Fackliga demokrater & Imperiell korporativism?

I och med att propagandaskriften ‹‹Syndikalisternas nya ansikte›› delades ut till makthavare och ledarskribenter i Almedalen har ännu ett drev mot fackförbundet SAC tagit fart. Det finns många som kommenterat detta ur olika vinklar de senaste dagarna. Bland annat genom att påpeka författarnas bakgrund som (Socialdemokratiska) lobbyister i fackliga konflikter för näringslivets räkning. Jag ska inte ge mig in på det spåret, inte heller ämnar jag kommentera bokens innehåll som sådant i recenserande form. Jag har läst den och skulle, som utomstående intressent, kunna påpeka en mängd saker som direkt underminerar möjligheten att överhuvudtaget kalla boken för journalistisk, granskande. Men jag tänker faktiskt lämna allt det detta därhän. Istället nöjer jag mig med att bifoga en länksamling i slutet av detta inlägg med väl skrivna artiklar, blogginlägg och debattsvar som tillsammans ger en saklig bild kring en rad av författarnas sakpåståenden, såväl som bakgrund.

Varför jag skriver den här texten är för att något helt annat, som väl ligger inom mitt intresseområde, fångade min uppmärksamhet under de senaste dagarnas debatt. Precis som Stellan på bloggen Rött Norrsken tänkte jag ta min utgångspunkt i en liberal ledarartikel av skribenten Karin Rebas som publicerats i en mängd ‹‹oberoende liberala›› dagstidningar samfällt under veckan, bland annat i Västerbottens Kuriren (VK). Karin Rebas artikel är intressant främst eftersom den döljer en allt vanliga liberal diskurs som jag tidigare omnämnt i andra sammanhang såväl som på den här bloggen. Det blir för mig centralt, eftersom Rebas rör sig i en sfär som skulle kunna beskrivas som den intellektuellt hegemoniska och som i till exempel detta fall har möjligheten att påverka arbetsmarknadens lagstiftningar.

Den passage som särskilt intresserar mig i Rebas artikel är ett svar till SAC:s organisatör Jan Abrahamsson som i Ekot under veckan förklarade att: - ‹‹det är ingenting jämfört med franska eller spanska förhållanden›› med anknytning till faktumet att SAC tar många konflikter procentuellt, 70 % av samtliga varsel i Sverige. Det Rebas skriver här är anmärkningsvärt: - ‹‹Han tycks ha glömt att SAC verkar i Sverige. Här brukar arbetsgivare och fack ta gemensamt ansvar för arbetsmarknadens villkor››. Många har i dagarna kommenterat denna passage, men fokusen har alltid legat på den andra meningen i citatet. Jag skulle istället vilja sätta strålkastarljuset på den första meningen.

Den moderna liberalismen har sitt centrum i globaliseringsfrågan. Det ständigt centrala i liberalernas argumentation är alltså att vi lever i en globaliserad värld där nationalstaterna har minskad betydelse och där politikens uppgift är att underlätta rörlighet. Det handlar i första hand om just arbetsmarknaden: Företag ska enkelt kunna verka över nationsgränser och arbetskraft ska kunna röra sig enligt liknande mönster. Globaliserings kärna är att ett svenskt företag enkelt ska kunna geografiskt omorganisera sig efter behov, t ex ett franskt företag till Sverige, eller tvärt om.

Jag är en av de som ställer upp på premisserna om att världen de facto har genomgått en globaliserande process och att vi nu måste hitta metoder för att bemöta denna utveckling, snarare än fastna i romantiken över svunna epoker. Ironiskt nog är detta tyvärr ett reellt problem för vänstern, trots faktumet att självaste Marx ofta skrev om denna typ av bristande progressivitet (då handlade det om grupper som kämpade för en återgång till feodalismen som reaktion på problem anknutna till den framväxande marknadsekonomin). I globaliseringsrörelsen, liksom i Imperiet (Hardt/Negri) var detta likväl centralt. Om makten övergår i en globaliserad, imperiell form, måste även motståndet anta en form anpassad till dessa premisser. Detta bör, för mig, vara grundläggande logik – även för en liberal. Alltså: Är det inte helt naturligt på en globaliserad arbetsmarknad där kapitalet organiserat sig globalt och agerar över nationsgränser, att också arbetarnas organisering intar denna karaktär? En slutsats som gör påståendet ‹‹Han tycks ha glömt att SAC verkar i Sverige›› djupt problematiskt, ur en rent liberal synvinkel. Rebas ställer sig här i en situation där hon måste välja mellan två teoretiska kontexter för sitt tyckande: Endera väljer hon att följa ovanstående påstående, vilket direkt diskvalificerar den liberala idén om marknadens globalisering genom att samtidigt tvinga företagen att agera nationsbaserad (allt kapital stannar inom gränserna, förbud mot arbetskraftsinvandring, ingen anpassning till den globala marknadskontexten), eller så väljer Rebas att erkänna globaliseringen och dess liberala premisser för alla parter – alltså: Så länge företagen inte gör avgränsningen kring en nationalstat kan inte arbetarnas strategier heller göra detta.

Det kan tyckas som att denna text är att göra en höna av en fjäder kring några få ord i Rebas artikel. Kanske vore det så, om inte Rebas påstående rör sig inom en liberal diskurs som enklast benämns inom termen ‹‹Postdemokrati››. Man kan säga att den liberala ideologin samfällt med den Imperiella makten genomgår ett försök till konstituerande fas, bort från de klassiska konstitutionella demokratierna (med följande liberala grundvärden) och in i en fas som just bäst beskrivs som postdemokratisk. Tendensen kan vi kalla fascistering, eftersom den i mångt och mycket går ut på att införa en säkerhetsrutin i den imperiella institutionen. Den allt mer korporativistiska synen på arbetsmarknaden är ett exempel. Det är viktigt att förstå detta som en ny fas, snarare än en återupprepning eller tillbakagång till tidigare faser som ofta hävdas – i detta fall tidigt 1900-tal. Marknaden strävar fortfarande efter att vara global och rörlig såväl i kapitalformen som gällande viktiga delar av arbetskraften. Samtidigt vill man få denna maskin att bli mer korporativistisk i meningen att säkerhetsfrågor överordnar negativa verkningar av globaliseringen och tillintetgör just denna negativa rörlighet. Detta imperiellt postdemokratiska mönster är vad som träder fram i Rebas artikel, liksom t ex i Per Gudmundssons allt hårdare kritik mot flyktinginvandring (som för kapitalet, vad än vissa säger på många vis är en problematisk form av rörlighet som man misslyckas att göra rent produktiv).

Det intressanta med den postdemokratiska tendensen (och försöken att konstituera formen) är att den har en tydlig konfliktlinje gentemot den klassiska liberalismen. Imperiet, och dess försvarare, måste lyckas flytta det politiska centrumet med sig för att inte riskera att, likt Rebas i denna artikel, uppfattas som antidemokrater i sin egen begreppsapparat. Förflyttningen av centrum sker processande mot det postdemokratiska, det är utan tvivel debatten kring flyktingfrågan ett bevis för, men innan det helt konstituerats finns fortfarande möjligheten för progressiva rörelser att ockupera det lämnade liberala centrumet, och vända utvecklingen i annan riktning. Verklig Demokrati-rörelsen (De indignerade) i Spanien är ett tydligt exempel på försök att ockupera denna yta och anta rollen som demokrater vilket samtidigt omöjliggör den postdemokratiska tendensen och blottgör Imperiet som antidemokratiskt. Kanske kan den fackliga debatten träda in i samma utrymme genom att hävda liberala rättigheter till organiseringsfrihet, det korporativistiska i statlig inblandning på arbetsmarknaden (vilket Syndikalisternas nya ansikte utan tvivel syftar till att öppna mark för) och de direkt antidemokratiska tendenser som liberalerna nu driver fram? Det viktiga är förmodligen att lyckas träda in på spelplanen, samtidigt som man utdefinierar motståndarna från densamma. 

Bloggar och debattinlägg: 
 Rött norrsken - ‹‹Karin Rebas försöker medvetet skriva om historien›› 
Peter Svardt - ‹‹Naiva borgarapologeter förstår vad det handlar om›› 
Mattias Irving (Newsmill) - ‹‹Inte trovärdigt när avlönade lobbyister…›› 
Kristoffer Ejnermark (Newsmill) - ‹‹Historiskt att köpta sossar bekämpar…››
LOKE - Kultur & Politik - ‹‹Näringslivets mutkolvar har skrivit en bok…›› 

Tidningsartiklar:
Arbetaren - ‹‹PR-kriget mot syndikalisterna›› 
Arbetaren - ‹‹Solklar koppling till Berns›› 
Arbetaren - ‹‹Korporativismens kålsupare›› 
Aftonbladet Kultur - ‹‹Vad ekot inte berättar›› 

Vad är demokrati?

I dagarna har den nordafrikanska våren övergått till Sydeuropeisk sommar. På andra sidan Gibraltarsundet, i Spanien, har demonstrationerna avlöst varandra över hela landet, torg och banker har ockuperats och de som protesterar verkar inte ha som avsikt att sluta. ‹‹We want real democracy” (Vi vill ha riktig demokrati) är kärnan i de revolutionära, regimkritiska protester som plötsligt exploderat. Vi har under våren redan skådat en löpeld av student- & antikrisprotester i Storbritannien, Grekland, Italien, Nederländerna och även till viss del i Spanien och Portugal. Men jag får för mig att detta är något helt annat. Ingenstans syns de stora syndikalistiska fackförbunden, de rödsvarta fanorna, de trotskistiska blocken. Ingenstans syns den retorik man med lite vana kan härleda till endera den ena eller den andra vänsterfraktionen i de flygblad och på de skyltar som skådas från de ockuperade torgen i Barcelona, Malaga, Valencia. Om studentprotesterna hade en ansiktslös, svårdefinierad karaktär så syntes ändå tydligt vänsterns försök till anspråk på rörelsen. I Storbritannien har både klassiska black bloc-anarkister och trotskister med Socialist Worker Party-flaggor varit en närvarande del med en ambition att rama in rörelsen i en ideologisk logik.

I Spanien syns lite, för att inte säga inget av detta ännu. Det är en helt ideologiskt odefinierad massa – precis som den vi såg på Tahrirtorget i Egypten och ännu tidigare i Tunisien – och man har ett centralt krav: Riktig demokrati.

Jag tycker mig se hur nya revolutionära rörelser plötsligt växer fram i ett oväntat politiskt utrymme. Sedan murens fall och proklamerandet av ideologiernas död har demokratibegreppet allt mer inramats av en liberal doktrin. Jag får för mig att det är därför den gamle autonomisten Mario Tronti hävdat begreppets meningslöshet och efterfrågat en diskussion om alternativen. Emellertid tycks den gamle gubben vara mer fel ute än vanligt i kontexten av vad som nu sker när den Norfafrikanska våren får vingar och sveper över södra Europa med krav på demokratisering av faktiska liberala demokratier.

Sedan 11 september 2001 har liberalerna nämligen i allt större grad misslyckats i upprätthållandet av det demokratiska komplexet. Jag tror att Antoni Negri och Michael Hardt har rätt i sin analys av skiftet in i en tid av permanent undantagstillstånd där Imperiets fiender numera finns inom dess egna geografiska ramar, snarare än i form av yttre hot. När världen byggs upp som ett överskridande Imperium utan en spegelbild i en icke-demokratisk fiendevärld blir också upprätthållandet av demokratiformen en kejsare utan kläder. Möjligen utgör fortfarande vissa, främst arabiska stater en viss trygghet. Jag tänker främst på Iran som fortfarande är en stat som tycks stå vid sidan om den Imperiella ordningen och samtidigt i någon mån fungera som en hotbild som kan understödja de inskränkningar Imperiet gör i sin egen demokratiska form. Jag hävdar att varken Kuba, Nordkorea, Saudiarabien eller en rad andra diktaturer spelar denna roll som ondskefull spegelbild eftersom dessa stater står i ett så pass kraftigt underläge till sin omgivning.

När Spanjorerna går ut på gatan för att kräva riktig demokrati sker det i kontexten av den nakenhet som blottat Imperiet sedan de nordafrikanska multituderna (ja, den här gången vill jag faktiskt uttrycka mig så) revolterat mot regimer som förvisso är diktatoriska, men som ändock är en del av det Imperium som våra egna stater nätverkar inom. Vi fick plötsligt förstå vilken roll Mubarak och Ben Ali spelat på den internationella politiska arenan. I klartext: Dessas roll i kriget mot terrorismen, vår givna garant för våra egna demokratiska system enligt våra egna regimer.

Plötsligt har liberalerna lämnat walk over på sin mest centrala politiska arena. För när liberalerna plötsligt blir postfascister som taktiskt understödjer kvarvarandet av diktaturer och skapar undantagstillstånd i demokratins namn har de slutat att vara faktiska demokrater i sin egen begreppsvärld. Plötsligt har en multitud rörelse underifrån med revolutionära krav givits, och gjort anspråk på, sagda utrymme och skapat en dramaturgi där hela det konventionella politiska spektrat står som demokratins motståndare tillsammans med diktatorer och de kapitalägare som sugit ner hela världen i en djup finansiell kris. Multituden säger demokrati, och Imperiet svarar med repression utan någon som helst möjlighet att understödja repressionen genom utdefiniering. Så var fallet när Mubarak skickade in hejdukar på Tahrirtorget och så är fallet när Spaniens sittande regim försöker kväsa de pågående protesterna.

Situationen är precis densamma i Sverige. En liberal glidning bortifrån den demokratiska arenan till ett nytt centrum i postfascism som tydliggörs såväl när Folkpartister kräver övervakningslagar och hårdare gränskontroller som när Maud Olofsson säger att vi inte kan fördjupa demokratin eftersom vanliga människor inte är beskaffade att sätta sig in i varje komplicerad fråga. Det gäller också den allt tydliga tendensen där demokratin inskränks från en mängd parametrar (Rösträtt, Yttrandefrihet, Mötesfrihet, Pressfrihet osv) till att endast handla om Rösträtt – en parameter som ensam knappast utgör ett tillräckligt fundament för att legitimera samhället i sig som faktiskt demokratiskt, ens utifrån en strikt liberal doktrin där vi t ex kan titta på hur antitesen definierades under kalla kriget. Även här tycks potentialen finnas för ett instegande på sedan länge liberalt inramat territorium. Även här finns den kontext som lämnar spelplanen öppen för en revolutionär demokratirörelse. Frågan är hur, var och när en svensk multitud kan uppstå för att göra anspråk på nämnda utrymme.

Samtidigt kvarstår fortfarande den alarmerande frågan för alla dessa rörelser som ännu inte tycks ge ett tydlig svar. Att utrymmet lämnas därhän av liberaler för att tas i besittning av ett nytt subjekt betyder inte att denna multitud nödvändigtvis har medlen för att överskrida det nuvarande samhället och skapa ett alternativ. Återigen blir Motmaktsdiskussionen aktuell om en konstituerande kraft. Annars finns alltid risken att det postfascistiska Imperiet får luft under vingarna. Vi kan ta deras torg, vi kan störta deras makt – Men sen då?