Är du anställningsbar, lilla vän?

Hösten 2010 i Storbritannien. Liberaldemokraterna har brutit den historiska pendeln mellan Labour och Tory och genom ett succéartat valresultat tagit sig in i regeringen. Nick Clegg, partiets ledare bedrev en valkampanj i polemik mot just det trötta förvaltande styrets pendling mellan ovan nämnda partier. Clegg hade ett för många centralt vallöfte, i skuggan av 2008 års finanskris med efterföljande tal om brittisk skuldsanering: Liberaldemokraterna kommer inte delta i nedskärningar och avgiftsbeläggande av utbildningssystemet. Clegg var inte otydlig, det finns till och med bilder på honom hållandes plakat mot just avgiftsbeläggning av högskolan. Så fick Liberaldemokraterna sitt opinionsmässiga uppsving, och valresultat därefter - genom röster från ett akademiskt mellanskikt, och deras barn som precis var i färd med att påbörja sina högskolestudier. Men lika snabbt som det gick för Alliansen att lägga ner Arbetslivsinstitutet efter en valkampanj om försvar av ‹‹den svenska modellen››, gick det för Liberaldemokraterna att ingå i en koalitionsregering med det konservativa Torypartiet (Thatchers gamla fästning) och sedermera avisera ett hårt nedskärningspaket riktat mot den högre utbildningen. Pudelns kärna var avgiftsbeläggning av ‹‹icke-produktiva ämnesområden››, d v s: Humaniora. 

Det här var startskottet för den multituda brittiska studentrörelse som under hösten, vintern och våren genomförde massprotester, aktionsdagar och i månader ockuperade brittiska universitet. UK-Uncut, ett viktigt nätverk inom rörelsen, riktade strålkastarljuset mot en rad brittiska företag som nolltaxerat på hemmaplan med statens goda minne, för att föra ut vinsterna till skatteparadis. Ett av dessa var Topshop, som gång på gång fått sina butiker sönderslagna, ockuperade, blockerade. Studentrörelsen hittade en kraftfull metod för att påvisa hyckleriet i finanskrisens orsaker och lösningar, och den avgörande skillnaden mellan myndigheternas syn på arbetarklassens fusk, och kapitalets fusk. Den position som de brittiska studenterna antog finns utan tvivel fog för sociala rörelser även i Sverige att applicera på hemmaplan. Centralt i arbetslinjen har från början varit jakten på bidragsfuskare via åtstramningar och omstruktureringar i t ex Försäkringssystemet och A-kassan. Ett problem som ur samhällsekonomiskt perspektiv visat sig marginellt, men som blir central slagpåse för att möjliggöra stölden av det gemensamma för bekostandet av skattesänkningar. Samtidigt har vi företag som Ikea. Stora svenska varumärken, kapitalägare som notoriskt flyttar pengar utom landets gränser för att undvika beskattning. Ett reellt samhällsekonomiskt problem som bara tycks ha en lösning: Sänkta skatter - the race towards the bottom, som britterna skulle sagt. Fusk är alltså relativt - även i Sverige, beroende på om du har reumatism och råkat få någon extra tusenlapp på kontot, eller om du heter Kamprad i efternamn, ‹‹säljer Sverige som varumärke i andra länder››, och på köpet råkar få någon miljard extra. 

Sedan i höstas har jag väntat på att argumentationsspiralen från de nyliberala tankesmedjorna i Sverige ska slå in på det givna spåret. Att humaniorastudier skulle komma att hamna i skottgluggen var väntar - långt före Svenskt Näringsliv idag (30/6-2011) släppte sin rapport om förslag till avgiftsbeläggning. Man har tagit små, antydande steg, som när man nyligen införde avgiftsbeläggning för utländska studenter vid svenska högskolor. Här i Umeå, på vårt Universitet, har det inneburit att de utländska studentantalet minskat från 500 förra terminen, till 42 den kommande. Den gamla klassikern: ‹‹Först tog dom alla judar, men då protesterade jag inte…›› ringer i bakhuvudet vid studier av reaktionerna kring avgiftsbeläggningens avisering. 

Det finns två ideologiska utgångspunkter för den nyliberala synen på utbildning. Den första är ganska given, den handlar om produktiva individer. Det produktiva värdet sett ur arbetsmarknadssynvinkel är helt enkelt inte tillräckligt för att motivera ett stort bidragsmaskineri för Humaniorastudier. Det följer tydligt logiken även i den svenska arbetslinjen om minskade omkostnader för samhället och via skattesänkningar större ekonomiskt svängrum för vissa befolkningsgrupper som förhoppningsvis är så stora att de fortsätter rösta efter plånboken (det så kallade tvåtredjedelssamhället).

Den andra utgångspunkten kan vi med hjälp av den Tunisiska revolutionen framana. När man tittar på orsaker till upproren i Nordafrika så är det i de flesta slutsatser tämligen uppenbart att en bildad befolkning, som inte får ekonomiskt gensvar för sin utbildningsnivå, är en farlig befolkning. Strejker, missnöje bland underklassen i kåkstäderna och bristen på demokrati är också delar av en större ekvation här - men upproret har en trygg bas i missnöjet bland akademiskt utbildade studenter som sedan tvingats tillbaka in på en låglönemarknad, i brist på en fungerande arbetsmarknad. Det är helt enkelt farligt att ha högutbildade medborgare som lever i misär. De har vana av kollektiva samarbeten, de har kunskap om tidigare revolter, om filosofi, om teknologi och kommunikation.

När Svenskt Näringsliv skriver att arbetslösa ungdomar studerar humaniora för att skapa sig en inkomst är det exakt denna utveckling som sker. Det högutbildade prekariatets framväxt i Europa. Alla de ungdomar som slentriansöker Genusvetenskap, Ekonomisk Historia eller Filosofi och plötsligt får bekantskap med kritiskt tänkande, Marx, Gramsci, Butler och termer som hegemoni, kapitalackumulation för att efter en termin åter söka jobb i äldrevården, på lagret, på bemanningsföretaget. För Ica, som kanske äger lagret i fråga, finns inget direkt ekonomiskt syfte med att deras truckförare förstår Hegels materialistiska teorier. Men det finns en fara, precis som i Tunisien, att missnöjet över situationen ökar och möjligheten att göra motstånd därmed. Det finns en vana att diskutera, lösa avancerade problem, studera (vilket kan göra att dessa arbetare helt plötsligt läser arbetsplatskampsrelaterad teori på lunchrasten). Det är riskabelt för en produktiv kapitalistisk ekonomi. Vi vet att i princip alla storskarliga revolter, från 1960-talet till idag, via Paris 1968, Italien 1977, revolutioner i Sydamerika, Argentina 2000 och Tunisien/Egypten 2011 har hittat sin dynamik i samspelet mellan arbetare (ibland fackföreningarna) och studenter - idag allt oftare genom att arbetarna har en bakgrund som studenter, som sagt. 

Det är med denna utgångspunkt vi kan förstå det som sker i Storbritannien, och i stora delar av västvärlden när avgiftsbeläggningarna av humaniora läggs fram för beslut. När tankesmedjorna nu börjar lägga fram rapporter och skapa underlag för kritiken av Humaniorautbildningar krävs av oss med en annan syn på utbildning, demokrati och värde att vi organiserar en reaktion. Idag går 750 000 arbetare, främst inom skolväsendet, ut i storstrejk i Storbritannien. Rörelsen mot nedskärningarna (UK Uncut), har nu nått det vitala samspel jag beskrev, mellan arbetare (fackföreningar) och studenter. Inom några år kommer även Alliansen, eller för den delen Socialdemokraterna, lägga förslag om samma inskränkningar på den mark som Svenskt Näringsliv nu bereder. Jag hoppas innerligt att även vi då, eller redan nu, mobiliserar en kraft som kan välta den cyniska ekonomismen och nyliberala produktivitetdoktrinen. Är du anställningsbar, lilla vän?

—————————————————————————-

Det här var dagen jag hade avsatt för att skriva en lång essä om demokratisynens förändrade karaktär post-9/11 och nyliberalernas glidningar mot ett postdemokratiskt ideologitillstånd ur en framtidssynvinkel, d v s: Hur jag tror att utvecklingen kommer se ut de närmsta tio åren. Det skulle handla om Per Gudmundssons godtyckligt skrivna artikel i senaste numret av Tvärdrag, och om de lokala politikerna i Umeås allt vanligare tendens att misstänkliggöra lokala medborgares försök till just demokratiskt inflytande i ett antal stormiga debatter. Tyvärr får det vänta eftersom jag idag istället vaknade till ett allt för väntat utspel från Svenskt Näringsliv som jag har svårt att undvika resonerande kring. 

Vad är demokrati?

I dagarna har den nordafrikanska våren övergått till Sydeuropeisk sommar. På andra sidan Gibraltarsundet, i Spanien, har demonstrationerna avlöst varandra över hela landet, torg och banker har ockuperats och de som protesterar verkar inte ha som avsikt att sluta. ‹‹We want real democracy” (Vi vill ha riktig demokrati) är kärnan i de revolutionära, regimkritiska protester som plötsligt exploderat. Vi har under våren redan skådat en löpeld av student- & antikrisprotester i Storbritannien, Grekland, Italien, Nederländerna och även till viss del i Spanien och Portugal. Men jag får för mig att detta är något helt annat. Ingenstans syns de stora syndikalistiska fackförbunden, de rödsvarta fanorna, de trotskistiska blocken. Ingenstans syns den retorik man med lite vana kan härleda till endera den ena eller den andra vänsterfraktionen i de flygblad och på de skyltar som skådas från de ockuperade torgen i Barcelona, Malaga, Valencia. Om studentprotesterna hade en ansiktslös, svårdefinierad karaktär så syntes ändå tydligt vänsterns försök till anspråk på rörelsen. I Storbritannien har både klassiska black bloc-anarkister och trotskister med Socialist Worker Party-flaggor varit en närvarande del med en ambition att rama in rörelsen i en ideologisk logik.

I Spanien syns lite, för att inte säga inget av detta ännu. Det är en helt ideologiskt odefinierad massa – precis som den vi såg på Tahrirtorget i Egypten och ännu tidigare i Tunisien – och man har ett centralt krav: Riktig demokrati.

Jag tycker mig se hur nya revolutionära rörelser plötsligt växer fram i ett oväntat politiskt utrymme. Sedan murens fall och proklamerandet av ideologiernas död har demokratibegreppet allt mer inramats av en liberal doktrin. Jag får för mig att det är därför den gamle autonomisten Mario Tronti hävdat begreppets meningslöshet och efterfrågat en diskussion om alternativen. Emellertid tycks den gamle gubben vara mer fel ute än vanligt i kontexten av vad som nu sker när den Norfafrikanska våren får vingar och sveper över södra Europa med krav på demokratisering av faktiska liberala demokratier.

Sedan 11 september 2001 har liberalerna nämligen i allt större grad misslyckats i upprätthållandet av det demokratiska komplexet. Jag tror att Antoni Negri och Michael Hardt har rätt i sin analys av skiftet in i en tid av permanent undantagstillstånd där Imperiets fiender numera finns inom dess egna geografiska ramar, snarare än i form av yttre hot. När världen byggs upp som ett överskridande Imperium utan en spegelbild i en icke-demokratisk fiendevärld blir också upprätthållandet av demokratiformen en kejsare utan kläder. Möjligen utgör fortfarande vissa, främst arabiska stater en viss trygghet. Jag tänker främst på Iran som fortfarande är en stat som tycks stå vid sidan om den Imperiella ordningen och samtidigt i någon mån fungera som en hotbild som kan understödja de inskränkningar Imperiet gör i sin egen demokratiska form. Jag hävdar att varken Kuba, Nordkorea, Saudiarabien eller en rad andra diktaturer spelar denna roll som ondskefull spegelbild eftersom dessa stater står i ett så pass kraftigt underläge till sin omgivning.

När Spanjorerna går ut på gatan för att kräva riktig demokrati sker det i kontexten av den nakenhet som blottat Imperiet sedan de nordafrikanska multituderna (ja, den här gången vill jag faktiskt uttrycka mig så) revolterat mot regimer som förvisso är diktatoriska, men som ändock är en del av det Imperium som våra egna stater nätverkar inom. Vi fick plötsligt förstå vilken roll Mubarak och Ben Ali spelat på den internationella politiska arenan. I klartext: Dessas roll i kriget mot terrorismen, vår givna garant för våra egna demokratiska system enligt våra egna regimer.

Plötsligt har liberalerna lämnat walk over på sin mest centrala politiska arena. För när liberalerna plötsligt blir postfascister som taktiskt understödjer kvarvarandet av diktaturer och skapar undantagstillstånd i demokratins namn har de slutat att vara faktiska demokrater i sin egen begreppsvärld. Plötsligt har en multitud rörelse underifrån med revolutionära krav givits, och gjort anspråk på, sagda utrymme och skapat en dramaturgi där hela det konventionella politiska spektrat står som demokratins motståndare tillsammans med diktatorer och de kapitalägare som sugit ner hela världen i en djup finansiell kris. Multituden säger demokrati, och Imperiet svarar med repression utan någon som helst möjlighet att understödja repressionen genom utdefiniering. Så var fallet när Mubarak skickade in hejdukar på Tahrirtorget och så är fallet när Spaniens sittande regim försöker kväsa de pågående protesterna.

Situationen är precis densamma i Sverige. En liberal glidning bortifrån den demokratiska arenan till ett nytt centrum i postfascism som tydliggörs såväl när Folkpartister kräver övervakningslagar och hårdare gränskontroller som när Maud Olofsson säger att vi inte kan fördjupa demokratin eftersom vanliga människor inte är beskaffade att sätta sig in i varje komplicerad fråga. Det gäller också den allt tydliga tendensen där demokratin inskränks från en mängd parametrar (Rösträtt, Yttrandefrihet, Mötesfrihet, Pressfrihet osv) till att endast handla om Rösträtt – en parameter som ensam knappast utgör ett tillräckligt fundament för att legitimera samhället i sig som faktiskt demokratiskt, ens utifrån en strikt liberal doktrin där vi t ex kan titta på hur antitesen definierades under kalla kriget. Även här tycks potentialen finnas för ett instegande på sedan länge liberalt inramat territorium. Även här finns den kontext som lämnar spelplanen öppen för en revolutionär demokratirörelse. Frågan är hur, var och när en svensk multitud kan uppstå för att göra anspråk på nämnda utrymme.

Samtidigt kvarstår fortfarande den alarmerande frågan för alla dessa rörelser som ännu inte tycks ge ett tydlig svar. Att utrymmet lämnas därhän av liberaler för att tas i besittning av ett nytt subjekt betyder inte att denna multitud nödvändigtvis har medlen för att överskrida det nuvarande samhället och skapa ett alternativ. Återigen blir Motmaktsdiskussionen aktuell om en konstituerande kraft. Annars finns alltid risken att det postfascistiska Imperiet får luft under vingarna. Vi kan ta deras torg, vi kan störta deras makt – Men sen då?

Livet i Limbo: Vänsterns kris & Krisens vänster

Vänstern är i kris. Tesen är nu allmänt vedertagen och diskussionen har flyttat in på lösningarnas arena. Men hur har vi egentligen valt att definiera denna kris? Består den i en allmän kris för marxistiskt ideologiska rörelser eller är det en kris i synnerhet för de parlamentariska (vänster)partierna? Pågår det rent av ett idéskifte där gamla rörelser helt enkelt, mer eller mindre ofrivilligt, lämnar över stafettpinnen till andra nya idéer och praktiker som i nuet är svåra att sätta fingret på, just för att de inte faller in i de traditionella fårorna?

En ruttnande Socialdemokrati på historiens soptipp

I Livet i Limbos svenska introduktion – som tyvärr uteblev i Brands tryckta version men återfinns på fantastiska Guldfiske – ligger fokus på en ruttnande svensk Socialdemokrati som sedan länge allienerat sig från det subjekt man fått förtroende att företräda (arbetarklassen) genom att acceptera Nyliberalismen och därmed sålla sig till den evigt likartade fåra ”moderna” partier av socialliberal karaktär med fokus på ”ordning i finanserna” och administrerande av en avreglerad kapitalmarknad. När arbetarklassen väl benämns är det ur ett sociologiskt perspektiv, ofta ur en synvinkel på arbetaren som ett offer (ett objekt) som måste räddas (delvis från sig själva). Och Brand har rätt, Socialdemokratin ligger i all väsentlighet och ruttnar på soptippen. I alla fall om man ser på partiet utifrån den kontext det växte fram ur, hur de byggde upp sitt förtroendemandat och vilken klassammansättning som möjliggjorde processen.

Två scenarior tycks, för mig, troliga vid ett skådande i spåkulan med fokus på framtidens socialdemokrati. I det ena håller man den nyliberala kursen men lyckas med retorik, ”rätt” partiledare, fördelen i det som finns kvar av partiets historiska mandat och en stor skopa PR-arbete att lägga sig en centimeter till vänster om Moderaterna och tillsammans med ett allt mer populärt Miljöparti, återvinna makten men till priset av en högervridning som närmast upprättar en total parlamentarisk enighet, långt värre än idag. Det är tyvärr, får man säga, även precis det scenario som skulle öppna dörren för nyfascistiska Sverigedemokraterna att växa till den nivå vi ser liknande partier göra i andra Europeiska länder. Partiets anti-etablissemangslinje passar tillståndet som handen i handsken – Man får spela rollen som uppstickaren mot det totala samförståndet när politiken polariseras i en nyanslös högermitt.

Scenario två för Socialdemokraterna är betydligt mindre troligt men ändock inte helt bortom realism. Det innebär i sak att Socialdemokraternas vänsterflygel vinner mandatet att leda partiet i den linje som bland annat tidningen Tvärdrag förespråkar, men även många utomparlamentariska och småpartitillhörande vänstertyckare. Den uns av ”möjlighet” för denna linje att faktiskt få vind i seglen ligger i den stämning som uppstått inom Socialdemokraterna sedan den så kallade Primegate, ”skandalen” där ett antal (höger)sossar visade sig jobba under dold mantel på uppdrag av svenskt Näringsliv, arbetarrörelsens gamla ärkekonkurrent. Primegate är egentligen ingen jätteskandal, det är snarare mycket väntat om man ser den allmänna diskursen som varit rådande inom partiet i över två decennier men det tycks ändå ha skapat en märklig stämning där högerflygeln tvingats lämna utrymme till en allt mer optimistisk vänster. Problemet med scenario två är att en allt för tydlig vänstervridning av politiken omöjliggörs av det politiska klimatet i sig, i partiet – såväl som utanför (t ex i medierna). Den något diffusa parlamentariska mittpunkten har i decennier samfällt med Socialdemokraternas nyliberalisering flyttat allt längre i samma riktning. Det är svårt att bortse från detta faktum. En Socialdemokratisk vänstervridning lik den Tvärdrag med flera drömmer om måste föregås av något som ger den trovärdighet. Och i ett land där över 90 % av all media ägs av högern är drevet inför en sådan kursändring svårt att föreställa sig i förväg. Det saknas en materiellt förankrad folkrörelse som följer dagens klassammansättning i grunden för en sådan förändring, om den överhuvudtaget är möjlig inom en sådan typ av organiseringsmodell (Vilket jag kommer lämna här och nu för att återkomma till i alla mina kommande inlägg kring ämnet). Min subjektiva uppfattning av scenariot kring en stark vänstergir vid den Socialdemokratiska kongressen i maj är att partiet vid valet 2014 skulle närma sig så skrämmande låga siffror att det de facto skulle innebära partiets död. Jag tror förvisso att man skulle landa högre än Vänsterpartiet p g a den anknytning man ändå har till en mer vänstervriden LO-rörelse men detta skulle också vara hela partiets väljarbas, låt oss gissa att den skulle ge 10 -15 %. Vad som än händer tycks det svårt att frånkomma beskrivningen av Socialdemokratin som just ett ruttnande lik. I alla fall i egenskap av en stark företrädare för en klassbas av den typ man faktiskt utgjorde en gång i tiden.

Vänsterpartiet, Trondheimmodellen och det osäkra trevandet

För att analysera den svenska arbetarrörelsens tillstånd bör vi även ta oss en ordentlig titt på Vänsterpartiet som ändå får sägas utgör den traditionella arbetarrörelsens andra parlamentariska fästning och härstammar från samma kontext som Socialdemokratin.

Vänsterpartiet är ett litet parti, både i relation till parlamentariskt mandat (röster) och sett till det faktiska antal individer som, passivt eller aktivt, är medlemmar i partiet. När det kommer till krishantering är detta generellt både en styrka och en svaghet. En svaghet för att små partier ofta övertolkar situationen, agerar mer drastiskt (tror på quick-fixes som partiledarbyten). En styrka för att bredden i partiet faktiskt tycks få utrymme att komma till tals i den interna debatten och för att väljarbasen trots allt är så liten att rädslan för omvärderingar av teori och praktik inte nödvändigtvis behöver innebära en seg och slitsam process. En stor del av Socialdemokratins interndebatt förs genom direkta angrepp mellan falanger i offentlig media, inför en bred publik men med litet deltagande bland gräsrötterna. I Vänsterpartiets fall tycks rörelsen vara så pass liten att människor faktiskt känner och träffar varandra och därmed öppnas inte heller utrymmet för den typen av bittra mediala falangstrider vilket märks tydligt i det kryptiska förhållningssättet som t ex Jonas Sjöstedt, som aspirerar på partiledarrollen, haft till en eventuell kandidatur i medieutfrågningar. Vänsterpartiets debatt känns på något sätt mer närvarande och möjligheten att göra intryck in i de innersta kretsarna via debattinlägg, bloggkommentarer och så vidare är en uppenbar realitet med konkreta exempel från t ex Framtidskommissionens debattinlägg samt svaren på Dagens Arena.

Vänsterpartiets idédebatt tycks faktiskt också ta sig en del intressanta uttryck, vilket bland annat märks i ovan nämnda debatt. Framtidskommissionen har faktiskt bemödat sig att titta på vad andra socialistiska rörelser sysslar med (i bred bemärkelse) runt om i Europa. Man har försökt identifiera lyckade strategier utan att nödvändigtvis göra den (klassiska) populistiska högergiren för att attrahera väljare från den nuvarande parlamentariska ”mitten”. Vänsterpartiets främsta intryck tycks komma från den så kallade Trondheimsmodellen och Holländska Socialistiska Partiet. Idén handlar om att attrahera en bas inom arbetarklassen genom materiell praktik. Jag uttrycker förvisso samma skepcism som Martin Hofverberg (Dagens Konflikt) gjorde i debatten på Dagens Arena angående risken i att bli en välgörenhetsrörelse snarare än en rörelse som identifierat den nuvarande klassammansättningen och därifrån skapat praktiker som möjliggör dessa klassubjekt att bedriva offensiv kamp. Samtidigt tycks debatten i Vänsterpartiet inneha en potential just för att man öppnar dörren för denna typ av diskussioner och vågar ta ett steg framåt. Här tycks ändå potentialen för en bred debatt finnas där Vänsterpartiet och den utomparlamentariska vänstern drar så pass lika grundslutsatser kring problemet att man faktiskt kan börja utveckla intressanta praktiker som samverkar även om en bra bit återstår dit, och mycket kan fela på vägen i ett parti som lastas av sin tradition och trots allt har så pass stora rättrogna falanger som kan upprätthålla status quo inom partiet. Vad som händer återstår att se men jag skulle ändå vilja påstå att utvecklingen är positiv och att debatten är värd att ta. Jag är tveksam till att kursändringen skulle få Vänsterpartiet att växa parlamentariskt, men, det är på helt andra nivåer den skulle kunna ge kraft åt ett uppsving i konkret klasskamp. I första hand tycker jag mig se potentialen i faktumet att Vänsterpartiet innehar kapital på en helt annan nivå än andra delar av den svenska vänstern. Kapital som, om det användes till att bygga upp sociala center, medieprojekt, stadsdelskontor och liknande skulle bli en resurs för långt många fler än partimedlemmarna. Jag vill alltså lägga in en optimistisk anmärkning för de slutsatser som just nu dras av partiets framtidskommission utan att säga att jag tror att partiet i egenskap av just ett parlamentariskt parti ensamt kan fylla den typ av roll som Socialdemokraterna i Sverige eller de ryska Bolsjevikerna gjorde back in the days. En avancerad klassammansättning kräver en avancerad och anpassad organiseringsmodell men Vänsterpartiet kan möjligen spela en roll i den ekvationen.

Europa i lågor – Sverige i stiltje

Europa står i lågor. Sedan finanskrisens utbrott 2008 har gigantiska protester utbrutit i en mängd länder. I Grekland har generalstrejkerna avlöst varandra samtidigt som banker och finansmyndigheter satts i brand. Landet är en kokpunkt för nya rörelser, idéer och allianser i spåren av krisen. Samtidigt gör studenterna och prekära ungdomar uppror i Italien, Frankrike, England. För bara några veckor sedan skedde de största kravallerna i Rom sedan det omtalade upprorsåret 1977. Få var förberedda på explosionskraften i de allianser som växer fram mellan studentrörelsen och allt hårdare ansatta fabriksarbetare på bland annat Fiat. I England växte en studentrörelse i protest mot avgiftshöjningar fram som från ingenstans och det var på håret att förslaget röstades ner i parlamentet efter veckor av ockupationer, kravaller, aktioner och diskussionsforum. I flera länder har även regeringar fallit efter stora protester. Det hände på Island redan i början av krisen och nu i veckan utlyste Irland nyval efter att ett flertal parlamentsledamöter avgått i protest mot sparpaketen. I flera av fallen har de nyliberala sparpaketsförespråkarna varit just Socialdemokrater, likt exemplen i Brands förord. Traditionella vänsterkrafter tycks förvisso vara inblandade i många av protesterna, men de har knappast utgjort dess kärna. Det är nya nätverk och allianser mellan kämpande subjekt som växer fram i former utanför den traditionella organiseringsformen för marxistisk vänster. Än innehar knappast dessa rörelser någon revolutionär styrka men det går att se ett embryo till nya organiseringsmodeller för materiell kamp som växer fram direkt ur den samma och dess subjekts direkta behov. Möjligen kan de traditionella vänsterpartierna, som Vänsterpartiet i Sverige, spela en roll i dessa rörelser men då gäller det utan tvivel för dessa att inneha en stor portion ödmjukhet för de behov som växer fram bland de som kämpar.

I förhållande till de protester vi sett i vissa Europeiska länder, och som nu även tycks växa fram i Nordafrika genom den Tunisiska Jasminrevolten (även i detta fall en svårdefinierad allians mellan en rad subjekt), ligger Sverige i lä. Jag ska inte göra anspråk på att försöka ha en trovärdig analys av det, här och nu, men jag vågar ändå tro att vi med tiden kan komma att se en liknande utveckling här eftersom analysen utgår från klassammansättningen som till stor del är likartad i Europeiska länder och hur denna väljer att organisera sin nysammansättning (eller ”politiska klassammansättning”, samma sak).

I kommande inlägg ska jag äntligen försöka förflytta mig till det konkreta i Livet i Limbo-debatten. Hur ser klassammansättningen ut? Vilka subjekt finns i klasskampen som har potential att formas till en nysammansättning? Vilka strategier tycks växa fram i samband med detta? Och kanske framförallt: Hur står detta i förhållande till den bild Turbulence målar upp i sin text, hur kan vi använda den i diskussionen?

——————————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: L. O. K. Ejnermark skriver Maria Rankkas reaktionära fantasivärld, Kaj Raving skriver Regeringen suger – inte minst för vad man gjort med sjukförsäkringen, Cvalda skriver Tintin: Uppropet, Lasse Franck skriver Amöbabönder, martin skriver Tid att vara kritiskt nyfiken, Johan Frick skriver En dementi är på sin plats

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

En rörelse i relation till språket och den politiska kulturen

Under de senaste åren har jag vid ett flertal hamnat i undrande diskussioner kring Amerikanska anarkisters, och andra vänsteraktivisters, brukande av den nationella flaggan vid till exempel stormötesprotester. Hur skiljer sig egentligen relationen mellan rörelser och politiskt kultur emellan olika länder, städer och världsdelar och vilka paralleller kan vi se här i Sverige?

Under några år var jag väldigt trollbunden av den amerikanska livsstilistiska anarkiströrelsen kring aktivistkollektivet Crimethinc. Som ung kommunist gav “Days of War, Nights of Love” en första uns hopp i en tid där en amerikansk president stod på barrikaderna med en krigsförklaring mot terrorismen och polisen sköt ner demonstranter på svensk mark för första gången sedan skotten i Ådalen 1931. I Crimethinc’s anarkistiska vision var allting möjligt - här och nu - och det var bara att ta för sig av kapitalismens avfall på vägen in i nya hemliga gemenskaper, konspirerandes sent in på nätterna. Med intresset för Crimethinc började jag också aktivt att läsa rörelsens aktivistpublikation - “Rolling Thunder” som fortfarande ges ut ett par gånger om året i den snyggaste av förpackningar. Det fanns dock något med de amerikanska anarkisterna som jag aldrig riktigt kunde greppa som uppväxt i vad man ändå får kalla, en marxistisk politisk tradition, och detta var dessas ständiga refererande till den amerikanska konstitutioner och därtill, användandet av amerikanska flaggor vid protester. I Europa brann samma flagga frekvent vid denna tidpunkt och med George W Bush som president eskalerade anti-amerikanismen under de landsomfattande antikrigsdemonstrationerna mot Irakkriget.

Med årens gång började jag också ifrågasätta Crimethinc’s doktrin allt mer även om jag än idag skulle hävda att jag saknar den typen av optimism som de förmedlar i andra, mer sansade, vänstergruppers litterära produktion. Tankarna om flagganvändandet och hänvisandet till konstitutionen bland amerikansk vänster föll också alltjämnt i glömska. Fram till nyligen. Med framväxten och det växande informationsflödet av den amerikanska Tea Party-Rörelsen inom landets höger började jag se många tydliga paralleller till den anarkistiska rörelse jag lärt känna så väl. Förklaringen dök sedan upp i en SVT-dokumentär på Kunskapskanalen för några dagar sedan. En högertankesmedja i Washington som kan beskrivas som hjärna bakom rörelsen förklarar i denna dokumentär tydligt och utan skygglappar hur man konsekvent använt de utomparlamentiska vänstergrupperna som mall för att skapa en gräsrotsrörelse förankrad i det amerikanska politiska landskapet, men självfallet fyllt med ett högerreaktionärt politiskt innehåll. En ganska tydlig likhet till hur exempelvis Italienska fascister agerat för att bygga en maktbas genom socialt gräsrotsarbete och husockupationer under 2000-talet (mer om det här från Guldfiske). Vi kan alltså se hur såväl europeiska som amerikanska högerreaktionära rörelser aktivt använder traditionell vänsterorganisering för att bygga upp sina rörelser men utifrån en tydlig förståelse för skillnaderna mellan olika politiska landskap på en politiskkulturell nivå.

I Sverige använder Sverigedemokraterna en traditionell Socialdemokratisk retorik med hänvisningar till det rena “folkhemmet” men spetsat med invandringskritik. I Italien har Lego Nord som sagt tittat åt den autonoma vänstern för lokal inspiration och i USA, samma sak fast utifrån en lokal kontext som anarkisterna uppenbarligen själva redan analyserat, och anpassat sig till.

Att de amerikanska anarkisterna hänvisar till konstitutionen och använder amerikanska flaggor är alltså egentligen knappast märkligare än att Svenska systerrörelser använder röda fanor, ord som “solidaritet” och liknande utifrån förståelsen att vi här haft en rådande socialdemokratisk politisk hegemoni i närmare 100 år. I både USA och Sverige har vänsterpolitiska rörelser utnyttjat den makts symboler som man ämnar bekämpa för sina egna syften just för att de innehar en delvis positiv historia. Det är en politisk förståelse för lokala skillnader i politisk kultur och möjligt också en form av populism för människor att relatera till utan att det uppfattas som “främmande” eller frånskilt det politiska subjektet.

Högerns framsteg på många håll internationellt syns i ett tydligt samband mellan praktik, populism och biopolitik, eller sociala relationer som är sammankopplade med det politiska. Samtidigt är vänstern på många håll fast i en gammal retorik som förlorat sin innebörd liksom en praktik som lider av samma problem. Jag vill alltid hävda att vänstern ska akta sig för populismen men en uppdatering av förståelsen för biomakten och nya praktiker sammankopplade med en ny retorik anpassad till 2000-talet är utan tvivel, även för vår del, extremt brådskande nödvändigt idag.

——————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: Stefan Bergmark skriver När Bonnier debatterar sig själva, Hans Norebrink skriver Nationalismen som vägrar dö, Johan Frick skriver Vad väntar jag på?, Anders_S skriver Friskväderstorget – en felkonstruerad plats, mathiavelli skriver Att veta var man börjar, men inte var det slutar, vandringsmyran skriver Regionalism i Sverige och politik (del 1, södra sverige, södra norrland)

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.