Planka.nu i nya Brand & Bilen som Gemenskap

I Brand nummer två tvåtusentio skriver organisationen Planka.nu, intressant och genomtänkt om bilsamhället i artikeln ”Bilismen som Liberalismens högsta stadium”. Man vill påvisa bilens isolering i metropolen som en individualistisk utopi i direkt motsats till sociala gemenskaper. Men bilen kan också vara ett upphov till gemenskap. Ja, till och med till en av Sveriges största i dag existerande gemenskapskulturer.

Att bilen ger upphov till en individualistisk isolering av värsta sort, när det handlar om rörelse i metropolen har planka.nu en mycket starkt underbyggd poäng i. I artikeln i Brand #2 2010 målar man upp en mycket tydlig bild av ett samhälle där kapitalet använt bilen för att bygga ett samhälle med bilen i centrum. Ett samhälle som också sedan otvivelaktigt formas efter de bilburnas behov av snabba motorleder och tillgängliga parkeringsplatser och därmed också påverkar alla oss andra i vårt sätt att röra oss och socialisera, eller kanske snarare Asocialisera.

De stora motorvägarna skär effektivt av bostadsområden från varandra och skapar en, än tydligare, segregation i de förorter som allt mer liknar sovstäder men i reellt avstånd bara ligger ett stenkast från grannförorten, eller från innerstaden och köpcentrat som dock är tydligt avskärmat till förmån för bilisterna. I en medelstor- eller storstad är bilen ett verktyg för att göra individerna effektivt avskurna från varandra. Det ger, som planka.nu säger, möjligheten att röra sig inom staden utan att behöva möta andra människor. Bilarna, och massbilismen blir ett verktyg mot mänskliga gemenskaper.

Samtidigt väcker artikeln andra tankar i mitt huvud med bilder från den glesbygd i Västerbotten där jag under perioder tillbringade min ungdom. Bilder och historier om när bilar blir subjekt för en stark gemenskapskultur med en given roll i den Svenska kultur- & folkrörelsehistorien. En bild som också krockar fundamentalt med bilden av bilen som isolering och individualistiskt uppbrytande av gemenskaper och skapande av segregerade miljöer.

I Sverige heter en av landets största (eller i alla fall bland de mest välbesökta) festivaler Power Big Meet och går varje år av stapeln i Västerås. Det är Europas största träff för Raggare och bilintresserade och en fingervisning, vid sidan av alla de andra liknande arrangemangen över hela landet, om den gemenskap som bilar utgör för många svenskar. Raggarkulturen är knappast finkultur, i många fall är det till och med tveksamt om människor vill benämna det som kultur. Troligen beror det på den dominans av dels arbetare och dels boende i glesbygd som råder inom kulturen och dess gemenskaper.

På Raggarträffarna blir bilen centrum för kontakten med nya människor och de ägare av gamla veteranare som beundras av besökarna och andra bilintresserade ryms knappast i analysen av storstadens massbilism som individualistisk och segregerande.

Samma fenomen hittar vi en fredag eller lördagkväll ute i valfri svensk glesbygdsort. Vid macken, grillen eller annan sedan länge förutbestämt social mötespunkt träffas människor kring bilarna för att visa den senaste justeringen, snacka, käka och kanske dricka en och annan öl.

Här i Umeå gör (den måhända självutnämnde) raggarkungen Big Papa sociala underverk genom sitt sociala center för bilintresserade ungdomar i ett av stadens mest utsatta områden. Där finns en verkstad i vilken ungdomarna kan få hjälp med mekandet samtidigt som de träffas, snackar och gör något annat än att planlöst driva runt på stan. Centralt för gemenskapen är fortfarande bilarna.

Perspektivet om bilen som socialt verktyg för gemenskap är viktigt, inte minst för att förstå känslorna i glesbygden när politikerna diskuterar högre bensinskatt och andra miljöomställande förslag. Det som kan tyckas vara ett avgörande hinder i metropolen som, enligt Planka.nus teser, skapar isolation och iskall individualism, kan i andra delar av landet vara den avgörande beståndsdelen i en kultur av gemenskap som kopplar samman generationer och skapar solidaritet.

Att förstå den diversitet som råder mellan metropol och glesbygd är avgörande för de som vill skapa ett hållbart och solidariskt samhälle där den enas lycka inte blir den andras förtret. Därmed måste också perspektivet om bilen som subjekt för glesbygdsgemenskap bindas in i såväl debatten om miljön, som den om gemenskaper.

——————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: loaderrorready skriver Bra av (v) i Lund, Anders_S skriver Fel med biltrafik rakt igenom sjukhus, domljuger skriver Teknologi och klassherravälde, myrobe skriver Manifestation i Solidaritet med de fängslade 14 Anarkisterna i Chile!, vsfstockholm skriver Kom med och bilda Psykologer utan gränser, Hans Norebrink skriver Solidarisk lycka

För mer vänsterbloggar besök

Husockupationen som gemenskap

Att ockupera ett hus är i första hand ett sätt att ställa konkreta krav på lokala reformer eller behov. Men en husockupation utgör också en gemenskap och ett basdemokratiskt utövande i praktiken. Gemenskapen i sig diskuteras sällan i samband med husockupationer men bör utan tvivel få större utrymme och underbyggas med krav som skyddar gemenskapen från statliga och polisiära attacker.

När hus tas i besittning, i vad vi vanligen benämner som husockupationer, är det allt som oftast i ett konkret syfte som också innefattar ett, eller flera, specifika krav – vanligtvis riktade mot makthavare och i vissa fall även privata företag. Husockupationerna i Umeå liksom i Nyköping och senast i Uppsala har främst efterfrågat en fysisk plats – ett hus – för ett mer eller mindre uttalat specifikt syfte, ofta benämnt som allaktivitetshus, aktivitetshus, ungdomshus eller socialt center. I andra städer, med Lund som huvudsakligt exempel, har husockupationens främsta krav och skäl varit att sätta press på en lokal (och förvisso även nationell) ohållbar bostadssituation som utelämnar allt fler till andrahandskontrakt, tredjehandskontrakt och i värsta fall, hemlöshet. Husockupationer har självfallet också förekommit med huvudsyfte i att försvara en redan existerande social miljö under hot – som i fallet med Aspuddsbadet i Stockholm och Källarlokalen i Rosengård.

 Att ställa konkreta krav är utan tvivel en ganska naturlig del av den politiska aktiviteten, dessutom skapar det en betydligt större känsla av legitimitet inför faktumet att metoderna i sig inte är helt lagliga. Kraven gör att ockupanterna flyttar frågan från att vara av polisiär karaktär (inbrott, olaga intrång – själva den brottsliga handlingen) till att handla om politik och därmed ligga på makthavares bord. Det ska knappast förringas att denna metod av reformism via direkt aktion givit många ockupanter betydligt större andrum än vad som varit fallet om ockupationens konkreta syfte hade varit just, ”ockupation”. Det är till exempel tveksamt om Smultronstället i Lund fått existera i nära tre veckor utan kraven på en politisk lösning som via medias roll försvårar ett snabbt ingripande från just politikerna och i slutändan polisen.

 Samtidigt finns en oerhört viktig aspekt av själva husockupationen som allt för sällan diskuteras eller ges utrymme i skuggan av kraven på politisk reformism. Husockupationen i sig är nämligen otvivelaktigt en form av gemenskap. Det är praktiserande demokrati och gemensamma tillgångar som förvisso endast existerar på en temporär plats under en temporär tid men likväl är av oerhörd betydelse för alla de som deltar och tar del av gemenskapen. I de (ockuperade) hus jag själv varit i har drömmar fått utrymme att förverkligas, nya vänskaper och kärleksrelationer växt fram och resurser fördelats. Trots den enorma press det kan innebära att befinna sig i en situation av osäkerhet, i synnerhet för polisens eventuella ingripande mot just en ockupation, så tas ändå viktiga beslut gemensamt, program genomförs och arbetsuppgifter fördelas. Gemenskapens demokrati praktiseras trots att situationen är lite av ett undantagstillstånd i vardagen, helt olikt hur spelreglerna för demokrati behandlats i stater i samband med krig och andra oroliga situationer. Det vore självfallet näst intill hycklande att säga att allt fungerar perfekt, att inte vissa åsikter undertrycks och problem uppstår även i dessa former av beslutande. Jag vill ändock påstå att de försök jag själv stött på fungerar förvånansvärt bra utifrån mina egna referensramar av olika former av beslutsfattande.

 Att husockupationerna erbjuder en annars ovanlig form av praktiserande basdemokrati bör i sig vara ett värde att försvara och utveckla. Det betyder självfallet inte att vi ska sluta ställa de reformistiska och konkreta sakpolitiska kraven som vi ställer idag utan snarare att vi också ska beakta vad själva husockupationen i sig kan erbjuda oss och hur vi kan utveckla (och försvara) detta. Husockupationen är att öppna upp i ett samhälle som stänger ner, som sluter sig överallt omkring oss.

 Att försvara husockupationen i sig som demokratiserande kraft bör därför genomsyra varje praktiskt utövande av kampmetoden. En form av försvar som vi kan ställa genom reformistiska krav utan att fastna på dagens mikronivåer (”ge oss detta specifika hus för detta specifika ändamål”) är kravet på en specifik ockupantlag, populärt kallad ”squatters law” i de länder liknande förslag tillämpats. En ockupantlag liknar i mångt och mycket lagen om Allemansrätten som vi har både i Sverige och i Finland. Konkret handlar det om tillåtelsen att använda en fastighet till dess att dess ägare kan visa upp andra konkreta planer. I grunden har lagen i länder som England och Holland tillämpats för att lösa problemen runt spekulationssyften, alltså de regler på fastighetsmarknaden som gör att vissa fastighetsägare väntar på ”rätt” hyresgäst eller köpare genom praxisen att man slipper betala skatt på en fastighet som inte brukas. Problemet finns även här i Sverige och kan självklart existera som en del av kravet på en övergripande ockupantlag även här även om parallellen med just Allemansrätten torde vara om inte ännu viktigare. Generellt är Allemansrätten (liksom Strandskyddet) omtyckt i Sverige och ingen regering har hittills vågat göra anspråk på att vilja inskränka den. Allemansrätten handlar egentligen om samma sak som husockupationerna. Någon (privat eller staten) äger t ex skogen som någon gång i framtiden kommer skövlas ner, säljas och planteras om för att generera en vinst. I många fall kan det dock dröja åratal, ja t o m decennier innan skogen avverkas och därmed ges allmänheten tillträde till marken med ända reglering att man inte får orsaka åverkan på t ex träd och mark eller bebygga den på olika vis. En ockupantlag fungerar på samma sätt – om ett hus stått tomt i ett visst antal månader och ägaren inte kan uppvisa några planer på användning (via t ex ett hyreskontrakt) så tillåts allmänheten använda huset så länge ingen åverkan görs i vilket fall ägaren kan stämma ockupanterna för skadegörelse, något som dock sällan tillämpats i England eller Holland.

 Diskussionen om en svensk ockupantlag är som jag skrivit självfallet reformistisk men likväl en tydlig markering till gemenskapernas fördel som kan hävdas med demokrati. Aspekter som spekulationssyften, hemlöshetsproblematiken (bostadsbristen) och liknelsen med allemansrätten är alla goda skäl till införandet av en skyddslag. Det kravet bör finnas vid varje husockupation och diskuteras samt förankras brett inom de existerande sociala rörelserna. Allt makt åt gemenskaperna!

———————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: L. O. Kristoffer E. skriver Jag vill ha en glass, Kaj Raving skriver Mer om bemanning, kimmuller skriver Storkök – Vi tar chefen på orden/jobbar enligt regelboken, Anders_S skriver Dubbelspår på hamnbanan – en självklarhet, loaderrorready skriver Vad är det för fel på Sydsvenskan?, mathiavelli skriver Femte och sjätte cirkeln: Kejsaren är naken

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.