Vad hände med ockupationsrörelsen?

Vad hände egentligen med ockupationsrörelsen? Under två års tid genomfördes i snitt två husockupationer i månaden någonstans i Sverige. Räknat i dagar som hus var under besittning är siffrorna än mer talande. Sedan blev det nästan knäpptyst. Så vad hände? Och vilka lärdomar finns från den svenska ny-ockupationsvågen?

Under 2008-2009 genomfördes nära femtio husockupationer från Umeå i norr till Malmö i söder. Vissa varade bara någon dag, endera för att ockupanterna satt en egen tidsgräns men även på grund av snabba vräkningar från polisens sida. Under 2010 svalnade det vi kan beteckna som en ”ockupationsvåg” av och de senaste månaderna har det varit näst intill tyst. Den enkla förklaringen vore att hänvisa till en politisk ”fluga” där kids såg att andra kids gjorde en grej som bar politisk status i de egna kretsarna. Man skulle vara ockupant för att vara någon. Emellertid tror jag att det är en både förenklad och till stor del helt felaktig förklaring till varför ockupationsvågen svalnade av efter två intensiva år. För att förstå ockupantvågens avmattning bör man snarare, först och främst, förstå vilket myller av människor och anledningar som var bakomliggande för ockupationerna, även inom en viss stad. Ockupantvågen förenades i synnerhet i användandet av en gemensam kampmetod. Denna kampmetod användes dock som en reaktion på en rad olika lokala och personliga förhållanden som i sig krävde både en diversitet i taktik – t ex gällande förhållning till media, lokala opinioner, rörelser osv – vilket självfallet också gav en rad olika utfall som kanske först nu går att granska objektivt för att kunna se vilka erfarenheter som går att dra av ockupationsvågen i sig.

De tre grundläggande skälen till husockupationer i Sverige under ockupationsvågen 2008-2009 är utan tvivel de som vanligtvis brukar urskiljas när man beskriver ockupationen som kampmetod. Här hittar vi kampen för gemensamma mötesplatser, kampen för bostad och kampen mot hot om avveckling, rivning, exploatering osv gentemot redan existerande platser. Inom dessa tre avgränsande grundskäl finns alltså även i sig en rad underkategoriseringar i vad man kämpat för. T ex kan bostadsockupanter kämpa för ett permanent hus för just de (vi) bostadslösa som ockuperar huset i fråga, men man kan också kämpa för ett mer övergripande mål – t ex byggandet av fler billiga hyresgäster, lagstadgade krav om rätt till bostad osv. Samma sak gäller för de ockupanter som kämpar för sociala rum. Här hittar vi allt från enkla sociala center i kvarteret via punkhus till stora mötesplatser med bredd.

Med detta sagt är det också uppenbart att en enhetlig erfarenhet av husockupationer i Sverige på 2000-talet är omöjlig att måla upp. Samtidigt anser jag personligen att det är angeläget att få till stånd ett mer offentligt utvärderande – i den mån det är möjligt – av de lokala kamper som förts. Det finns erfarenhet som uppenbarligen delas mellan grupper av ockupanter i olika städer och tydliga utvärderingar är ovärderligt för framtida ockupanter som vill lyfta liknande frågor utan att behöva falla i samma gropar.  Detta ämne förtjänar en slags vitbok av något slag och ryms knappast i inlägg i bloggform, varför jag konsekvent här tänker välja att kortfattat fokusera på en erfarenhet jag finner specifikt tydlig och intressant. Jag tror att husockupationen idag är en etablerad kampmetod där ”vågen” i sig testade många taktiska gränsdragningar. Framtida ockupationer kommer ske med större eftertanke, med utan tvivel större mellanrum i tid men förhoppningsvis med fler segrar som utgång i direkt relation till de erfarenheter vi idag delar av de omfattande försök som gjordes 2008-2009 utifrån, återigen, en rad vitt skiljda förutsättningar. En ockupation kan förvisso, vilket jag beskriver här, vara en vinst i sig utifrån faktumet att skapandet och gemenskapen som uppstår när en yta tas i besittning har ett egenvärde. Jag tror fortfarande inte att man ska negligera poängen i att fortsätta ockupera för att skapa temporära rum i städer där förutsättningarna för att mötas på andra vis är djupt orättvisa och begränsade. Låt det vara en första läxa.

Det jag tänkt mig gå närmare in på här är dock de erfarenheter från ockupationsvågen som ska sägas, står mig personligen närmast. I tre städer har ockupationer varit en kampmetod som använts av rörelser på ett extremt likartat sätt utifrån liknande premisser. Dessa är Aktivistgruppen Huset i Umeå, Bergatrollen i Nyköping samt Kvarteret Kajan i Uppsala. I alla dessa fall har det existerat en rörelse med kulturell betoning på gemenskaper. Man har i första hand strävat efter att skapa en konkret mötesplats (Man har velat ha ett hus!) utifrån sina egna behov av att kunna mötas över skiljelinjer man upplevt existera i den stadsmiljö man rört sig. Alla tre grupper har existerat som reella (mer eller mindre öppna) rörelser där ockupationerna varit politiska stötar när formella förhandlingar strandat eller formella påtryckningsmetoder visat sig fungera dåligt. Framförallt i Umeå och Uppsala, som ska sägas är väldigt likartade städer (ungefär lika stora, båda universitetsstäder, residensstäder osv) har utgången också varit liknande. Det har visat sig uppenbart svårt att få till stånd den typ av seger som Bergatrollen lyckades med i den lite mindre staden Nyköping även om tillvägagångssätten varit tämligen lika även de. Att svara på frågan varför Nyköping lyckades där Umeå och Uppsala föll är knappast enkelt. Jag tror att en första skiljelinje som ändock går att dra finns i faktumet att Umeå och Uppsala i första hand byggde sin självbild som ockupanter. Kvarteret Kajan fokuserade i sitt namn på den byggnad de ockuperade, rörelsen startade också mig veterligen genom ockupationen, inte vice versa. Erfarenheten från Umeå är den samma med Aktivistgruppen Huset. Även om kampen för självstyrda aktivitetshus (som det kallades) funnits under åratal så skapades Aktivistgruppen Huset ur ockupationen av Tullkammaren, inte tvärt om. När husockupationen blir en central del i rörelsens identitet och ursprung finns också risken att rörelsen där när ockupationerna misslyckas i att i sig framtvinga konkreta segrar. Jag upplever personligen att Bergatrollen i Nyköping på just den här punkten lyckades bygga bort ockupationsidentiteten som en central del i sin självbild och istället göra ockupationen till en av många påtryckningsmetoder i kampen för en konkret byggnad. Det fanns inget tydligt självändamål i att fortsätta vara ockupanter. Måhända att även politikers lokala erfarenheter av påtryckningsgrupper, städernas storlek osv spelade sin roll i utfallet men erfarenheten ovan ska inte förglömmas.

Jag menar inte att beskriva ockupationsrörelsen, eller ockupanterna i Uppsala och Umeås erfarenheter som ett misslyckande. De flesta ockupanter 2008-2009 fick helt skapa sina egna erfarenheter ur ingenting. Det var ett trevande med en nygammal kampmetod som sedan länge varit dödförklarad inom den svenska vänstern. En första erfarenhet av detta ovan bör dock vara att rörelser bör bygga upp sig själva kring ett konkret mål (oavsett om det gäller bostäder eller mötesplatser) där en tydlig plattform skapas som grund. Husockupationen kan sedan stå som ett effektivt påtryckningsmedel – bland många – men det bör inte vara grunden för rörelsen. Att ha en solid bas att återvända till när ockupationerna blir en återvändsgränd är en viktig erfarenhet för framtida ockupanter. Ni har ett problem, ni organiserar en rörelse, ni skapar en bas för motstånd, sedan kommer ockupationen som metod – inte vice versa.

Svenska husockupationer kommer garanterat att vara återkommande inom framtidens sociala rörelser. Vågen må vara över, men med etablerandet av tydliga och tillgängliga erfarenheter är ockupationen här för att stanna.

——————————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: Röda Lund skriver Nordkorea mer demokratiskt än Sverige, martin skriver Det är makten, dumbom, Anders_S skriver Finanselitens löner – Wallenbergarna i topp, Lasse Franck skriver Påminnelse, Johan Frick skriver Snigelmannasverige

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Kajorna & nya vindar i “vänstern”

För någon månad sedan ockuperades en övergiven landstingsbyggnad (gamla barnpsykiatrin) i Uppsala och öppnades upp för allmänheten under namnet Kvarteret Kajan. Det primära skälet för Uppsalaockupanterna var bristen på gränsöverskridande och medborgarstyrda sociala mötesplatser i staden. Under dagarna av ockupation blev det öppna huset den kulturella smältdeg som ockuperade hus allt som oftast blir genom mängder av arrangemang, spelningar, fester, utställningar och så mycket mer där till. Ockupanterna krävde också en dialog med politiker (kommun & landsting) om att få ta över och förvalta byggnaden för detta ändamål. Motkravet blev således att dialog inte skulle upptas förrän ockupanterna lämnade byggnaden i fråga vilket man därför också i slutändan gjorde.

Nu har dialogen med både Uppsala Kommun & Landsting pågått ett bra tag och den verkar tyvärr relativt fruktlös. För mig personligen är hela processen med Kajornas ockupation (och taktik) intressant eftersom den till stor del liknar husockupationerna här i Umeå under 2008, både i målsättning, taktik och utförande. Resultatet här blev att dialogen rann ut i sanden. Till det finns mängder av skäl men i första hand skulle jag nog personligen hänvisa till faktumet att vi satte så pass stor tillit till politikerdialogen och riktade vår energi in i den, att det i slutändan blev ett dödläge när dialogen föll samman. Jag hoppas självklart att samma sak inte händer Kajorna nu men jag har full tillit till att de faktiskt vet bäst själva vad de sysslar med. I allmänhet bör ju alla “aktivister” få gå sin egen väg och lära sig sina misstag (och vinna sina segrar!) och i det stora hela bidrar varje ockupation till ännu en liten uppluckring av synen på allmänningar, tomma hus, kommunalt ägande och så vidare. Mycket vatten har det runnit under broarna sedan våra första ockupationer för lite mer än två år sedan och i allmänhet har ockupationerna i sig bidragit till en intressant vändning (och teoretisk diskussion) i den utomparlamentariska vänsterns praktik. Det vill säga - att “öppna upp” istället för att “sluta sig”, förenklat.

Vänstern som bred och brokig rörelse börjar faktiskt i allmänhet att ta sig en hel del andra uttryck idag än när jag blev “aktiv” för snart ett decennium sedan. Det är definitivt en mindre rörelse just nu till rent folkantal men i mina ögon en betydligt mer progressiv sådan. Husockupationerna, syndikalisternas fackliga reorganisering (med registerkamperna i huvudsak) och den allmänna öppenheten är tecken på en rörelse som är “vänster” men vill bli arbetarrörelse. I en tid med högervindar, nedskärningar och havererad socialdemokrati (28,8% i senaste opinionsmätningen - inte “stadsbärande” precis) är det enormt glädjande och i viss mån, förvånande, att den utomparlamentariska vänstern öppnar upp sig och blommar ut.

Om husockupanterna i Uppsala tar ett nytt hus efter den (förmodligen) kraschade dialogen vet jag personligen inte. Om de gör det så hoppas jag att de helt sonika skiter i politiker, dialog och allt vad det heter. Husockupationerna fyller en roll i sig själva som är nästan mer intressanta än fasta sociala mötesplatser. De lär folk att samarbeta och kompromissa, de blir nästan uteslutande kulturella oaser som bryter gränser och framförallt är de progressiva i sin essens - för de öppnar upp när samhället sluter sig.

————————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: » 907 skriver Invigningen av “Hållbara Ålidhem!”, Anders_S skriver Gardell: Soldaterna sköt innan de bordade, Kaj Raving skriver Tandvård ska omfattas av högkostnadsskydd – det är en klassfråga

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.