Posts tagged Hyresrätt

Den förlamande gentrifieringskritiken

Gentrifiering; Social förändringsprocess som består i att individer med hög socioekonomisk status flyttar till stadsdelar som traditionellt har dominerats av individer ur lägre sociala klasser eller från etniska minoriteter.

Nationalencyklopedin.

Nedgångna områden, låga hyror, hög arbetslöshet, sociala problem. Då kommer bohemerna – konstnärer i jakt på billigt boende, kreativa miljöer, ateljéer och sociala mötesplatser. Kreativitetsexplosion; sedan följer mellanskiktet i stort, jakten på det autentiska, det genuina. Dessa kapitalstarka grupper lockar till sig investerare som ser nya möjligheter att omsätta överskottskapital för ackumulation. Lattekaféer, surdegsbröd, ombildningar. Tillslut har arbetarklassen flyttat, de som inte hade råd att bo kvar och de som blivit främmande för sin egen närmiljö efter radikala förändringar. Det genuina är borta, och sökarna efter de autentiska drar även de vidare i jakt på nya spännande miljöer där livet frodas.

Den här berättelsen har blivit till besatthet för delar av världens urbana vänsterrörelse, framförallt på 2000-talet även om diskussionen i sig härstammar från 1960-talet.

För likväl som gentrifieringskritiken är intressant så är den utan tvivel aktivitetshämmande. Gentrifieringen har fått ett eget liv, den har blivit en slags osalig ande som alltid hägrar, redo att göra kapital på socialt engagemang. Kanske är det också så, att det genom lagar och etablerade processer för kapitalackumulation blivit ett reellt faktum att vår kreativitet blir bas för produktionen i det postfordistiska samhället, även i rummet. 

Det finns en säker diskussionsdödare i sammanhang som berör rumslig kamp – stadskamp – och det är när en person säger; - ”Men det här kommer ju bara leda till gentrifiering”. Jag stöter på denna invändning nästan varje dag. På möten, på föreläsningar, på internetforum. Först gällde det att t ex öppna sociala center, idag gällande nästan all form av motstånd eftersom motstånd organiserat per definition tycks innebära socialt- & kulturellt kapital. Kvar blir vi med den minst konstruktiva lösningen möjlig, och det är detta som händer i Berlins Kreuzberg. Vi ska råna turisterna, bränna bilarna, förstöra. Om kapitalet sysslar med kreativ förstörelse för att hålla ackumulationen stabil sysslar vi med extremt destruktiv förstörelse, för att hindra den samma. Detta är den värsta formen av vänsterrörelse som negation, som reaktion, mot kapitalet. En defensiv rörelse som helt misslyckas att vara progressiv, att erbjuda alternativ, att bygga någon form av konstruktiv motmakt. När vi låter gentrifieringen bli en apokalypsens ande har vi redan förlorat.

Gentrifiering är, till syvende og sist, en process för att säkert investera överskottskapital. En vänster som destruktivt förstör vår gemensamma närmiljö kommer aldrig vinna. Det kan vi bara genom att bygga fungerande gemenskaper, enorma motståndsyttringar mot kapitalets sätt att forma våra urbana rum. Genom att ockupera, skapa allmänningar, stänga ner ombildningsmöten, blockera vräkningar, bekämpa uttrycken för starka kapitalintressen (t ex skapa samförstånd i området att ingen ska handla på det nya trendiga fiket, trots att det är lite billigare, för att vi vet vad som händer när de lyckats konkurera ut det gamla lokala haket) och framförallt – genom att skapa fungerande rörelser som kan utöva påtryckningar som innebär mindre strategiska segrar; t ex lagändringar som försvårar ombildningar, nya hyressättningssystem osv – reformistiska delsegrar som stärker våra positioner tillfälligt. Kanske blir vår gemenskap en spjutspets för gentrifieringen-i-sig, men om vi helt slutar att föra progressiv rumslig kamp har vi ändå förlorat.

David Harvey, amerikansk professor i Kulturgeografi brukar säga att det finns två centrala arenor för klasskamp i vår tid; arbetsplatsen och staden. Vi har alltid vetat att vår kamp för förkortad arbetstid besvaras av högre produktionstakt. Vi har vetat att vår politiska sammansättning alltid dialektiskt följs av nya metoder att exploatera oss, nya tekniska sammansättningar av klassen. Vi vet att ett fundament i kapitalets utvecklingsprocess är arbetarnas kamp, och att nya tekniska sammansättningar alltid innebär såväl försämringar som nya möjligheter. Frågan är varför vi inte tagit med oss denna lärdom in på rummets arena? Varför vi ser det som självklart att bemöta dessa processer på arbetsplatsen trots detta faktum, men ställer oss fullständigt apatiska inför det i det urbana rummet?

Låt gentrifieringskritiken vara en närvarande kunskap, låt oss hålla fast vid lärdomarna om kapitalprocesser i rummet och dess fysiska uttryck. Men låt oss inte bli handlingsförlamade av faktumet att dessa processer existerar. Bemöt dem med kollektiv kamp, progressivt motstånd. 

Hyressättningssystemets paradox

De senaste veckorna har jag gjort research kring ett antal centrala frågor kopplade till förhållandet för hyresgäster till ett projekt. Vid närmare studier av Umeås hyressättningssystem finner jag ett, för mig, väldigt paradoxalt förhållande för de hyresgäster som ämnar förbättra sina närområden.

Jag har aldrig haft en tanke på att äga mitt boende. Jag har (i princip) inga vänner som gör det, borträknat möjligen någon bekant längre in i landet, och mina föräldrar har aldrig gjort det. Jag växte upp som barn av hyresgästförhållandet. En av hundratusentals som växt upp i de allt för ofta misskrediterade så kallade miljonprogrammen - om än i ett sådant område som påminner väldigt lite om de allra största i Sveriges storstäder. I teorin skulle jag möjligen, med lite tur och mycket möda, få ett banklån och på så sätt kunna köpa min bostad här i Umeå. Samtidigt saknar jag överhuvudtaget korvören i sparpengar och därmed innebär ett “ägande” av lägenhet (bostadsrätt) för mig, snarare att jag hyr av en bank än direkt av t ex den kommunala allmännyttan. I praktiken är riskerna precis lika stora, om inte större. Och så ser det ut för väldigt många människor idag med allt mindre stabila anställningsformer. Poängen är alltså inte att gnälla och säga - “titta vad synd det är om stackars mig” - utan att förklara den avsevärda vikten av tillgängliga och billiga hyreslägenheter.

Som hyresgäst kan man dock utan tvivel ofta känna sig maktlös inför de förhållanden som är så centrala i det liv man lever. När jag har börjat självstudera min (och andras) situation som hyresgäster dyker så många föremål för ett inlägg likt detta upp att det skulle kunna bli en hel serie, eller t o m en egen blogg. Jag ska emellertid, så länge, fokusera på ett för mig centralt ämne som hyresgäst här och nu.

När jag började studera hyressättningsformerna här i Umeå Kommun så blev det ganska tidigt klart för mig att det inte är allt för enkelt att förstå sig på. Jag vågar anta att de flesta av oss hyresgäster knappast mer än tittat åt de dokument som förklarar formen för hyresregleringar som antogs här i staden på 1990-talet för att jämna ut förhållandena, framförallt mellan kommunala fastighetsbolag och mindre privata aktörer. Låt mig dock försöka förklara, i alla fall själva grunden. Hyressättningen regleras av ett slags “råd” som består av Bostaden AB (kommunala allmännyttan), Hyresgästföreningen och en samlingsorganisation för privata fastighetsägare. Dessa använder sedan ett slags poängsystem med en rad olika variabler (ca 500 st) indelade i flera centrala kategorier. För att få en grundsyn gjordes en gigantisk översyn av i princip alla (hyres)bostäder i Umeå av dessa som sedan kompletteras i varje förhandling. Poängsystemet är baserat på:

A) lägenhetens storlek och skick, alltså antal badrum, antal kök, typ av golv, typ av kakel, tvättmaskin, diskmaskin osv - ni förstår.

B) Områdets kvalitéer - typ tillgång till motionsspår, parker, närhet till mataffärer och andra affärer, estetisk kvalité/karaktär, tillgång till kollektivtrafik, antal kvarterslokaler, närhet till skolor och så vidare.

C) En enkät som genomförs inför varje hyresförhandling där boende i staden får poängsätta / statusmärka olika bostadsområden utifrån en skala. Man kan kalla det “medborgarnas attityder gentemot olika områden”.

Sedan slås alla variabler inom dessa kategorier ihop och utifrån poängen omvandlas det sedan till hyresnivå och hyresgästen får en sänkning eller, för det mesta, en höjning. Systemet är i allmänhet accepterat av den organisation som företräder oss hyresgäster - Hyresgästföreningen - där jag själv även är medlem. Detta beror troligen på att det sällan framförs ett mer progressivt alternativ från vänster, samtidigt som högerkrafter ständigt trycker på för ett ännu sämre alternativ - marknadsanpassad hyressättning, vilket generellt ger betydligt högre ökningar om man tittar på hur det ser ut i andra jämförbara länder.

För mig finns, som rubriken uppenbarligen beskriver, en tydlig paradox i det här. Som hyresgäst i allmännyttans bestånd här på Ålidhem (och uppvuxen i närområdet) värnar jag självklart om mitt närområde. Jag, precis som många av mina grannar, vill att vår närmiljö ska förbättras och många väljer att aktivt delta i dessa förbättringar genom kvartersråd, politiska påtryckningsgrupper och, så klart, hyresgästföreningens lokalgrupper. Det som dock är uppenbart, när man tittar på hyressättningssystemet, är att risken finns att detta engagemang slår tillbaka på oss som hyresgäster - genom höjda hyror. För när vi förbättrar i våra kvarter genom att starta kulturlokaler, odla i våra allmänna trädgårdar, stadsvandra eller på andra sätt främja vår närmiljö så påverkar detta oss negativt på två fronter genom hyressättningssystemet. För det första kommer våra lägenheter få en högre poängsats som direkt orsak av de förbättringar vi deltar i, det är uppenbart av “B” ovan. För det andra riskerar (!) attityden gentemot vårat område att förbättras för gemene medborgare i attitydundersökningen (“C” - ovan) vilket också ger våra bostäder en högre poängsats. På det sättet höjer vi indirekt våra egna hyror bara genom att värna om vår närmiljö. Detta är utan tvivel paradoxalt. Jag vill ta hand om mina grannar och bo bra, men jag har knappast ett stort utrymme i plånboken för hyreshöjningar. I slutändan kan mitt engagemang i mitt eget bostadsområde leda till att jag själv måste flytta för att jag “gentrifierat” bort mig själv i processen. Om jag däremot istället börjar råna mina grannar, bränna deras bilar på vår parkering bakom huset och klottra fientliga slogans på vår husfasad - då kommer förmodligen också hyran att sänkas, både på grund av att media rapporterar detta (sämre resultat i “C”) och direkt genom “B”, att närmiljön försämras.

Känslan inför denna paradox blir i slutändan en enorm kluvenhet. Av precis samma skäl känner jag mig även kluven till projekt som "Hållbara Ålidhem" (mer: här, här, här, här, här och här) även om jag spontant älskar många av de saker som ingår i projektet. Ålidhem är mitt område. Det är här min identitet finns. Det är här omkring jag växt upp, mina föräldrar jobbat (och jobbar fortfarande), det är här jag besökte ungdomsgården, köpte mina första chockladcigg. Jag räds av tanken att det här området i framtidens snabbt växande Umeå ska bli ett område för en helt annan typ av människor - lite rikare, lite miljömedvetna, lite kulturellare - samtidigt som vi bor än längre bort i ett annat område som inte är lika attraktivt.

——————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Den skandinaviska vargstammen är utdöd, L. O. K. Ejnermark skriver Akihabara Majokko Princess, Fredrik Jönsson skriver Filmen om Cornelis Vreeswijk, Kaj Raving skriver Regeringen budgeterar för nytt tågkaos

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.