Livet i Limbo: Vänsterns kris & Krisens vänster

Vänstern är i kris. Tesen är nu allmänt vedertagen och diskussionen har flyttat in på lösningarnas arena. Men hur har vi egentligen valt att definiera denna kris? Består den i en allmän kris för marxistiskt ideologiska rörelser eller är det en kris i synnerhet för de parlamentariska (vänster)partierna? Pågår det rent av ett idéskifte där gamla rörelser helt enkelt, mer eller mindre ofrivilligt, lämnar över stafettpinnen till andra nya idéer och praktiker som i nuet är svåra att sätta fingret på, just för att de inte faller in i de traditionella fårorna?

En ruttnande Socialdemokrati på historiens soptipp

I Livet i Limbos svenska introduktion – som tyvärr uteblev i Brands tryckta version men återfinns på fantastiska Guldfiske – ligger fokus på en ruttnande svensk Socialdemokrati som sedan länge allienerat sig från det subjekt man fått förtroende att företräda (arbetarklassen) genom att acceptera Nyliberalismen och därmed sålla sig till den evigt likartade fåra ”moderna” partier av socialliberal karaktär med fokus på ”ordning i finanserna” och administrerande av en avreglerad kapitalmarknad. När arbetarklassen väl benämns är det ur ett sociologiskt perspektiv, ofta ur en synvinkel på arbetaren som ett offer (ett objekt) som måste räddas (delvis från sig själva). Och Brand har rätt, Socialdemokratin ligger i all väsentlighet och ruttnar på soptippen. I alla fall om man ser på partiet utifrån den kontext det växte fram ur, hur de byggde upp sitt förtroendemandat och vilken klassammansättning som möjliggjorde processen.

Två scenarior tycks, för mig, troliga vid ett skådande i spåkulan med fokus på framtidens socialdemokrati. I det ena håller man den nyliberala kursen men lyckas med retorik, ”rätt” partiledare, fördelen i det som finns kvar av partiets historiska mandat och en stor skopa PR-arbete att lägga sig en centimeter till vänster om Moderaterna och tillsammans med ett allt mer populärt Miljöparti, återvinna makten men till priset av en högervridning som närmast upprättar en total parlamentarisk enighet, långt värre än idag. Det är tyvärr, får man säga, även precis det scenario som skulle öppna dörren för nyfascistiska Sverigedemokraterna att växa till den nivå vi ser liknande partier göra i andra Europeiska länder. Partiets anti-etablissemangslinje passar tillståndet som handen i handsken – Man får spela rollen som uppstickaren mot det totala samförståndet när politiken polariseras i en nyanslös högermitt.

Scenario två för Socialdemokraterna är betydligt mindre troligt men ändock inte helt bortom realism. Det innebär i sak att Socialdemokraternas vänsterflygel vinner mandatet att leda partiet i den linje som bland annat tidningen Tvärdrag förespråkar, men även många utomparlamentariska och småpartitillhörande vänstertyckare. Den uns av ”möjlighet” för denna linje att faktiskt få vind i seglen ligger i den stämning som uppstått inom Socialdemokraterna sedan den så kallade Primegate, ”skandalen” där ett antal (höger)sossar visade sig jobba under dold mantel på uppdrag av svenskt Näringsliv, arbetarrörelsens gamla ärkekonkurrent. Primegate är egentligen ingen jätteskandal, det är snarare mycket väntat om man ser den allmänna diskursen som varit rådande inom partiet i över två decennier men det tycks ändå ha skapat en märklig stämning där högerflygeln tvingats lämna utrymme till en allt mer optimistisk vänster. Problemet med scenario två är att en allt för tydlig vänstervridning av politiken omöjliggörs av det politiska klimatet i sig, i partiet – såväl som utanför (t ex i medierna). Den något diffusa parlamentariska mittpunkten har i decennier samfällt med Socialdemokraternas nyliberalisering flyttat allt längre i samma riktning. Det är svårt att bortse från detta faktum. En Socialdemokratisk vänstervridning lik den Tvärdrag med flera drömmer om måste föregås av något som ger den trovärdighet. Och i ett land där över 90 % av all media ägs av högern är drevet inför en sådan kursändring svårt att föreställa sig i förväg. Det saknas en materiellt förankrad folkrörelse som följer dagens klassammansättning i grunden för en sådan förändring, om den överhuvudtaget är möjlig inom en sådan typ av organiseringsmodell (Vilket jag kommer lämna här och nu för att återkomma till i alla mina kommande inlägg kring ämnet). Min subjektiva uppfattning av scenariot kring en stark vänstergir vid den Socialdemokratiska kongressen i maj är att partiet vid valet 2014 skulle närma sig så skrämmande låga siffror att det de facto skulle innebära partiets död. Jag tror förvisso att man skulle landa högre än Vänsterpartiet p g a den anknytning man ändå har till en mer vänstervriden LO-rörelse men detta skulle också vara hela partiets väljarbas, låt oss gissa att den skulle ge 10 -15 %. Vad som än händer tycks det svårt att frånkomma beskrivningen av Socialdemokratin som just ett ruttnande lik. I alla fall i egenskap av en stark företrädare för en klassbas av den typ man faktiskt utgjorde en gång i tiden.

Vänsterpartiet, Trondheimmodellen och det osäkra trevandet

För att analysera den svenska arbetarrörelsens tillstånd bör vi även ta oss en ordentlig titt på Vänsterpartiet som ändå får sägas utgör den traditionella arbetarrörelsens andra parlamentariska fästning och härstammar från samma kontext som Socialdemokratin.

Vänsterpartiet är ett litet parti, både i relation till parlamentariskt mandat (röster) och sett till det faktiska antal individer som, passivt eller aktivt, är medlemmar i partiet. När det kommer till krishantering är detta generellt både en styrka och en svaghet. En svaghet för att små partier ofta övertolkar situationen, agerar mer drastiskt (tror på quick-fixes som partiledarbyten). En styrka för att bredden i partiet faktiskt tycks få utrymme att komma till tals i den interna debatten och för att väljarbasen trots allt är så liten att rädslan för omvärderingar av teori och praktik inte nödvändigtvis behöver innebära en seg och slitsam process. En stor del av Socialdemokratins interndebatt förs genom direkta angrepp mellan falanger i offentlig media, inför en bred publik men med litet deltagande bland gräsrötterna. I Vänsterpartiets fall tycks rörelsen vara så pass liten att människor faktiskt känner och träffar varandra och därmed öppnas inte heller utrymmet för den typen av bittra mediala falangstrider vilket märks tydligt i det kryptiska förhållningssättet som t ex Jonas Sjöstedt, som aspirerar på partiledarrollen, haft till en eventuell kandidatur i medieutfrågningar. Vänsterpartiets debatt känns på något sätt mer närvarande och möjligheten att göra intryck in i de innersta kretsarna via debattinlägg, bloggkommentarer och så vidare är en uppenbar realitet med konkreta exempel från t ex Framtidskommissionens debattinlägg samt svaren på Dagens Arena.

Vänsterpartiets idédebatt tycks faktiskt också ta sig en del intressanta uttryck, vilket bland annat märks i ovan nämnda debatt. Framtidskommissionen har faktiskt bemödat sig att titta på vad andra socialistiska rörelser sysslar med (i bred bemärkelse) runt om i Europa. Man har försökt identifiera lyckade strategier utan att nödvändigtvis göra den (klassiska) populistiska högergiren för att attrahera väljare från den nuvarande parlamentariska ”mitten”. Vänsterpartiets främsta intryck tycks komma från den så kallade Trondheimsmodellen och Holländska Socialistiska Partiet. Idén handlar om att attrahera en bas inom arbetarklassen genom materiell praktik. Jag uttrycker förvisso samma skepcism som Martin Hofverberg (Dagens Konflikt) gjorde i debatten på Dagens Arena angående risken i att bli en välgörenhetsrörelse snarare än en rörelse som identifierat den nuvarande klassammansättningen och därifrån skapat praktiker som möjliggör dessa klassubjekt att bedriva offensiv kamp. Samtidigt tycks debatten i Vänsterpartiet inneha en potential just för att man öppnar dörren för denna typ av diskussioner och vågar ta ett steg framåt. Här tycks ändå potentialen för en bred debatt finnas där Vänsterpartiet och den utomparlamentariska vänstern drar så pass lika grundslutsatser kring problemet att man faktiskt kan börja utveckla intressanta praktiker som samverkar även om en bra bit återstår dit, och mycket kan fela på vägen i ett parti som lastas av sin tradition och trots allt har så pass stora rättrogna falanger som kan upprätthålla status quo inom partiet. Vad som händer återstår att se men jag skulle ändå vilja påstå att utvecklingen är positiv och att debatten är värd att ta. Jag är tveksam till att kursändringen skulle få Vänsterpartiet att växa parlamentariskt, men, det är på helt andra nivåer den skulle kunna ge kraft åt ett uppsving i konkret klasskamp. I första hand tycker jag mig se potentialen i faktumet att Vänsterpartiet innehar kapital på en helt annan nivå än andra delar av den svenska vänstern. Kapital som, om det användes till att bygga upp sociala center, medieprojekt, stadsdelskontor och liknande skulle bli en resurs för långt många fler än partimedlemmarna. Jag vill alltså lägga in en optimistisk anmärkning för de slutsatser som just nu dras av partiets framtidskommission utan att säga att jag tror att partiet i egenskap av just ett parlamentariskt parti ensamt kan fylla den typ av roll som Socialdemokraterna i Sverige eller de ryska Bolsjevikerna gjorde back in the days. En avancerad klassammansättning kräver en avancerad och anpassad organiseringsmodell men Vänsterpartiet kan möjligen spela en roll i den ekvationen.

Europa i lågor – Sverige i stiltje

Europa står i lågor. Sedan finanskrisens utbrott 2008 har gigantiska protester utbrutit i en mängd länder. I Grekland har generalstrejkerna avlöst varandra samtidigt som banker och finansmyndigheter satts i brand. Landet är en kokpunkt för nya rörelser, idéer och allianser i spåren av krisen. Samtidigt gör studenterna och prekära ungdomar uppror i Italien, Frankrike, England. För bara några veckor sedan skedde de största kravallerna i Rom sedan det omtalade upprorsåret 1977. Få var förberedda på explosionskraften i de allianser som växer fram mellan studentrörelsen och allt hårdare ansatta fabriksarbetare på bland annat Fiat. I England växte en studentrörelse i protest mot avgiftshöjningar fram som från ingenstans och det var på håret att förslaget röstades ner i parlamentet efter veckor av ockupationer, kravaller, aktioner och diskussionsforum. I flera länder har även regeringar fallit efter stora protester. Det hände på Island redan i början av krisen och nu i veckan utlyste Irland nyval efter att ett flertal parlamentsledamöter avgått i protest mot sparpaketen. I flera av fallen har de nyliberala sparpaketsförespråkarna varit just Socialdemokrater, likt exemplen i Brands förord. Traditionella vänsterkrafter tycks förvisso vara inblandade i många av protesterna, men de har knappast utgjort dess kärna. Det är nya nätverk och allianser mellan kämpande subjekt som växer fram i former utanför den traditionella organiseringsformen för marxistisk vänster. Än innehar knappast dessa rörelser någon revolutionär styrka men det går att se ett embryo till nya organiseringsmodeller för materiell kamp som växer fram direkt ur den samma och dess subjekts direkta behov. Möjligen kan de traditionella vänsterpartierna, som Vänsterpartiet i Sverige, spela en roll i dessa rörelser men då gäller det utan tvivel för dessa att inneha en stor portion ödmjukhet för de behov som växer fram bland de som kämpar.

I förhållande till de protester vi sett i vissa Europeiska länder, och som nu även tycks växa fram i Nordafrika genom den Tunisiska Jasminrevolten (även i detta fall en svårdefinierad allians mellan en rad subjekt), ligger Sverige i lä. Jag ska inte göra anspråk på att försöka ha en trovärdig analys av det, här och nu, men jag vågar ändå tro att vi med tiden kan komma att se en liknande utveckling här eftersom analysen utgår från klassammansättningen som till stor del är likartad i Europeiska länder och hur denna väljer att organisera sin nysammansättning (eller ”politiska klassammansättning”, samma sak).

I kommande inlägg ska jag äntligen försöka förflytta mig till det konkreta i Livet i Limbo-debatten. Hur ser klassammansättningen ut? Vilka subjekt finns i klasskampen som har potential att formas till en nysammansättning? Vilka strategier tycks växa fram i samband med detta? Och kanske framförallt: Hur står detta i förhållande till den bild Turbulence målar upp i sin text, hur kan vi använda den i diskussionen?

——————————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: L. O. K. Ejnermark skriver Maria Rankkas reaktionära fantasivärld, Kaj Raving skriver Regeringen suger – inte minst för vad man gjort med sjukförsäkringen, Cvalda skriver Tintin: Uppropet, Lasse Franck skriver Amöbabönder, martin skriver Tid att vara kritiskt nyfiken, Johan Frick skriver En dementi är på sin plats

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Livet i Limbo: Fascistering & Islamofobisk diskurs

Detta är ett första inlägg i debatten kring texten “Livet i Limbo”, skriven av Turbulence i England och utgiven på svenska av Brand. Det är inte en text som på något sätt gör anspråk att täcka diskussionen i sin helhet, utan snarare ett första klargörande kring grunden för diskussionen i sig. I vilket stadie befinner sig den samtida kapitalismen? Vilka vägar skall vänstern/en ny arbetarrörelse ta för att bemöta den? Vilka är “vi”?

För drygt en månad sedan släppte tidningen Brand ett mininummer innehållande en översättning av texten ”Livet i Limbo”, från början författad av det brittiska tidningskollektivet Turbulence. Utgångspunkten, såväl för britterna som för Brand, var att konstituera en diskussion kring tillståndet för den samtida kapitalismen och därifrån – en väg framåt för en samlad (vänster)rörelse. Turbulence driver i texten en tes om att liberalismen (och på dess ekonomiska planhalva – kapitalismen) befinner sig i ett limboliknande tillstånd i och med 2000-talets internationella kriser. Nyliberalismen som ideologi har misslyckats. Avregleringen av ekonomin skulle utgöra en stabilitet som i och med kriserna visade sig vara en falsk berättelse. Kvar lämnas ett tillstånd där kapitalismen allt jämnt består, men helt saknar ideologiskt existensberättigande. Inga nya alternativ erbjuds likt tidigare struktureringsförsök (keynesianism) och avstruktureringsförsök (nyliberalism). För Turbulence innebär detta att ett reellt politiskt ”mittfällt” lämnats öppet för erövring och detta är i all väsentlighet den moderna vänsterns, idag, avgörande uppgift. Turbulence skildring av dåtiden och samtiden är en fängslande och i mitt tycke, på många vis korrekt berättelse. Men samtidigt råder en avsaknad av samma klarsynthet i kollektivets försök att beskriva en väg framåt. Vad som utgör denna, just nu utelämnade ”mitt”, och hur vi erövrar den lämnas i en allt för diffus dimma.

Ungefär tidsmässigt samfällt med Brands utgivning av ”Livet i Limbo” på Stockholm Social Forum stormar två stora debatter inom den svenska vänstern (i bred bemärkelse). Det svenska riksdagsvalet 2010 har tagit Sverigedemokraterna in i finrummen, och samtidigt kraftigt markerat avstånd mot den tidigare stadsbärande Socialdemokratin, men även Vänsterpartiet. Mönstret är tydligt genom stora delar av Europa under 2000-talet och det bör egentligen vara föga förvånande att denna politiska situation uppstår även i Sverige. Vänsterns stora diskussioner, hösten 2010, handlar alltså uteslutande om dessa två politiska frågeställningar, om än ibland sammankopplade i en samlad analys. Vi frågar oss vad Sverigedemokraterna är, vilka som utgör deras röstbas, och hur de kunnat vinna mark. Vi undrar samtidigt varför vänstern saknar förtroende, varför ett parti som Socialdemokraterna efter nära 100 år av stadsbärande makt plötsligt rasar ner i avgrunden.

Det tycktes inte dröja länge innan stora delar av den (svenska) yttre vänstern hade sitt samlade svar. Socialdemokratin (och i förlängningen, även Vänsterpartiet) har accepterat nyliberalismen och Fukoyamas berättelse om historiens slut [The End of History and the Last Man] och därmed allienerat sig själva från det politiska subjektet, arbetarklassen. Samtidigt har Sverigedemokraterna och Moderaterna etablerat diskurser som lockat arbetarklassen högerut, antingen med löften om skattesänkningar eller utifrån rädslan för muslimerna. En delvis korrekt beskrivning men som möjligen utelämnar förståelsen för länkarna mellan dessa politiska offensiver i en större diskurs.

Ett intressant uttryck för att beskriva den politiska utvecklingen under 2000-talet i allmänhet, och 2005-2010 i synnerhet, tycks i mina ögon vara ”fascistering” (Läs Guldfiskes tidigare inlägg som täcker en del av grunden för detta inlägg bra). Begreppet antyder en process av fascistiskt slag som ger möjlighet att se en pågående tendens mot etableringen av en omfattande nyfascism som därmed ger nyanser i beskrivningen av dagens politiska processer. Detta begrepp torde också kunna spela en avgörande roll för vår förmåga att få en bredare förståelse för de tendenser som innefattar både den nuvarande högerdiskursen och de alltjämnt växande populistpartierna som i sig inte helt och hållet går att beskriva som fascistiska utifrån de premisser som omfattas i begreppet. Men beskrivningen av en pågående ”fascistering” pekar också ut ett felslut som jag oundvikligen tycks se i Turbulence samtidsanalys.

I det mittfällt som Turbulence hävdar står lämnat att erövra tycker jag mig se kärnan av denna process. Det handlar i mångt och mycket om etableringen av en islamofobisk diskurs som politisk ”mitt”. Nyliberalismens samförstånd kring ”fria marknader som bäst sköter sig själva” ersätts här successivt av en konsensus att vår värld hotas av en annan värld som här är islam i allmänhet och muslimska kroppar i synnerhet. Det politiska mittfältet har alltså inte lämnats därhän, utan växlar från nyliberalism till nyfascism (grundad i islamofobi) som sin gemensamma nämnare, en process som inte är fulländad utan snarare pågående vilket gör ”fascistering” till ett lämpligt begrepp i sammanhanget.

I Sverige tycks vänstern sakna förmågan att se hur Sverigedemokraterna (eller generellt, de moderna populistpartierna) utgör, endast en länk, i denna kedja som likväl är etablerad i den liberala ideologiska diskussionen. Något som Andreas Malm (”Hatet mot Muslimerna”) men även Mattias Gardell (”Islamofobi”) på ett formidabelt sätt lyckats uppvisa i sina respektive böcker i ämnet. Den islamofobiska diskursen gör att partier som Sverigedemokraterna, som i vår ideologiska värld beskrivs som högerextrema, snarare tycks stå som mittenradikala. D v s – De utgör en radikal kärna i den diskurs som genom ”fascistering” håller på att etablera sig i den politiska mitten. Det finns en högergir bortom kapitalismens limbotillstånd som Turbulence tycks negligera i sin fokus på högerns ekonomiska tystnad alternativt trevande tillbaka mot Keynes reglerings- & samförståndsteorier.

Vi bör alltså redan i vår grundläggande diskussion förstå att den liberala ideologin just nu övergår från nyliberalism till nyfascism i den bemärkelsen att samförståndet konstitueras i rädslan för muslimernas intåg, och därifrån, stundande övertagande av den kapitalistiska världen (Imperiet). I en sådan diskursiv värld är kapitalismens missförhållanden sekundära eftersom de ställs mot ett ondskans alternativ – en tanke på en värld där kvinnor stenas på torgen, där sharialagar råder, där yttrandefrihet inte överhuvudtaget existerar. I ett sådant skede bli kritik mot kapitalismen per automatik ett försvar av ”dem” (i detta fall muslimerna) vilket vi redan såg tendenser till i George W. Bush:s tal för snart ett decennium sedan med den avslutande frasen: ”Antingen är ni med oss, eller emot oss”.

Vänsterns väg framåt, även i bred bemärkelse, kan alltså knappast utgå från tesen om en kapitalism som snarast kommer rasa likt ett korthus (något vänstern förövrigt påstått vara förestående i alla tider och som idag står som grundtes för både Den Osynliga Kommitténs ”Det Stundande Upproret” och Turbulence ”Livet i Limbo”) utan måste otvivelaktigt utgå från förståelsen att vi stundar en politisk högeroffensiv (förklädd som liberala försvar av ”demokrati”) mot en fascistisk riktning. Om mitten och makten är konstituerad i ett samförstånd med botten i islamofobi – hur skapar vi då en kurs som kan bemöta denna? Hur och var kan vi skapa utrymme för att bryta samförståndet och flytta fokus till klasskonflikterna?

Andra texter, Livet i Limbo:

Guldfiske: Sparka på de döda, Anarkisterna.com: Still not Dead