Varför vi faktiskt är 99 %

Jag är född på 1980-talet. Det vill säga; efter 1973 års internationella finanskris då den keynesianistiska modellen nådde vägs ende och ersattes med nyliberala agendor av toyotistisk produktionsorganisering och avreglerade marknader, sedermera det vi kallar globaliseringen av marknaden. Det som hänt sedan detta epokskifte i det kapitalistiska samhället är tämligen mätbart i siffror som trots differenser med all tydlighet drar i precis samma riktning såväl i USA, i Japan som i EU och Sverige.

Efter några årtionden av minskade ekonomiska klyftor, med sin absolut ekonomiskt jämlika period på 1950-talet i den industrialiserade världen, vändes utvecklingen och sedan 1970-talets kris började klyftorna vidgas exceptionellt. Under 2000-talet har denna utveckling gått in i en närmast absurd fas som försatt t ex USA i en närmast identisk ekonomisk situation som den som frambringade 1930-talets finanskrasch och den stora depressionen.

För mig personligen, som 80-talist, innebär detta något väldigt konkret; det samhälle jag vuxit upp i har varit det av ständigt vidgade klassklyftor, av nedmontering – snarare än uppbyggnad. Visst, någon skola har rustats upp, några nya lägenhetshus (även med hyresrätter), någon mindre kommunal satsning har skett på att få ungdomar i arbete. Men, den typen av gigantiska projekt som utan någons tvivel förbättrat välfärden för arbetarklassen av typen vi såg under de perioder då inkomstklyftorna faktiskt minskade, finns i princip inte under denna period. Jag är verkligen genuint oroad för vad som kommer hända inom några månader, högst några år, när Grekland kraschar, när USA når recession, när Italien, Spanien, Portugal och en rad andra länder står på avgrundens brant. För vi vet alla att det är något som kommer ske. Få förnekar det. Sverige är ingen ö bortom den nyliberala ekonomin, som genomdrivits här av såväl Socialdemokratiska som borgerliga regeringar åtminstone sedan 1990-talets början. Våra klassklyftor ökar på precis samma sätt som de i USA. Vår löneutveckling har sedan 1970-talskrisen stagnerat, t o m tryckts tillbaka. Samtidigt har företagen gjort allt större vinster, på bekostnad av denna uteblivna löneökning. Vi har därmed gett oss in i precis samma typ av lånekarusell som de flesta andra länder. Vi tillhör de mer belånade folken i världen. D v s: Den materiella standardhöjning vi sett under denna period kommer inte, som tidigare, genom ökat konsumtionsutrymme pga. att en större del av det värde vi skapar tillfaller oss själva, det kommer genom lån. Så vad händer i Sverige när nästa kris bryter ut? Vågar vi prata om det? Vågar vi föreställa oss känslan hos alla dessa tungt belånade människor när de inser att de inte längre kan betala sina huslån – att de varken äger huset, bilen, kanske inte ens TV:n, det gör nämligen Nordea och Swedbank. Sedan finns alla de som knappast har detta redan idag. Alla de som i praktiken redan symboliserar denna ökade klyfta. Utförsäkrade, arbetslösa, osäkert anställda, personer som knappt ens kan få tag i en bostad i mer än några månader framåt. Den rättvisa termen är prekariat, återkomsten av prekariatet; de osäkrade. Den sista tredjedelen i det 2/3-samhälle nyliberalismens visioner gått ut på att skapa. Alliansen mellan en belånad, protektionistisk skiktning av arbetarklassen och den ägande minoriteten. Så länge räntan är låg, och politikerna faktiskt lyckas vara ››ansvarsfulla‹‹ som det heter på Anders Borgs språk, så håller det kanske. När det däremot inte fungerar, utan går som det gjort i USA sedan 2008 års bolånekrasch, blir klassförhållandena åter ack så tydliga.

Det är mot bakgrund av denna krassa verklighetsbild som ni hittar min glädje för den svenska versionen av den amerikanska ››We are the 99 %‹‹ döpt till ››Vi är 99 %‹‹ och närvarande via en hemsida, facebook och twitter. För mig beskriver termen 99 %, förvisso populistiskt och säkert inte in absurdum matematiskt korrekt, relationen mellan en överväldigande majoritet; arbetarklassen, som otvivelaktigt förlorar på det nuvarande ekonomiska systemet, och en i förhållande minimal minoritet; den ägande klassen, som gynnas av det samma. Det spelar inte så mycket roll om de verkliga siffrorna i Sverige är 90 % mot 10 % (vilket torde vara närmare den faktiska verkligheten) eftersom det de facto inte förändrar bilden av överväldigande majoritet mot i relation, en minimal minoritet. Att koppla samman idén till den amerikanska motsvarigheten, och på så vis knyta an till en global våg av klasskamp var troligen viktigare än att hitta en fullständigt korrekt matematisk siffra för sidan.

Att jag väljer att skriva detta sker i kölvattnet av den kritik jag de senaste dagarna sett uppstå på twitter, på bloggar och på projektets facebooksida. En kritik som allt som oftast tycks handla om A) att siffran 99 % är fullständigt barock, B) att överförandet av idén till en svensk kontext trivialiserar den amerikanska motsvarigheten och C) att Sveriges arbetarklass har det fantastiskt, och borde hålla käften.

Angående A bör jag nu ha framfört min personliga syn på faktumet. Sammanlänkat till C menar jag helt enkelt att Sveriges arbetarklass endera tillhör den del vi kan kalla prekariat vilka faktiskt hamnar i ett allt mer ofördelaktigt läge för varje år som går (lägg till mot tidigare nämnda faktorer att Sverige idag har en av Europas sämsta A-kassor, apropå enastående välfärd and whatnot), eller den skiktning vi kan beskriva som en medelklass, som idag har i princip hela sin materiella standard uppbyggd på oöverskådliga lån, i en tid då just tiden håller på att rinna ut för hela den internationella låneekonomin. Den bubbla som dessas materiella standard baseras på riskerar helt enkelt att brisera, precis som den gjort i USA, på Island, i Grekland eller redan 2001 i Argentina. De tillhör, i faktiskt mening, fortfarande arbetarklassen. Om bolånebubblan t ex kraschar i Sverige med Greklands fall och eurons stundande kris, är detta skikt inte de som kommer kunna rädda sig. De som kommer ta sig smärtfritt, kanske t o m med kapitalökningar, genom krisen är just de 1 %, eller låt dem vara uppåt 10 % i Sverige, på sin höjd. Man kan sedan klaga på den direktöversatta texten på den svenska sidan, från den amerikanska motsvarigheten, för att faktiskt inte vara representativ för en majoritetssituation. Men i ärlighetens namn är den kanske inte ens det – ännu – i USA heller. Jag är personligen ganska ointresserad av att förminska behovet av ett sådant projekt över en sådan faktors fullständiga förankring. Om det, däremot, är där problemet ligger kan säkert sidskaparna med kritiken i bakhuvudet författa en mer passande populism.

För att slutligen benämnda kritik av formen B i ovanstående sammanfattning vill jag säga att jag står fullständigt oförstående för sådana tankegångar. Occupy Wallstreet, ur vilket We are the 99 % uppstod, skedde med direkt och framhävd inspiration av resningarna i Nordafrika och Sydeuropa (med betoning på Spanien). Att amerikanarna utifrån de händelserna analyserade sitt eget behov av motstånd är svårt att se som ett trivialiserande av den arabiska våren. Skulle faktumet att Tunisiens arbetarklass har en avsevärt sämre materiell standard illegitimera det som nu sker i USA? Är det inte snarare så, att resningen i USA är den bästa hjälp dessa upprorsmakare kunde tänka sig? En generalisering av deras motstånd på global nivå, ett sammanlänkande av klasskampen i olika länder – identifierandet av faktumet att tendenserna som leder till olika sociala problem (värre på vissa platser, mindre på andra men fortfarande reella) har sin grund i samma ekonomiska system, med samma processer på ett globalt plan. Och slutligen, betyder inte detta att det bästa vi kan göra för såväl de som kämpar i Tunisien, som de som kämpar i USA, är att vända oss mot denna utveckling, även där vi bor?

Jag skulle inte se något hellre, än att Sveriges alla skuldtyngda radhusägare började skicka lappar till Vi är 99 %. Lappar som beskriver hur stora deras hus- & billån är, vad som skulle hända för dem, om räntan chockhöjdes på samma sätt som den gjort i USA och på Island. Det är precis den analysen som för oss tillbaka till en klassisk allians mellan prekariat och stabil arbetarklass – ett identifierande av faktumet att vi sitter i samma båt, att vi faktiskt är de 99 procenten, och inte bara de säg 20-25 % som hittills synliggjort sin roll i klassamhället på sidan. Inget skulle vara mer inspirerande och hoppingivande om denna kamp med dessa analyser framkommer redan nu, och inte först efter en traumatisk finanskrasch, som i dagsläget – utan att fantisera – faktiskt tycks allt mer hotande.

Vi är de 99 procenten som tjänar på klassamhällets avskaffande, på en jämlik fördelning av resurserna istället för ohållbara 2/3-samhällen med oöverskådliga banlån och återkomster av prekära skiktningar i arbetarklassen.

Vi är 99 %. 

Tunis, Kairo, London, Aten - Uppror & Konstituerande kraft

Kairo, den 25 januari 2011. Gatorna fylls av massiva demonstrationer. Polisstationer, partihögkvarter och andra maktsymboler sticks i brand. Gatstenarna regnar över en poliskår som vi ser fly hals över huvud via Al-Jazeeras livesändningar och otaliga Youtubefilmer. Det är sannerligen ett ”Que Se Vayan Todos!”-moment (ungefär ”avgå alla!”) som utspelar sig i upprorets Egypten. 

Under de föregående veckorna har ett liknande uppror konstituerats i Tunisien, ett annat Nordafrikanskt land med stabil, ekonomiskt lojal militärdiktatur byggd på bistånd från de kapitalstarkaste länderna. Diktatorn – Ben Ali – har bara dagar innan utbrottet i Kairo, hoppat ombord ett privatplan mot exilens trygghet annorstädes. Och samtidigt som Tunisiens folk skriker ”Jezzi Fock” i kör står den lokala etablerade oppositionen likna tagna på sängen som Européerna framför sina TV-apparater.

Al Jazeeras repporter säger den 27 januari att ”this is truly a pluralist movement” och sätter i en enda mening fingret på något viktigt. Tendensen känns igen från Europas studentprotester i krisens spår när de exploderar i de Nordafrikanska länderna. Snabb kommunikation via en mångfald av teknologiska noder, ledarlös, decentraliserad nätverksorganisering. Det är svårt att sätta fingret på de som protesterar och det gör dem omöjliga att utdefiniera. I studentprotesterna lyckades man effektivt undanröja utdefinieringen kring ”vänsterism” som på många håll är smärtsamt påtaglig i Europeiska upprorssituationer. I Nordafrika fungerar samma organiseringsmodell för att röja utdefinieringen som ”islamister” utifrån den nuvarande liberala diskursen som trots allt varit förutsättningen för diktaturernas stabilitet i länder som Egypten. Varje försök att skrämmas med Muslimska Brödraskapet och risken för ”ett nytt Iran” slås effektivt undan av rörelsens inneboende logik: Det finns inga ledare och ingen har mandat inordna rörelsen inom sig. Den är pluralistisk – multitud – till sin organisatoriska form. Den är kristna kopter, muslimer, arbetare som tar över fabriker och inför demokratiska råd, kvinnor som organiserar kollektiva försvarsstrategier, grannar som fixar kvartersråd och samverkar för att ordna basbehoven i en turbulent tid.

Vad som kommer att ske är svårt att sia och det är nog troligt att just dessa uppror mynnar ut i en demokratisering av den liberala, republikanska formen – såväl i Tunisien som i Egypten och eventuella andra Nordafrikanska länder som kan drabbas av spridningseffekten som följer ett större uppror.  Det finns de facto inga uppbyggda former av motmakt som innehar en så pass stabil grund att konstituera ett samhälle kring, inget reellt alternativ till parlamentarisk demokrati för att upprätthålla produktion och liv. Precis som i Argentina, Grekland och på många andra platser är lärdomarna av upproret ovärderliga i sig. Människor lär sig att agera kollektivt under en tid utan stabila auktoriteter. Den erfarenheten går aldrig att ta ifrån en människa och den påverkar förhållandet i det parlamentariska samhälle som byggs på dess fundament.

För alla oss andra ställer upproret saker på sin spets. I det här fallet kommer troligtvis en parlamentarisk demokrati vara ovärderlig i förhållande till de korrupta militärdiktaturer som präglat regionen i decennier. Men vi vill alla något mer. Och i framtida uppror blir frågan central: Vilken grund behöver vi ha skapat för att kunna konstituera en egen makt som är stabil och trovärdig nog att ersätta en liberal, parlamentarisk maktinstitution? Vi vet att människor förr eller senare kommer vända sitt hopp till det alternativ som kan skapa en sådan stabilitet att elementära behov säkras. Produktionen kan inte stå still för evigt och andra kommer alltid försöka göra anspråk i det maktvakuum som uppstår i ett kraftigt uppror.

De forna kommunistiska partierna var en produkt av en annan klassammansättning. En rörelse i klassen anpassad efter klassens organisatoriska behov.  Idag ser vi konkreta exempel på den partimodell som konstituerar uppror i det post-fordistiska 2000-talet. Vi ser den organisatoriska effektiviteten i den masskommunikation som dels förmedlar kontakten inom subjektet, men även ut mot omvärlden. I de Brittiska studentupproren, precis som i Egypten idag ser vi en kommunikation som fullkomligt sköljer över och spolar bort en polariserad medielogik. Upproret i sig är alltså utan tvivel effektivt och organiseringsmodellen fungerande, t o m när ett helt land gör allt i sin makt för att strypa dess kommunikationsmöjligheter.

Men än saknas den konstituerande kraften som en del av denna annars effektiva motmakt. Rörelsen saknar ett materiellt fundament och en organisatorisk modell för organisering av produktion och liv vid sidan av upprorets kraft att förgöra den gamla makten. Det är i just denna situation så tydligt just vilken roll den konstituerande kraften har, just för att den saknas och tvingas lämna utrymmet till framväxten av en parlamentarisk makt, mot sin uppenbara vilja. I Egypten byggs alltjämnt embryon till denna konstituerande kraft samtidigt som detta skrivs. Vi ser mängder av rapporter om demokratiskt arbetarstyrda fabriker, kvartersråd, kvinnokommittéer och hjälpcenter i de fattiga kvarteren. Bilden från Argentina 2001 går igen, ger hopp, men berättar också om vikten av att Motmaktens beståndsdelar rör sig i samma takt, existerar samfällt och erhåller samma volym – ett avsättande av den gamla makten och ett konstituerande av en ny makt.

Vår lärdom av Egypten är den av ett större uppror av en post-fordistisk logik med en medföljande organisatorisk modell för spridning och sammanlänkning (”ett parti”). Våra förutsättningar skiljer sig självklart åt men där finns också slående, och viktiga likheter. Ett projekt för dagens vänster bör vara att studera hur framtida uppror kan hitta förutsättningar för en Motmakt där den konstituerande kraften sammanlänkas takten i just själva upproret. Hur vi konstituerar en ny makt i dess kölvatten, och undviker att utelämnas till auktoritära och parlamentariska experiment på vår rörelses bekostnad.

Idag är vi alla Egyptier. Idag är vi alla Tunisier.

—————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: Kaj Raving skriver Unket gammalt högerparti angriper unket gammalt högerparti, autonomak skriver Från think tank till tank think, domljuger skriver Att gå bortom status quo, Röda Lund skriver Vad en amerikansk utrikesminister egentligen säger, Mathias skriver Den stundande gemenskapen – Del 1, Jöran Fagerlund skriver Hyresrätt en viktig byggsten i ett klimatsmart och rättvist samhälle

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Livet i Limbo: Vänsterns kris & Krisens vänster

Vänstern är i kris. Tesen är nu allmänt vedertagen och diskussionen har flyttat in på lösningarnas arena. Men hur har vi egentligen valt att definiera denna kris? Består den i en allmän kris för marxistiskt ideologiska rörelser eller är det en kris i synnerhet för de parlamentariska (vänster)partierna? Pågår det rent av ett idéskifte där gamla rörelser helt enkelt, mer eller mindre ofrivilligt, lämnar över stafettpinnen till andra nya idéer och praktiker som i nuet är svåra att sätta fingret på, just för att de inte faller in i de traditionella fårorna?

En ruttnande Socialdemokrati på historiens soptipp

I Livet i Limbos svenska introduktion – som tyvärr uteblev i Brands tryckta version men återfinns på fantastiska Guldfiske – ligger fokus på en ruttnande svensk Socialdemokrati som sedan länge allienerat sig från det subjekt man fått förtroende att företräda (arbetarklassen) genom att acceptera Nyliberalismen och därmed sålla sig till den evigt likartade fåra ”moderna” partier av socialliberal karaktär med fokus på ”ordning i finanserna” och administrerande av en avreglerad kapitalmarknad. När arbetarklassen väl benämns är det ur ett sociologiskt perspektiv, ofta ur en synvinkel på arbetaren som ett offer (ett objekt) som måste räddas (delvis från sig själva). Och Brand har rätt, Socialdemokratin ligger i all väsentlighet och ruttnar på soptippen. I alla fall om man ser på partiet utifrån den kontext det växte fram ur, hur de byggde upp sitt förtroendemandat och vilken klassammansättning som möjliggjorde processen.

Två scenarior tycks, för mig, troliga vid ett skådande i spåkulan med fokus på framtidens socialdemokrati. I det ena håller man den nyliberala kursen men lyckas med retorik, ”rätt” partiledare, fördelen i det som finns kvar av partiets historiska mandat och en stor skopa PR-arbete att lägga sig en centimeter till vänster om Moderaterna och tillsammans med ett allt mer populärt Miljöparti, återvinna makten men till priset av en högervridning som närmast upprättar en total parlamentarisk enighet, långt värre än idag. Det är tyvärr, får man säga, även precis det scenario som skulle öppna dörren för nyfascistiska Sverigedemokraterna att växa till den nivå vi ser liknande partier göra i andra Europeiska länder. Partiets anti-etablissemangslinje passar tillståndet som handen i handsken – Man får spela rollen som uppstickaren mot det totala samförståndet när politiken polariseras i en nyanslös högermitt.

Scenario två för Socialdemokraterna är betydligt mindre troligt men ändock inte helt bortom realism. Det innebär i sak att Socialdemokraternas vänsterflygel vinner mandatet att leda partiet i den linje som bland annat tidningen Tvärdrag förespråkar, men även många utomparlamentariska och småpartitillhörande vänstertyckare. Den uns av ”möjlighet” för denna linje att faktiskt få vind i seglen ligger i den stämning som uppstått inom Socialdemokraterna sedan den så kallade Primegate, ”skandalen” där ett antal (höger)sossar visade sig jobba under dold mantel på uppdrag av svenskt Näringsliv, arbetarrörelsens gamla ärkekonkurrent. Primegate är egentligen ingen jätteskandal, det är snarare mycket väntat om man ser den allmänna diskursen som varit rådande inom partiet i över två decennier men det tycks ändå ha skapat en märklig stämning där högerflygeln tvingats lämna utrymme till en allt mer optimistisk vänster. Problemet med scenario två är att en allt för tydlig vänstervridning av politiken omöjliggörs av det politiska klimatet i sig, i partiet – såväl som utanför (t ex i medierna). Den något diffusa parlamentariska mittpunkten har i decennier samfällt med Socialdemokraternas nyliberalisering flyttat allt längre i samma riktning. Det är svårt att bortse från detta faktum. En Socialdemokratisk vänstervridning lik den Tvärdrag med flera drömmer om måste föregås av något som ger den trovärdighet. Och i ett land där över 90 % av all media ägs av högern är drevet inför en sådan kursändring svårt att föreställa sig i förväg. Det saknas en materiellt förankrad folkrörelse som följer dagens klassammansättning i grunden för en sådan förändring, om den överhuvudtaget är möjlig inom en sådan typ av organiseringsmodell (Vilket jag kommer lämna här och nu för att återkomma till i alla mina kommande inlägg kring ämnet). Min subjektiva uppfattning av scenariot kring en stark vänstergir vid den Socialdemokratiska kongressen i maj är att partiet vid valet 2014 skulle närma sig så skrämmande låga siffror att det de facto skulle innebära partiets död. Jag tror förvisso att man skulle landa högre än Vänsterpartiet p g a den anknytning man ändå har till en mer vänstervriden LO-rörelse men detta skulle också vara hela partiets väljarbas, låt oss gissa att den skulle ge 10 -15 %. Vad som än händer tycks det svårt att frånkomma beskrivningen av Socialdemokratin som just ett ruttnande lik. I alla fall i egenskap av en stark företrädare för en klassbas av den typ man faktiskt utgjorde en gång i tiden.

Vänsterpartiet, Trondheimmodellen och det osäkra trevandet

För att analysera den svenska arbetarrörelsens tillstånd bör vi även ta oss en ordentlig titt på Vänsterpartiet som ändå får sägas utgör den traditionella arbetarrörelsens andra parlamentariska fästning och härstammar från samma kontext som Socialdemokratin.

Vänsterpartiet är ett litet parti, både i relation till parlamentariskt mandat (röster) och sett till det faktiska antal individer som, passivt eller aktivt, är medlemmar i partiet. När det kommer till krishantering är detta generellt både en styrka och en svaghet. En svaghet för att små partier ofta övertolkar situationen, agerar mer drastiskt (tror på quick-fixes som partiledarbyten). En styrka för att bredden i partiet faktiskt tycks få utrymme att komma till tals i den interna debatten och för att väljarbasen trots allt är så liten att rädslan för omvärderingar av teori och praktik inte nödvändigtvis behöver innebära en seg och slitsam process. En stor del av Socialdemokratins interndebatt förs genom direkta angrepp mellan falanger i offentlig media, inför en bred publik men med litet deltagande bland gräsrötterna. I Vänsterpartiets fall tycks rörelsen vara så pass liten att människor faktiskt känner och träffar varandra och därmed öppnas inte heller utrymmet för den typen av bittra mediala falangstrider vilket märks tydligt i det kryptiska förhållningssättet som t ex Jonas Sjöstedt, som aspirerar på partiledarrollen, haft till en eventuell kandidatur i medieutfrågningar. Vänsterpartiets debatt känns på något sätt mer närvarande och möjligheten att göra intryck in i de innersta kretsarna via debattinlägg, bloggkommentarer och så vidare är en uppenbar realitet med konkreta exempel från t ex Framtidskommissionens debattinlägg samt svaren på Dagens Arena.

Vänsterpartiets idédebatt tycks faktiskt också ta sig en del intressanta uttryck, vilket bland annat märks i ovan nämnda debatt. Framtidskommissionen har faktiskt bemödat sig att titta på vad andra socialistiska rörelser sysslar med (i bred bemärkelse) runt om i Europa. Man har försökt identifiera lyckade strategier utan att nödvändigtvis göra den (klassiska) populistiska högergiren för att attrahera väljare från den nuvarande parlamentariska ”mitten”. Vänsterpartiets främsta intryck tycks komma från den så kallade Trondheimsmodellen och Holländska Socialistiska Partiet. Idén handlar om att attrahera en bas inom arbetarklassen genom materiell praktik. Jag uttrycker förvisso samma skepcism som Martin Hofverberg (Dagens Konflikt) gjorde i debatten på Dagens Arena angående risken i att bli en välgörenhetsrörelse snarare än en rörelse som identifierat den nuvarande klassammansättningen och därifrån skapat praktiker som möjliggör dessa klassubjekt att bedriva offensiv kamp. Samtidigt tycks debatten i Vänsterpartiet inneha en potential just för att man öppnar dörren för denna typ av diskussioner och vågar ta ett steg framåt. Här tycks ändå potentialen för en bred debatt finnas där Vänsterpartiet och den utomparlamentariska vänstern drar så pass lika grundslutsatser kring problemet att man faktiskt kan börja utveckla intressanta praktiker som samverkar även om en bra bit återstår dit, och mycket kan fela på vägen i ett parti som lastas av sin tradition och trots allt har så pass stora rättrogna falanger som kan upprätthålla status quo inom partiet. Vad som händer återstår att se men jag skulle ändå vilja påstå att utvecklingen är positiv och att debatten är värd att ta. Jag är tveksam till att kursändringen skulle få Vänsterpartiet att växa parlamentariskt, men, det är på helt andra nivåer den skulle kunna ge kraft åt ett uppsving i konkret klasskamp. I första hand tycker jag mig se potentialen i faktumet att Vänsterpartiet innehar kapital på en helt annan nivå än andra delar av den svenska vänstern. Kapital som, om det användes till att bygga upp sociala center, medieprojekt, stadsdelskontor och liknande skulle bli en resurs för långt många fler än partimedlemmarna. Jag vill alltså lägga in en optimistisk anmärkning för de slutsatser som just nu dras av partiets framtidskommission utan att säga att jag tror att partiet i egenskap av just ett parlamentariskt parti ensamt kan fylla den typ av roll som Socialdemokraterna i Sverige eller de ryska Bolsjevikerna gjorde back in the days. En avancerad klassammansättning kräver en avancerad och anpassad organiseringsmodell men Vänsterpartiet kan möjligen spela en roll i den ekvationen.

Europa i lågor – Sverige i stiltje

Europa står i lågor. Sedan finanskrisens utbrott 2008 har gigantiska protester utbrutit i en mängd länder. I Grekland har generalstrejkerna avlöst varandra samtidigt som banker och finansmyndigheter satts i brand. Landet är en kokpunkt för nya rörelser, idéer och allianser i spåren av krisen. Samtidigt gör studenterna och prekära ungdomar uppror i Italien, Frankrike, England. För bara några veckor sedan skedde de största kravallerna i Rom sedan det omtalade upprorsåret 1977. Få var förberedda på explosionskraften i de allianser som växer fram mellan studentrörelsen och allt hårdare ansatta fabriksarbetare på bland annat Fiat. I England växte en studentrörelse i protest mot avgiftshöjningar fram som från ingenstans och det var på håret att förslaget röstades ner i parlamentet efter veckor av ockupationer, kravaller, aktioner och diskussionsforum. I flera länder har även regeringar fallit efter stora protester. Det hände på Island redan i början av krisen och nu i veckan utlyste Irland nyval efter att ett flertal parlamentsledamöter avgått i protest mot sparpaketen. I flera av fallen har de nyliberala sparpaketsförespråkarna varit just Socialdemokrater, likt exemplen i Brands förord. Traditionella vänsterkrafter tycks förvisso vara inblandade i många av protesterna, men de har knappast utgjort dess kärna. Det är nya nätverk och allianser mellan kämpande subjekt som växer fram i former utanför den traditionella organiseringsformen för marxistisk vänster. Än innehar knappast dessa rörelser någon revolutionär styrka men det går att se ett embryo till nya organiseringsmodeller för materiell kamp som växer fram direkt ur den samma och dess subjekts direkta behov. Möjligen kan de traditionella vänsterpartierna, som Vänsterpartiet i Sverige, spela en roll i dessa rörelser men då gäller det utan tvivel för dessa att inneha en stor portion ödmjukhet för de behov som växer fram bland de som kämpar.

I förhållande till de protester vi sett i vissa Europeiska länder, och som nu även tycks växa fram i Nordafrika genom den Tunisiska Jasminrevolten (även i detta fall en svårdefinierad allians mellan en rad subjekt), ligger Sverige i lä. Jag ska inte göra anspråk på att försöka ha en trovärdig analys av det, här och nu, men jag vågar ändå tro att vi med tiden kan komma att se en liknande utveckling här eftersom analysen utgår från klassammansättningen som till stor del är likartad i Europeiska länder och hur denna väljer att organisera sin nysammansättning (eller ”politiska klassammansättning”, samma sak).

I kommande inlägg ska jag äntligen försöka förflytta mig till det konkreta i Livet i Limbo-debatten. Hur ser klassammansättningen ut? Vilka subjekt finns i klasskampen som har potential att formas till en nysammansättning? Vilka strategier tycks växa fram i samband med detta? Och kanske framförallt: Hur står detta i förhållande till den bild Turbulence målar upp i sin text, hur kan vi använda den i diskussionen?

——————————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: L. O. K. Ejnermark skriver Maria Rankkas reaktionära fantasivärld, Kaj Raving skriver Regeringen suger – inte minst för vad man gjort med sjukförsäkringen, Cvalda skriver Tintin: Uppropet, Lasse Franck skriver Amöbabönder, martin skriver Tid att vara kritiskt nyfiken, Johan Frick skriver En dementi är på sin plats

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.