Ett brev till experterna
Låt oss en gång för alla klargöra några saker kortfattat. Jag skriver detta inlägg, delvis som polemik mot Helene Lööf i dagens Expressen, men i stort mot tendenser som förekommer i hela den politiska debatt som följt terrordåden. Framförallt är det två grupper ‹‹experter››, terror- & extremistexperterna, som står för de värsta osakligheterna – okunskaperna. Jag förväntar mig mer av dessa, de lever trots allt på sitt vetande om dessa ämnen vilket gör att människor i större grad också litar på dem. Man bör kunna avkräva dem ansvar, och de bör inte anlitas i egenskap av experter efter detta.
Nej, nej, nej. Anders B. Breiviks åsikter är inte de av en högerextrem ‹‹undergroundmiljö›› (Lööfs ord). Vi har i veckan sett hur t ex Lega Nord, ett parti i regeringsställning i Italien, gått ut och kallat hans skrifter för ‹‹briljanta››. De partier som vissa kallar högerpopulistiska, och som många av oss andra benämner som nyfascistiska, har reell makt i många Europeiska länder. De kan, med den tillväxt dessa partier haft per val, vara statsbärande inom ett decennium i flera länder. Breivik är ideologiskt skolad inom Framskrittspartiet (FrP) där han varit såväl ordförande i en avdelning av ungdomsförbundet som på valbar plats i kommunvalet. Om denna man var en fullständig psykopat – en galning – i de termer vissa medier väljer att beskriva honom bör kanske också frågan vara berättigad hur en sådan person i åratal kan ha en så framträdande roll i Norges näst största riksdagsparti. Föreställningarna om Eurabia, om massinvandringen, mångkulturens misslyckande, om ett krig mellan världar är inte ett perifert problem. Dessa åsikter ser vi idag, återigen, från journalister och ledarskribenter i de stora Europeiska dagstidningarna, i riksdagspartier och i de värsta fallen från statsministrar och presidenter. Jag läste den retoriska frågan: - ‹‹Har du någonsin undrat hur folk tänkte när de släppte fram nazismen på 30-talet, hur ett helt samhälle inte kunde göra motstånd?›› - Fråga dig samma sak idag. De nyfascistiska partierna kommer inte helt plötsligt en dag stega ut i brunskjortor, heilandes med hakkorsarmbindlar. De försöker inte ‹‹föra oss bakom ljuset›› och historien upprepar sig aldrig. Tvärtom är de helt öppna med sin syn på en pågående islamisering i form av ett världarnas krig, ett avgörande slag för den västerländska civilisationens överlevnad. Först kom burkhaförbuden, sedan minaretförbuden, undantagstillstånden i terrorlagarna som tillåter polisen att ingripa likt man gjorde mot barnfamiljerna i Göteborg, eller som gör att människor kan sitta utan rättegång, år efter år, på guantanamo bay – ett undantagstillstånd som i sin helhet är riktat mot, och drabbar främst – muslimer.
Sedan bör även detta med ‹‹kollektiv skuldbeläggning›› beröras. Lööf, liksom en mängd skribenter före henne gör en poäng av att vi inte ska kollektivt skuldbelägga den nyfascistiska rörelsen, och islamofober generellt, för Breiviks terror. Detta har man mage att göra genom att jämföra detta med en kollektiv skuldbeläggning efter islamistiska terrordåd av alla muslimer, endera som troende eller som tillhörande en uppfattad etnisk grupp. En adekvat jämförelse vore att hela den kristna världen, antingen som religiöst betingad, eller som en samling etniska grupper, skuldbelades för terrordådet – eftersom det begicks av en kristen man. Har vi sett detta någonstans? Har journalisterna besökt svenska kyrkan (likt man gjorde dagen efter den misslyckade stockholmsbomben i julas) för ett avståndstagande? Sverigedemokraterna och den nyfascistiska miljön i stort är politisk. Den är konstituerad på en ‹‹rädslans politik›› riktad mot muslimer. Konstituerad delvis på kollektivt skuldbeläggande av en miljard människor efter specifika terrordåd. En Sverigedemokrat som hoppar av är inte längre en Sverigedemokrat. För muslimen sitter det i skinnet, det finns ingen väg ut ur skulden. Det är bortom mig att vi inte kan lyckas göra denna grundläggande distinktion mellan att kräva ansvar från en politisk miljö med kollektivt skuldbeläggande som sin själva essens, och att kollektivt skuldbelägga människor pga. Deras härkomst.
Sist men inte minst måste jag återigen beröra relativiserandet. De ständigt återkommande försöken att skapa en hop extremistgrupper som är ‹‹lika goda kålsupare››, att använda ett attentat mot vänsterungdomar för att hetsa mot vänsterungdomar, såväl som spä på islamofoba attityder - ‹‹det kunde varit en islamist››, osv. Vi har sett jämförelser med Baader-Meinhof (RAF), med Blekingegadeligan, ja till och med AFA. Samtidigt lyser jämförelser med t ex attentatet mot Norrskensflamman med sin frånvaro. Varför? Om något vore ju detta det mest intressanta om man ska studera terror i kölvattnet av tidsanda, och framförallt den givna parallellen mellan gärningsmän (personer inom högern med relativt vanligt förekommande antimarxistiska föreställningar) och offer – vänsterns barn. Genom att göra dessa jämförelser relativiserar man dels allvaret, omfattningen, av Breiviks terror eftersom man indirekt säger att den är att likställa med våld mot döda ting, misshandel osv. Jag tänker inte gå in på hur inadekvat denna metod är genom att ge kontexten för t ex Blekingegadeligan. Det ska inte behöva vara relevant i sammanhanget. Detta relativiserande är ett fullständigt hån mot de som drabbats. Det är iskall politisk metod, fullständigt respektlös. Dessutom misslyckas man att analysera själva samhällsklimatet – kontexten – för dådet vilket också leder till felaktiga lösningar, ett misslyckande att göra upp med det som gjorde att Breivik begick sitt dåd.
Det råder mental istid, i den analytiska debatten.
Historiens slut, islamofobin, extremismen
Det här är som synes en lång text, kanske för lång för att publiceras på en blogg i ett svep egentligen. Men jag känner att den behöver skrivas – dels för att bemöta den fullkomligt osakliga debatt som förs från vissa håll, dels för att på allvar gå bortom det enkla som vid det här laget börjar vara formidabelt beskrivet på sina ställen. Med det enkla menar jag skisserna över den rörelse som Breivik, den norska terroristen, verkade utifrån och delar ideologiska betingelser med. Jag har själv beskrivit den här, Enmansutredningen har gjort det här men den absolut bästa texten på ämnet kommer från Mathias Wåg på Researchgruppen (läs den!) och finns här. Dessa texter beskriver alltså i första hand kopplingarna mellan Breivik och en ny högerextrem miljö, tecknen på dess normalisering i politikens mitt via partier i regeringsställning, ledarskribenter och liknande. Min tanke med denna text är istället att försöka ge något så när en grundläggande förklaring för hur denna politiska miljö växte fram, vad den fyller för politisk funktion (jag ska förklara vad jag menar, lugn), och framförallt – varför just detta terrordåd tycks vara så komplicerat att förhålla sig till för många etablerade politiker och ledarskribenter. Jag hoppas att du som läser, trots omfattningen av denna text, ska försöka hänga med i mina resonemang.
Jag ska till en början ge några förklaringar kring begrepp jag använder här, eller kanske snarare hur jag väljer att använda dessa. Till att börja med begreppen ‹‹liberalismen›› och ‹‹liberalerna››. När jag använder dessa begrepp åsyftar jag inte, som man kanske tänker vid första anblick, begreppens strikta ideologiska mening eller de som anser sig tillhöra dessa ideologiska strömningar. Min användning av begreppen syftar snarare på en systemnivå, en maktform, som idag bör kunna beskrivas som härskande såväl som hegemonisk. Jag följer i viss mån andan från Foucault när jag pratar om det liberala komplexet som en systemform vissa accepterar grundläggande inklusive dess institutioner. När jag talar om ‹‹liberalerna›› så talar jag alltså om de som snarare försvarar, än kritiserar, dessa systemformer. Inom begreppet ryms såväl ideologiska liberaler som konservativa, nyfascister och delar av vänstern. Helt enkelt, de som ser dagens maktformer som helt legitima och dess arenor som de där legitim politik bedrivs. Att kritisera denna maktform innebär inte att vara antidemokrat i sak. Tvärtom kan man göra det med ambitioner att införa mer demokratiska systemformer, likt de indignerades rörelse i Spanien, Nordafrika och Grekland just nu eller tidigare Globaliseringsrörelsen. När man däremot accepterar det liberala komplexet som legitimt så accepteras också dess hegemoni. Det vill säga, att det finns legitima former av våld (uppenbarligen vissa former av krig, polisens våldsmonopol osv), att det ekonomiska systemet är av naturen – alltså något evigt, något som går att reglera eller avreglera men inte i sin helhet avskaffa eller byta ut, att den representativa demokratin är den bäst fungerande formen för demokratiskt deltagande, och så vidare. Låt oss klargöra en viktig sak: Kritik mot det liberala komplexet innebär inte att man vill ha väpnad revolution, att man är antidemokrat, fundamentalist eller liknande. Det innebär heller inte, per automatik, att man förkastar det liberala komplexet som det mest humana hittills existerande eller förkastar dess institutioner som oanvändbara. Uppenbarligen finns många, även Socialdemokrater, som verkar inom systemets ramar men samtidigt är djupt kritiska till dess fundament och därmed strävar mot bättre, mer demokratiska komplex.
Om vi ska förstå framväxten av islamofobin i politikens centrum, och debattklimatet efter de fruktansvärda terrordåden, så bör vi börja med att titta på hur det liberala komplexet upprätthåller sin legitimitet. På många sätt kan man beskriva det i termer av ‹‹krass realism››, d v s: Det är inte perfekt, men det är bättre än alternativen. Vissa har valt att kalla det ‹‹rädslans politik››, d v s en politik som legitimerar sig i att bland sina undersåtar skapa rädsla för värre förhållanden. I den liberala världen skedde detta efter andra världskriget otvivelaktigt i polemik mot Sovjetunionen, och självklart även vice versa. Två stora modeller speglade sig i en rädsla för ‹‹den andra›› och kunde på så vis ständigt upprätthålla sin legitimitet som det bättre alternativet. För de som sett propagandan från sovjet om förhållandena i USA, t ex kring behandlingen av mörkhyade, märks detta. I USA, och stora delar av den liberala världen, fanns liknande propaganda som än idag hänger kvar i vår undermedvetna bild av öst som platsen där det alltid är mulet, regnar, människor klär sig i grått. Ni har troligen även sett skolövningarna inför ett eventuellt atombombsanfall, liksom propagandafilmer från väst av annat slag, ofta onödigt onyanserade och demoniserande trots alla verkliga missförhållandena i realsocialismen att peka på. Sverige följde inte riktigt den amerikanska vägen, eller den sovjetiska, utan valde en slags mellanväg inom det liberala komplexet – föreställningen om neutraliteten. Likväl utgjorde det en slags ‹‹rädslans politik›› med dubbla spegelbilder mot sämre förhållanden.
När sovjetunionen och större delarna av de resterande realsocialistiska projekten föll samman under 1980- & 1990-talets början försvann också denna spegelbild. Den amerikanska författaren Francis Fukuyama beskrev historiens slut, ‹‹The end of history and the last man›› genom liberalismens seger. I all mening stämmer bilden av framväxten av en global värld konstituerad i liberala maktnätverk (FN, EU, WTO, G8, NATO osv) snarare än nationalstater även om dessa fortfarande fyller sina funktioner. Globaliseringsrörelsens framväxt från mitten av 1990-talet kom som en reaktion på dessa förhållanden. Tvärt om mot hur den beskrivits av vissa strävade rörelsen i huvudsak inte för en återgång till den nationalstatliga formen, utan för en globalisering underifrån. Globaliseringsrörelsens snabba explosion, och svårigheterna att bemöta den annat än polisiärt – repressivt – visar även på nya förhållanden som uppstår när fiendebilden saknas. Försöken att utdefiniera globaliseringsrörelsen kom på många sätt att ske genom bilden av ‹‹terroristen››. I Göteborg 2001 genom en ständigt återkommande myt om en blond, tysk terrorist – tungt beväpnad och gömd i massan av mestadels ‹‹fredliga demonstranter››. Det var han polisen ‹‹letade efter›› när Järntorget omringades, såväl som vid angreppet mot Hvitfeldska gymnasiet och de som var bosatta där (Se Uppdrag Gransknings 10 år efter skotten för mer info). Terroristbilden i Göteborg fyllde funktionen att återupprätta en ‹‹rädslans politik›› men nu på betydligt diffusare grund. Terroristen, fienden ibland oss, existerade förvisso i allra högsta grad under Kalla kriget, men på många sätt efter en annan logik.
Sedan kommer terrorattacken mot World Trade Center, tusentals döda den 11 september 2001. George W. Bush deklarerar snart ‹‹kriget mot terrorismen››, en utan tvivel diffus krigsförklaring men som ändock kräver deltagande eller fiendeskap. Här påbörjas en ny konstituerande form av ‹‹rädslans politik››, en polemik som är uppbyggd på en motsättning mellan å ena sidan det liberala komplexet (Demokratin, det goda samhället) och å andra sidan extremisterna – som vi snart ska se ett relativt begrepp som i sin värsta form blir ‹‹terroristen››. Denna figur är alltså alltid, per automatik, ‹‹den andre››, samma karaktär som hela realsocialismen utgjorde under Kalla kriget (och vice versa, återigen). Denna syn på ‹‹den andre›› uppstår alltså i politikens centrum, den utgår från den faktiska makten. Här börjar alltså en vandring inom liberalismens mittfält, bort från själva grundteserna i den konstitutionella demokratin till konstituerandet av en, vad jag här kallar, postdemokratisk fas. Tortyrens återkomst, terrorlagarnas permanenta undantagstillstånd (Guantanamo Bay som yttersta exempel), den fullständiga konsensusen kring försvarandet av det liberala komplexet som fulländar Fukuyamas tes i praktiken och så vidare. Försvaret för allt detta sker i liberalismens centrum, från styrande politiker och på ledarsidor. Relativiserandet av folkmorden i Palestina, stödet för Irakkriget, upprättandet av större samarbeten med diktatorer i Nordafrika som Ben Ali och Hosni Mubarak, antiterrorallianser och flyktingkontroll. Inom EU förbud mot heltäckande slöja, minareter och deklarationer kring ‹‹mångkulturens misslyckande›› från styrande politiker. Vi kan alltså konstatera att rädslan för det andra här pekar på ett samhälle med religiösa lagar, en slags ny medeltid om man så vill – en kamp mellan den upplysta civilisationen och en fundamentalistisk bakåtsträvande värld personifierad i muslimsk livsstil.
Parallellt med allt detta växer den nyfascistiska rörelsen fram i Europa. Den hämtar sin näring, vilket beskrivs föredömligt av Andreas Malm i ‹‹Hatet mot Muslimer›› ur historisk polemik mellan den kristna europeiska civilisationen och muslimerna. Den propagandiska bild av ‹‹rädslans politik›› som jag beskrev från Kalla kriget byggs successivt upp av den nyfascistiska rörelsen i ett slags enighet/samtidighet med medierna. Bilder på skrikande, skäggiga män med vapen i främmande länder som bränner västerländska flaggor, bilder från förorter på kvinnor i Burkha, och så vidare. Kom ihåg Lars Vilks teckningar i stora dagstidningar, Sverigedemokraternas valfilm med kvinnor i heltäckande slöja som springer om ‹‹svenska›› pensionärer, Per Gudmundssons många artiklar i en av Sveriges största dagstidningar som berör ett fjärde världskrig, pratar om invandringsproblematiken och den islamiska terrorn som vår tids största fara. Å ena sidan den nyfascistiska rörelsen med sin konspiratoriska syn på massinvandringen och muslimernas övertagande av Europa, å andra sidan det liberala centrumets mediebild och de konventionella partiernas ständiga eftergifter för ‹‹invandringskritikerna››. Det är en förenkling att nyfascisterna skulle vara en växande ‹‹folklig opposition›› mot mittens politik som denna måste lyssna till. Nyfascisterna är en produkt av mittens politik, av försöket att konstituera postdemokratin i en ‹‹rädslans politik›› med udden riktad mot världens muslimer, och de som anses hålla dessa om ryggen. Idag är gränsen smal mellan mediernas bilder, Sverigedemokraternas politik och innehållet i ledarartiklar och kolumner i flera av de stora dagstidningarna. Föreställningen om att det finns ett problem, och mellan vilka polemiken går är gemensam men berör olika nivåer. Som vi snart ska se märks detta väl i reaktionerna på terrordådet i Norge. Ord som ‹‹broderfolk››, begrepp som ‹‹den västerländska civilisationen›› är centrala i högerns reaktion på massmordet.
Som märks börjar vi nu närma oss nutid, huvuddelen av denna text. Det är här artiklarna om nyfascismen egentligen rent kronologiskt passar in. Som ett mellanrum i samtiden mellan den historiska kontexten och den efterföljande debatten. Det som nu blir angeläget är snarast en diskussion om liberalernas reaktioner, analysmodellerna för att förklara och bemöta Breiviks fruktansvärda terrordåd mot den norska arbetarrörelsen. Det som hittills beskrivits är alltså, som jag ser det, ett nödvändigt underlag för att kunna granska dessa analysmodeller och sedan sakligt bemöta dem för att i sista ledet börja diskutera hur vi kan undvika att terrordåd likt fredagens återupprepas – vilket jag antar är centralt för hela debatten.
Liberalerna (kom här ihåg förklaringsmodellen i artikelns början) har valt att analysera Breiviks terrorattack utifrån två huvudsakliga modeller. Jag väljer här att sätta åt sidan vissa av de förklaringar som kommit från t ex Sverigedemokrater men vi ska notera att partiets officiella linje väl följer en viss kurs. Jag väljer också att helt förbigå nazisternas reaktioner, främst för att det är en perifer rörelse men även för att det berörts i de artiklar som gjort anspråk på att förklara skillnaden mellan samtidens två högerextrema rörelser. De två analysmodeller som liberalerna följer är:
1. Avpolitiserande. Kortfattat går detta ut på att placera Breivik, terroristen, som en ‹‹ensam galning››, en psykiskt sjuk person som agerade endast utifrån sitt mentala tillstånd. Här ryms även debatten om att det skulle vara ‹‹smaklöst››, ‹‹respektlöst››, att ‹‹vinna politiska poäng›› på terrordådet, massakern. (Jag ska förklara syftet snart, men så länge ska vi hålla oss till kategoriseringen).
2. ‹‹Extremisten››. Här talar man alltså om Breivik som en politisk extremist. En avart, något som står i strikt polemik med det liberala komplexet.
Härifrån kan vi nu avhandla innebörden i dessa metoder/analysmodeller samt sätta de i relation till den historiska genomgången och den politiska kontexten i dagens liberala komplex. Troligen är det mest gynnsamt att börja bakifrån, eller i omvänd ordning ovanstående, d v s genom att titta på extremistbegreppet.
Diskussionen om Breivik som en politisk extremist vilar på föreställningen om honom även som tillhörande en ytterkantsrörelse, den högerextrema. Denna förklaringsmodell blir betydligt enklare om Breivik kan utmålas som nazist, som tillhörande en rörelse som tydligt är avgränsad från det liberala komplexet. Den nynazistiska rörelsen (som i media kallas ‹‹Vit-maktmiljön››) är utan tvivel, efter islamisterna möjligen, den mest allmänhatade och utdefinierade politiska rörelsen som existerar idag. Om Breivik är nynazist försvinner dennes kopplingar till den politiska diskurs som finns i liberalismens centrum idag. Det är därför många av oss lagt fokus på att framhäva distinktionen mellan ‹‹extremhögrarna›› och visa på parallellen mellan Breivik, nyfascismen och konventionella politiska arenor. Att förknippas med Breivik ideologiskt, och samtidigt avfärda honom som extremist, är begreppsmässigt problematiskt. För oss som följt framväxten av dagens extremistbegrepp (Magnus Sandelins bok ‹‹extremister››, SÄPO:s rapport ‹‹Våldsam politisk extremism›› och så vidare) är det tämligen tydligt hur extremistbegreppet kopplar ansvar för enskildas handlingar till hela politiska miljöer. Det är så hela Sandelins bok är uppbyggd. Kapitlet om den autonoma vänstern utgår t ex från ett misslyckat bombattentat (bomben detonerar aldrig) i bollhavet på Mcdonald’s i Nyköping. Detta attentat, ja hela metoden, tar hela den autonoma vänstern avstånd från å det grövsta vilket också framgår i Sandelins bok. Men, här menar Sandelin att hela miljön ändå bär det direkta ansvaret för attentatsförsöket eftersom man står bakom en gemensam ideologisk grund som skapar en våldsförhärligande retorik samt estetik (med följande exempel från internetforum, t-shirttryck och klistermärken). Sandelins bok blev hyllad av liberalerna och har fått stå i centrum för definieringen av ‹‹extremisten›› i Sverige.
Om Breivik är nynazist så syns här inga problem för liberalerna. Man kan lägga ansvaret via Sandelins teser på en avgränsad nynazistisk miljö, diskutera dess retorik och estetik och sedan kräva att säkerhetspolisen ska lägga fokus på kartläggning av de som tillhör just denna avgränsade miljö. Men, om Brevik däremot rör sig inom den liberala diskurs han uppenbarligen i praktiken gjort (som långvarig medlem i FrP, som deltagare i EDL:s protester och så vidare) uppstår ett problem för liberalerna. För om vi plötsligt återigen ska applicera extremistbegreppet som brukligt bör plötsligt ansvaret även här läggas på själva miljön, retoriken och estetiken. I så fall är det Lars Vilks teckningar, Eurabialitteraturen, Per Gudmundsons artiklar om ett fjärde världskrig och Sverigedemokraternas valfilmer som ligger till direkt ansvar för Breiviks bokstavliga tolkningar, och handlandet därefter.
Det är här vi kan börja titta på ettan (1), avpolitiserandet. Detta står inte, som man kanske först tänker, i motsättning till tvåan (2). Breivik kan fortfarande vara extremist, men om man avpolitiserar hans handling blir extremismen endast en metod – inte ett ideologiskt rum som i diskussionen om höger- & vänsterextremism, såväl som islamistisk extremism. Man distanserar sig alltså på två ben från Breivik genom att dels hänvisa hans extremistiska metoder (antidemokratiska!) och dels avpolitisera innebörden i hans extremism. Det är en tydlig analytisk skillnad i hur man bemött islamistisk terrorism då man snarare förstärker den politiska kontexten. Detta är egentligen logiskt, eftersom en saklig politisk debatt utifrån existerande begreppsvärld skulle underminera hela den postdemokratiska diskursen.
Det som istället följer med såväl användandet av extremistbegreppet som avpolitiserandet är ett förstärkande av de normer som Breivik delvis utgick ifrån. Per Gudmundson går ut och förklarar att ‹‹islamistisk terror fortfarande är det huvudsakliga hotet›› (dagen efter den största terrorattacken i Skandinavien i modern tid), andra pratar om ‹‹broderfolk›› (en oerhört etniskt laddad term), mängder av liberala ledarskribenter nämner ‹‹den västerländska civilisationen›› och hur denna måste stå upp mot ondskan. Så ser vi tydligt hur det diskursiva språkbruket används för att förstärka föreställningar som ligger till grund för själva dådet i sig.
Jag tycker personligen inte att varken Framskrittspartiet, Sverigedemokraterna eller Per Gudmundson (osv) bär det direkta ansvaret för Breiviks terrordåd, massaker riktad mot arbetarrörelsen. Detta för att jag inte köper analysmodellen som utgör såväl extremist- som terroristbegreppet. Dessa förutsätter att det finns en objektiv norm, eftersom det ‹‹extrema›› alltid är poler i förhållande till det normala. Vad var denna norm, respektive extremismen i Tyskland 1934, i Sovjetunionen 1970, i Sverige vid olika tillfällen de senaste hundra åren? Jag ser dock Breiviks dåd i kontexten av detta samhällsklimat och min övertygelse är att sådana massakrer i fortsättningen endast kan undvikas genom en uppgörelse med den systemdiskurs som använder ett hat (ett krig!) mot muslimer för att upprätthålla sin makt. Liberalernas debattmetoder just nu är ett försök att stärka denna diskurs, att se till att den upprätthålls även bortanför Breiviks terror. Det är en kamp om hegemoni som vi kommer få ångra om den linjen vinner.
