Svappavaara: De verkligt hunsade

På väg neröver i helgen pratade jag med en god vän som varit hemma i Norrbotten helgen före om situationen i det lilla gruvsamhället Svappavaara. Just där har den senaste tiden en glesbygdskonflikt av klassisk manér gått av stapeln. Kiruna Kommun hade nämligen lagt fram ett beslut att lägga ner skolan på orten, vilket skulle leda till att de 50 elever som idag går där skulle få åka sex mil tur och retur varje dag för att komma till skolan. Ett sådant beslut hade förstås gjort de flesta förbannade men när vi pratar om ett mindre gruvsamhälle i Norrbotten finns faktiskt än mer skäl för klagomuren. I Svappavaara producerar nämligen snittarbetaren (gruvarbetaren) ungefär en genomsnittlig arbetarårslön per arbetsdag. Det är ett mervärde till LKAB (Svenska staten) på många, många miljoner i månaden. Man kan ju, med det sagt, tycka att arbetarna i en sådan situation helt sonika borde göra revolution över ett beslut likt detta - för det är knappast något snack om att vissa är mer hunsade än andra i det här landet. I Svappavaara kommer dock ingen revolution ske den närmsta tiden men folkstormen på orten lät inte vänta på sig över beslutet om skolnedläggning.

Facebookgrupper och namninsamlingar på internet har blivit väl vedertagna metoder även i den yttersta glesbygden, vid sidan om (de obligatoriska) medborgarmötena och demonstrationerna d v s.

När jag kom hem till Umeå kunde jag inte hejda mig att börja försöka förstå hur man motiverar en skolnedläggning i en så pass storproducerande byggd som utan tvivel i praktiken bör bära sitt behov av skola, vård, omsorg och allt därtill både en och två gånger om. Det hela blir inte precis enklare att förstå när jag i mitt sökande läser att LKAB nu öppnar en ny gruvdel i Svappavaara med 40 nya arbetstillfällen (byn har 440 invånare) och planerar att expandera än mer i framtiden vilket kan innebära upp till 400 nya arbetstillfällen. Priset på malm har skjutit i höjden och arbetslösheten i norra Norrlands gruvsamhällen är långt under riksgenomsnittet, ja t o m på nivå med siffror för en högkonjunktur. Rimligtvis torde det finnas en del att kräva för de boende i dessa orter. Att ha kvar nödvändig infrastruktur som skola på orten t ex borde vara självklart.

När jag nu söker internet med stora ficklampan efter information i ämnet läser jag att skolan kanske trots allt får vara kvar. Dock inte genom att kommunen värderar att hålla bygden levande och ser det mervärde den faktiskt skapar utan genom att LKAB säger sig kunna gå in med 200.000 kr för att använda obrukade delar till personalmatsal.

I dessa tider snackar fortfarande politiker om företagsfientliga socialister och lata Norrlänningar som lever på storstadsbornas arbete genom så kallade “Robin Hood-skatter” samtidigt som facit visar: Bruks- & industrisamhällena i Norrland har klarat finanskrisen avsevärt bra, många av samhällena växer till och med trots en, för många svenskar, helt icke tänkbar nivå på service och tillgänglighet av välfärd och har som sagt arbetslöshetssiffror snarare liknande hög, än lågkonjunktur.

När man läser om gruvsamhällena och omfattningen av produktionen där och ser debatten känns det tämligen klart att vi lever i en upp och ner-vänd värld.

———————————————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver AB Investor – Sveriges äldsta investmentbolag, tusenpekpinnar skriver Gemensamt – att outsourca till allmänningarna, » 907 skriver 200 mil i bil, Johan Frick skriver De sätter agendan, Kaj Raving skriver Rehabilitera sjukförsäkringen

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.