Medveten segregation & verkliga “problemområden”

För snart två år sedan arrangerade Förbundet Allt åt Alla en rad uppmärksammade bussresor i svenska storstäders rikare områden. Bussturerna belyste en viktig och konkret fråga i städernas klasstruktur: Den handlade om segregation. Men i motsats till den allmänna bilden, inte om stora hyreshustäckta områden, utan om rika, självsegregerade dito. Denna text är ett försök att lyfta (om än lite) nytt ljus på frågan och vikten av att fortsätta arbeta kring den.

Segregation i allmänhet och segregerade bostadsområden i synnerhet omnämns fortfarande, närmast mekaniskt, i samma trötta mediejargong. De segregerade områdena är alltid och utan undantag, utpräglade arbetartäta stadsdelar nästan avgörande byggda under miljonprogrammet (även om undantag existerar vilket jag ska komma till senare). När Förbundet Allt åt Alla för snart två år sedan började arrangera bussresor under namnet ”Odla ditt klasshat - Safari i överklassdjungeln” för att påvisa avsaknaden av diskussion (och aktion) kring de övre klassernas medvetna självsegregering var det utan tvivel en frisk fläkt i sammanhanget. Frågan som lyftes var, och är fortfarande, viktig:

”Hur kommer det sig att det att mer bemedlade klassers medvetna avskärmande inte benämns som segregation – att dess områden inte benämns som ”problemområden” som behöver integreras?”

Kampanjens material talade sitt tydliga språk. I alla de svenska större städer man undersökte visade sig överklassens bostadsområden mer segregerade än de områden som benämns som ”segregerade” i medierna och den politiska diskussionen – såväl sett till ekonomi, etnisk bakgrund, ålder och andra variabler utifrån vilka man vanligtvis beskriver segregation. I vissa fall visade sig de områden som beskrevs som segregerade vara just relativt integrerade – d v s: de boende innehade förhållandevis stor variation när det kom till ovan nämnda kategorier. Att segregationen i rikare skikt är medveten – självvald – och i fattigare skikt omedveten – påtvingad – bör om än tydligare peka ut den otroliga problematik som genomsyrar all samhällsdebatt om integration kontra segregation i samtiden.

Idag är segregationsdebatten kanske viktigare än någonsin. I Malmö har Sveriges första regelrätta ”gated community” (även kallat grindstad på svenska) slagit upp portarna för den bemedlade befolkning som önskar fullt skydd från de omgivande massorna och snart öppnar (själv-sic) liknande i Stockholm och Göteborg. Begreppets (“segregation”) mening kan knappast bli tydligare än just i dessa exempel av tydligast medvetna avskärmning. Det är omvänd (”reaktionär”) stadskamp – otillgängliggörandet av stadsmiljön till fåtalets fördel. Och exemplen på hemliga städer i just denna bemärkelse kommer oundvikligen bli en del av den svenska urbana miljön över tid, precis som det har i många av världens metropoler men än så länge tydligast existerande i USA som land. Detta är det huvudsakliga integrationsproblemet idag, det råder inga tvivel. Vi har en i princip etniskt och ekonomiskt homogen samhällskategori (klass) som medvetet och utan skygglappar skapar och upprätthåller rumslig segregation.

I mindre städer är tendensen grumligare, men den finns likväl där. I Umeå radas villastad efter villastad upp på tryggt och behörigt avstånd från stadens utnämnda ”problemområden”. Det är inget högsta skikt med fantasisummor på sparkonton i skatteparadis likt extremproblemen från våra storstäder (Örgryte i Göteborg, Fridhem i Malmö, Stocksund i Stockholm osv) utan ett etniskt vitt mellanskikt – eller kanske ”småborgerlighet” – som bosätter sig i de likartade villaraderna. Men det är samma tendens: Social och ekonomisk medveten segregation. Här passerar inga fattiga, här passerar inte kollektivtrafiken på väg till (uppfattat) otrygga platser, här är de enda möjligt icke-vita barnen adopterade och fostrade av andra goda samhällsmedborgare. I slutändan spelar samma mediejargong sin roll. Segregationen finns någon annanstans, i områden som (i Umeå) heter Ersboda, Mariehem, Ålidhem. I områden där befolkningen till viss del råkar heta Mohammed, eller Fatima (trots att de också heter Anders, Lina, Kenny). I områden där vissa saknar arbete (trots att vissa andra är brevbärare, undersköterskor, verkstadsarbetare, studerande). Bland alla vita Jenny, Adam, Lars och Gudrun (och med total avsaknad av Mohammed och Fatima) och deras nypolerade SUV:ar på Blåkullevägen är man integrerade. Segregation? Här? Nej, inte då.

Mediernas (och politikens) diskurs kring begreppet rumslig segregation är ett problem, vare sig det handlar om en utpräglad överklass eller ett bemedlat mellanskikt. Den flyttar ansvaret för segregationen från dess verkliga ursprung – socialt medveten segregation uppifrån och segregerande politisk stadsplanering – till axlarna på de lägre skikt (i huvudsak arbetarklassen) som minst av alla bär ansvar för den samt möjligheten att motarbeta densamma. Den flyttar fokus från de faktiska ”problemområden” där segregation de facto frodas – ibland i en uttalad agenda (som i fallet med ”gated communities”).

En viktig fokus för de progressiva rörelser som vill bekämpa klassamhällets uttryck i fysiska rum är att belysa, och agera mot, frågan om självvald segregation i högre ekonomiska samhällsskikt. Hos vilka hittar vi problemet? Vad kan vi göra åt det?

————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: L. O. K. Ejnermark skriver Den borgerliga ormtungan, petter skriver En ny berättelse eller en ny makt?, Stefan Bergmark skriver När vardagsbekymren gick som på räls, Röda Lund skriver Det sociala upproret sprids i Nordafrika, autonomak skriver Our hungry hearts and this old world’s about to collide, Bo Myre skriver 10 – 16/1: International week of actions in solidarity with the Reykjavík Nine

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Hyressättningssystemets paradox

De senaste veckorna har jag gjort research kring ett antal centrala frågor kopplade till förhållandet för hyresgäster till ett projekt. Vid närmare studier av Umeås hyressättningssystem finner jag ett, för mig, väldigt paradoxalt förhållande för de hyresgäster som ämnar förbättra sina närområden.

Jag har aldrig haft en tanke på att äga mitt boende. Jag har (i princip) inga vänner som gör det, borträknat möjligen någon bekant längre in i landet, och mina föräldrar har aldrig gjort det. Jag växte upp som barn av hyresgästförhållandet. En av hundratusentals som växt upp i de allt för ofta misskrediterade så kallade miljonprogrammen - om än i ett sådant område som påminner väldigt lite om de allra största i Sveriges storstäder. I teorin skulle jag möjligen, med lite tur och mycket möda, få ett banklån och på så sätt kunna köpa min bostad här i Umeå. Samtidigt saknar jag överhuvudtaget korvören i sparpengar och därmed innebär ett “ägande” av lägenhet (bostadsrätt) för mig, snarare att jag hyr av en bank än direkt av t ex den kommunala allmännyttan. I praktiken är riskerna precis lika stora, om inte större. Och så ser det ut för väldigt många människor idag med allt mindre stabila anställningsformer. Poängen är alltså inte att gnälla och säga - “titta vad synd det är om stackars mig” - utan att förklara den avsevärda vikten av tillgängliga och billiga hyreslägenheter.

Som hyresgäst kan man dock utan tvivel ofta känna sig maktlös inför de förhållanden som är så centrala i det liv man lever. När jag har börjat självstudera min (och andras) situation som hyresgäster dyker så många föremål för ett inlägg likt detta upp att det skulle kunna bli en hel serie, eller t o m en egen blogg. Jag ska emellertid, så länge, fokusera på ett för mig centralt ämne som hyresgäst här och nu.

När jag började studera hyressättningsformerna här i Umeå Kommun så blev det ganska tidigt klart för mig att det inte är allt för enkelt att förstå sig på. Jag vågar anta att de flesta av oss hyresgäster knappast mer än tittat åt de dokument som förklarar formen för hyresregleringar som antogs här i staden på 1990-talet för att jämna ut förhållandena, framförallt mellan kommunala fastighetsbolag och mindre privata aktörer. Låt mig dock försöka förklara, i alla fall själva grunden. Hyressättningen regleras av ett slags “råd” som består av Bostaden AB (kommunala allmännyttan), Hyresgästföreningen och en samlingsorganisation för privata fastighetsägare. Dessa använder sedan ett slags poängsystem med en rad olika variabler (ca 500 st) indelade i flera centrala kategorier. För att få en grundsyn gjordes en gigantisk översyn av i princip alla (hyres)bostäder i Umeå av dessa som sedan kompletteras i varje förhandling. Poängsystemet är baserat på:

A) lägenhetens storlek och skick, alltså antal badrum, antal kök, typ av golv, typ av kakel, tvättmaskin, diskmaskin osv - ni förstår.

B) Områdets kvalitéer - typ tillgång till motionsspår, parker, närhet till mataffärer och andra affärer, estetisk kvalité/karaktär, tillgång till kollektivtrafik, antal kvarterslokaler, närhet till skolor och så vidare.

C) En enkät som genomförs inför varje hyresförhandling där boende i staden får poängsätta / statusmärka olika bostadsområden utifrån en skala. Man kan kalla det “medborgarnas attityder gentemot olika områden”.

Sedan slås alla variabler inom dessa kategorier ihop och utifrån poängen omvandlas det sedan till hyresnivå och hyresgästen får en sänkning eller, för det mesta, en höjning. Systemet är i allmänhet accepterat av den organisation som företräder oss hyresgäster - Hyresgästföreningen - där jag själv även är medlem. Detta beror troligen på att det sällan framförs ett mer progressivt alternativ från vänster, samtidigt som högerkrafter ständigt trycker på för ett ännu sämre alternativ - marknadsanpassad hyressättning, vilket generellt ger betydligt högre ökningar om man tittar på hur det ser ut i andra jämförbara länder.

För mig finns, som rubriken uppenbarligen beskriver, en tydlig paradox i det här. Som hyresgäst i allmännyttans bestånd här på Ålidhem (och uppvuxen i närområdet) värnar jag självklart om mitt närområde. Jag, precis som många av mina grannar, vill att vår närmiljö ska förbättras och många väljer att aktivt delta i dessa förbättringar genom kvartersråd, politiska påtryckningsgrupper och, så klart, hyresgästföreningens lokalgrupper. Det som dock är uppenbart, när man tittar på hyressättningssystemet, är att risken finns att detta engagemang slår tillbaka på oss som hyresgäster - genom höjda hyror. För när vi förbättrar i våra kvarter genom att starta kulturlokaler, odla i våra allmänna trädgårdar, stadsvandra eller på andra sätt främja vår närmiljö så påverkar detta oss negativt på två fronter genom hyressättningssystemet. För det första kommer våra lägenheter få en högre poängsats som direkt orsak av de förbättringar vi deltar i, det är uppenbart av “B” ovan. För det andra riskerar (!) attityden gentemot vårat område att förbättras för gemene medborgare i attitydundersökningen (“C” - ovan) vilket också ger våra bostäder en högre poängsats. På det sättet höjer vi indirekt våra egna hyror bara genom att värna om vår närmiljö. Detta är utan tvivel paradoxalt. Jag vill ta hand om mina grannar och bo bra, men jag har knappast ett stort utrymme i plånboken för hyreshöjningar. I slutändan kan mitt engagemang i mitt eget bostadsområde leda till att jag själv måste flytta för att jag “gentrifierat” bort mig själv i processen. Om jag däremot istället börjar råna mina grannar, bränna deras bilar på vår parkering bakom huset och klottra fientliga slogans på vår husfasad - då kommer förmodligen också hyran att sänkas, både på grund av att media rapporterar detta (sämre resultat i “C”) och direkt genom “B”, att närmiljön försämras.

Känslan inför denna paradox blir i slutändan en enorm kluvenhet. Av precis samma skäl känner jag mig även kluven till projekt som “Hållbara Ålidhem” (mer: här, här, här, här, här och här) även om jag spontant älskar många av de saker som ingår i projektet. Ålidhem är mitt område. Det är här min identitet finns. Det är här omkring jag växt upp, mina föräldrar jobbat (och jobbar fortfarande), det är här jag besökte ungdomsgården, köpte mina första chockladcigg. Jag räds av tanken att det här området i framtidens snabbt växande Umeå ska bli ett område för en helt annan typ av människor - lite rikare, lite miljömedvetna, lite kulturellare - samtidigt som vi bor än längre bort i ett annat område som inte är lika attraktivt.

——————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Den skandinaviska vargstammen är utdöd, L. O. K. Ejnermark skriver Akihabara Majokko Princess, Fredrik Jönsson skriver Filmen om Cornelis Vreeswijk, Kaj Raving skriver Regeringen budgeterar för nytt tågkaos

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

En marknad oförmögen att lösa segregationsproblemen

De senaste åren har en ny trend i diskussionen om bostadsfrågan börjat synas i Sverige och allt eftersom sluter fler upp bakom tankegångarna. Sverige är återigen i en situation av akut bostadsbrist i flertalet stora och medelstora städer och vi närmar oss en situation likt den på 1950- & 60-talet då miljonprogrammet byggdes för att akut lösa problemen. Dessutom finns ett faktum därtill på bostadsmarknaden som icke skall förnekas - segregation.

Jag har tidigare beskrivit miljonprogrammets funktion och de skäl som fanns att mellan 1965-1975 bygga en miljon bostäder här. Trots den standardhöjning som miljonprogrammet faktiskt innebar för den svenska arbetarklassen ser vi idag områden med uppenbara problem efter årtionden av nedskärningar i jobb och välfärd. Industrierna och andra arbetsplatser som bar upp funktionen i dessa områden är nedlagda eller flyttade utomlands, efter det gick mataffärerna i konkurs när man byggde stora ytterstadsköpcentrum (Ica Maxi och liknande giganter) och därefter skar man ner i sjukvård, lade ner ungdomsgårdar och minskade lärartätheten i skolorna. Konsekvenserna av allt det här ser vi hela tiden, senast inatt i Rinkeby.

Idag råder en väldigt hög tro på sammanhang mellan bebyggelse och sociala problem, något jag valt att benämna som stadsplaneringsism då det närmast börjar likna en ideologisk strömning. Från organisationer som Yimby (Yes In My Backyard) till politiska partier och organisationer över ideologiska gränser syns en ganska likartad syn på att “problemen” i förorterna beror på bostadssegregation, alltså en homogenitet av låginkomsttagare - sällan vice versa dock vilket jag återkommer till. Tron är alltså att de sociala problemen delvis (och i många fall till stor del) beror på själva stadsplaneringen, alltså placeringen av stora hyresrättsområden med likartad bebyggelse på en plats, radhusområden på en annan och (rikare) villaområden på en tredje. Utifrån denna höga tilltro till stadsplaneringens inverkan på människors sociala beteende revs t ex en stor andel hyresrätter i Franska förorter efter de kravaller som utspelat sig där för ett antal år sedan. Politikerna hävdade att anledningen till den sociala oron låg i att “husen var för höga”.

De förslag som nu ges utrymme här i Sverige handlar om att förtäta städerna med något som man kallar “blandbebyggelse”. Istället för att bygga nya miljonprogram och nya gigantiska villastäder ska man bygga efter en modell som kan se ut ungefär så här: Hyresrättshus -> några villor -> bostadsrättshus -> några radhus -> mindre centrum -> hyreshus -> några villor -> bostadsrättshus -> parkområde -> hyresrättshus -> skola -> några villor och så vidare. Alltså en bebyggelse av blandad karaktär som gör att den ekonomiska homogeniteten späds ut och barn från olika klasser integreras genom att gå i samma skolor, föräldrarna är engagerade i samma idrottsklubb, handlar i samma mataffär osv. Detta sker dock väldigt lite, eller helt enkelt inte över huvud taget, i de nuvarande rikaste områdena där segregationen de facto är som störst utan istället i just miljonprogrammen som uppfattas som de akuta problemområdena. Man fräschar alltså upp hus och omvandlar till bostadsrätter, bygger nya kvarter i områdena genom förtätning för människor med bättre ekonomisk status och satsar på en allmän uppfräschning.

Detta börjar precis hända i mitt eget område vilket jag skrivit om i flertalet inlägg på ämnet “Hållbara Ålidhem!” och är inte helt oproblematiskt. När man bygger nya fräscha hus med högre hyror, nya bostadsrätter och nya villor samt “fräschar upp” de allmänna ytorna i ett område av den här karaktären så börjar nästan uteslutande en så kallad gentrifieringsprocess. Det blir alltså attraktivt att bo här eftersom standarden höjs och detta leder till större efterfrågan vilket i sin tur i någon mån brukar leda till i första hand hyreshöjningar och i det långa loppet till omvandlingar, alltså att hyresrätterna blir bostadsrätter. Detta regleras förvisso idag till viss del av vårat nuvarande hyressystem och allmännyttans funktion men kan förändras drastiskt om fria marknadshyror blir verklighet vilket den borgerliga regeringen just nu faktiskt ämnar införa. På tio till femton byts alltså den nuvarande arbetarklassbefolkningen med lägre ekonomisk status sakta men säkert ut mot medel-&höginkomsttagare och då är vi tillbaka på precis samma ställe som vi började - d v s ett segregerat och relativt homogent område trots bebyggelse av “blandad karaktär”.Själva idén om att lösa segregation genom upprustning och förtätning av miljonprogram är alltså i princip en utopi med nuvarande (och snart införda) lagstiftningar.

Alternativet bland de mer radikala i denna debatt är då alltså att göra tvärt om. Något som dock sällan diskuteras över huvud taget men som jag ändå ska nämna kort. Det handlar alltså om att förtäta rika (homogena/segregerade) villaområden med hyresrätter - alltså förtätning med blandad bebyggelse åt andra hållet. Här ser vi dock i princip samma problematik i ett längre perspektiv. För säg att du bygger hyresrätter (nybyggnation) i Djursholm, Stocksund eller liknande överklassområden. Efterfrågan på dessa skulle vara enorm oavsett vem som byggde dem och även med grundlig modern standard. Priserna för nybyggda lägenheter (även hyresrätter) i attraktiv miljö, även när allmännyttan bygger, är skyhöga och tänkt där till att vi inte har fria marknadshyror ännu. Ett exempel är de hyresrätter allmännyttiga Bostaden AB byggt här i Umeå där jag bor i “attraktivt strandnära läge” i det nya området kallat “Öbacka Stand”. De har en hyresnivå på ca 8000 kr/mån för en trea. En helt orimlig summa för en låginkomsttagare att betala och i förhållande till att en lägenhet i miljonprogrammet i samma storlek kostar 4000-5000/mån här i stan. Inga låginkomsttagare skulle alltså ha råd att bo i de nybyggda attraktiva lägenheter som byggdes i det rika villaområdet även om en extremt radikal bostadspolitik (utopiskt?) ville genomföra en förtätning åt det hållet.

Slutsatsen bör alltså bli att vi står inför ett problem där segregationen är extremt svår att komma åt via stadsplanering och byggande hur man än vrider och vänder på det hela. Med fria marknadshyror kommer det bli en än mer utopisk tanke eftersom ökningen i lönenivåer för de som har det sämst inte motsvarar prisskillnaderna och prisökningarna på bostadsmarknaden. Marknadskapitalismen är alltså helt oförmögen att ta itu med segregationsproblem utan att minska de faktiska inkomstklyftorna i samhället vilket idag är i motsatt riktning till var vi är på väg då den rikaste procenten ökat sina tillgångar 25 gånger under borgarnas mandatperiod. Vi får alltså finna oss i att segregation och sociala problem alltid kommer existera så länge vi inte tar itu med detta grundläggande faktum och att ingen stadsplanering på dagens villkor kan skapa en förändring i det faktumet. Vår situation förblir därför snarare att villkorslöst försvara den position vi har mot t ex gentrifiering än något annat och kämpa vidare med våra grannar mot fortsatta hyreshöjningar.

————————————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Fortsatt oroligt i Rinkeby, loaderrorready skriver Svenskar och invandrare: STÄLL KRAV PÅ VARANN!, dagspendlaren skriver Borttagandet av stationen vid Swedbank, luklof skriver Carl Bildt ta ditt ansvar

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.