligt just vilken roll den konstituerande kraften har, just för att den saknas och tvingas lämna utrymmet till framväxten av en parlamentarisk makt, mot sin uppenbara vilja. I Egypten byggs alltjämnt embryon till denna konstituerande kraft samtidigt som detta skrivs. Vi ser mängder av rapporter om demokratiskt arbetarstyrda fabriker, kvartersråd, kvinnokommittéer och hjälpcenter i de fattiga kvarteren. Bilden från Argentina 2001 går igen, ger hopp, men berättar också om vikten av att Motmaktens beståndsdelar rör sig i samma takt, existerar samfällt och erhåller samma volym – ett avsättande av den gamla makten och ett konstituerande av en ny makt.

Vår lärdom av Egypten är den av ett större uppror av en post-fordistisk logik med en medföljande organisatorisk modell för spridning och sammanlänkning (”ett parti”). Våra förutsättningar skiljer sig självklart åt men där finns också slående, och viktiga likheter. Ett projekt för dagens vänster bör vara att studera hur framtida uppror kan hitta förutsättningar för en Motmakt där den konstituerande kraften sammanlänkas takten i just själva upproret. Hur vi konstituerar en ny makt i dess kölvatten, och undviker att utelämnas till auktoritära och parlamentariska experiment på vår rörelses bekostnad.

Idag är vi alla Egyptier. Idag är vi alla Tunisier.

—————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: Kaj Raving skriver Unket gammalt högerparti angriper unket gammalt högerparti, autonomak skriver Från think tank till tank think, domljuger skriver Att gå bortom status quo, Röda Lund skriver Vad en amerikansk utrikesminister egentligen säger, Mathias skriver Den stundande gemenskapen – Del 1, Jöran Fagerlund skriver Hyresrätt en viktig byggsten i ett klimatsmart och rättvist samhälle

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Livet i Limbo: Vänsterns kris & Krisens vänster

Vänstern är i kris. Tesen är nu allmänt vedertagen och diskussionen har flyttat in på lösningarnas arena. Men hur har vi egentligen valt att definiera denna kris? Består den i en allmän kris för marxistiskt ideologiska rörelser eller är det en kris i synnerhet för de parlamentariska (vänster)partierna? Pågår det rent av ett idéskifte där gamla rörelser helt enkelt, mer eller mindre ofrivilligt, lämnar över stafettpinnen till andra nya idéer och praktiker som i nuet är svåra att sätta fingret på, just för att de inte faller in i de traditionella fårorna?

En ruttnande Socialdemokrati på historiens soptipp

I Livet i Limbos svenska introduktion – som tyvärr uteblev i Brands tryckta version men återfinns på fantastiska Guldfiske – ligger fokus på en ruttnande svensk Socialdemokrati som sedan länge allienerat sig från det subjekt man fått förtroende att företräda (arbetarklassen) genom att acceptera Nyliberalismen och därmed sålla sig till den evigt likartade fåra ”moderna” partier av socialliberal karaktär med fokus på ”ordning i finanserna” och administrerande av en avreglerad kapitalmarknad. När arbetarklassen väl benämns är det ur ett sociologiskt perspektiv, ofta ur en synvinkel på arbetaren som ett offer (ett objekt) som måste räddas (delvis från sig själva). Och Brand har rätt, Socialdemokratin ligger i all väsentlighet och ruttnar på soptippen. I alla fall om man ser på partiet utifrån den kontext det växte fram ur, hur de byggde upp sitt förtroendemandat och vilken klassammansättning som möjliggjorde processen.

Två scenarior tycks, för mig, troliga vid ett skådande i spåkulan med fokus på framtidens socialdemokrati. I det ena håller man den nyliberala kursen men lyckas med retorik, ”rätt” partiledare, fördelen i det som finns kvar av partiets historiska mandat och en stor skopa PR-arbete att lägga sig en centimeter till vänster om Moderaterna och tillsammans med ett allt mer populärt Miljöparti, återvinna makten men till priset av en högervridning som närmast upprättar en total parlamentarisk enighet, långt värre än idag. Det är tyvärr, får man säga, även precis det scenario som skulle öppna dörren för nyfascistiska Sverigedemokraterna att växa till den nivå vi ser liknande partier göra i andra Europeiska länder. Partiets anti-etablissemangslinje passar tillståndet som handen i handsken – Man får spela rollen som uppstickaren mot det totala samförståndet när politiken polariseras i en nyanslös högermitt.

Scenario två för Socialdemokraterna är betydligt mindre troligt men ändock inte helt bortom realism. Det innebär i sak att Socialdemokraternas vänsterflygel vinner mandatet att leda partiet i den linje som bland annat tidningen Tvärdrag förespråkar, men även många utomparlamentariska och småpartitillhörande vänstertyckare. Den uns av ”möjlighet” för denna linje att faktiskt få vind i seglen ligger i den stämning som uppstått inom Socialdemokraterna sedan den så kallade Primegate, ”skandalen” där ett antal (höger)sossar visade sig jobba under dold mantel på uppdrag av svenskt Näringsliv, arbetarrörelsens gamla ärkekonkurrent. Primegate är egentligen ingen jätteskandal, det är snarare mycket väntat om man ser den allmänna diskursen som varit rådande inom partiet i över två decennier men det tycks ändå ha skapat en märklig stämning där högerflygeln tvingats lämna utrymme till en allt mer optimistisk vänster. Problemet med scenario två är att en allt för tydlig vänstervridning av politiken omöjliggörs av det politiska klimatet i sig, i partiet – såväl som utanför (t ex i medierna). Den något diffusa parlamentariska mittpunkten har i decennier samfällt med Socialdemokraternas nyliberalisering flyttat allt längre i samma riktning. Det är svårt att bortse från detta faktum. En Socialdemokratisk vänstervridning lik den Tvärdrag med flera drömmer om måste föregås av något som ger den trovärdighet. Och i ett land där över 90 % av all media ägs av högern är drevet inför en sådan kursändring svårt att föreställa sig i förväg. Det saknas en materiellt förankrad folkrörelse som följer dagens klassammansättning i grunden för en sådan förändring, om den överhuvudtaget är möjlig inom en sådan typ av organiseringsmodell (Vilket jag kommer lämna här och nu för att återkomma till i alla mina kommande inlägg kring ämnet). Min subjektiva uppfattning av scenariot kring en stark vänstergir vid den Socialdemokratiska kongressen i maj är att partiet vid valet 2014 skulle närma sig så skrämmande låga siffror att det de facto skulle innebära partiets död. Jag tror förvisso att man skulle landa högre än Vänsterpartiet p g a den anknytning man ändå har till en mer vänstervriden LO-rörelse men detta skulle också vara hela partiets väljarbas, låt oss gissa att den skulle ge 10 -15 %. Vad som än händer tycks det svårt att frånkomma beskrivningen av Socialdemokratin som just ett ruttnande lik. I alla fall i egenskap av en stark företrädare för en klassbas av den typ man faktiskt utgjorde en gång i tiden.

Vänsterpartiet, Trondheimmodellen och det osäkra trevandet

För att analysera den svenska arbetarrörelsens tillstånd bör vi även ta oss en ordentlig titt på Vänsterpartiet som ändå får sägas utgör den traditionella arbetarrörelsens andra parlamentariska fästning och härstammar från samma kontext som Socialdemokratin.

Vänsterpartiet är ett litet parti, både i relation till parlamentariskt mandat (röster) och sett till det faktiska antal individer som, passivt eller aktivt, är medlemmar i partiet. När det kommer till krishantering är detta generellt både en styrka och en svaghet. En svaghet för att små partier ofta övertolkar situationen, agerar mer drastiskt (tror på quick-fixes som partiledarbyten). En styrka för att bredden i partiet faktiskt tycks få utrymme att komma till tals i den interna debatten och för att väljarbasen trots allt är så liten att rädslan för omvärderingar av teori och praktik inte nödvändigtvis behöver innebära en seg och slitsam process. En stor del av Socialdemokratins interndebatt förs genom direkta angrepp mellan falanger i offentlig media, inför en bred publik men med litet deltagande bland gräsrötterna. I Vänsterpartiets fall tycks rörelsen vara så pass liten att människor faktiskt känner och träffar varandra och därmed öppnas inte heller utrymmet för den typen av bittra mediala falangstrider vilket märks tydligt i det kryptiska förhållningssättet som t ex Jonas Sjöstedt, som aspirerar på partiledarrollen, haft till en eventuell kandidatur i medieutfrågningar. Vänsterpartiets debatt känns på något sätt mer närvarande och möjligheten att göra intryck in i de innersta kretsarna via debattinlägg, bloggkommentarer och så vidare är en uppenbar realitet med konkreta exempel från t ex Framtidskommissionens debattinlägg samt svaren på Dagens Arena.

Vänsterpartiets idédebatt tycks faktiskt också ta sig en del intressanta uttryck, vilket bland annat märks i ovan nämnda debatt. Framtidskommissionen har faktiskt bemödat sig att titta på vad andra socialistiska rörelser sysslar med (i bred bemärkelse) runt om i Europa. Man har försökt identifiera lyckade strategier utan att nödvändigtvis göra den (klassiska) populistiska högergiren för att attrahera väljare från den nuvarande parlamentariska ”mitten”. Vänsterpartiets främsta intryck tycks komma från den så kallade Trondheimsmodellen och Holländska Socialistiska Partiet. Idén handlar om att attrahera en bas inom arbetarklassen genom materiell praktik. Jag uttrycker förvisso samma skepcism som Martin Hofverberg (Dagens Konflikt) gjorde i debatten på Dagens Arena angående risken i att bli en välgörenhetsrörelse snarare än en rörelse som identifierat den nuvarande klassammansättningen och därifrån skapat praktiker som möjliggör dessa klassubjekt att bedriva offensiv kamp. Samtidigt tycks debatten i Vänsterpartiet inneha en potential just för att man öppnar dörren för denna typ av diskussioner och vågar ta ett steg framåt. Här tycks ändå potentialen för en bred debatt finnas där Vänsterpartiet och den utomparlamentariska vänstern drar så pass lika grundslutsatser kring problemet att man faktiskt kan börja utveckla intressanta praktiker som samverkar även om en bra bit återstår dit, och mycket kan fela på vägen i ett parti som lastas av sin tradition och trots allt har så pass stora rättrogna falanger som kan upprätthålla status quo inom partiet. Vad som händer återstår att se men jag skulle ändå vilja påstå att utvecklingen är positiv och att debatten är värd att ta. Jag är tveksam till att kursändringen skulle få Vänsterpartiet att växa parlamentariskt, men, det är på helt andra nivåer den skulle kunna ge kraft åt ett uppsving i konkret klasskamp. I första hand tycker jag mig se potentialen i faktumet att Vänsterpartiet innehar kapital på en helt annan nivå än andra delar av den svenska vänstern. Kapital som, om det användes till att bygga upp sociala center, medieprojekt, stadsdelskontor och liknande skulle bli en resurs för långt många fler än partimedlemmarna. Jag vill alltså lägga in en optimistisk anmärkning för de slutsatser som just nu dras av partiets framtidskommission utan att säga att jag tror att partiet i egenskap av just ett parlamentariskt parti ensamt kan fylla den typ av roll som Socialdemokraterna i Sverige eller de ryska Bolsjevikerna gjorde back in the days. En avancerad klassammansättning kräver en avancerad och anpassad organiseringsmodell men Vänsterpartiet kan möjligen spela en roll i den ekvationen.

Europa i lågor – Sverige i stiltje

Europa står i lågor. Sedan finanskrisens utbrott 2008 har gigantiska protester utbrutit i en mängd länder. I Grekland har generalstrejkerna avlöst varandra samtidigt som banker och finansmyndigheter satts i brand. Landet är en kokpunkt för nya rörelser, idéer och allianser i spåren av krisen. Samtidigt gör studenterna och prekära ungdomar uppror i Italien, Frankrike, England. För bara några veckor sedan skedde de största kravallerna i Rom sedan det omtalade upprorsåret 1977. Få var förberedda på explosionskraften i de allianser som växer fram mellan studentrörelsen och allt hårdare ansatta fabriksarbetare på bland annat Fiat. I England växte en studentrörelse i protest mot avgiftshöjningar fram som från ingenstans och det var på håret att förslaget röstades ner i parlamentet efter veckor av ockupationer, kravaller, aktioner och diskussionsforum. I flera länder har även regeringar fallit efter stora protester. Det hände på Island redan i början av krisen och nu i veckan utlyste Irland nyval efter att ett flertal parlamentsledamöter avgått i protest mot sparpaketen. I flera av fallen har de nyliberala sparpaketsförespråkarna varit just Socialdemokrater, likt exemplen i Brands förord. Traditionella vänsterkrafter tycks förvisso vara inblandade i många av protesterna, men de har knappast utgjort dess kärna. Det är nya nätverk och allianser mellan kämpande subjekt som växer fram i former utanför den traditionella organiseringsformen för marxistisk vänster. Än innehar knappast dessa rörelser någon revolutionär styrka men det går att se ett embryo till nya organiseringsmodeller för materiell kamp som växer fram direkt ur den samma och dess subjekts direkta behov. Möjligen kan de traditionella vänsterpartierna, som Vänsterpartiet i Sverige, spela en roll i dessa rörelser men då gäller det utan tvivel för dessa att inneha en stor portion ödmjukhet för de behov som växer fram bland de som kämpar.

I förhållande till de protester vi sett i vissa Europeiska länder, och som nu även tycks växa fram i Nordafrika genom den Tunisiska Jasminrevolten (även i detta fall en svårdefinierad allians mellan en rad subjekt), ligger Sverige i lä. Jag ska inte göra anspråk på att försöka ha en trovärdig analys av det, här och nu, men jag vågar ändå tro att vi med tiden kan komma att se en liknande utveckling här eftersom analysen utgår från klassammansättningen som till stor del är likartad i Europeiska länder och hur denna väljer att organisera sin nysammansättning (eller ”politiska klassammansättning”, samma sak).

I kommande inlägg ska jag äntligen försöka förflytta mig till det konkreta i Livet i Limbo-debatten. Hur ser klassammansättningen ut? Vilka subjekt finns i klasskampen som har potential att formas till en nysammansättning? Vilka strategier tycks växa fram i samband med detta? Och kanske framförallt: Hur står detta i förhållande till den bild Turbulence målar upp i sin text, hur kan vi använda den i diskussionen?

——————————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: L. O. K. Ejnermark skriver Maria Rankkas reaktionära fantasivärld, Kaj Raving skriver Regeringen suger – inte minst för vad man gjort med sjukförsäkringen, Cvalda skriver Tintin: Uppropet, Lasse Franck skriver Amöbabönder, martin skriver Tid att vara kritiskt nyfiken, Johan Frick skriver En dementi är på sin plats

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Analys: Den brittiska studentrörelsen

Efter en månad av intensiva studentprotester börjar en bild av den brittiska studentrörelsen träda fram och ge möjligheter för en samlad analys. I denna artikel har jag försökt samla några grundläggande teser kring varför rörelsen på kort tid kunde skapa en stark motmakt i politiken.

De brittiska studentprotesterna mot avgiftshöjningar för högskolestudier har utgjort en större maktbas än vad många trodde var möjligt för utomparlamentariska rörelser under det tjugoförsta århundradet. På en månad har man både förändrat mandatförhållandet i en specifik parlamentsomröstning och skakat om opinionsläget i landet. Inte sedan Polltax-protesterna i början av 1990-talet har en, främst, gatubaserad rörelse gjort så starka avtryck i den brittiska politiken.

Att analysera det brokiga myller som studentrörelsen de facto utgör är ingen enkel uppgift. Det finns mycket information men ännu – av naturliga skäl får sägas – få heltäckande analyser som förklarar varför just denna (eller dessa) rörelser lyckas där andra har misslyckats. Ur det massiva informationsflöde som den senaste månaden kommunicerat protesterna går det dock att urskilja ett antal metodiska och teoretiska linjer som kan utgöra ett embryo till en större förklaring. Min målsättning här är därför inte att göra anspråk på en helhetstäckande analys, utan snarare att ge grundförutsättningar för en svensk diskussion kring de erfarenheter som gör sig synliga i kommunikationen.

 

  1. Enhet i sak – mångfald i taktik

Den brittiska studentrörelsen har ett gemensamt mål i sak, men det är här viktigt att dra en skiljelinje här. Det gemensamma målet i sak utgör inte ett gemensamt mål i ideologi utifrån bemärkelsen att ideologi betyder en större berättelse om samhällets uppbyggnad och utifrån det – ett gemensamt mål. Studentrörelsens gemensamma mål i sak är att stoppa avgiftshöjningarna vid högskolestudier. Att den gemensamma utgångspunkten innehåller en otrolig bredd är ett viktigt påpekande för att kunna analysera studentrörelsen i Storbritannien. Studentrörelsen utgår från ett materiellt krav. I en historisk kontext går det närmast att jämföra med de stora fackföreningarna som också i första hand organiserade utifrån det materiella intresset (”Jag tjänar på att vara med här”) snarare än ideologisk enhet (”Jag är med för att jag definierar mig som Socialdemokrat/Syndikalist” osv). En modern sådan rörelse i Sverige skulle kunna vara Planka.nu utifrån tesen ”Jag är med i P-kassan för att jag tjänar på det” snarare än ”jag är med i P-kassan för att jag vill ha gratis kollektivtrafik”. De ökade avgifterna för högre studier i Storbritannien utgör ett hot för mångas möjlighet att utbilda sig bland dem som studerar idag. Men det är också ett hot som föräldrar med yngre barn, personer med småsyskon i yngre ålder, högstadieelever & gymnasieelever själva kan identifiera sig i eftersom det även ligger i deras personliga eller närståendes intresse.

De som identifierat sig med studentrörelsen kan alltså i ideologisk kontext vara allt från kommunister till borgare. Ja, faktum är till och med att en stor del av studentrörelsens bas går att hitta bland dem som i vårens brittiska parlamentsval röstade på partiet Liberaldemokraterna som då vann sympati med vallöftet att minska avgifterna för studier men nu – i koalition med Torypartiet – är de som inför höjningarna. De ideologiska skiljelinjerna tycks dock spela en obetydlig roll när enhet i sak råder. Vid liknande svenska försök har ofta en skarp kritik från vänster gjort gällande att dessa typer av rörelser blir oförmögna att ställa verkligt progressiva krav och istället urvattnas till liberala projekt. Utifrån utvecklingen hittills i Storbritannien tycks inte dessa farhågor bekräftas. Tvärt om tycks den underliggande klasskopplingen (att förslaget främst drabbar fattiga) i frågan flytta den samhälliga debatten och politiska kursen – vänsterut, och dessutom öppna upp förståelsen för andra former av motstånd mot nedskärningar och privatiseringar.

Studentrörelsens tydliga mål i en sakfråga tycks också öppna dörrarna för en mångfald i taktik. Diskussioner har självklart funnits om att våldsamheter vid demonstrationer (som ett exempel) skadar studenternas kamp men det har aldrig blivit en splittrande faktor. Snarare tycks många tycka att ändamålet helgar medlen och att rörelsen generellt tjänar på dynamiken som existerar där inom. Avsaknaden av en styrande ideologisk strömning spelar förmodligen en avgörande roll för det taktiska myller vi ser inom studentrörelsen. Ingen grupp – eller person – tillåts göra anspråk på att föra rörelsens talar och därifrån diktera villkoren för dess taktiska val. Istället har rörelsens olika grupper och delar på ett närmast anarkistiskt vis tagit decentraliserade beslut inför varje motståndsakt vilket gjort att olika grupper fått utrymme att välja sin egen konfliktgrad. Decentraliseringen har därtill givit grupperna ett utrymme att själva föra sin talan och därmed välja hur de vill rikta sin kritik mot förslaget. Det har utan tvivel visat sig skapa ett enormt utrymme för militanta och semimilitanta aktioner såsom blockader mot specifika företag och politiska partiers kontor.  De taktiska åtgärder som sedan visat sig lyckade i form av t ex medial publicitet (och därifrån: möjlighet att hålla sakfrågan vid liv) har snabbt spridit sig till andra grupper, med ockupationerna som främsta exempel.

Exemplet på den brittiska studentrörelsens uppbyggnad om ”enhet i sak – mångfald i taktik” visar på ett lyckat försök att applicera modellen som tidigare använts vid stora enskilda protestförsök under namnet konfrontativt icke-våld -  t ex G13 i Köpenhamn och motståndet mot nazisternas Dresdenmarsch i Tyskland, på en större rörelse i större tidsrum, även om det idag är svårt att säga om likheterna är slumpartade (learning by doing) eller en konsekvens av att drivande personer innehar gedigen kunskap från nämnda försök.

2. Medial taktik – Att utnyttja sitt antal för att ta kontroll över informationsflödet

För att göra en övergripande analys av den brittiska studentrörelsen bör den mediala taktiken nämnas. Historiskt har dels kontroll – men även möjligheten att ligga ett steg före motståndaren – varit avgörande för många rörelser som lyckats skapa sig ett maktförhållande. Den borgerliga pressen innehar, i de flesta länder, en hegemonisk ställning över medieutrymmet. Man kontrollerar de stora dagstidningarna, radiokanalerna, tv-kanalerna samt avgörande informationsflöden på Internet. På detta sätt når man ut till en stor mängd människor med en information som allt för ofta flyttar fokus från där rörelserna vill se det. Kontrollen över informationen kan vara avgörande för utgången av sociala kamper. När man organiserar en social rörelse är det utifrån detta utan tvivel viktigt att hitta vägar att utjämna styrkeförhållandena i information. Det är svårt, men det går att göra, kanske framförallt genom att utnyttja resurser som makten ännu har svårt att kontrollera. Det är detta som skett vid en rad avgörande skeden i historien både från progressiva och reaktionära rörelsers sida och i förlängningen – till deras vinning.

I mitt försök att analysera den brittiska studentrörelsen blir denna kamp om informationsflödet en viktig pusselbit som även den grundar sig i rörelsens decentralisering.

Decentraliseringen i sig har nämligen effektivt visat sig gynna möjligheten att massinformera. I centraliserade rörelser uteblir ofta basmedlemmarnas möjligheter att uttala sig eftersom all kommunikation ska utgå från den centrala makten där ofta specifika personer utses för rollen att skriva pressmeddelanden, göra uttalanden i media och liknande. Decentraliseringen ger alla engagerade en möjlighet att föra sin egen talan i rörelsens sammanhang. I den brittiska studentrörelsen finns tiotusentals människor som valt att göra detta. Aktionsgrupper, specifika ockupationer och samlande krafter (t ex demonstrationsarrangörer) har alla använt sociala kommunikationsflöden för att föra ut sin bild av både sakfrågan och specifika händelser. Man har twittrat, använt facebook, startat bloggar, lagt ut bilder på öppna sidor som Flickr och videofilmat för Youtube och Vimeo. Samtidigt har mängder av individer inom rörelsen gjort samma sak på egen hand. Resultatet av denna massiva decentraliserade kommunikationsbas syntes tydligt under D-day (den fjärde aktionsdagen i samband med parlamentsomröstningen den 9 december). I demonstrationerna fanns tusentals personer som skickade information i form av text, bilder, video och ljud ut i öppna kanaler på Internet. På Londondemonstrationens officiella twitter-hashtag (#demo2010) inkom över 20 inlägg (ibland mer) per tio sekunder (den normala uppdateringsfrekvensen). Det var näst intill omöjligt att uppta all information som utgick i flödet men det intressanta med mängden information blev tydlig. När något specifikt hände (t ex ett fall av extrem polisbrutalitet) så bekräftades händelsens sanning i att mängder av människor, oberoende av varandra, samtidigt twittrade ungefär samma information var för sig. Detta gjorde att de stora medierna helt misslyckades med att föra ut missinformation då faktiska bevis hela tiden tvingade dem att korrigera informationen till studenternas fördel. Ett exempel går att hitta i en rapport från BBC som under dagen gick ut i etern. En polis hade blivit allvarligt skadad och i BBC:s beskrivning var det på grund av våldsamma demonstranter. Det faktiska skälet var dock ett annat – polisen hade glömt spänna fast stigbygeln på sin sadel (han var en ”mountie”, en ridande polis) och gled därför ner under hästen när ett chockningsförsök genomfördes från polisernas sida. Flera personer filmade och fotade händelsen och kunde därmed direkt blottlägga BBC:s missinformation vilket föranledde att kanalen blev tvungna att dementera uppgifterna.

Studentrörelsen lyckades alltså, helt utan mediala resurser, till stor del kontrollera informationsflödet och styra mediernas rapportering genom decentraliserat massdeltagande. Förmodligen är detta en viktig faktor i studenternas framgångar som proteströrelse och det faktum att man lyckats sänka både det Liberaldemokratiska partiet (opinionsmässigt och internt) samt skakat om majoriteten i parlamentet rejält.

Diskussionen om de Brittiska studentprotesterna förtjänar en bredare och djupgående debatt, även här i Sverige. Troligtvis kan analyser utgöra ny förståelse för de förhållanden vi måste ta hänsyn till för att kunna skapa lyckade och dynamiska proteströrelser. De analyser som görs i detta inlägg ger ingen helhetsbild men kanske några första steg mot den förståelsen.

——————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: campkent skriver För federnäslandet!, Fredrik Jönsson skriver Visst ”vågar” jag svara om farsan, utlänningar och Lenin, Röda Lund skriver Julklappstips: Asylkalendern 2011, Kaj Raving skriver Stefan Löfven (s) förespråkar högersväng med bortre parentes i a-kassan, autonomak skriver Kort parentes ang. Lenin, Roya skriver Den västerländska yttrandefriheten: gränslös när den slår nedåt, begränsad när den slår uppåt

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.