DIY - …och exploateringen av ett begrepp

D.I.Y är ett begrepp som används för kontrakultur som utgår från en varuproduktion i ett annat syfte än det som står som primärt på den kapitalistiska marknaden. Idag, och under de senaste åren, tycks dock detta begrepp ha genomgått en exploateringsprocess som allt mer utvattnar de politiska aspekterna. Hur har detta kunnat ske och vilka värderingar följer, rent historiskt, detta begrepp?

DIY (Do-it-yourself) är ett begrepp som ursprungligen härstammar från en amerikansk hushållsepok på 1950-talet. Marknaden öppnades upp för gör-det-själv-byggande där byggsatser såldes tillsammans med ritningar vilket gjorde att fler själva kunde göra mindre byggnationer utan hjälp från fackmän inom branscherna. Begreppet finns än idag kvar i denna sfär, t ex för den typen av monterbara möbler som Ikea säljer, men genom åren har begreppet också adapterats till en annan sfär - den kulturella.

Som kulturellt begrepp sägs DIY ha uppstått i 1960-talets progressiva musikrörelser och dess gratisfestivaler [free shows] men det är egentligen först i det sena 1970-talets anarkistiska punkvåg som begreppet verkligen fick spridning och började omges av en begreppsetik. DIY, i kulturell mening, så som begreppet infördes på bred front i alternativa musikrörelser genom det engelska anarkopunkbandet Crass – och grupperna kring dem – har en betydligt mer djupgående betydelse än det ursprungligen hade i den amerikanska byggsektorn.

Det finns självfallet lika många definitioner av DIY-begreppet som det finns utövare inom dess kulturella omgivningar men jag skulle ändå vilja lägga fram, vad jag ser som de historiska, grundförutsättningarna. DIY i den kulturella sfären är kontrakultur [amerikanska: counterculture] i den bemärkelsen att man har ett motsatt intresse till den kommersialiserade kulturbranschen, oavsett om det handlar om musik eller andra konstformer.

Om man skulle försöka sig på att förklara DIY genom att använda en marxistisk terminologi så går det lite enklare att tydliggöra denna skiljelinje. Kapitalismen bygger som vi vet på en marknad där varor ges ett bytesvärde. Det är primärt för den kapitalistiska produktionen och dess uppbyggnad. När man tar in detta i den kulturella sfären så betyder det att produktion av konst har som primärt syfte att först generera ett bytesvärde för att i förlängningen generera ett mervärde (eller ”vinst”) för producenten eller den som producenten, producerar på uppdrag av – t ex ett skivbolag, en tidningskoncern, ett kommersiellt konstgalleri, en hemsida och så vidare.

DIY som kontrakultur strävar efter att producera bruksvärde. Det intressanta är inte huruvida den vara man producerar har ett ekonomiskt värde i förhållande till andra varor på en marknad, utan att de har ett bruksvärde såväl för de som producerar, som för de som konsumerar. I förlängningen eftersträvar DIY-kontrakulturen till att sudda ut denna skiljelinje helt och hållet mellan producenter och konsumenter genom de etiska riktlinjer som formar DIY-begreppet i en rörelse, exempelvis genom eftersträvan av kunskapsutjämning och alternativa bytesmarknader. Att producera för ett bruksvärde är alltså att producera med fokus på produktens nödvändighet i sig, inte på vilket värde den genererar på en marknad. Om vi ponerar att det är mat vi producerar så blir resonemanget kanske lite tydligare. Vi har en DIY-kultur som producerar mat, inte för att generera ett värde på en marknad, utan för att sprida lärdomen om själva odlingen i sig och för fördelningen av de resurser vi framställer inom vår kulturella sfär. Kortfattat, ett reellt kommunistiskt projekt inom kapitalismen som motmakt gentemot kommersialiseringen av våra kulturella uttryck och behov i de sammanhang som begreppet använts sedan 1970-talet.

Sedan DIY-kontrakulturen uppstod på allvar under anarkopunkvågen på slutet av 1970- och början av 1980-talet så har begreppet (och i förlängningen rörelserna kring det), otroligt nog ska sägas, varit relativt befriat från försök till exploatering från konventionella instanser och marknaden, i alla fall här i Sverige. Men under 2000-talet, och kanske framförallt de senaste fem åren, har detta radikalt förändrats. I Umeå började det på allvar märkas under Kulturhuvudstadsdialogerna där begreppet fångades upp i den politiska sfären som ville förstå vad vi faktiskt sysslade med och hur vi bedrev kultur. Detta skedde ungefär parallellt med startpunkten för en bredare exploatering av DIY-begreppet inom den kommersiella sfären. I kommersiella tidningar, inom företag och bland politiker började det snackas DIY. Men i takt med att begreppet genomgått denna kommersiella exploatering så kan vi också se hur det urvattnas på sitt politiska innehåll. Istället för att vara ett begrepp för ett kontrakulturellt synsätt så blir DIY det som begreppet innebar i den amerikanska hembyggsektorn på 1950-talet, fast i den breda kulturella sfären. Betydelsen blir inte att vi producerar varor med fokus på bruksvärdet och en medföljande kritik mot bytesvärdet (och i förlängningen kapitalismen) utan helt enkelt – att vi producerar det själva. Skillnaden i kulturen blir egentligen helt obetydlig då den stora majoriteten av kulturutövare de facto producerar sin egen konst, mer eller mindre, och undantagen är den hyperkommersialism som funnits kring band som Backstreet Boys och A-teens, alltså musikgrupper som inte överhuvudtaget producerar sina ”egna” verk utan endast framför någon annans på beställning. DIY blir i den kapitalistiska begreppsexploateringen snarare samma sak som entreprenörskap (”egenföretagande”) än kontrakultur, kortfattat.

I och med begreppsexploateringen har också begreppets rörelser lidit stora nederlag. Autonoma kulturhus går i graven ett efter ett och den kulturella sammanhållningen tycks ruttna bort samtidigt som diskussionerna om etiken i DIY-begreppet helt avsomnat, även inom de traditionellt utövande DIY-rörelserna. Även i mina egna kretsar, som rent historiskt präglats av en strikt DIY-etik, syns idag en avsaknad av begreppsdefinitioner och ett kritiskt förhållande till marknadsmekanismer. Ett exempel på detta är hur synen på upphovsrätten stegvis, okritiskt, skiftat läge. När STIM diskuterats inom de DIY-kretsar jag rört mig så har utgångspunkten ofta varit att det är helt i sin rätt att upphovsrättsskydda sin musik via t ex STIM så länge man har en pragmatisk inställning till det hela och endast utkräver upphovsrättsliga pengar från kommersiella instanser. Här är vi tillbaka på utgångspunkten att det handlar om mervärdet på produkten man skapat. En vanlig åsikt blir att det är OK att använda upphovsrätten för att erhålla pengar från kommersiella instanser, för att dessa annars skulle behålla dessa pengar själv. Problemet med denna syn är att den ändå utgår från att man själv är upphovsman till ett verk eller andra former av konst. Den politiska kritiken av upphovsrätten som sådan faller bort i ett försök att pragmatiskt förhålla sig till en kapitalistisk marknad, snarare än att skapa en alternativ motmakt till den samma. Förskjutningen här har gått från en syn där inget skapas ur tomma intet (det finns alltså ingen upphovsrättslig grund då allt skapande är en påbyggnad av någon annans skapande - alltså en del av en kollektiv process) till en syn på upphovsrätt som något man har rätt till, så länge man bara ställer sina krav åt “rätt” håll.

Visst finns där också en skepsism mot t ex stora skivbolag men den ligger snarare också i att dessa snor mervärde (av bytesvärdet) från producenten (…eller är överflödiga) än en skepsism mot producerande för bytesvärde i sig. DIY har blivit att bejaka sina egna kulturella intressen gentemot mervärdestjuvar, en tydlig inramning av en kontrakultur inom den kapitalistiska marknadssfären.

Ett annat tydligt exempel, värt att ta upp, på detta finns i de kulturella nätsfärerna och synen på dem inom DIY-rörelserna. Med framväxten av Myspace, Spotify, iTunes och andra kommersiella musiktjänster samt kommersiella mötesplatser för annonsering av t ex arrangemang (läs: Facebook) på internet så skedde ett fullständigt misslyckande inom de traditionella DIY-rörelserna i kritiskt förhållande till marknaden och synen på produktion. Istället för att skapa egna progressiva nättjänster för fritt utbyte av kultur (här finns undantag, t ex Indymedia och Pirate Bay, men de kommer delvis från helt andra håll), överlämnade man sitt kulturella utövande i händerna på den industrin man i decennier kritiserat och utövat motstånd gentemot. Man lade upp sin musik på myspace, började sälja den i iTunes och utelämnade sig till Spotify. Argumentationen har ofta legat i att dessa tjänster garanterar en gratis åtkomst av musiken för konsumenten (typ, bred spridning) och redan där syns en tydlig avsaknad av förståelse för musikbranschens omstruktureringar och synen på varför och för vem och framförallt, i vilket syfte, man producerar en vara.

När jag sätter mig på ett möte med Umeå kommun via mitt arbete för att söka pengar till något man kallar ”DIY-checken” inför Kulturlovet så blir det för mig smärtsamt tydligt hur fullgjord begreppsexploateringen blivit. På vägen hem går jag förbi kommunens anslagstavla på bussgatan och ser att ABF affischerar för sin nya kampanj: ”ABF-DIY”. Väl hemma googlar jag ”DIY” för att börja göra research inför denna artikel. På första sidan finns ”Elle-Interiör” och denna multinationella modetidnings egen blogg: DIY or DIE. Bloggen handlar om att själv sy och brodera prylar, men inte för ett kulturellt bruksvärde inom en viss kulturell rörelse – utan i sann entreprenörskapsanda.

Den DIY-rörelse vi sett de senaste decennierna i främst Europa och Nordamerika har inte spridit sig till bredare folkläger – den har blivit exploaterad av kapitalet, fullständigt urvattnats och är idag i princip helt död i bemärkelsen av att vara en rörelse. Exploateringen har möjliggjorts genom en förskjutning inom DIY-kulturen i och med, i första hand, internets framväxt och bristen på kritik gentemot kapitalets omstruktureringar av de kulturella sfärerna. Det är alltså i första hand något som skett inom kulturen och sedan möjliggjort exploatering utifrån - inte tvärt om.

En DIY-praktik utifrån ett DIY-begrepp som återerövras från marknadskrafterna för att fyllas med etik är inte omöjlig 2010. Däremot måste den i grunden utgå från en förståelse av kapitalismens marknadsmekanismer och byggandet av en kritisk kulturell motmakt mot densamma. Det innefattar att förstå de kulturella kommersiella branschernas omstrukturering med internet, ett byggande av egna mötesplatser (precis som när vi startade kulturhus) på just internet istället för att använda dem marknaden öppnat för att utnyttja vår produktion av varor.

En ny kulturell motmaktsrörelse börjar med insikten att skapa kulturella icke-kommersiella kretsar där vi producerar för bruksvärdet. Den börjar med att förstå innebörden av att bygga fria bytesgemenskaper utan kapitalintressen som utgår från en kritik mot all form av ekonomisk vinst på de varor vi tillsammans skapar kulturellt. DIY or DIE, som sagt.

Förbundet Kommunist: “Den svenska arbetarklassens historia”

Det sista objektet av de hittills digitaliserade materialet från Förbundet Kommunist & Bokförlaget Barrikaden för nu är en studiecirkelbroschyr. Jag kommer i framtiden att lägga upp mer material (t ex nummer av tidningen Arbetarkamp) men snarare av kuriosa skäl.

Denna broschyr är alltså en studiecirkel från Förbundet Kommunist & Bokförlaget Barrikaden utgiven i slutet av 1970-talet och berör Den svenska Arbetarklassens historia. På många sätt tycker jag att den fortfarande ger bra frågeställningar men med 40 år på nacken behöver den utan tvivel modifieras delvis för användande utifrån dagens situation. Jag anser ändå att den kan vara till viss vägledning för utformande av nya studiecirklar i ämnet som i sig är intressant vilket är själva grundskälet till att jag valde att digitalisera den trots sina år på nacken - det ska ju påpekas att samma “problem” delvis genomsyrar andra delar av materialet, speciellt gällande t ex synen på Imperialism som jag personligen tycker är tämligen oanvändbar utifrån att analysera dagens kapitalistiska samhälle.

En annan poäng jag vill göra innan ni får börja läsa är faktumet att SAC - Syndikalisterna (tyvärr) är utelämnade ur FK:s beskrivning om den svenska Arbetarklassens historia. Det är i mina ögon varken rättvist eller korrekt, speciellt inte i återgivning av tiden runt Storstrejken 1909 och efterföljande årtionde. Socialdemokraterna har gärna, i sin egen historiebeskrivning, tillskrivit sig en allt för stor roll i den progressiva utvecklingen som bör ses med kritiska ögon. En förklaring torde kunna vara att SAC under just 1970-talet var en relativt liten kraft inom den dåvarande vänsterrörelsen som lade mycket fokus in i Miljörörelsen och kärnkraftsmotståndet och att mycket av den syndikalistiska versionen av arbetarrörelsens gemensamma historia skrivits senare vilket troligen gjorde att det fanns en viss informationsbrist att stå som underlag vid denna tidpunkt. Nåväl.

Här kommer alltså den sista broschyren för nu - sedan följer förhoppningsvis ett antal analytiska artiklar som senare kommer leda in i en historiebeskrivning av sociala kamper här i Umeå. Samtidigt lider sommaren mot sitt slut vilket gör att den konventionella nyhetsrapporteringen vaknar ur sin sommardvala och min blogg därmed förmodligen återgår till ett blandat fokus mellan ideologi och nyhetsrapportering med fokus på gentrifierings och stadsdelsfrågorna. Tack, ni som läser!

Open publication - Free publishing - More studier

“Därför arbetar jag med Förbundet Kommunist”

Den senaste veckan har jag digitaliserat och delat med mig av två av vänsterns (och arbetarrörelsens) mest kända huvudideologer i ett, enligt mitt tycke, strålande format som “serietidningar” här på bloggen. Dessa två är Karl Marx och Lenin, två ideologer som utan tvivel har betytt mycket för progressiva (och för den delen vissa reaktionära) rörelsers utveckling och som utgör en stor del av den teoretiska basen för hur olika organisationer, partier och förbund agerat det senaste seklet.

Grundanledningarna till digitaliseringarna är flera, men som jag beskrivit är mitt huvudskäl att det idag pågår en i mina ögon intressant organiseringsdiskussion inom delar av Umeås utomparlamentariska vänsterkretsar som dels har handlat om ideologiska grunder till engagemang som förklarar hur man väljer att agera i praktiken. Kommunistisk teori kan vara minst sagt svårtillgänglig i sin läsarvänlighet, varför jag gillar Bokförlaget Barrikaden och Förbundet Kommunists försök att hitta andra format för att göra teorin mer tillgänglig, som de tidigare postade här på bloggen.

Ett annat skäl till digitaliseringarna är som jag tidigare beskrivit, faktumet att material från Förbundet Kommunist är relativt svårtillgängligt för dagens vänsterengagerade - troligtvis pga förbundets relativt korta existens - och jag är personligen av den bestämda uppfattningen att det är viktigt att analysera vår och våra rörelsers historia för att förstå den och för att sedermera kunna röra oss framåt och inte återupprepa tidigare misstag, vilket redan görs i allt för stor utsträckning.

Ett naturligt steg i denna riktning blir därför att börja digitalisera lite mer förbundsinriktade dokument som kan ge en viss insyn i ideologiska diskussioner & ställningstaganden, kärnfrågor och synen på dessa och så vidare. I detta inlägg ska jag främst presentera den broschyr jag nu gör tillgänglig. Jag hoppas dock snarast kunna skriva ett lite mer diskussionsunderläggande inlägg i anknytning till just denna för att knyta ann till frågor som hur dagens vänster skiljer sig från gårdagens, vilka analyser som fortfarande är relevanta respektive förlegade och liknande. Andra bloggare får självklart gärna också använda dokumenten och delta i denna typen av analys.

Broschyren i fråga heter som rubriken (och bilden) avslöjar: “Därför arbetar jag med förbundet Kommunist”. Det är en ideologisk och sakfrågebaserad genomgång av Förbundet Kommunists verksamhet runt 1978. FK hade tidigt en relativt rådssocialistisk linje som märks både i vilka samarbetsorganisationer som nämns men även i synen på hur t ex arbetarkamp och liknande skall föras underifrån via kommittéer, celler och råd. Många hävdar dock i historiebeskrivningar att FK med tiden knöt an allt mer till en Marxist-Leninistisk tradition (likt KFML osv) vilket jag personligen inte riktigt har kunnat hitta stöd för i det material jag själv har tillgång till. En leninistisk linje går möjligen i ganska hög utsträckning att urskilja men snarare i närheten av trotskjistiska organisationer och partier än i enhet med stalinister och maoister under samma tidsepok. Ni är självklart nu själva välkomna att ta del och skapa er en egen uppfattning i frågan.

Open publication - Free publishing - More socialism

Förbundet Kommunism 0.1: Teaser i väntan på Marx

Imorgon, måndag den 2 augusti, kommer jag tillsammans med min vän Alice sätta oss ner för att digitalisera 2-3 av huvudobjekten till mitt organiserings- samt digitaliseringsprojekt runt Förbundet Kommunist. Väntan på “Marx för Nybörjare”-seriealbumet är alltså snart över för alla er som otåligt väntat. Troligtvis kommer det laddas upp här imorgon under sen kväll eller i värsta fall först på tisdagen. Dessutom kommer det, i mina ögon, intressantaste objektet bland de som skall digitaliseras - häftet: “Därför arbetar jag med förbundet Kommunist” - som ger en ganska bred bild av hur förbundet arbetade, såg på diverse frågor och så vidare mot slutet av 1970-talet. Personligen anser jag att häftet i sig är det intressantaste objektet just för oss som söker organisering idag eftersom vi genom historien kan kritiskt granska men framförallt ta lärdom av hur andra arbetat, vad de lyckats och vad de även misslyckats med.

I väntan på Marx ska jag dock med glädje publicera ett antal teasers rörande just Förbundet Kommunist. Apropå detta digitaliseringsprojekt blev jag kontaktad av en medlem i Malmögruppen Motarbetaren som berättade att de sedan tidigare digitaliserat material runt fabrikstidningen Röda Packet. Detta passar ju utmärkt tänkte jag med ett leende på läpparna. Röda Packet var en fabrikstidning utgiven av fabriksarbetare mellan ungefär 1972-1975 med relativt stark anknytning till Förbundet Kommunists Lundaavdelning. Det skall dock påpekas att även personer från andra partier och organisationer samt politiskt “oorganiserade” deltog i arbetet med tidningen även om den i historiebeskrivningen ofta tillskrivs just FK.

Röda Packet och tidningen Kommunist uppgick tillsammans senare till FK:s “Arbetarkamp” som utkom fram till 1970-talets slut. Denna tidning skall jag förhoppningsvis också kunna digitalisera ett antal nummer av men det ligger lite längre fram i tiden tyvärr.

Av det material som Motarbetaren digitaliserade har jag lagt upp en broschyr om militären och civilt motstånd samt ett antal nummer av Röda Packet på Issuu som går att läsa nedan på samma sätt som Lenin-boken. Jag bifogar även direkta PDF-länkar till Motarbetarens filer för de som vill ha lite extra! Enjoy!

Röda Packet nr 1/1973 - Röda Packet nr 1/1975 - Röda Packet nr 1 - Röda Packet nr 10/1973 - Röda Packet nr 11/1973 - Röda Packet nr 3/1973 - Röda Packet nr 3/1974 - Röda Packet nr 3/1975 - Röda Packet nr 4/1973 - Röda Packet nr 5/1973 - Röda Packet nr 9/1973 - Broschyr om Civilt Motstånd

Open publication - Free publishing - More organisering

Open publication - Free publishing - More organisering

Open publication - Free publishing - More socialism

Open publication - Free publishing - More socialism

Förbundet Kommunist & Barrikadens: “Lenin för Nybörjare”

Som jag skrev i mitt förra inlägg är ett av mina sommarprojekt att digitalisera och tillgängliggöra diverse material från Förbundet Kommunist och det till förbundet anknutna förlaget Barrikaden. Förbundet Kommunist (FK) representerade till en början den rådsocialistiska strömningen i Sverige med inspiration främst från Italien men övergick med tiden allt mer åt en mer renodlad leninistisk partilinje mot 1970-talets slut samtidigt som Förbundet Arbetarmakt (FAM) tog över stafettpinnen för rådsocialistiska idéer.

Det skall dock sägas att FK utan tvivel tillhörde de mer sympatiskt lagda organisationerna inom 1970-talets vänsterrörelse och under förbundets existens han man med en hel del debatt vilket bland annat resulterade i dokument, pamfletter, tidningar med reportage och dessutom böcker (genom förlaget Barrikaden) som utan tvivel bör bevaras för eftervärlden och diskuteras av oss som vill syssla med organisering idag.

Eftersom viss debatt funnits här i Umeå om organisering det senaste året tänkte jag således göra en del av detta material tillgängligt, dels för att underlätta fortsatt diskussion i ämnet. Vid sidan av det huvudskälet ser jag en poäng med att detta material finns tillgängligt för vänstern i allmänhet.

De kommande veckorna kommer jag digitalisera en hel del material, en bok är dock färdig och publiceras härmed i detta inlägg. Boken är utgiven 1980 på bokförlaget Barrikaden och heter “Lenin för Nybörjare”, även om jag personligen inte är leninist så finns utan tvivel en hel del intressant diskussionsunderlag i Lenins idéer och de processer som skedde i Ryssland och Sovjetunionen i början av förra seklet. Boken är ett perfekt sätt att faktiskt sätta sig in i lite socialistisk historia då den är skriven i serieform! Nästa bok kommer vara i samma format och heter “Marx för Nybörjare”, men så länge: Håll till godo!

Tack till “Alice” för största delen av arbetet med scanningen/digitaliseringen!

För att läsa via Issuu-filen på optimalt vis: Välj -> Presentation view -> fullscreen.

Open publication - Free publishing

————————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Bloggnätverken – onda eller goda – eller både ock?, Vida Latina skriver Reklam, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver USA:s krigsbrott – Vietnams bortglömda krigsoffer, luklof skriver V och MPs förslag bäst för företagarna

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.