Den förlamande gentrifieringskritiken

Gentrifiering; Social förändringsprocess som består i att individer med hög socioekonomisk status flyttar till stadsdelar som traditionellt har dominerats av individer ur lägre sociala klasser eller från etniska minoriteter.

Nationalencyklopedin.

Nedgångna områden, låga hyror, hög arbetslöshet, sociala problem. Då kommer bohemerna – konstnärer i jakt på billigt boende, kreativa miljöer, ateljéer och sociala mötesplatser. Kreativitetsexplosion; sedan följer mellanskiktet i stort, jakten på det autentiska, det genuina. Dessa kapitalstarka grupper lockar till sig investerare som ser nya möjligheter att omsätta överskottskapital för ackumulation. Lattekaféer, surdegsbröd, ombildningar. Tillslut har arbetarklassen flyttat, de som inte hade råd att bo kvar och de som blivit främmande för sin egen närmiljö efter radikala förändringar. Det genuina är borta, och sökarna efter de autentiska drar även de vidare i jakt på nya spännande miljöer där livet frodas.

Den här berättelsen har blivit till besatthet för delar av världens urbana vänsterrörelse, framförallt på 2000-talet även om diskussionen i sig härstammar från 1960-talet.

För likväl som gentrifieringskritiken är intressant så är den utan tvivel aktivitetshämmande. Gentrifieringen har fått ett eget liv, den har blivit en slags osalig ande som alltid hägrar, redo att göra kapital på socialt engagemang. Kanske är det också så, att det genom lagar och etablerade processer för kapitalackumulation blivit ett reellt faktum att vår kreativitet blir bas för produktionen i det postfordistiska samhället, även i rummet. 

Det finns en säker diskussionsdödare i sammanhang som berör rumslig kamp – stadskamp – och det är när en person säger; - ”Men det här kommer ju bara leda till gentrifiering”. Jag stöter på denna invändning nästan varje dag. På möten, på föreläsningar, på internetforum. Först gällde det att t ex öppna sociala center, idag gällande nästan all form av motstånd eftersom motstånd organiserat per definition tycks innebära socialt- & kulturellt kapital. Kvar blir vi med den minst konstruktiva lösningen möjlig, och det är detta som händer i Berlins Kreuzberg. Vi ska råna turisterna, bränna bilarna, förstöra. Om kapitalet sysslar med kreativ förstörelse för att hålla ackumulationen stabil sysslar vi med extremt destruktiv förstörelse, för att hindra den samma. Detta är den värsta formen av vänsterrörelse som negation, som reaktion, mot kapitalet. En defensiv rörelse som helt misslyckas att vara progressiv, att erbjuda alternativ, att bygga någon form av konstruktiv motmakt. När vi låter gentrifieringen bli en apokalypsens ande har vi redan förlorat.

Gentrifiering är, till syvende og sist, en process för att säkert investera överskottskapital. En vänster som destruktivt förstör vår gemensamma närmiljö kommer aldrig vinna. Det kan vi bara genom att bygga fungerande gemenskaper, enorma motståndsyttringar mot kapitalets sätt att forma våra urbana rum. Genom att ockupera, skapa allmänningar, stänga ner ombildningsmöten, blockera vräkningar, bekämpa uttrycken för starka kapitalintressen (t ex skapa samförstånd i området att ingen ska handla på det nya trendiga fiket, trots att det är lite billigare, för att vi vet vad som händer när de lyckats konkurera ut det gamla lokala haket) och framförallt – genom att skapa fungerande rörelser som kan utöva påtryckningar som innebär mindre strategiska segrar; t ex lagändringar som försvårar ombildningar, nya hyressättningssystem osv – reformistiska delsegrar som stärker våra positioner tillfälligt. Kanske blir vår gemenskap en spjutspets för gentrifieringen-i-sig, men om vi helt slutar att föra progressiv rumslig kamp har vi ändå förlorat.

David Harvey, amerikansk professor i Kulturgeografi brukar säga att det finns två centrala arenor för klasskamp i vår tid; arbetsplatsen och staden. Vi har alltid vetat att vår kamp för förkortad arbetstid besvaras av högre produktionstakt. Vi har vetat att vår politiska sammansättning alltid dialektiskt följs av nya metoder att exploatera oss, nya tekniska sammansättningar av klassen. Vi vet att ett fundament i kapitalets utvecklingsprocess är arbetarnas kamp, och att nya tekniska sammansättningar alltid innebär såväl försämringar som nya möjligheter. Frågan är varför vi inte tagit med oss denna lärdom in på rummets arena? Varför vi ser det som självklart att bemöta dessa processer på arbetsplatsen trots detta faktum, men ställer oss fullständigt apatiska inför det i det urbana rummet?

Låt gentrifieringskritiken vara en närvarande kunskap, låt oss hålla fast vid lärdomarna om kapitalprocesser i rummet och dess fysiska uttryck. Men låt oss inte bli handlingsförlamade av faktumet att dessa processer existerar. Bemöt dem med kollektiv kamp, progressivt motstånd. 

Bland tomma hus & drömmare

Det finns mängder av tomma hus i Sverige, och lika många bakomliggande skäl till att dessa står just tomma. Samtidigt råder svår bostadsbrist och de som saknar hem blir allt fler. Detta är en liten historia om vissa av dessa tomma hus, drömmar om bruksvärde, fastighetsmarknaden, luckor i lagen och ockupanter med juridiken på sin sida

Idag bestämde jag mig för att ta en promenad och kolla in ett ställe där det för drygt ett decennium sedan fanns ett tomt hus här i stan i en avgränsande stadsdel. Huset har alltid legat där, i kanten av en skogsdunge, som en övergiven idyll, lämnat av oförklarliga skäl. Min tanke var att huset idag, drygt ett decennium senare endera skulle vara rivet eller bebott. Det ligger trots allt i en av stadens mer populära stadsdelar, och bara några träd blockerar en makalös älvsutsikt som de flesta villaägare skulle döda för. Men så stod det där, fortfarande tomt, än mer förfallet än senast. Genom fönstren skymtade dammiga möbler, några flyttkartonger. Fönstret på övervåningen var sönderslaget, räcket till verandan på väg att ramla ner i den stora igensnöade trädgården.

Jag har en förkärlek för urban bebyggelse i allmänhet, och övergiven sådan i synnerhet. Det måhända vara min också mest blandade sida. Konservativ och progressiv på samma gång. Det är fascinerande vad som döljs bakom fyra väggar, alla historier, minnen, människor som har en gemensam relation till rummet i sig. Samtidigt är det beklämmande att det är ett lagbrott att bruka dessa övergivna fastigheter, samtidigt som det är fullkomligt i sin ordning att låta de stå just tomma.

Och det finns många anledningar till att hus lämnas öde. I storstäderna ser vi allt oftare ödefastigheter som en konsekvens av avancerad fastighetsspekulation. Ett marknadsspel som i grund och botten handlar om att köpa och sälja vid rätt läge, att trissa upp priser, vinstmaximera affären. Ett annat skäl, som är vanligare än många vet, är det affektiva skälet. Hus som ärvs efter en bortgången släkting av någon som bor på en helt annan plats, och som behåller detta hus för att det innehar ett affektivt värde. Man har växt upp där, tillbringat somrarna på besök, lekandes i trädgården, kanske har en när kär dött innanför väggarna och att låta någon annan bo där fungerar inte känslomässigt för förvaltaren i fråga. Inte heller har man ork eller råd eller tid att sköta huset, som således förfaller. Detta är troligen skälet till att det hus som inledningen i denna text beskriver fortfarande står öde i en attraktiv stadsdel. Ett tredje, och kanske vanligaste skäl ska självfallet nämnas i sammanhanget. Många hus står tomma i väntan på att rivas, eller på grund av att de helt enkelt är till fara för hälsan pga problem med asbest, mögel, fukt och förfall. Jag vill påstå att de flesta husen som ockuperats i Sverige de senaste åren tillhör denna kategori av rivningskåkar, i mer eller mindre gott skick, som ibland får stå i åratal i väntan på ritningar, bygglov, en god konjunktur, perfekta räntelägen och avancerade upphandlingar.

Men det finns också ett fjärde, betydligt mindre vanligt, skäl till att hus lämnas öde i Sverige. Men det är också otroligt intressant, framförallt för de som sysslar med husbesittning av en eller annan anledning. Detta kallas Herrelösa hus. Jag stötte på termen för ett antal år sedan i ett ockuperat hus i Barcelona. Ett hus som var fredat i en tid av hård repression och nästan dagliga vräkningar mot ockuperade hus i hela Europa, men i synnerhet i staden Barcelona. En vän som bott i det ockuperade huset i nära ett decennium berättade att huset var herrelöst. Det saknade en ägare. Detta berodde på att den som en gång i tiden ägt huset hade försatts i konkurs men på grund av problem med fastigheten, förfall och liknande bedömde Fogden i fråga att huset inte var en tillgång, utan en belastning för konkursboet. Detta skapade i sig ett dödläge, eftersom fogden endast tar över ägodelar som anses tillföra inkomst. Huset blev herrelöst, det saknade en formell ägare. Alltså fanns inte heller någon som kunde köpa huset eftersom ingen kunde sälja det, och det fanns inte heller någon som kunde anmäla ockupanterna vilket i många länder krävs för ett ingripande, även rent generellt i Sverige även om det tycks fungera lite mer subjektivt i praktiken från polisens sida.

Några år efter min vistelse i Barcelona, närmare bestämt sommaren 2008, ockuperades ett förfallet trähus på Ön, en stadsdel tillika Ö belägen mitt i Umeälven här i Umeå. Här upptäcktes en liknande historia på svensk mark. Huset i fråga existerade inte hos Lantmäteriet, de man vanligtvis kontaktar för att få reda på vem som äger en fastighet, eller mark. Enligt Lantmäteriet låg på platsen bara mark, inga hus, och marken ägdes av Umeå Kommun. Det kom senare att visa sig att husets historia var just en historia för sig. Det hade upprättats som en del av ett interneringsläger för baltiska krigsflyktingar under andra världskriget. En mindre barackstad temporärt uppbyggd med en hel rad byggnader där just denna av någon anledning aldrig revs. Men på grund av byggets temporaritet existerade det aldrig med formellt bygglov. Det fanns alltså formellt sätt inget hus, och inte heller någon ägare. Och eftersom marken ägdes av kommunen kan man fråga sig om det inte generellt borde falla under någon form av allemansrätt att vistas på platsen. Nåväl, husockupationen avslutades likväl på grund av husets allt för slitna karaktär. Men exemplet visar att det faktiskt finns luckor i systemet, kryphål för en drömmande ockupant att utnyttja i sökandet efter det ovräkbara huset.

Men historien slutar inte riktigt här. För faktum är att så kallade Herrelösa hus även existerar här i Sverige på samma grund som exemplet från Barcelona. Vanligtvis i lite mindre samhällen, men också i impopulära och eftersatta områden. Så här beskrivs ”problematiken” i en riksdagsmotion från 1999 som dock aldrig föranledde någon förändring:

“Enligt gällande lagstiftning är det en fastighetsägare som har ansvaret för att underhållet av en fastighet sköts. Detta kan vålla problem när ägaren av en fastighet går i konkurs. Det handlar inte sällan om fastigheter belägna i centrala delar av en kommun som på så sätt lämnas utan tillsyn och underhåll. För kommunen finns av naturliga skäl ett intresse att centralt belägna fastigheter skall vara underhållna på ett godtagbart sätt men också med omsorg för eventuella hyresgäster.

I det läget tar kommunen kontakt med tillsynsmyndigheten (kronofogde- myndigheten) för att få den att agera. Kronofogdemyndigheten hänvisar då till konkurslagstiftningen som säger att konkursförvaltaren endast är skyldig att ta med sådana tillgångar i konkursbouppteckningen som inbringar ett positivt värde och alltså ökar de tillgångar som kan delas ut till konkurs- borgenärerna. Fastigheten står då utan ägare eftersom den förre ägaren gått i konkurs. Ingen kan köpa fastigheten eftersom det inte finns någon säljare och ingen kan få lagfart på fastigheten. Det finns inte heller någon som kan åläggas att sköta fastigheten så inte skada uppstår. Fastigheten förfaller utan att kommunen eller någon annan kan göra någonting. Lagstiftningen kring fast egendom tillhör den starkaste lagstiftningen i detta land, trots detta uppkommer dylika missförhållanden.”

Vid en liten googling framkommer att dessa hus inte är helt ovanliga. Uppmärksammade fall finns i en rad kommuner, men de som aldrig talas om kan vara desto fler. Frågan är om denna situation måhända kan vara en öppning för just husockupanter och försök att förvalta hus i långvariga ockupationer. De kan kanske åtminstone stå som en liten blinking till de där ute som ständigt letar efter det perfekta huset. Hur en ockupation i ett herrelöst hus ter sig vet vi först när någon de facto gjort ett försök i praktiken. Själv väntar jag på min sida landet och hoppas att det inte dröjer allt för länge.

——————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: » 907 skriver Bland tomma hus & drömmare, Kaj Raving skriver EU:s ord Bildts lag, Jöran Fagerlund skriver Ljuv musik som kulturinslag på Vänsterpartiets årskonferens

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Vad hände med ockupationsrörelsen?

Vad hände egentligen med ockupationsrörelsen? Under två års tid genomfördes i snitt två husockupationer i månaden någonstans i Sverige. Räknat i dagar som hus var under besittning är siffrorna än mer talande. Sedan blev det nästan knäpptyst. Så vad hände? Och vilka lärdomar finns från den svenska ny-ockupationsvågen?

Under 2008-2009 genomfördes nära femtio husockupationer från Umeå i norr till Malmö i söder. Vissa varade bara någon dag, endera för att ockupanterna satt en egen tidsgräns men även på grund av snabba vräkningar från polisens sida. Under 2010 svalnade det vi kan beteckna som en ”ockupationsvåg” av och de senaste månaderna har det varit näst intill tyst. Den enkla förklaringen vore att hänvisa till en politisk ”fluga” där kids såg att andra kids gjorde en grej som bar politisk status i de egna kretsarna. Man skulle vara ockupant för att vara någon. Emellertid tror jag att det är en både förenklad och till stor del helt felaktig förklaring till varför ockupationsvågen svalnade av efter två intensiva år. För att förstå ockupantvågens avmattning bör man snarare, först och främst, förstå vilket myller av människor och anledningar som var bakomliggande för ockupationerna, även inom en viss stad. Ockupantvågen förenades i synnerhet i användandet av en gemensam kampmetod. Denna kampmetod användes dock som en reaktion på en rad olika lokala och personliga förhållanden som i sig krävde både en diversitet i taktik – t ex gällande förhållning till media, lokala opinioner, rörelser osv – vilket självfallet också gav en rad olika utfall som kanske först nu går att granska objektivt för att kunna se vilka erfarenheter som går att dra av ockupationsvågen i sig.

De tre grundläggande skälen till husockupationer i Sverige under ockupationsvågen 2008-2009 är utan tvivel de som vanligtvis brukar urskiljas när man beskriver ockupationen som kampmetod. Här hittar vi kampen för gemensamma mötesplatser, kampen för bostad och kampen mot hot om avveckling, rivning, exploatering osv gentemot redan existerande platser. Inom dessa tre avgränsande grundskäl finns alltså även i sig en rad underkategoriseringar i vad man kämpat för. T ex kan bostadsockupanter kämpa för ett permanent hus för just de (vi) bostadslösa som ockuperar huset i fråga, men man kan också kämpa för ett mer övergripande mål – t ex byggandet av fler billiga hyresgäster, lagstadgade krav om rätt till bostad osv. Samma sak gäller för de ockupanter som kämpar för sociala rum. Här hittar vi allt från enkla sociala center i kvarteret via punkhus till stora mötesplatser med bredd.

Med detta sagt är det också uppenbart att en enhetlig erfarenhet av husockupationer i Sverige på 2000-talet är omöjlig att måla upp. Samtidigt anser jag personligen att det är angeläget att få till stånd ett mer offentligt utvärderande – i den mån det är möjligt – av de lokala kamper som förts. Det finns erfarenhet som uppenbarligen delas mellan grupper av ockupanter i olika städer och tydliga utvärderingar är ovärderligt för framtida ockupanter som vill lyfta liknande frågor utan att behöva falla i samma gropar.  Detta ämne förtjänar en slags vitbok av något slag och ryms knappast i inlägg i bloggform, varför jag konsekvent här tänker välja att kortfattat fokusera på en erfarenhet jag finner specifikt tydlig och intressant. Jag tror att husockupationen idag är en etablerad kampmetod där ”vågen” i sig testade många taktiska gränsdragningar. Framtida ockupationer kommer ske med större eftertanke, med utan tvivel större mellanrum i tid men förhoppningsvis med fler segrar som utgång i direkt relation till de erfarenheter vi idag delar av de omfattande försök som gjordes 2008-2009 utifrån, återigen, en rad vitt skiljda förutsättningar. En ockupation kan förvisso, vilket jag beskriver här, vara en vinst i sig utifrån faktumet att skapandet och gemenskapen som uppstår när en yta tas i besittning har ett egenvärde. Jag tror fortfarande inte att man ska negligera poängen i att fortsätta ockupera för att skapa temporära rum i städer där förutsättningarna för att mötas på andra vis är djupt orättvisa och begränsade. Låt det vara en första läxa.

Det jag tänkt mig gå närmare in på här är dock de erfarenheter från ockupationsvågen som ska sägas, står mig personligen närmast. I tre städer har ockupationer varit en kampmetod som använts av rörelser på ett extremt likartat sätt utifrån liknande premisser. Dessa är Aktivistgruppen Huset i Umeå, Bergatrollen i Nyköping samt Kvarteret Kajan i Uppsala. I alla dessa fall har det existerat en rörelse med kulturell betoning på gemenskaper. Man har i första hand strävat efter att skapa en konkret mötesplats (Man har velat ha ett hus!) utifrån sina egna behov av att kunna mötas över skiljelinjer man upplevt existera i den stadsmiljö man rört sig. Alla tre grupper har existerat som reella (mer eller mindre öppna) rörelser där ockupationerna varit politiska stötar när formella förhandlingar strandat eller formella påtryckningsmetoder visat sig fungera dåligt. Framförallt i Umeå och Uppsala, som ska sägas är väldigt likartade städer (ungefär lika stora, båda universitetsstäder, residensstäder osv) har utgången också varit liknande. Det har visat sig uppenbart svårt att få till stånd den typ av seger som Bergatrollen lyckades med i den lite mindre staden Nyköping även om tillvägagångssätten varit tämligen lika även de. Att svara på frågan varför Nyköping lyckades där Umeå och Uppsala föll är knappast enkelt. Jag tror att en första skiljelinje som ändock går att dra finns i faktumet att Umeå och Uppsala i första hand byggde sin självbild som ockupanter. Kvarteret Kajan fokuserade i sitt namn på den byggnad de ockuperade, rörelsen startade också mig veterligen genom ockupationen, inte vice versa. Erfarenheten från Umeå är den samma med Aktivistgruppen Huset. Även om kampen för självstyrda aktivitetshus (som det kallades) funnits under åratal så skapades Aktivistgruppen Huset ur ockupationen av Tullkammaren, inte tvärt om. När husockupationen blir en central del i rörelsens identitet och ursprung finns också risken att rörelsen där när ockupationerna misslyckas i att i sig framtvinga konkreta segrar. Jag upplever personligen att Bergatrollen i Nyköping på just den här punkten lyckades bygga bort ockupationsidentiteten som en central del i sin självbild och istället göra ockupationen till en av många påtryckningsmetoder i kampen för en konkret byggnad. Det fanns inget tydligt självändamål i att fortsätta vara ockupanter. Måhända att även politikers lokala erfarenheter av påtryckningsgrupper, städernas storlek osv spelade sin roll i utfallet men erfarenheten ovan ska inte förglömmas.

Jag menar inte att beskriva ockupationsrörelsen, eller ockupanterna i Uppsala och Umeås erfarenheter som ett misslyckande. De flesta ockupanter 2008-2009 fick helt skapa sina egna erfarenheter ur ingenting. Det var ett trevande med en nygammal kampmetod som sedan länge varit dödförklarad inom den svenska vänstern. En första erfarenhet av detta ovan bör dock vara att rörelser bör bygga upp sig själva kring ett konkret mål (oavsett om det gäller bostäder eller mötesplatser) där en tydlig plattform skapas som grund. Husockupationen kan sedan stå som ett effektivt påtryckningsmedel – bland många – men det bör inte vara grunden för rörelsen. Att ha en solid bas att återvända till när ockupationerna blir en återvändsgränd är en viktig erfarenhet för framtida ockupanter. Ni har ett problem, ni organiserar en rörelse, ni skapar en bas för motstånd, sedan kommer ockupationen som metod – inte vice versa.

Svenska husockupationer kommer garanterat att vara återkommande inom framtidens sociala rörelser. Vågen må vara över, men med etablerandet av tydliga och tillgängliga erfarenheter är ockupationen här för att stanna.

——————————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: Röda Lund skriver Nordkorea mer demokratiskt än Sverige, martin skriver Det är makten, dumbom, Anders_S skriver Finanselitens löner – Wallenbergarna i topp, Lasse Franck skriver Påminnelse, Johan Frick skriver Snigelmannasverige

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Umeå: Vi måste själva granska kapitalet

När Christer Olsson, fastighetskoncernen Balticgruppens starke man, idag går ut i VK i ett hotfullt utspel gentemot Vänsterpartiets politiska inflytande, så är det för många av oss, väntat. Det följer det mönster vi väntat oss utifrån koncernens arbete med att skapa sig en reell politisk maktposition vid sidan av den representativa demokratin.

De senaste åren har Balticgruppen, Umeås utan konkurrens - största fastighetskoncern - arbetat efter en tydlig strategisk plan med målsättningen att bygga en parallell motmakt till det politiska beslutsfattandet. Det är egentligen inget underligt utan snarare en rationell taktik från kapitalägare när man långsiktigt vill försäkra sina tillgångar och sin möjlighet att maximera vinsterna.

Balticgruppens taktik har stått på tre ben. Det första har varit en fastighetskoncerns huvudsakliga uppgift, att bygga och förvalta fastigheter. På detta område har Balticgruppen dels köpt mark av kommunen för att bygga bostäder och köpcentrum, och dels köpt befintliga byggnader - framförallt i centrumfyrkanten - som man använder för spekulation och som också ger ett indirekt inflytande över inriktningen i stadsplaneringen. Balticgruppen har alltså en naturlig makt som fastighetsägare som politiken och Umeåborna måste förhålla sig till.

Det andra benet är ett rent strategiskt drag som handlar mindre om fastighetsinvesteringar/spekulationer och mer om kapitalets motmaktförhållande till kommunen. Här hittar vi de “goodwill”-investeringar Balticgruppen gjort i Umeå. Konstnärlig Campus som just nu byggs vid konstskolan, Öst på Stan, är ett exempel på denna typ av goodwillbyggande. Ett annat är de forskningsbidrag på mångmiljonbelopp som koncernen skänkt till Umeå Universitet. Goodwillens funktion är också tydlig och det är också smärtsamt tydligt att den fungerat. Christer Olsson bygger här en motmakt kring sin person som “den gode kapitalisten” som gör de investeringar som de handfallna politikerna struntar i. På detta sätt skapar Olsson sig och Balticgruppen en politisk makt där man agerar indirekt politiskt, parallellt med Umeå Kommun vilket öppnar situationer där Umeåborna ställer dessa två aktörer mot varann i olika jämförelser. Det ser ofta ut så här, lite förenklat: “För kommunen är det långt mellan tanke och handling, men Balticgruppen gör i alla fall någonting för den här stan - utan dem hade Umeå inte varit någonting”.

De två första benen i Balticgruppens strategiska arbete utgör alltså A) ett ekonomiskt maktförhållande och B) ett politiskt maktförhållande i form av politisk motmakt. Jag har länge framhävt hur farligt detta är och beklagat mig över faktumet att Umeås lokala medier överhuvudtaget inte verkar ha viljan att granska detta maktförhållande och dess relation till demokratin. Det finns utan tvivel gott om tillfällen där Balticgruppen gjort direkt politiska utspel där man utnyttjat sin makt och lokala politiska strider för att dra utvecklingen i en viss riktning.

Ett exempel på detta är det spektakulära utspelet som man gjorde direkt efter husockupationen av Tullkammaren i april 2008. En av kritiken från ockupanterna låg i att Balticgruppen spekulerar med fastigheter och därmed låter dem stå tomma samtidigt som det råder relativ bostadsbrist och extrem lokalbrist för sociala och kulturella verksamheter i stan. Tullkammaren, en byggnad på 12.000m2 var bara ett av flera exempel på detta vid den tidpunkten. Två dagar efter ockupationen gick Balticgruppen ut i sitt motdrag genom VK under rubriken: - “Balticgruppen stödjer ockupanterna”. Artikelns huvudtes utgick från att Christer Olsson förstod ockupanternas frustration gentemot kommunen och att Balticgruppen själva ställt denna typ av krav på kommunen, men utan resultat. Man lyckades i och med detta utspel effektivt vända den negativa opinionen mot sig själv och utnyttja sitt motmaktförhållande för att rikta egen kritik mot kommunen. Det finns självklart många liknande exempel, speciellt runt Staden mellan Broarna-projektet, men detta är kanske det mest spektakulära ur en analytisk synvinkel kring hur Balticgruppen arbetar.

När Balticgruppen nu går ut i VK under rubriken: “Vänsterpartiets ökade makt får Balticgruppen att tveka” så är det ett tydligt steg framåt i detta motmaktsförhållande. Konkret innebär utspelet att Balticgruppen känner sig hotad av faktumet att Vänsterpartiet växt och att Socialdemokraterna därmed “tvingas” ta stöd av (V) för att säkra sin politiska makt lokalt. Detta är ingen signal till Vänsterpartiet i första hand utan en signal till Socialdemokraterna att dessa ska akta sig för att sätta käppar i hjulet för det effektiva samarbete emellan de båda som präglat Umeå under framförallt 2000-talet. “Staten och Kapitalet, sitter i samma båt” sjöng Blå Tåget i början av 1970-talet, en slogan som omvandlad till “Kommunen och Kapitalet….” stämmer ganska bra på relationen mellan Umeås kommunalråd, Lennart Holmlund, och Balticgruppens Christer Olsson.

Markeringen från Balticgruppen innebär ett slutgiltigt utnyttjande av koncernens innestående politiska motmaktsförhållande till Umeå Kommun. Det blottar medvetet vilken makt koncernen innehar och vilken situation som uppstår om man beslutar sig för att utnyttja den. Att detta är farligt är egentligen ingenting jag behöver gå närmare in på. Min åsikt är att den kommunala representativa demokratin i sig lider av demokratiska underskott men att dessa blir extra tydliga när kommunen medvetet eller omedvetet lämnar över maktkapital till enskilda kapitalägare och tillåter den här typen av maktförhållanden som håller på att uppstå i Umeå.

Personligen så anser jag att en folklig motmakt gentemot Balticgruppen (och kommunen) är viktigare än någonsin för att utjämna den makt som kapitalet tillförskansat sig lokalt. Medierna har visat sig allt för oförmögna att kritiskt granska detta maktförhållande varför de sociala rörelserna här i staden själva måste börja bedriva en kritisk kartläggning av Balticgruppens makt och ägande. Det är viktigt för att vi i framtiden ska förstå vilka processer som präglar stadens utveckling och på bekostnad av vem, eller vilka, de sker. Socialdemokraternas agerande i förhållande till Balticgruppens senaste utspel kommer vara en tydlig markör kring hur starkt fastighetskoncernens politiska kapital är i dagsläget.

Jag låter detta stå som en öppen inbjudan till alla Umeåbor att inom existerande, eller framtida ramar för Umeås sociala och progressiva rörelser, börja arbeta med en kritisk granskning av Balticgruppen som pekar ut vägen för folkligt motmaktsbyggande inför framtiden. Vi måste börja nu.

—————————————————-

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Äggost är kanske egentligen mera norskt än svenskt, loaderrorready skriver Lust att stödja och följa socialisterna?, Kaj Raving skriver Mörk framtid för järnvägen under högerstyret, » 907 skriver Umeå: Nu blir vi förbundare tillsammans!, Johan Frick skriver Anton Abele i riksdagen – yes!

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Alternativ Kultur, inget för 2010-talet?

För några veckor sedan meddelades från Malmö att Aktivitetshuset Utkanten står hotat av gentrifiering. Idag nåddes jag av nyheten att även Underjorden i Göteborg troligen snart kommer lida en tynande tillvaro. Vad händer egentligen med Sveriges alternativa kulturhus?

Jag har alltid sett det som en fundamental uppgift för alla seriösa sociala rörelser att skapa egna mötesplatser oberoende av kommersiella intressen. Skepsismen inom delar av vänstern gentemot mötesplatser som uppfattas som “alternativa” (läs: punkiga, allt som oftast) har jag aldrig heller haft mycket till övers för även om jag kunnat, på sina håll, förstå bakgrunden till kritiken. Problemet har emellertid knappast varit att punkare eller hippies varit så flitiga att de lyckats driva progressiva mötesplatser utan snarare faktumet att andra grupper helt misslyckats. Motsättningen behöver helt enkelt inte existera och jag ser personligen gärna att subkulturernas politiska praktik används för att också gynna politiska grupper och sociala rörelser - vilket de ofta gör, just genom t ex de stödfester som ofta sker i dessa hus eller vid de tillfällen då husen kan användas logistiskt för större möten, sovplatser för aktivister kring stora sammankomster, sociala forum och så vidare.

I Sverige har bristen på progressiva sociala mötesplatser varit påtaglig de senaste decennierna. Samtidigt som Socialdemokratin började sälja ut de lokaler man byggt upp under 1900-talet eller i andra fall blivit oförstående för samtida behov, valde inte någon annan del av de sociala rörelserna att bygga upp några nya mötesplatser. Omöjligheten i bestående och bevarande husockupationer här i Sverige går också som en skiljelinje mot andra länder som lyckats bygga upp nätverk av mötesplatser i mången städer som vi kunnat se i t ex Holland, Tyskland, Italien eller Spanien.

På 2000-talet påbörjades dock allt mer försök att bygga upp nya sociala mötesplatser i Sverige, liknande de ockuperade hus vi sett i många andra länder (förmodligen med Ungdomshuset i Köpenhamn som tongivande inspiration) men genom förhyrning snarare än ockupation. Fullerstahusen startades i Stockholm (senare också Cyklopen), Aktivitetshuset i Malmö (för att bli vräkt men sedan startas om i ny lokal som Utkanten), Underjorden i Göteborg, Verket i Umeå och Föreningsgatan 7 i Luleå. Många av dessa hus har trots sin korta levnadstid spelat en viktig roll av precis de skäl jag nämner ovan här i texten. Man har lyckats arrangera stödfester för olika politiska ändamål (här i Umeå samlades t ex 12.000 in till ISM vid ett tillfälle som exempel), man har arrangerat sociala forum, hållit stormöten (t ex på Utkanten inför COP15) och så vidare. Den subkulturella prägeln till trots har man alltså spelat en viktig logistisk roll utifrån det sammanhang vi idag lever i.

Men någonting håller alltså idag på att hända. Allt fler av dessa hus hotas, eller har blivit vräkta, på grund av en allt mer konservativ kulturpolitik, på grund av gentrifiering, och på grund av medvetet motarbetande från polis, medier och lokala politiker. Det är med sorg jag ser att även Underjorden i Göteborg nu står inför en potentiell vräkning utan att några röster höjs från de progressiva krafter som allt som oftast - faktiskt - understötts av de individer och grupper som hållit igång dessa mötesplatser.

Vare sig man är av subkulturell börd eller ej bör man förstå poängen av att bevara de mötesplatser som nu hänger på en skör tråd. Sveriges sociala rörelser kommer knappast må bättre av att förlora än fler materiella tillgångar, även om man själv inte haft intresse av det som skett inom dem av olika skäl.

——————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Bygg för säkrare stad – bygg bort den otrygga tomheten, Johan Frick skriver Nordkorea, hemliga svenska agencys och 9/11, Josefin skriver Citatet: Alexandra Kollontaj, Lasse Franck skriver Anders Borgs goda ekonomi ett resultat av utpressning mot Lettland, L. O. K. Ejnermark skriver Rapporter om “extrem brutalitet” när israeliska soldater bordade “Jewish boat to Gaza”

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.