Fight for your right to party

Imorgon, lördag den 3 juli, återskapas en gammal (kulturell) Umeklassiker nere vid Tvärån/Umeälvens mötespunkt. Umeå har alltid haft en stabil tradition av markockuperande festligheter. I sin essens en politisk handling, en (temporär) uppgörelse med äganderätten - ett reclaim som inte behöver några politiska banderoller för att skylta sitt redan tydliga budskap:

“Vi fester var vi vill - när vi vill. Och vi kan ta hand om oss själva utan snutar, vakter och byråkratiska förordningar”

Strandfesten var en av Umeås alla myllrande antiarrangemang som förgyllde ungdomen som Umebo. Andra var Festival für Alle (senare kallad Raj-Raj), festen på Hamrinsberget och kortlivat - Carlshemsfestivalen (aka “Stalingalan”). Det intressanta med dessa, verklighetens piratkulturella sammankomster, är att de alltid är relativt lugna tillställningar - i alla fall i relation till hur en vanlig krogkväll på fredag/lördag brukar se ut i den här staden. Jämför t ex med en sommarkväll runt Renmarkstorgets krogstråk. Självorganiseringen, den kollektiva känslan av att vi, tillsammans, är själva händelsen verkar allt som oftast också skapa en viss känsla av gemenskapens ansvar - Vi gillar det som händer, vi vet att det inte händer igen om det blir kaos, därför försöker vi i någon mån sköta oss.

Det finns självklart undantag och det är felaktigt att säga att dessa sammanhang är felfria men tendenserna finns. Samma tendenser som uppenbarligen i någon mån skapats i lokaler som Verket här i Umeå där vi i det stora hela varit förskonade från de värre problemen som krogarna och klubbarna dras med, trots brist på vakter, regleringar över besökarnas intagna alkoholmängd och utsortering i dörren.

De “politiska” gatufesterna (“reclaim the streets”) känns genast pretentiösa i skuggan av dessa fester. Fester som någonstans har en initiativtagare men som lika mycket bygger på vad besökarna gör de till - de gemensamma resurser som kommer till användning. Någon tar med DJ-utrustning, någon fixar stolar, någon har tagit med massa mat - alla skapar något gemensamt, helt utan riktlinjer. Betydligt närmare anarkismens andemening än reclaimens i någon mån uppifrån/innifrån-organiserade sammankomster.

Fysikgrändsfesten & “Peddan in the park” är andra Umeåexempel på dynamiken i de ockuperande antiarrangemangen. Utan att hymla med problemen med dessa två så innehar de samma dynamik. Speciellt Fysikgrändsfesten saknar helt och hållet arrangör, det är ett etablerat rykte som fått tusentals människor att samlas och ockupera en halv stadsdel i över 15 års tid. Mängder av miniatyrarrangemang utan ledning har skett inom dess namn. Under festens största år (98-03?) försökte polisen förgäves stoppa den - trots helikoptrar, civila enheter och staket runt hela området. Belägringen i sig utgjorde ett politiskt ställningstagande - en maktposition i att inte maka på sig för någons regler och lagar.

De senaste åren har antiarrangemangen och dess markockuperande stilla tynat bort här i Umeå, därför är det glädjande att Strandfesten nu återupplivas. Imorgon natt är stranden vår - och inga snutar eller politiker kan hindra det.