Vad är demokrati?

I dagarna har den nordafrikanska våren övergått till Sydeuropeisk sommar. På andra sidan Gibraltarsundet, i Spanien, har demonstrationerna avlöst varandra över hela landet, torg och banker har ockuperats och de som protesterar verkar inte ha som avsikt att sluta. ‹‹We want real democracy” (Vi vill ha riktig demokrati) är kärnan i de revolutionära, regimkritiska protester som plötsligt exploderat. Vi har under våren redan skådat en löpeld av student- & antikrisprotester i Storbritannien, Grekland, Italien, Nederländerna och även till viss del i Spanien och Portugal. Men jag får för mig att detta är något helt annat. Ingenstans syns de stora syndikalistiska fackförbunden, de rödsvarta fanorna, de trotskistiska blocken. Ingenstans syns den retorik man med lite vana kan härleda till endera den ena eller den andra vänsterfraktionen i de flygblad och på de skyltar som skådas från de ockuperade torgen i Barcelona, Malaga, Valencia. Om studentprotesterna hade en ansiktslös, svårdefinierad karaktär så syntes ändå tydligt vänsterns försök till anspråk på rörelsen. I Storbritannien har både klassiska black bloc-anarkister och trotskister med Socialist Worker Party-flaggor varit en närvarande del med en ambition att rama in rörelsen i en ideologisk logik.

I Spanien syns lite, för att inte säga inget av detta ännu. Det är en helt ideologiskt odefinierad massa – precis som den vi såg på Tahrirtorget i Egypten och ännu tidigare i Tunisien – och man har ett centralt krav: Riktig demokrati.

Jag tycker mig se hur nya revolutionära rörelser plötsligt växer fram i ett oväntat politiskt utrymme. Sedan murens fall och proklamerandet av ideologiernas död har demokratibegreppet allt mer inramats av en liberal doktrin. Jag får för mig att det är därför den gamle autonomisten Mario Tronti hävdat begreppets meningslöshet och efterfrågat en diskussion om alternativen. Emellertid tycks den gamle gubben vara mer fel ute än vanligt i kontexten av vad som nu sker när den Norfafrikanska våren får vingar och sveper över södra Europa med krav på demokratisering av faktiska liberala demokratier.

Sedan 11 september 2001 har liberalerna nämligen i allt större grad misslyckats i upprätthållandet av det demokratiska komplexet. Jag tror att Antoni Negri och Michael Hardt har rätt i sin analys av skiftet in i en tid av permanent undantagstillstånd där Imperiets fiender numera finns inom dess egna geografiska ramar, snarare än i form av yttre hot. När världen byggs upp som ett överskridande Imperium utan en spegelbild i en icke-demokratisk fiendevärld blir också upprätthållandet av demokratiformen en kejsare utan kläder. Möjligen utgör fortfarande vissa, främst arabiska stater en viss trygghet. Jag tänker främst på Iran som fortfarande är en stat som tycks stå vid sidan om den Imperiella ordningen och samtidigt i någon mån fungera som en hotbild som kan understödja de inskränkningar Imperiet gör i sin egen demokratiska form. Jag hävdar att varken Kuba, Nordkorea, Saudiarabien eller en rad andra diktaturer spelar denna roll som ondskefull spegelbild eftersom dessa stater står i ett så pass kraftigt underläge till sin omgivning.

När Spanjorerna går ut på gatan för att kräva riktig demokrati sker det i kontexten av den nakenhet som blottat Imperiet sedan de nordafrikanska multituderna (ja, den här gången vill jag faktiskt uttrycka mig så) revolterat mot regimer som förvisso är diktatoriska, men som ändock är en del av det Imperium som våra egna stater nätverkar inom. Vi fick plötsligt förstå vilken roll Mubarak och Ben Ali spelat på den internationella politiska arenan. I klartext: Dessas roll i kriget mot terrorismen, vår givna garant för våra egna demokratiska system enligt våra egna regimer.

Plötsligt har liberalerna lämnat walk over på sin mest centrala politiska arena. För när liberalerna plötsligt blir postfascister som taktiskt understödjer kvarvarandet av diktaturer och skapar undantagstillstånd i demokratins namn har de slutat att vara faktiska demokrater i sin egen begreppsvärld. Plötsligt har en multitud rörelse underifrån med revolutionära krav givits, och gjort anspråk på, sagda utrymme och skapat en dramaturgi där hela det konventionella politiska spektrat står som demokratins motståndare tillsammans med diktatorer och de kapitalägare som sugit ner hela världen i en djup finansiell kris. Multituden säger demokrati, och Imperiet svarar med repression utan någon som helst möjlighet att understödja repressionen genom utdefiniering. Så var fallet när Mubarak skickade in hejdukar på Tahrirtorget och så är fallet när Spaniens sittande regim försöker kväsa de pågående protesterna.

Situationen är precis densamma i Sverige. En liberal glidning bortifrån den demokratiska arenan till ett nytt centrum i postfascism som tydliggörs såväl när Folkpartister kräver övervakningslagar och hårdare gränskontroller som när Maud Olofsson säger att vi inte kan fördjupa demokratin eftersom vanliga människor inte är beskaffade att sätta sig in i varje komplicerad fråga. Det gäller också den allt tydliga tendensen där demokratin inskränks från en mängd parametrar (Rösträtt, Yttrandefrihet, Mötesfrihet, Pressfrihet osv) till att endast handla om Rösträtt – en parameter som ensam knappast utgör ett tillräckligt fundament för att legitimera samhället i sig som faktiskt demokratiskt, ens utifrån en strikt liberal doktrin där vi t ex kan titta på hur antitesen definierades under kalla kriget. Även här tycks potentialen finnas för ett instegande på sedan länge liberalt inramat territorium. Även här finns den kontext som lämnar spelplanen öppen för en revolutionär demokratirörelse. Frågan är hur, var och när en svensk multitud kan uppstå för att göra anspråk på nämnda utrymme.

Samtidigt kvarstår fortfarande den alarmerande frågan för alla dessa rörelser som ännu inte tycks ge ett tydlig svar. Att utrymmet lämnas därhän av liberaler för att tas i besittning av ett nytt subjekt betyder inte att denna multitud nödvändigtvis har medlen för att överskrida det nuvarande samhället och skapa ett alternativ. Återigen blir Motmaktsdiskussionen aktuell om en konstituerande kraft. Annars finns alltid risken att det postfascistiska Imperiet får luft under vingarna. Vi kan ta deras torg, vi kan störta deras makt – Men sen då?