Det lilla sätter helheten i perspektiv.

Med snart tre år kvar till Kulturhuvudstadsåret 2014 i Umeå är frågan om Kulturens Hus, stadens generella planering och flytten av stadsbiblioteket central på dagordningen. Men varför motsätter sig många av oss en flytt och vilken roll fyller stadsbiblioteket som gör bevaringen så viktig i sig?

Turerna kring flyttförslaget av Umeå stadsbibliotek börjar krypandes närma sig beslutsfattning. I alla fall om man ska tro viskningarna inifrån Umeås kommunhus och dess förvaltningar. Den lokala borgerliga allians varav flera av dess partier gick till val på motstånd mot flytten sägs i själva verket planera att rösta för när saken ska läggas till handlingarna. Samtidigt splittrar frågan socialdemokratin internt, delvis för att flytten de facto inte överensstämmer med de nuvarande riktlinjerna om bibliotekets placering i förhållande till tillgänglighetsaspekter, sägs det.

För er som inte bor i Umeå kan det kanske te sig obegripligt hur frågan om stadsbiblioteket kan bli en så pass central fråga, framförallt känslomässigt, för många Umebor. Det finns flera faktorer som därför, även för er som är nyinflyttade, tåls att påpekas för att klargöra situationen i stort. Umeå stadsbibliotek ligger idag i Umeå centrums absoluta kärnområde. Det ligger i anslutning till bussgatan för kollektiv lokal- och närlänstrafik, det har entréer mot såväl Umeå Folkets Hus som den stora centrumgatan Rådhusesplanaden som ca 50-100 meter från biblioteksentrén avslutas med Rådhustorget, Umeås mittpunkt. Stadsbiblioteket innehar på så vis det absolut mest centrala läge utifrån en mångfald av nyckelförutsättningar som finns i Umeå. Det är knappast en slump, ska tilläggas. Huset uppfördes i sig som biblioteksbyggnad för att kunna flytta biblioteket till ett läge med just dessa perfekta förutsättningar från det dåvarande, betydligt mindre centrala läget.

När Umeå nu blir Kulturhuvudstad 2014 planeras så satsningens prestigebygge – ett Kulturens Hus, vid kajen, en betydande bit bort från såväl kollektivtrafik som de andra nämnda förutsättningarna dagens bibliotek innehar. Kulturens Hus är i sig en idé som är dåligt förankrad, liksom hela kulturhuvudstadssatsningen (en majoritet har varit emot i samtliga opinionsundersökningar), men projektet innehar en stark prestige bland beslutsfattarna, framförallt för att det ingår i den plan som vann Umeå titeln som EU:s kulturhuvudstad. Att inte kunna uppföra detta skulle således utan tvivel vara ett misslyckande ur denna synvinkel.

Men bibliotekets nuvarande läge är viktigt ur ett flertal centrala aspekter för många Umeåbor som delvis utgår från dagens placering. I grund och botten blir dessa aspekter på ett vis symptom för den avsaknad av vissa rum som redan idag finns i stadens centrum. Biblioteket är, förutom just ett bibliotek, en central mötespunkt för många här i Umeå. Det är där vi ofta bestämmer träff med våra vänner, just pga läget och möjligheten att spendera tid inomhus utan de krav som medföljer av att vistas i en konsumtionsinriktad miljö. Umeå är en stad där vintern slukar mer än halva året. Inräknat dagar med regn och relativ kyla är det generellt sett få dagar det är helt behagligt att spendera passiv tid utomhus. Det är dessa aspekter som gör att biblioteket idag blir ett naturligt allmänt rum. När bussarna går mer sällan är det dit vi går för att döda tid. Vi sätter oss i tidningshörnan vid entrén, kollar internet på de öppna datorerna eller slöar på en av många bänkar och stolar i foajén som vetter ut mot Vasaplan där bussarna går. Umeå Stadsbibliotek innehåller dessutom ett populärt kafé med relativt billiga priser och bra öppettider som rent generellt huseras av andra grupper än de mer ”hippa” kaféerna i staden. Man kan säga att atmosfären på många vis är mer tillåtande på bibliotekskaféet, mindre konsumtionshetsande. Här sitter många och studerar med böcker från biblioteket på förmiddagarna, här träffs mamma- & pappalediga föräldrar i grupp, här hänger pensionärerna, många arbetslösa, invandrare. Det finns en dynamik som är svårträffad på andra platser i staden och som givit Bibliotekskaféet ett enormt affektivt värde för många Umebor. Inne på toaletten finns t o m en återgivning av en dikt från en diktsamling skriven på, och om, kaféet.

Att Umeå stadsbibliotek fyller alla dessa funktioner i människors vardagsliv, vid sidan av att vara ett utmärkt bibliotek med trevliga bibliotekarier talar alltså snarare för bristen på många saker i Umeå än något annat. Det mångfaldiga brukandet av rummet visar behovet av tillgängliga och icke-kommersiellt riktade rum i hjärtat av staden där vi kan mötas, spendera tid (döda tid) och på andra sätt bara vara utan ett specifikt ändamål.

Med flytten av biblioteket kommer många av dessa funktioner gå förlorade utan någon duglig ersättning. Mycket tyder idag på att Umeå C, centrumbutikernas intresseorganisation, intresserar sig för att köpa byggnaden av Umeå Kommun vid flytten och utveckla den till en shoppinggalleria – det är ju det perfekta läget! Det är knappast troligt att den typ av shoppingkomplex, utifrån andra liknande rum, kommer inneha samma tolerans till att brukas som en allmänning av gemene Umebo. Samtidigt faller planerna in i ett betydligt större perspektiv. Umeå centrum håller på att utsättas för intensiv gentrifiering. Hyresrätter rivs liksom K-märkta småhus, mindre butiker och kulturlokaler tvingas ut ur centrum med stigande fastighetspriser, flera stora gallerior planeras, konferenscentrum, stora hotellkomplex. Både våra allmänningar och vår stads identitet samt möjligheten att bo i centrum och på så sätt motverka generell segregation håller på att exploateras till förmån för marknadsintressena. Flytten av stadsbiblioteket utgör en nyckel i denna omdaning av stadskärnan, och staden som sådan, och motståndet mot flytten utgör därmed också nyckeln till motstånd mot omdaningen generellt.

Vi ska därför inte bevara stadsbiblioteket på dess nuvarande plats utifrån en diffus känsla av att vi gillar när saker är som de alltid har varit. Vi ska bevara det för att det är en strid om vår tillgång till den stad vi bor i, generellt. Alla de bruksområden som idag samlas i biblioteket tyder på att vi behöver fler öppna rum och sociala mötesplatser i centrumets kärna, inte färre. Därför ska vi motverka flytten med alla medel som krävs.

—————————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Positivt med mer varg, Hans Norebrink skriver Kapitalets springflicka, tusenpekpinnar skriver Middle-class morality, L. O. K. Ejnermark skriver Wikileaks avslöjar våra egna anti-demokrater, jesper skriver Solidaritet bygger inte på egenansvar, allaljuger skriver Det tandlösa motståndets höst

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

DIY - …och exploateringen av ett begrepp

D.I.Y är ett begrepp som används för kontrakultur som utgår från en varuproduktion i ett annat syfte än det som står som primärt på den kapitalistiska marknaden. Idag, och under de senaste åren, tycks dock detta begrepp ha genomgått en exploateringsprocess som allt mer utvattnar de politiska aspekterna. Hur har detta kunnat ske och vilka värderingar följer, rent historiskt, detta begrepp?

DIY (Do-it-yourself) är ett begrepp som ursprungligen härstammar från en amerikansk hushållsepok på 1950-talet. Marknaden öppnades upp för gör-det-själv-byggande där byggsatser såldes tillsammans med ritningar vilket gjorde att fler själva kunde göra mindre byggnationer utan hjälp från fackmän inom branscherna. Begreppet finns än idag kvar i denna sfär, t ex för den typen av monterbara möbler som Ikea säljer, men genom åren har begreppet också adapterats till en annan sfär - den kulturella.

Som kulturellt begrepp sägs DIY ha uppstått i 1960-talets progressiva musikrörelser och dess gratisfestivaler [free shows] men det är egentligen först i det sena 1970-talets anarkistiska punkvåg som begreppet verkligen fick spridning och började omges av en begreppsetik. DIY, i kulturell mening, så som begreppet infördes på bred front i alternativa musikrörelser genom det engelska anarkopunkbandet Crass – och grupperna kring dem – har en betydligt mer djupgående betydelse än det ursprungligen hade i den amerikanska byggsektorn.

Det finns självfallet lika många definitioner av DIY-begreppet som det finns utövare inom dess kulturella omgivningar men jag skulle ändå vilja lägga fram, vad jag ser som de historiska, grundförutsättningarna. DIY i den kulturella sfären är kontrakultur [amerikanska: counterculture] i den bemärkelsen att man har ett motsatt intresse till den kommersialiserade kulturbranschen, oavsett om det handlar om musik eller andra konstformer.

Om man skulle försöka sig på att förklara DIY genom att använda en marxistisk terminologi så går det lite enklare att tydliggöra denna skiljelinje. Kapitalismen bygger som vi vet på en marknad där varor ges ett bytesvärde. Det är primärt för den kapitalistiska produktionen och dess uppbyggnad. När man tar in detta i den kulturella sfären så betyder det att produktion av konst har som primärt syfte att först generera ett bytesvärde för att i förlängningen generera ett mervärde (eller ”vinst”) för producenten eller den som producenten, producerar på uppdrag av – t ex ett skivbolag, en tidningskoncern, ett kommersiellt konstgalleri, en hemsida och så vidare.

DIY som kontrakultur strävar efter att producera bruksvärde. Det intressanta är inte huruvida den vara man producerar har ett ekonomiskt värde i förhållande till andra varor på en marknad, utan att de har ett bruksvärde såväl för de som producerar, som för de som konsumerar. I förlängningen eftersträvar DIY-kontrakulturen till att sudda ut denna skiljelinje helt och hållet mellan producenter och konsumenter genom de etiska riktlinjer som formar DIY-begreppet i en rörelse, exempelvis genom eftersträvan av kunskapsutjämning och alternativa bytesmarknader. Att producera för ett bruksvärde är alltså att producera med fokus på produktens nödvändighet i sig, inte på vilket värde den genererar på en marknad. Om vi ponerar att det är mat vi producerar så blir resonemanget kanske lite tydligare. Vi har en DIY-kultur som producerar mat, inte för att generera ett värde på en marknad, utan för att sprida lärdomen om själva odlingen i sig och för fördelningen av de resurser vi framställer inom vår kulturella sfär. Kortfattat, ett reellt kommunistiskt projekt inom kapitalismen som motmakt gentemot kommersialiseringen av våra kulturella uttryck och behov i de sammanhang som begreppet använts sedan 1970-talet.

Sedan DIY-kontrakulturen uppstod på allvar under anarkopunkvågen på slutet av 1970- och början av 1980-talet så har begreppet (och i förlängningen rörelserna kring det), otroligt nog ska sägas, varit relativt befriat från försök till exploatering från konventionella instanser och marknaden, i alla fall här i Sverige. Men under 2000-talet, och kanske framförallt de senaste fem åren, har detta radikalt förändrats. I Umeå började det på allvar märkas under Kulturhuvudstadsdialogerna där begreppet fångades upp i den politiska sfären som ville förstå vad vi faktiskt sysslade med och hur vi bedrev kultur. Detta skedde ungefär parallellt med startpunkten för en bredare exploatering av DIY-begreppet inom den kommersiella sfären. I kommersiella tidningar, inom företag och bland politiker började det snackas DIY. Men i takt med att begreppet genomgått denna kommersiella exploatering så kan vi också se hur det urvattnas på sitt politiska innehåll. Istället för att vara ett begrepp för ett kontrakulturellt synsätt så blir DIY det som begreppet innebar i den amerikanska hembyggsektorn på 1950-talet, fast i den breda kulturella sfären. Betydelsen blir inte att vi producerar varor med fokus på bruksvärdet och en medföljande kritik mot bytesvärdet (och i förlängningen kapitalismen) utan helt enkelt – att vi producerar det själva. Skillnaden i kulturen blir egentligen helt obetydlig då den stora majoriteten av kulturutövare de facto producerar sin egen konst, mer eller mindre, och undantagen är den hyperkommersialism som funnits kring band som Backstreet Boys och A-teens, alltså musikgrupper som inte överhuvudtaget producerar sina ”egna” verk utan endast framför någon annans på beställning. DIY blir i den kapitalistiska begreppsexploateringen snarare samma sak som entreprenörskap (”egenföretagande”) än kontrakultur, kortfattat.

I och med begreppsexploateringen har också begreppets rörelser lidit stora nederlag. Autonoma kulturhus går i graven ett efter ett och den kulturella sammanhållningen tycks ruttna bort samtidigt som diskussionerna om etiken i DIY-begreppet helt avsomnat, även inom de traditionellt utövande DIY-rörelserna. Även i mina egna kretsar, som rent historiskt präglats av en strikt DIY-etik, syns idag en avsaknad av begreppsdefinitioner och ett kritiskt förhållande till marknadsmekanismer. Ett exempel på detta är hur synen på upphovsrätten stegvis, okritiskt, skiftat läge. När STIM diskuterats inom de DIY-kretsar jag rört mig så har utgångspunkten ofta varit att det är helt i sin rätt att upphovsrättsskydda sin musik via t ex STIM så länge man har en pragmatisk inställning till det hela och endast utkräver upphovsrättsliga pengar från kommersiella instanser. Här är vi tillbaka på utgångspunkten att det handlar om mervärdet på produkten man skapat. En vanlig åsikt blir att det är OK att använda upphovsrätten för att erhålla pengar från kommersiella instanser, för att dessa annars skulle behålla dessa pengar själv. Problemet med denna syn är att den ändå utgår från att man själv är upphovsman till ett verk eller andra former av konst. Den politiska kritiken av upphovsrätten som sådan faller bort i ett försök att pragmatiskt förhålla sig till en kapitalistisk marknad, snarare än att skapa en alternativ motmakt till den samma. Förskjutningen här har gått från en syn där inget skapas ur tomma intet (det finns alltså ingen upphovsrättslig grund då allt skapande är en påbyggnad av någon annans skapande - alltså en del av en kollektiv process) till en syn på upphovsrätt som något man har rätt till, så länge man bara ställer sina krav åt “rätt” håll.

Visst finns där också en skepsism mot t ex stora skivbolag men den ligger snarare också i att dessa snor mervärde (av bytesvärdet) från producenten (…eller är överflödiga) än en skepsism mot producerande för bytesvärde i sig. DIY har blivit att bejaka sina egna kulturella intressen gentemot mervärdestjuvar, en tydlig inramning av en kontrakultur inom den kapitalistiska marknadssfären.

Ett annat tydligt exempel, värt att ta upp, på detta finns i de kulturella nätsfärerna och synen på dem inom DIY-rörelserna. Med framväxten av Myspace, Spotify, iTunes och andra kommersiella musiktjänster samt kommersiella mötesplatser för annonsering av t ex arrangemang (läs: Facebook) på internet så skedde ett fullständigt misslyckande inom de traditionella DIY-rörelserna i kritiskt förhållande till marknaden och synen på produktion. Istället för att skapa egna progressiva nättjänster för fritt utbyte av kultur (här finns undantag, t ex Indymedia och Pirate Bay, men de kommer delvis från helt andra håll), överlämnade man sitt kulturella utövande i händerna på den industrin man i decennier kritiserat och utövat motstånd gentemot. Man lade upp sin musik på myspace, började sälja den i iTunes och utelämnade sig till Spotify. Argumentationen har ofta legat i att dessa tjänster garanterar en gratis åtkomst av musiken för konsumenten (typ, bred spridning) och redan där syns en tydlig avsaknad av förståelse för musikbranschens omstruktureringar och synen på varför och för vem och framförallt, i vilket syfte, man producerar en vara.

När jag sätter mig på ett möte med Umeå kommun via mitt arbete för att söka pengar till något man kallar ”DIY-checken” inför Kulturlovet så blir det för mig smärtsamt tydligt hur fullgjord begreppsexploateringen blivit. På vägen hem går jag förbi kommunens anslagstavla på bussgatan och ser att ABF affischerar för sin nya kampanj: ”ABF-DIY”. Väl hemma googlar jag ”DIY” för att börja göra research inför denna artikel. På första sidan finns ”Elle-Interiör” och denna multinationella modetidnings egen blogg: DIY or DIE. Bloggen handlar om att själv sy och brodera prylar, men inte för ett kulturellt bruksvärde inom en viss kulturell rörelse – utan i sann entreprenörskapsanda.

Den DIY-rörelse vi sett de senaste decennierna i främst Europa och Nordamerika har inte spridit sig till bredare folkläger – den har blivit exploaterad av kapitalet, fullständigt urvattnats och är idag i princip helt död i bemärkelsen av att vara en rörelse. Exploateringen har möjliggjorts genom en förskjutning inom DIY-kulturen i och med, i första hand, internets framväxt och bristen på kritik gentemot kapitalets omstruktureringar av de kulturella sfärerna. Det är alltså i första hand något som skett inom kulturen och sedan möjliggjort exploatering utifrån - inte tvärt om.

En DIY-praktik utifrån ett DIY-begrepp som återerövras från marknadskrafterna för att fyllas med etik är inte omöjlig 2010. Däremot måste den i grunden utgå från en förståelse av kapitalismens marknadsmekanismer och byggandet av en kritisk kulturell motmakt mot densamma. Det innefattar att förstå de kulturella kommersiella branschernas omstrukturering med internet, ett byggande av egna mötesplatser (precis som när vi startade kulturhus) på just internet istället för att använda dem marknaden öppnat för att utnyttja vår produktion av varor.

En ny kulturell motmaktsrörelse börjar med insikten att skapa kulturella icke-kommersiella kretsar där vi producerar för bruksvärdet. Den börjar med att förstå innebörden av att bygga fria bytesgemenskaper utan kapitalintressen som utgår från en kritik mot all form av ekonomisk vinst på de varor vi tillsammans skapar kulturellt. DIY or DIE, som sagt.

Umeå: Bevaring eller “utveckling”?

Tidigare idag promenerade jag längs med strandpromenaden mellan trådgård i norr och Döbelns Park, och som vanligt kunde jag inte låta bli att förbanna mig över Krister Olssons (VD, Balticgruppen) privata nyfunkis längs med älvstranden. Men denna gång lade jag ett extra ögonkast på det gamla Varmbadhuset som tyvärr börjat se allt mer fallfärdigt ut med flagnande fasadfärg.

Det gamla badhuset står sedan dryga året tillbaka tomt i väntan på det slutgiltiga resultatet i tvisten mellan samma Krister Olsson (alltså husets granne) och Byggnadsnämnden. Olsson och Balticgruppen vill riva huset med motiveringen att det är för eftersatt för att gå att renovera till ett användbart skick men Byggnadsnämnden har varit hårda och avslagit två omgångar hittills.

Varmbadhuset i sig är en, för Umeå, unik byggnad. Den uppfördes direkt efter den stora stadsbranden 1887 och innehöll ett badhus på neder plan med duschar, bad, ångskåp och bastu samt bostäder på övre plan. Det är således även (efter 60- & 70-talets rivningshysteri) en av de äldsta stående byggnaderna i Umeå i allmänhet och i centrumfyrkanten i synnerhet. En kulturskatt om man så vill som därtill självfallet är K-märkt vilket är återkommande i motiveringarna för avslag mot rivningsförsöken.

Bevaring av traditionell stadsmiljö är en svår fråga i sig och utan tvivel en av de frågor där jag personligen har svårt att ta ställning, alltså till frågan generellt sett. Städer måste få utvecklas och i vissa fall kan gamla eftersatta hus stå i vägen för progressiv utveckling (hur skulle vi se på t ex denna fråga om platsen skulle användas till att bygga en brukarstyrd kulturmötesplats, en öppen förskola eller ett socialt center för hemlösa/missbrukare?) vilket förvisso är ovanligt men till exempel var en knäckfråga i debatten om Aspuddsbadets vara eller inte vara - må så vara att fastighetskontoret i det fallet inte spelade med öppna kort precis.

Samtidigt sitter det där i ryggmärgen, alltså känslan av att vi ändå bör bevara gammal stadsbebyggelse av kulturella skäl. Det kan vara viktigt för att förstå lokal historia, för att snabb stadsplanering/rivningsiver kan alienera äldre bosatta från deras uppväxtmiljöer och helt enkelt av enkla anledningar som att vi tycker att husen har en charm, en historia i sig om de som brukat själva kåken, alla historier som på något sätt försvinner ner i avgrunden med grävskopornas framfart - snart är platsen och allt den innehöll bortglömd.

Just i Umeås fall så är det sällan progressiv stadsplanering som står bakom viljan att (medvetet) eftersätta (K-märkta) hus för att sedan motivera rivning som idag är det uppenbara fallet med det gamla Varmbadhuset i centrum. Istället är det viljan att vinstmaximera själva marken genom snabb avkastning, alltså allt som oftast genom att bygga flådiga bostadsrätter, som motiverar rivningshysterin. Diskussionen gäller flera platser i Umeå som idag drabbas av förfall. Varmbadhuset är kanske det vackraste och mest uppenbara men även hela K4-området (stallarna, djursjukhuset osv Väst på Stan) som de facto är K-märkta och förfaller i rasande takt på en uppenbart attraktiv mark sett till vad som uppförts i närområdet där de gamla hästhagarna fortfarande var belagda under 1990-talet. Det gamla bevarade kvarteret från innan branden, också Väst på Stan, är även det föremål för “förtätning” vilket drastiskt skulle ändra karaktären på den lilla sektion av hus som faktiskt är bevarade från innan 1887.

Att agera mot rivningarna är svårt och kräver utan tvivel organisering. En början är förmodligen att få igång en seriös diskussion om vilken syn vi faktiskt skall ha på bevaring av gammal bebyggelse i en tid då städerna ska förtätas och expandera/växa befolkningsmässigt kraftigt. Umeå centrums karaktär kommer förändras drastiskt de närmaste 10 åren - inget tvivel råder där - och nyckelfrågan blir om vi passivt ska titta på eller faktiskt börja lägga fram en egen vision av hur vår stad skall se ut, vem den ska bebyggas/bevaras och hur vi kan trivas där.

Varmbadhuset bör i alla fall vara en klenod väl värd bevaring och värd motstånd mot rivningsförsök så länge planerna är attraktivt boende för överklassen på marken. Kulturhistoriska byggnader tillhör i alla fall i högre grad hela befolkningen än ännu en nyfunkis alá Hammarby Sjöstad i innerstaden.