Den förlamande gentrifieringskritiken

Gentrifiering; Social förändringsprocess som består i att individer med hög socioekonomisk status flyttar till stadsdelar som traditionellt har dominerats av individer ur lägre sociala klasser eller från etniska minoriteter.

Nationalencyklopedin.

Nedgångna områden, låga hyror, hög arbetslöshet, sociala problem. Då kommer bohemerna – konstnärer i jakt på billigt boende, kreativa miljöer, ateljéer och sociala mötesplatser. Kreativitetsexplosion; sedan följer mellanskiktet i stort, jakten på det autentiska, det genuina. Dessa kapitalstarka grupper lockar till sig investerare som ser nya möjligheter att omsätta överskottskapital för ackumulation. Lattekaféer, surdegsbröd, ombildningar. Tillslut har arbetarklassen flyttat, de som inte hade råd att bo kvar och de som blivit främmande för sin egen närmiljö efter radikala förändringar. Det genuina är borta, och sökarna efter de autentiska drar även de vidare i jakt på nya spännande miljöer där livet frodas.

Den här berättelsen har blivit till besatthet för delar av världens urbana vänsterrörelse, framförallt på 2000-talet även om diskussionen i sig härstammar från 1960-talet.

För likväl som gentrifieringskritiken är intressant så är den utan tvivel aktivitetshämmande. Gentrifieringen har fått ett eget liv, den har blivit en slags osalig ande som alltid hägrar, redo att göra kapital på socialt engagemang. Kanske är det också så, att det genom lagar och etablerade processer för kapitalackumulation blivit ett reellt faktum att vår kreativitet blir bas för produktionen i det postfordistiska samhället, även i rummet. 

Det finns en säker diskussionsdödare i sammanhang som berör rumslig kamp – stadskamp – och det är när en person säger; - ”Men det här kommer ju bara leda till gentrifiering”. Jag stöter på denna invändning nästan varje dag. På möten, på föreläsningar, på internetforum. Först gällde det att t ex öppna sociala center, idag gällande nästan all form av motstånd eftersom motstånd organiserat per definition tycks innebära socialt- & kulturellt kapital. Kvar blir vi med den minst konstruktiva lösningen möjlig, och det är detta som händer i Berlins Kreuzberg. Vi ska råna turisterna, bränna bilarna, förstöra. Om kapitalet sysslar med kreativ förstörelse för att hålla ackumulationen stabil sysslar vi med extremt destruktiv förstörelse, för att hindra den samma. Detta är den värsta formen av vänsterrörelse som negation, som reaktion, mot kapitalet. En defensiv rörelse som helt misslyckas att vara progressiv, att erbjuda alternativ, att bygga någon form av konstruktiv motmakt. När vi låter gentrifieringen bli en apokalypsens ande har vi redan förlorat.

Gentrifiering är, till syvende og sist, en process för att säkert investera överskottskapital. En vänster som destruktivt förstör vår gemensamma närmiljö kommer aldrig vinna. Det kan vi bara genom att bygga fungerande gemenskaper, enorma motståndsyttringar mot kapitalets sätt att forma våra urbana rum. Genom att ockupera, skapa allmänningar, stänga ner ombildningsmöten, blockera vräkningar, bekämpa uttrycken för starka kapitalintressen (t ex skapa samförstånd i området att ingen ska handla på det nya trendiga fiket, trots att det är lite billigare, för att vi vet vad som händer när de lyckats konkurera ut det gamla lokala haket) och framförallt – genom att skapa fungerande rörelser som kan utöva påtryckningar som innebär mindre strategiska segrar; t ex lagändringar som försvårar ombildningar, nya hyressättningssystem osv – reformistiska delsegrar som stärker våra positioner tillfälligt. Kanske blir vår gemenskap en spjutspets för gentrifieringen-i-sig, men om vi helt slutar att föra progressiv rumslig kamp har vi ändå förlorat.

David Harvey, amerikansk professor i Kulturgeografi brukar säga att det finns två centrala arenor för klasskamp i vår tid; arbetsplatsen och staden. Vi har alltid vetat att vår kamp för förkortad arbetstid besvaras av högre produktionstakt. Vi har vetat att vår politiska sammansättning alltid dialektiskt följs av nya metoder att exploatera oss, nya tekniska sammansättningar av klassen. Vi vet att ett fundament i kapitalets utvecklingsprocess är arbetarnas kamp, och att nya tekniska sammansättningar alltid innebär såväl försämringar som nya möjligheter. Frågan är varför vi inte tagit med oss denna lärdom in på rummets arena? Varför vi ser det som självklart att bemöta dessa processer på arbetsplatsen trots detta faktum, men ställer oss fullständigt apatiska inför det i det urbana rummet?

Låt gentrifieringskritiken vara en närvarande kunskap, låt oss hålla fast vid lärdomarna om kapitalprocesser i rummet och dess fysiska uttryck. Men låt oss inte bli handlingsförlamade av faktumet att dessa processer existerar. Bemöt dem med kollektiv kamp, progressivt motstånd. 

Flytta inte stadsbiblioteket!

Den 21 december 2010 klubbades beslutet om ett nytt kulturens hus vid kajen i Umeå och därmed, en flytt av nuvarande stadsbiblioteket. Samtliga partier, inklusive Vänsterpartiet, ställde sig bakom förslaget trots att en majoritet av fullmäktigepartierna gick till val på motstånd, eller i alla fall en tvekande attityd, gentemot flyttförslagen.

En sämre julklapp kunde politikerna knappast erbjuda oss Umebor. Flytten av biblioteket innebär, vilket jag tidigare skrivit om här, en premiering av kommersiella intressen på bekostnad av kulturella allmänningar i förklädnad av en storsatsning på just kulturen. Det som krävdes för att tippa över bägaren i fullmäktige från “mot” till “för” var ett antal obetydliga förändringar i förslaget. Garanti av kollektivtrafiksanslutning till nya biblioteket, ett kvinnohistoriskt museum och ersättning i form av annan “icke-kommersiell mötesplats” i anslutning till Vasaplan, dock inte preciserat vad det innebär i praktiken.

Att återskapa stadsbibliotekets nuvarande tillgänglighet på den nya platsen är i praktiken självfallet orealistiskt. Att någon, eller några bussar, får en ny dragning förbi kajen är knappast jämförbart med dagens läge i direkt anslutning till samtliga stadsbussar inklusive ett stort antal länsbussar. Stadsbibliotekets nuvarande läge är idealiskt just för att det ligger på en plats vi passerar naturligt mellan shopping/restaurangbesök och kollektivtrafik. Läget gör så att stadsbiblioteket fungerar som en allmän oas, mitt i centrum. När nu flytten genomförs kommer ytan till största del ersättas med kommersiell exploatering i form av ännu en shoppinggalleria. Det är ännu ett steg i överförandet av stadsutrymmet från kommun till privata aktörer. I praktiken innebär det att vi som bor här snart helt saknar kontroll över vår egen närmiljö samtidigt som ett fåtal stora fastighetskoncerner har fria händer att utveckla staden i den riktning som anses mest fördelaktiga för deras (ekonomiska) intressen. Till detta skall tilläggas att det nya Kulturens Hus, där stadsbiblioteket ska husera, byggs och drivs av ett bolag som ägs av kommunen tillsammans med just den privata fastighetskoncern som givits allt större tillgång till de fastigheter som tidigare funnits i kommunal ägo - Balticgruppen.

Att ett flertal partier skrev in motståndet mot en eventuell flytt i sina valmanifest är knappast underligt. Det går knappast att förringa den folkliga opposition som existerat varje gång frågan kommit på tal. När beslutet väl togs talade VK:s läsarundersökning sitt tydliga språk: 85 % var emot en flytt (uppdelat i 3 olika förslag). Till detta ska tilläggas att även de anställda själva delvis öppet opponerat sig, bland annat via den facebookkampanj som en anställd startade för ett antal månader sedan.

Prestigen inför ett antal EU-byråkrater och samspelet med det lokala näringslivet i exploateringen av innerstaden väger utan tvivel betydligt tyngre än opinionen i sig, som så ofta annars. Att ett slag mot kulturen görs i namnet av en kultursatsning är självfallet bara det, en vidrighet i sig.

Det lilla sätter helheten i perspektiv.

Med snart tre år kvar till Kulturhuvudstadsåret 2014 i Umeå är frågan om Kulturens Hus, stadens generella planering och flytten av stadsbiblioteket central på dagordningen. Men varför motsätter sig många av oss en flytt och vilken roll fyller stadsbiblioteket som gör bevaringen så viktig i sig?

Turerna kring flyttförslaget av Umeå stadsbibliotek börjar krypandes närma sig beslutsfattning. I alla fall om man ska tro viskningarna inifrån Umeås kommunhus och dess förvaltningar. Den lokala borgerliga allians varav flera av dess partier gick till val på motstånd mot flytten sägs i själva verket planera att rösta för när saken ska läggas till handlingarna. Samtidigt splittrar frågan socialdemokratin internt, delvis för att flytten de facto inte överensstämmer med de nuvarande riktlinjerna om bibliotekets placering i förhållande till tillgänglighetsaspekter, sägs det.

För er som inte bor i Umeå kan det kanske te sig obegripligt hur frågan om stadsbiblioteket kan bli en så pass central fråga, framförallt känslomässigt, för många Umebor. Det finns flera faktorer som därför, även för er som är nyinflyttade, tåls att påpekas för att klargöra situationen i stort. Umeå stadsbibliotek ligger idag i Umeå centrums absoluta kärnområde. Det ligger i anslutning till bussgatan för kollektiv lokal- och närlänstrafik, det har entréer mot såväl Umeå Folkets Hus som den stora centrumgatan Rådhusesplanaden som ca 50-100 meter från biblioteksentrén avslutas med Rådhustorget, Umeås mittpunkt. Stadsbiblioteket innehar på så vis det absolut mest centrala läge utifrån en mångfald av nyckelförutsättningar som finns i Umeå. Det är knappast en slump, ska tilläggas. Huset uppfördes i sig som biblioteksbyggnad för att kunna flytta biblioteket till ett läge med just dessa perfekta förutsättningar från det dåvarande, betydligt mindre centrala läget.

När Umeå nu blir Kulturhuvudstad 2014 planeras så satsningens prestigebygge – ett Kulturens Hus, vid kajen, en betydande bit bort från såväl kollektivtrafik som de andra nämnda förutsättningarna dagens bibliotek innehar. Kulturens Hus är i sig en idé som är dåligt förankrad, liksom hela kulturhuvudstadssatsningen (en majoritet har varit emot i samtliga opinionsundersökningar), men projektet innehar en stark prestige bland beslutsfattarna, framförallt för att det ingår i den plan som vann Umeå titeln som EU:s kulturhuvudstad. Att inte kunna uppföra detta skulle således utan tvivel vara ett misslyckande ur denna synvinkel.

Men bibliotekets nuvarande läge är viktigt ur ett flertal centrala aspekter för många Umeåbor som delvis utgår från dagens placering. I grund och botten blir dessa aspekter på ett vis symptom för den avsaknad av vissa rum som redan idag finns i stadens centrum. Biblioteket är, förutom just ett bibliotek, en central mötespunkt för många här i Umeå. Det är där vi ofta bestämmer träff med våra vänner, just pga läget och möjligheten att spendera tid inomhus utan de krav som medföljer av att vistas i en konsumtionsinriktad miljö. Umeå är en stad där vintern slukar mer än halva året. Inräknat dagar med regn och relativ kyla är det generellt sett få dagar det är helt behagligt att spendera passiv tid utomhus. Det är dessa aspekter som gör att biblioteket idag blir ett naturligt allmänt rum. När bussarna går mer sällan är det dit vi går för att döda tid. Vi sätter oss i tidningshörnan vid entrén, kollar internet på de öppna datorerna eller slöar på en av många bänkar och stolar i foajén som vetter ut mot Vasaplan där bussarna går. Umeå Stadsbibliotek innehåller dessutom ett populärt kafé med relativt billiga priser och bra öppettider som rent generellt huseras av andra grupper än de mer ”hippa” kaféerna i staden. Man kan säga att atmosfären på många vis är mer tillåtande på bibliotekskaféet, mindre konsumtionshetsande. Här sitter många och studerar med böcker från biblioteket på förmiddagarna, här träffs mamma- & pappalediga föräldrar i grupp, här hänger pensionärerna, många arbetslösa, invandrare. Det finns en dynamik som är svårträffad på andra platser i staden och som givit Bibliotekskaféet ett enormt affektivt värde för många Umebor. Inne på toaletten finns t o m en återgivning av en dikt från en diktsamling skriven på, och om, kaféet.

Att Umeå stadsbibliotek fyller alla dessa funktioner i människors vardagsliv, vid sidan av att vara ett utmärkt bibliotek med trevliga bibliotekarier talar alltså snarare för bristen på många saker i Umeå än något annat. Det mångfaldiga brukandet av rummet visar behovet av tillgängliga och icke-kommersiellt riktade rum i hjärtat av staden där vi kan mötas, spendera tid (döda tid) och på andra sätt bara vara utan ett specifikt ändamål.

Med flytten av biblioteket kommer många av dessa funktioner gå förlorade utan någon duglig ersättning. Mycket tyder idag på att Umeå C, centrumbutikernas intresseorganisation, intresserar sig för att köpa byggnaden av Umeå Kommun vid flytten och utveckla den till en shoppinggalleria – det är ju det perfekta läget! Det är knappast troligt att den typ av shoppingkomplex, utifrån andra liknande rum, kommer inneha samma tolerans till att brukas som en allmänning av gemene Umebo. Samtidigt faller planerna in i ett betydligt större perspektiv. Umeå centrum håller på att utsättas för intensiv gentrifiering. Hyresrätter rivs liksom K-märkta småhus, mindre butiker och kulturlokaler tvingas ut ur centrum med stigande fastighetspriser, flera stora gallerior planeras, konferenscentrum, stora hotellkomplex. Både våra allmänningar och vår stads identitet samt möjligheten att bo i centrum och på så sätt motverka generell segregation håller på att exploateras till förmån för marknadsintressena. Flytten av stadsbiblioteket utgör en nyckel i denna omdaning av stadskärnan, och staden som sådan, och motståndet mot flytten utgör därmed också nyckeln till motstånd mot omdaningen generellt.

Vi ska därför inte bevara stadsbiblioteket på dess nuvarande plats utifrån en diffus känsla av att vi gillar när saker är som de alltid har varit. Vi ska bevara det för att det är en strid om vår tillgång till den stad vi bor i, generellt. Alla de bruksområden som idag samlas i biblioteket tyder på att vi behöver fler öppna rum och sociala mötesplatser i centrumets kärna, inte färre. Därför ska vi motverka flytten med alla medel som krävs.

—————————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Positivt med mer varg, Hans Norebrink skriver Kapitalets springflicka, tusenpekpinnar skriver Middle-class morality, L. O. K. Ejnermark skriver Wikileaks avslöjar våra egna anti-demokrater, jesper skriver Solidaritet bygger inte på egenansvar, allaljuger skriver Det tandlösa motståndets höst

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Behovet av verklig stadskamp är akut

I en tid då allt fler rör sig mot städerna i allmänhet och metropolerna i synnerhet skapas också behovet av en progressiv stadsanalys i motstånd till den kapitalstyrda stadsplanering som idag har en omfattande påverkan över våra liv. Hur identifierar vi problemen? Hur skapar vi en annan berättelse? Hur blir staden vår?

2005 passerade officiellt antalet människor boende i städer de boende på landsbygden i världen. Här i Sverige skedde denna process för årtionden sedan och idag bor bara cirka 15 % i något man kan definiera som glesbefolkade områden. Detta gör inte de boende i glesbygdens intressen mindre relevanta och betyder knappast heller att de ska räknas bort eller förminskas som politiskt subjekt. Däremot är det uppenbart att det sedan arbetarrörelsens begynnelse skett en avgörande förändring som inte kan frånses när man ska analysera – och vidare organisera – människor utifrån deras vardagsförhållanden. Med nuvarande utveckling kommer dessutom flykten från landsbygden in mot städerna i allmänhet och metropolerna i synnerhet att fortsätta i ett än högre tempo. Detta samtidigt som det helt saknas en inomkapitalistisk, ”logisk” förutsättning för de gigantiska folkförflyttningarna. Städerna växer i antal invånare men tillgången till jobb och i synnerhet bostäder uppstår inte i takt. Den yttersta globala konsekvensen av detta är utan tvivel kåkstäderna med ibland hundratusentals inofficiella invånare utan tillgång till grundläggande förutsättningar som dricksvatten, elektricitet och sanitet. Förflyttningen av människor mot metropolen har sina tydliga och delvis komplexa orsaker i kapitalackumulationen och är ett tydligt bevis på kapitalets mest irrationella sida ur ett långsiktigt perspektiv. Staden är på många sätt och på många geografiska platser en oberäknelig kokpunkt, redo att explodera. Vilket delvis sker men under – politiskt sätt – väldigt oorganiserade former.

Men trots den uppenbara situationen erhåller den nyliberala höger som producerat dagens förhållande en fullkomlig hegemoni över diskussionen kring denna utveckling i sig. Berättelsen om tillväxtens automatiska jobbskapande framstår för de flesta som rationell och trovärdig. I en tid då städer konkurerar med varandra om kapital (och i förlängningen arbetstillfällen) är det knappast underligt att deltagandet i denna kapplöpning om resurser framstår som en naturlig politisk reaktion. Om ett nytt hotell byggs så måste någon bygga det, därmed skapas jobb i byggbranschen. När hotellet är färdigt behövs receptionister, bartenders, städare och så vidare vilket i sig skapar sysselsättning i en rad branscher. På detta sätt skapas en berättelse där den nyliberala doktrinen lyckas sätta agendan för att framstå som det progressiva alternativet ur den kris med medföljande arbetslöshet som de själva skapat genom just delvis den typen av spekulationer som föranleder t ex ett stort hotellbygge.

Det är även precis här det blir tydligt hur dagens vänster, de (eller vi) som ska företräda det myller av människor som drabbas av kapitalets härjningar, helt saknar ett trovärdigt alternativ i en av de mest centrala frågorna i vår samtid och i förlängningen – människors vardag. Vi hittar ingen annan väg framåt utan fastnar i en dragkamp för att hålla tiden stillastående. De få antaganden som säger oss att den nyliberala stadsutvecklingen drar åt fel håll har inte skapat någon annan väg ut. Vi säger bara ”nej, hit men inte längre” eller positionerar oss, t ex i Socialdemokratins fall, som de mest ansvarsfulla och i viss mån humana förvaltarna av den rådande situationen.

…I en helt vanlig stad

I de flesta vanligt förekommande beskrivningar av marknadsekonomiska effekter på moderna städer ligger utgångspunkten i metropolen. Det är förvisso helt naturligt eftersom just en rad metropolitiska samhällen kan ses som sociala laboratorium för den (stads)utveckling som sedan följer världen över. Los Angeles, New York, London, Sao Paulo, Mexico City och Tokyo utgör utan tvivel några av dessa sociala laboratorier, vilket gjort att de även studerats omfattande i de embryon till en marxistisk förklaring av staden (som fenomen) som ändå framtagits, bland annat av David Harvey. 

Samtidigt blir det uppenbart att det, t ex för oss i Sverige, blir svårt att hitta en tydlig spegelbild i metropoler med uppåt 20 miljoner invånare när vår största stad i sin krans har cirka 1,5 miljon invånare och många av våra tio största städer bara har 100-150 000. Vi ska självklart använda Harvey m fl som en logisk utgångspunkt för dessa studier men samtidigt göra tydliga försök att applicera de spridda likheter vi kan se i vår egen närmiljö, ett mikroförhållande av det vi läser om i de verkliga metropolerna.

Här i Umeå bor idag cirka 115 000 invånare. Staden har växt, ur svenska förhållanden, nästan explosionsartat sedan etableringen av Universitetet vid 1950-talets slut. Mycket tack vare miljonprogrammet har dock utvecklingen skett relativt odramatiskt i förhållande till många städer och även om tendenserna till gentrifieringsprocesser absolut existerat under de senaste femtio åren så är även de milda. Skälen till att en stad kunnat växa i den takten under tidsepoken i fråga är naturligtvis mångfaldiga och går (samt bör) grävas djupare i. Samtidigt vill jag ändå påstå att skiftet från en Keynesianistisk ekonomi till en nyliberal (ny)ordning innehåller ett relevant skifte som gör det svårt att jämföra dåvarande tid med den stundande, och delvis påbörjade, stadsutvecklingsprocessen här i Umeå. Med 2000-talet har tillväxtfrenesin blivit ytterst påtaglig i den lokala politiska debatten. Umeå har, likt många städer, flera utsatta målinriktade stadsomvandlingsprojekt där det kanske mest relevanta och talande i sammanhanget är projektet om 200 000 invånare till år 2050. Detta mål föranleder sedan en massiv omstrukturering av stadsrummet i sig genom, vid sidan av bostadsbyggande, en förtätning av stadskärnan, etableringen av flera större marknadscentrum i ytterstadsdelarna och en biltrafiksringled. Det behöver knappast påpekas att denna omstrukturering innebär en förändring av den miljö vi lever i nära totalt. I den nyliberala ordningen skapar alltså alla dessa projekt, ja visionen i sig, tillväxt via arbetstillfällen. Samtidigt uteblir diskussionen om själva innebörden av omvandlingen helt och hållet vilket i sig bör vara den logiska utgångspunkten för all typ av omstrukturering i människors vardagsmiljö.

Den process som pågått under decennier under relativ tystnad är utförsäljningen av det kommunala fastighetsbeståndet till privata aktörer, i synnerhet i stadskärnan men även på andra platser. Detta har skapat en situation där framförallt fastighetskoncernen Balticgruppen AB tillskansat sig en allt mer monopollik situation över innerstadens utveckling. Koncernen äger idag en större del av det centrala beståndet än Umeå Kommun. Samtidigt har man lyckats köpa upp många av de fastigheter som idag står till grund för en exploatering av innerstaden – bland annat byggnader runt Rådhustorget (Umeås centrala mittpunkt), Tullkammaren, Varmbadhuset (En av Umeås äldsta byggnader), Kvarteret Hammaren (delvis rivet bostadsbestånd) samt flera byggnader kring Vasaplan (Umeås bussmötespunkt) inklusive den som innehar gallerian Kungspassagen. På detta sätt har beslutandemöjligheten om Umeå centrums utveckling överlämnats i privata händer. Förvisso kan alltid byggnadsnämnden och kommunfullmäktige stoppa vissa processer men utifrån nuvarande situation är det en marginell chans att det sker och att det mothåll som ändå existerar kan skapa en annan väg framåt snarare än ställa Umeå i ett stillastående läge likt det som beskrivits tidigare i denna artikel.

De byggen som idag planeras i exploateringen av Umeås centrumutrymme följer en likriktad modell för konkurrenskraftiga städer. Det handlar först och främst om att byta ut gammal (delvis kulturminnesmärkt) bebyggelse med utrymmeseffektivare, modern – t ex kontorsbyggnader och ”attraktiva bostadsrätter” – samt större shoppinggallerior och höghushotell som alla ger större avkastning för fastighetsägaren per kvadratmeter yta. I processens första fas rivs ett antal hyresfastigheter i innerstaden vilket i sig av många skäl bör diskuteras och problematiseras. Samtidigt är detta inte den yttersta risken med den typen av likriktad utveckling som planeras för Umeå centrum. Med nybyggda hus och en ökad exploatering av innerstaden riskerar lägets attraktivitet att höjas lavinartat. Detta är den typiska gentrifieringsprocess vi ser i de flesta innerstäder. De mindre butiker, lokaler för ideella kulturföreningar, intresseorganisationer och icke-kommersiella mötesplatser riskerar via gentrifieringen att tryckas ut ur stadskärnan när lokalhyrorna uppvärderas pga. attraktionen som skapas av den nya bebyggelsen. På det sättet skapas en homogen stadskärna med shopping och kommersiella nöjen i centrum. Vi ser redan detta i viljan att flytta stadsbiblioteket från sitt attraktiva läge i anslutning till centrala gator och kollektivtrafik till förmån för ännu en shoppinggalleria, för att nämna ett exempel. I förlängningen är det vi som blir förlorarna när vi tvingas undan från de ytor vi haft tillgång till i vår egen närmiljö till förmån för ”tillväxten”. Små företag som Sega Råttan (anrik stadskiosk i Umeå) och H-Ströms Antikvariat kulturmötesplatser som Verket, offentliga mötesplatser som alternativa teatrar, bibliotek, hyresfastigheter osv. är de som i första hand riskerar att bli ett minne blott i Umeås stadskärna när denna process väl sätter igång på allvar. Det finns gott om exempel på hur gentrifieringsprocesser av innerstadsområden har sett ut i Sverige och vilka konsekvenser som följer där med. Att Umeå skulle vara ett undantag är högst otroligt i sammanhanget. Denna berättelse är i sammanhanget självfallet både förenklad och generell, varje specifik utvecklingsdetalj förtjänar att synas i sömmarna, men den kan i alla fall stå som en grundläggande uppfattning om vad som håller på att hända utifrån granskning av exempel från andra städer både i Sverige och internationellt. Detta berör självklart även endast i första hand innerstaden vilket ska sägas inte betyder att processerna även påverkar även andra stadsdelar eller pågår på likartade sätt där. Som jag tidigare skrivit fyller även redan dagens hyressättningssystem sin funktion i en ständigt, om än inte lika snabb, pågående gentrifieringsprocess av stadsdelar med fattigare befolkning.

Vad bör göras?

Behovet av en alternativ berättelse om stadens innehåll och funktionalitet är utom alla tvivel akut idag. Vi har konstaterat att utvecklingen är illavarslande och direkt missgynnande för flertalet. Vi har också konstaterat, kortfattat, hur den kan se ut även i mindre städer genom exemplen ovan men fortfarande saknas en analys som inte endera är varsamt administrerande av kapitalets härjningar eller ett försök att endast agera stoppkloss i utvecklingen vilket får vänsteralternativ att framstå som konservativa, bakåtsträvande.

Att skapa en alternativ väg framåt som utmanar kapitalet utan att fastna i meningslösa politiska dogmer kräver i första hand en deltagande strategi. Vi behöver börja hitta forum för diskussioner rörande vad vi är för och vill ha i första hand och därifrån skapa oss en bild av vad vi är emot och varför.  Vi kan krasst konstatera att vi lever i en miljö där allt större delar av de allmänna egendomarna tillfaller ett fåtal och anpassas utifrån sin möjlighet att skapa mervärde snarare än att fungera utifrån det bruksvärde som utgår från våra behov. Vi bör förslagsvis börja med att identifiera vilka rum som fyller en viktig funktion i våra liv och varför de gör det. I Umeå är stadsbibliotekets funktion som social mötesplats och allmänning utan tvivel ett möjligt exempel på ett sådant rum. När vi identifierat vilka rum som är viktiga kan vi även staka ut vilka som saknas och varför de saknas. Hur kan vi försvara de vi har tillgång till och skapa nya samt skydda de från övertagning? Jag vill hävda att det endast är denna stig som är möjlig att vandra för oss som vill identifiera problemen, skapa trovärdiga alternativ och sätta dessa i rörelse.