Livet i Limbo: Fascistering & Islamofobisk diskurs

Detta är ett första inlägg i debatten kring texten “Livet i Limbo”, skriven av Turbulence i England och utgiven på svenska av Brand. Det är inte en text som på något sätt gör anspråk att täcka diskussionen i sin helhet, utan snarare ett första klargörande kring grunden för diskussionen i sig. I vilket stadie befinner sig den samtida kapitalismen? Vilka vägar skall vänstern/en ny arbetarrörelse ta för att bemöta den? Vilka är “vi”?

För drygt en månad sedan släppte tidningen Brand ett mininummer innehållande en översättning av texten ”Livet i Limbo”, från början författad av det brittiska tidningskollektivet Turbulence. Utgångspunkten, såväl för britterna som för Brand, var att konstituera en diskussion kring tillståndet för den samtida kapitalismen och därifrån – en väg framåt för en samlad (vänster)rörelse. Turbulence driver i texten en tes om att liberalismen (och på dess ekonomiska planhalva – kapitalismen) befinner sig i ett limboliknande tillstånd i och med 2000-talets internationella kriser. Nyliberalismen som ideologi har misslyckats. Avregleringen av ekonomin skulle utgöra en stabilitet som i och med kriserna visade sig vara en falsk berättelse. Kvar lämnas ett tillstånd där kapitalismen allt jämnt består, men helt saknar ideologiskt existensberättigande. Inga nya alternativ erbjuds likt tidigare struktureringsförsök (keynesianism) och avstruktureringsförsök (nyliberalism). För Turbulence innebär detta att ett reellt politiskt ”mittfällt” lämnats öppet för erövring och detta är i all väsentlighet den moderna vänsterns, idag, avgörande uppgift. Turbulence skildring av dåtiden och samtiden är en fängslande och i mitt tycke, på många vis korrekt berättelse. Men samtidigt råder en avsaknad av samma klarsynthet i kollektivets försök att beskriva en väg framåt. Vad som utgör denna, just nu utelämnade ”mitt”, och hur vi erövrar den lämnas i en allt för diffus dimma.

Ungefär tidsmässigt samfällt med Brands utgivning av ”Livet i Limbo” på Stockholm Social Forum stormar två stora debatter inom den svenska vänstern (i bred bemärkelse). Det svenska riksdagsvalet 2010 har tagit Sverigedemokraterna in i finrummen, och samtidigt kraftigt markerat avstånd mot den tidigare stadsbärande Socialdemokratin, men även Vänsterpartiet. Mönstret är tydligt genom stora delar av Europa under 2000-talet och det bör egentligen vara föga förvånande att denna politiska situation uppstår även i Sverige. Vänsterns stora diskussioner, hösten 2010, handlar alltså uteslutande om dessa två politiska frågeställningar, om än ibland sammankopplade i en samlad analys. Vi frågar oss vad Sverigedemokraterna är, vilka som utgör deras röstbas, och hur de kunnat vinna mark. Vi undrar samtidigt varför vänstern saknar förtroende, varför ett parti som Socialdemokraterna efter nära 100 år av stadsbärande makt plötsligt rasar ner i avgrunden.

Det tycktes inte dröja länge innan stora delar av den (svenska) yttre vänstern hade sitt samlade svar. Socialdemokratin (och i förlängningen, även Vänsterpartiet) har accepterat nyliberalismen och Fukoyamas berättelse om historiens slut [The End of History and the Last Man] och därmed allienerat sig själva från det politiska subjektet, arbetarklassen. Samtidigt har Sverigedemokraterna och Moderaterna etablerat diskurser som lockat arbetarklassen högerut, antingen med löften om skattesänkningar eller utifrån rädslan för muslimerna. En delvis korrekt beskrivning men som möjligen utelämnar förståelsen för länkarna mellan dessa politiska offensiver i en större diskurs.

Ett intressant uttryck för att beskriva den politiska utvecklingen under 2000-talet i allmänhet, och 2005-2010 i synnerhet, tycks i mina ögon vara ”fascistering” (Läs Guldfiskes tidigare inlägg som täcker en del av grunden för detta inlägg bra). Begreppet antyder en process av fascistiskt slag som ger möjlighet att se en pågående tendens mot etableringen av en omfattande nyfascism som därmed ger nyanser i beskrivningen av dagens politiska processer. Detta begrepp torde också kunna spela en avgörande roll för vår förmåga att få en bredare förståelse för de tendenser som innefattar både den nuvarande högerdiskursen och de alltjämnt växande populistpartierna som i sig inte helt och hållet går att beskriva som fascistiska utifrån de premisser som omfattas i begreppet. Men beskrivningen av en pågående ”fascistering” pekar också ut ett felslut som jag oundvikligen tycks se i Turbulence samtidsanalys.

I det mittfällt som Turbulence hävdar står lämnat att erövra tycker jag mig se kärnan av denna process. Det handlar i mångt och mycket om etableringen av en islamofobisk diskurs som politisk ”mitt”. Nyliberalismens samförstånd kring ”fria marknader som bäst sköter sig själva” ersätts här successivt av en konsensus att vår värld hotas av en annan värld som här är islam i allmänhet och muslimska kroppar i synnerhet. Det politiska mittfältet har alltså inte lämnats därhän, utan växlar från nyliberalism till nyfascism (grundad i islamofobi) som sin gemensamma nämnare, en process som inte är fulländad utan snarare pågående vilket gör ”fascistering” till ett lämpligt begrepp i sammanhanget.

I Sverige tycks vänstern sakna förmågan att se hur Sverigedemokraterna (eller generellt, de moderna populistpartierna) utgör, endast en länk, i denna kedja som likväl är etablerad i den liberala ideologiska diskussionen. Något som Andreas Malm (”Hatet mot Muslimerna”) men även Mattias Gardell (”Islamofobi”) på ett formidabelt sätt lyckats uppvisa i sina respektive böcker i ämnet. Den islamofobiska diskursen gör att partier som Sverigedemokraterna, som i vår ideologiska värld beskrivs som högerextrema, snarare tycks stå som mittenradikala. D v s – De utgör en radikal kärna i den diskurs som genom ”fascistering” håller på att etablera sig i den politiska mitten. Det finns en högergir bortom kapitalismens limbotillstånd som Turbulence tycks negligera i sin fokus på högerns ekonomiska tystnad alternativt trevande tillbaka mot Keynes reglerings- & samförståndsteorier.

Vi bör alltså redan i vår grundläggande diskussion förstå att den liberala ideologin just nu övergår från nyliberalism till nyfascism i den bemärkelsen att samförståndet konstitueras i rädslan för muslimernas intåg, och därifrån, stundande övertagande av den kapitalistiska världen (Imperiet). I en sådan diskursiv värld är kapitalismens missförhållanden sekundära eftersom de ställs mot ett ondskans alternativ – en tanke på en värld där kvinnor stenas på torgen, där sharialagar råder, där yttrandefrihet inte överhuvudtaget existerar. I ett sådant skede bli kritik mot kapitalismen per automatik ett försvar av ”dem” (i detta fall muslimerna) vilket vi redan såg tendenser till i George W. Bush:s tal för snart ett decennium sedan med den avslutande frasen: ”Antingen är ni med oss, eller emot oss”.

Vänsterns väg framåt, även i bred bemärkelse, kan alltså knappast utgå från tesen om en kapitalism som snarast kommer rasa likt ett korthus (något vänstern förövrigt påstått vara förestående i alla tider och som idag står som grundtes för både Den Osynliga Kommitténs ”Det Stundande Upproret” och Turbulence ”Livet i Limbo”) utan måste otvivelaktigt utgå från förståelsen att vi stundar en politisk högeroffensiv (förklädd som liberala försvar av ”demokrati”) mot en fascistisk riktning. Om mitten och makten är konstituerad i ett samförstånd med botten i islamofobi – hur skapar vi då en kurs som kan bemöta denna? Hur och var kan vi skapa utrymme för att bryta samförståndet och flytta fokus till klasskonflikterna?

Andra texter, Livet i Limbo:

Guldfiske: Sparka på de döda, Anarkisterna.com: Still not Dead