Tunis, Kairo, London, Aten - Uppror & Konstituerande kraft

Kairo, den 25 januari 2011. Gatorna fylls av massiva demonstrationer. Polisstationer, partihögkvarter och andra maktsymboler sticks i brand. Gatstenarna regnar över en poliskår som vi ser fly hals över huvud via Al-Jazeeras livesändningar och otaliga Youtubefilmer. Det är sannerligen ett ”Que Se Vayan Todos!”-moment (ungefär ”avgå alla!”) som utspelar sig i upprorets Egypten. 

Under de föregående veckorna har ett liknande uppror konstituerats i Tunisien, ett annat Nordafrikanskt land med stabil, ekonomiskt lojal militärdiktatur byggd på bistånd från de kapitalstarkaste länderna. Diktatorn – Ben Ali – har bara dagar innan utbrottet i Kairo, hoppat ombord ett privatplan mot exilens trygghet annorstädes. Och samtidigt som Tunisiens folk skriker ”Jezzi Fock” i kör står den lokala etablerade oppositionen likna tagna på sängen som Européerna framför sina TV-apparater.

Al Jazeeras repporter säger den 27 januari att ”this is truly a pluralist movement” och sätter i en enda mening fingret på något viktigt. Tendensen känns igen från Europas studentprotester i krisens spår när de exploderar i de Nordafrikanska länderna. Snabb kommunikation via en mångfald av teknologiska noder, ledarlös, decentraliserad nätverksorganisering. Det är svårt att sätta fingret på de som protesterar och det gör dem omöjliga att utdefiniera. I studentprotesterna lyckades man effektivt undanröja utdefinieringen kring ”vänsterism” som på många håll är smärtsamt påtaglig i Europeiska upprorssituationer. I Nordafrika fungerar samma organiseringsmodell för att röja utdefinieringen som ”islamister” utifrån den nuvarande liberala diskursen som trots allt varit förutsättningen för diktaturernas stabilitet i länder som Egypten. Varje försök att skrämmas med Muslimska Brödraskapet och risken för ”ett nytt Iran” slås effektivt undan av rörelsens inneboende logik: Det finns inga ledare och ingen har mandat inordna rörelsen inom sig. Den är pluralistisk – multitud – till sin organisatoriska form. Den är kristna kopter, muslimer, arbetare som tar över fabriker och inför demokratiska råd, kvinnor som organiserar kollektiva försvarsstrategier, grannar som fixar kvartersråd och samverkar för att ordna basbehoven i en turbulent tid.

Vad som kommer att ske är svårt att sia och det är nog troligt att just dessa uppror mynnar ut i en demokratisering av den liberala, republikanska formen – såväl i Tunisien som i Egypten och eventuella andra Nordafrikanska länder som kan drabbas av spridningseffekten som följer ett större uppror.  Det finns de facto inga uppbyggda former av motmakt som innehar en så pass stabil grund att konstituera ett samhälle kring, inget reellt alternativ till parlamentarisk demokrati för att upprätthålla produktion och liv. Precis som i Argentina, Grekland och på många andra platser är lärdomarna av upproret ovärderliga i sig. Människor lär sig att agera kollektivt under en tid utan stabila auktoriteter. Den erfarenheten går aldrig att ta ifrån en människa och den påverkar förhållandet i det parlamentariska samhälle som byggs på dess fundament.

För alla oss andra ställer upproret saker på sin spets. I det här fallet kommer troligtvis en parlamentarisk demokrati vara ovärderlig i förhållande till de korrupta militärdiktaturer som präglat regionen i decennier. Men vi vill alla något mer. Och i framtida uppror blir frågan central: Vilken grund behöver vi ha skapat för att kunna konstituera en egen makt som är stabil och trovärdig nog att ersätta en liberal, parlamentarisk maktinstitution? Vi vet att människor förr eller senare kommer vända sitt hopp till det alternativ som kan skapa en sådan stabilitet att elementära behov säkras. Produktionen kan inte stå still för evigt och andra kommer alltid försöka göra anspråk i det maktvakuum som uppstår i ett kraftigt uppror.

De forna kommunistiska partierna var en produkt av en annan klassammansättning. En rörelse i klassen anpassad efter klassens organisatoriska behov.  Idag ser vi konkreta exempel på den partimodell som konstituerar uppror i det post-fordistiska 2000-talet. Vi ser den organisatoriska effektiviteten i den masskommunikation som dels förmedlar kontakten inom subjektet, men även ut mot omvärlden. I de Brittiska studentupproren, precis som i Egypten idag ser vi en kommunikation som fullkomligt sköljer över och spolar bort en polariserad medielogik. Upproret i sig är alltså utan tvivel effektivt och organiseringsmodellen fungerande, t o m när ett helt land gör allt i sin makt för att strypa dess kommunikationsmöjligheter.

Men än saknas den konstituerande kraften som en del av denna annars effektiva motmakt. Rörelsen saknar ett materiellt fundament och en organisatorisk modell för organisering av produktion och liv vid sidan av upprorets kraft att förgöra den gamla makten. Det är i just denna situation så tydligt just vilken roll den konstituerande kraften har, just för att den saknas och tvingas lämna utrymmet till framväxten av en parlamentarisk makt, mot sin uppenbara vilja. I Egypten byggs alltjämnt embryon till denna konstituerande kraft samtidigt som detta skrivs. Vi ser mängder av rapporter om demokratiskt arbetarstyrda fabriker, kvartersråd, kvinnokommittéer och hjälpcenter i de fattiga kvarteren. Bilden från Argentina 2001 går igen, ger hopp, men berättar också om vikten av att Motmaktens beståndsdelar rör sig i samma takt, existerar samfällt och erhåller samma volym – ett avsättande av den gamla makten och ett konstituerande av en ny makt.

Vår lärdom av Egypten är den av ett större uppror av en post-fordistisk logik med en medföljande organisatorisk modell för spridning och sammanlänkning (”ett parti”). Våra förutsättningar skiljer sig självklart åt men där finns också slående, och viktiga likheter. Ett projekt för dagens vänster bör vara att studera hur framtida uppror kan hitta förutsättningar för en Motmakt där den konstituerande kraften sammanlänkas takten i just själva upproret. Hur vi konstituerar en ny makt i dess kölvatten, och undviker att utelämnas till auktoritära och parlamentariska experiment på vår rörelses bekostnad.

Idag är vi alla Egyptier. Idag är vi alla Tunisier.

—————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: Kaj Raving skriver Unket gammalt högerparti angriper unket gammalt högerparti, autonomak skriver Från think tank till tank think, domljuger skriver Att gå bortom status quo, Röda Lund skriver Vad en amerikansk utrikesminister egentligen säger, Mathias skriver Den stundande gemenskapen – Del 1, Jöran Fagerlund skriver Hyresrätt en viktig byggsten i ett klimatsmart och rättvist samhälle

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Analys: Den brittiska studentrörelsen

Efter en månad av intensiva studentprotester börjar en bild av den brittiska studentrörelsen träda fram och ge möjligheter för en samlad analys. I denna artikel har jag försökt samla några grundläggande teser kring varför rörelsen på kort tid kunde skapa en stark motmakt i politiken.

De brittiska studentprotesterna mot avgiftshöjningar för högskolestudier har utgjort en större maktbas än vad många trodde var möjligt för utomparlamentariska rörelser under det tjugoförsta århundradet. På en månad har man både förändrat mandatförhållandet i en specifik parlamentsomröstning och skakat om opinionsläget i landet. Inte sedan Polltax-protesterna i början av 1990-talet har en, främst, gatubaserad rörelse gjort så starka avtryck i den brittiska politiken.

Att analysera det brokiga myller som studentrörelsen de facto utgör är ingen enkel uppgift. Det finns mycket information men ännu – av naturliga skäl får sägas – få heltäckande analyser som förklarar varför just denna (eller dessa) rörelser lyckas där andra har misslyckats. Ur det massiva informationsflöde som den senaste månaden kommunicerat protesterna går det dock att urskilja ett antal metodiska och teoretiska linjer som kan utgöra ett embryo till en större förklaring. Min målsättning här är därför inte att göra anspråk på en helhetstäckande analys, utan snarare att ge grundförutsättningar för en svensk diskussion kring de erfarenheter som gör sig synliga i kommunikationen.

1. Enhet i sak – mångfald i taktik

Den brittiska studentrörelsen har ett gemensamt mål i sak, men det är här viktigt att dra en skiljelinje här. Det gemensamma målet i sak utgör inte ett gemensamt mål i ideologi utifrån bemärkelsen att ideologi betyder en större berättelse om samhällets uppbyggnad och utifrån det – ett gemensamt mål. Studentrörelsens gemensamma mål i sak är att stoppa avgiftshöjningarna vid högskolestudier. Att den gemensamma utgångspunkten innehåller en otrolig bredd är ett viktigt påpekande för att kunna analysera studentrörelsen i Storbritannien. Studentrörelsen utgår från ett materiellt krav. I en historisk kontext går det närmast att jämföra med de stora fackföreningarna som också i första hand organiserade utifrån det materiella intresset (”Jag tjänar på att vara med här”) snarare än ideologisk enhet (”Jag är med för att jag definierar mig som Socialdemokrat/Syndikalist” osv). En modern sådan rörelse i Sverige skulle kunna vara Planka.nu utifrån tesen ”Jag är med i P-kassan för att jag tjänar på det” snarare än ”jag är med i P-kassan för att jag vill ha gratis kollektivtrafik”. De ökade avgifterna för högre studier i Storbritannien utgör ett hot för mångas möjlighet att utbilda sig bland dem som studerar idag. Men det är också ett hot som föräldrar med yngre barn, personer med småsyskon i yngre ålder, högstadieelever & gymnasieelever själva kan identifiera sig i eftersom det även ligger i deras personliga eller närståendes intresse.

De som identifierat sig med studentrörelsen kan alltså i ideologisk kontext vara allt från kommunister till borgare. Ja, faktum är till och med att en stor del av studentrörelsens bas går att hitta bland dem som i vårens brittiska parlamentsval röstade på partiet Liberaldemokraterna som då vann sympati med vallöftet att minska avgifterna för studier men nu – i koalition med Torypartiet – är de som inför höjningarna. De ideologiska skiljelinjerna tycks dock spela en obetydlig roll när enhet i sak råder. Vid liknande svenska försök har ofta en skarp kritik från vänster gjort gällande att dessa typer av rörelser blir oförmögna att ställa verkligt progressiva krav och istället urvattnas till liberala projekt. Utifrån utvecklingen hittills i Storbritannien tycks inte dessa farhågor bekräftas. Tvärt om tycks den underliggande klasskopplingen (att förslaget främst drabbar fattiga) i frågan flytta den samhälliga debatten och politiska kursen – vänsterut, och dessutom öppna upp förståelsen för andra former av motstånd mot nedskärningar och privatiseringar.

Studentrörelsens tydliga mål i en sakfråga tycks också öppna dörrarna för en mångfald i taktik. Diskussioner har självklart funnits om att våldsamheter vid demonstrationer (som ett exempel) skadar studenternas kamp men det har aldrig blivit en splittrande faktor. Snarare tycks många tycka att ändamålet helgar medlen och att rörelsen generellt tjänar på dynamiken som existerar där inom. Avsaknaden av en styrande ideologisk strömning spelar förmodligen en avgörande roll för det taktiska myller vi ser inom studentrörelsen. Ingen grupp – eller person – tillåts göra anspråk på att föra rörelsens talar och därifrån diktera villkoren för dess taktiska val. Istället har rörelsens olika grupper och delar på ett närmast anarkistiskt vis tagit decentraliserade beslut inför varje motståndsakt vilket gjort att olika grupper fått utrymme att välja sin egen konfliktgrad. Decentraliseringen har därtill givit grupperna ett utrymme att själva föra sin talan och därmed välja hur de vill rikta sin kritik mot förslaget. Det har utan tvivel visat sig skapa ett enormt utrymme för militanta och semimilitanta aktioner såsom blockader mot specifika företag och politiska partiers kontor.  De taktiska åtgärder som sedan visat sig lyckade i form av t ex medial publicitet (och därifrån: möjlighet att hålla sakfrågan vid liv) har snabbt spridit sig till andra grupper, med ockupationerna som främsta exempel.

Exemplet på den brittiska studentrörelsens uppbyggnad om ”enhet i sak – mångfald i taktik” visar på ett lyckat försök att applicera modellen som tidigare använts vid stora enskilda protestförsök under namnet konfrontativt icke-våld -  t ex G13 i Köpenhamn och motståndet mot nazisternas Dresdenmarsch i Tyskland, på en större rörelse i större tidsrum, även om det idag är svårt att säga om likheterna är slumpartade (learning by doing) eller en konsekvens av att drivande personer innehar gedigen kunskap från nämnda försök.

2. Medial taktik – Att utnyttja sitt antal för att ta kontroll över informationsflödet

För att göra en övergripande analys av den brittiska studentrörelsen bör den mediala taktiken nämnas. Historiskt har dels kontroll – men även möjligheten att ligga ett steg före motståndaren – varit avgörande för många rörelser som lyckats skapa sig ett maktförhållande. Den borgerliga pressen innehar, i de flesta länder, en hegemonisk ställning över medieutrymmet. Man kontrollerar de stora dagstidningarna, radiokanalerna, tv-kanalerna samt avgörande informationsflöden på Internet. På detta sätt når man ut till en stor mängd människor med en information som allt för ofta flyttar fokus från där rörelserna vill se det. Kontrollen över informationen kan vara avgörande för utgången av sociala kamper. När man organiserar en social rörelse är det utifrån detta utan tvivel viktigt att hitta vägar att utjämna styrkeförhållandena i information. Det är svårt, men det går att göra, kanske framförallt genom att utnyttja resurser som makten ännu har svårt att kontrollera. Det är detta som skett vid en rad avgörande skeden i historien både från progressiva och reaktionära rörelsers sida och i förlängningen – till deras vinning.

I mitt försök att analysera den brittiska studentrörelsen blir denna kamp om informationsflödet en viktig pusselbit som även den grundar sig i rörelsens decentralisering.

Decentraliseringen i sig har nämligen effektivt visat sig gynna möjligheten att massinformera. I centraliserade rörelser uteblir ofta basmedlemmarnas möjligheter att uttala sig eftersom all kommunikation ska utgå från den centrala makten där ofta specifika personer utses för rollen att skriva pressmeddelanden, göra uttalanden i media och liknande. Decentraliseringen ger alla engagerade en möjlighet att föra sin egen talan i rörelsens sammanhang. I den brittiska studentrörelsen finns tiotusentals människor som valt att göra detta. Aktionsgrupper, specifika ockupationer och samlande krafter (t ex demonstrationsarrangörer) har alla använt sociala kommunikationsflöden för att föra ut sin bild av både sakfrågan och specifika händelser. Man har twittrat, använt facebook, startat bloggar, lagt ut bilder på öppna sidor som Flickr och videofilmat för Youtube och Vimeo. Samtidigt har mängder av individer inom rörelsen gjort samma sak på egen hand. Resultatet av denna massiva decentraliserade kommunikationsbas syntes tydligt under D-day (den fjärde aktionsdagen i samband med parlamentsomröstningen den 9 december). I demonstrationerna fanns tusentals personer som skickade information i form av text, bilder, video och ljud ut i öppna kanaler på Internet. På Londondemonstrationens officiella twitter-hashtag (#demo2010) inkom över 20 inlägg (ibland mer) per tio sekunder (den normala uppdateringsfrekvensen). Det var näst intill omöjligt att uppta all information som utgick i flödet men det intressanta med mängden information blev tydlig. När något specifikt hände (t ex ett fall av extrem polisbrutalitet) så bekräftades händelsens sanning i att mängder av människor, oberoende av varandra, samtidigt twittrade ungefär samma information var för sig. Detta gjorde att de stora medierna helt misslyckades med att föra ut missinformation då faktiska bevis hela tiden tvingade dem att korrigera informationen till studenternas fördel. Ett exempel går att hitta i en rapport från BBC som under dagen gick ut i etern. En polis hade blivit allvarligt skadad och i BBC:s beskrivning var det på grund av våldsamma demonstranter. Det faktiska skälet var dock ett annat – polisen hade glömt spänna fast stigbygeln på sin sadel (han var en ”mountie”, en ridande polis) och gled därför ner under hästen när ett chockningsförsök genomfördes från polisernas sida. Flera personer filmade och fotade händelsen och kunde därmed direkt blottlägga BBC:s missinformation vilket föranledde att kanalen blev tvungna att dementera uppgifterna.

Studentrörelsen lyckades alltså, helt utan mediala resurser, till stor del kontrollera informationsflödet och styra mediernas rapportering genom decentraliserat massdeltagande. Förmodligen är detta en viktig faktor i studenternas framgångar som proteströrelse och det faktum att man lyckats sänka både det Liberaldemokratiska partiet (opinionsmässigt och internt) samt skakat om majoriteten i parlamentet rejält.

Diskussionen om de Brittiska studentprotesterna förtjänar en bredare och djupgående debatt, även här i Sverige. Troligtvis kan analyser utgöra ny förståelse för de förhållanden vi måste ta hänsyn till för att kunna skapa lyckade och dynamiska proteströrelser. De analyser som görs i detta inlägg ger ingen helhetsbild men kanske några första steg mot den förståelsen.

——————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: campkent skriver För federnäslandet!, Fredrik Jönsson skriver Visst ”vågar” jag svara om farsan, utlänningar och Lenin, Röda Lund skriver Julklappstips: Asylkalendern 2011, Kaj Raving skriver Stefan Löfven (s) förespråkar högersväng med bortre parentes i a-kassan, autonomak skriver Kort parentes ang. Lenin, Roya skriver Den västerländska yttrandefriheten: gränslös när den slår nedåt, begränsad när den slår uppåt

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Umeå: Vi måste själva granska kapitalet

När Christer Olsson, fastighetskoncernen Balticgruppens starke man, idag går ut i VK i ett hotfullt utspel gentemot Vänsterpartiets politiska inflytande, så är det för många av oss, väntat. Det följer det mönster vi väntat oss utifrån koncernens arbete med att skapa sig en reell politisk maktposition vid sidan av den representativa demokratin.

De senaste åren har Balticgruppen, Umeås utan konkurrens - största fastighetskoncern - arbetat efter en tydlig strategisk plan med målsättningen att bygga en parallell motmakt till det politiska beslutsfattandet. Det är egentligen inget underligt utan snarare en rationell taktik från kapitalägare när man långsiktigt vill försäkra sina tillgångar och sin möjlighet att maximera vinsterna.

Balticgruppens taktik har stått på tre ben. Det första har varit en fastighetskoncerns huvudsakliga uppgift, att bygga och förvalta fastigheter. På detta område har Balticgruppen dels köpt mark av kommunen för att bygga bostäder och köpcentrum, och dels köpt befintliga byggnader - framförallt i centrumfyrkanten - som man använder för spekulation och som också ger ett indirekt inflytande över inriktningen i stadsplaneringen. Balticgruppen har alltså en naturlig makt som fastighetsägare som politiken och Umeåborna måste förhålla sig till.

Det andra benet är ett rent strategiskt drag som handlar mindre om fastighetsinvesteringar/spekulationer och mer om kapitalets motmaktförhållande till kommunen. Här hittar vi de “goodwill”-investeringar Balticgruppen gjort i Umeå. Konstnärlig Campus som just nu byggs vid konstskolan, Öst på Stan, är ett exempel på denna typ av goodwillbyggande. Ett annat är de forskningsbidrag på mångmiljonbelopp som koncernen skänkt till Umeå Universitet. Goodwillens funktion är också tydlig och det är också smärtsamt tydligt att den fungerat. Christer Olsson bygger här en motmakt kring sin person som “den gode kapitalisten” som gör de investeringar som de handfallna politikerna struntar i. På detta sätt skapar Olsson sig och Balticgruppen en politisk makt där man agerar indirekt politiskt, parallellt med Umeå Kommun vilket öppnar situationer där Umeåborna ställer dessa två aktörer mot varann i olika jämförelser. Det ser ofta ut så här, lite förenklat: “För kommunen är det långt mellan tanke och handling, men Balticgruppen gör i alla fall någonting för den här stan - utan dem hade Umeå inte varit någonting”.

De två första benen i Balticgruppens strategiska arbete utgör alltså A) ett ekonomiskt maktförhållande och B) ett politiskt maktförhållande i form av politisk motmakt. Jag har länge framhävt hur farligt detta är och beklagat mig över faktumet att Umeås lokala medier överhuvudtaget inte verkar ha viljan att granska detta maktförhållande och dess relation till demokratin. Det finns utan tvivel gott om tillfällen där Balticgruppen gjort direkt politiska utspel där man utnyttjat sin makt och lokala politiska strider för att dra utvecklingen i en viss riktning.

Ett exempel på detta är det spektakulära utspelet som man gjorde direkt efter husockupationen av Tullkammaren i april 2008. En av kritiken från ockupanterna låg i att Balticgruppen spekulerar med fastigheter och därmed låter dem stå tomma samtidigt som det råder relativ bostadsbrist och extrem lokalbrist för sociala och kulturella verksamheter i stan. Tullkammaren, en byggnad på 12.000m2 var bara ett av flera exempel på detta vid den tidpunkten. Två dagar efter ockupationen gick Balticgruppen ut i sitt motdrag genom VK under rubriken: - “Balticgruppen stödjer ockupanterna”. Artikelns huvudtes utgick från att Christer Olsson förstod ockupanternas frustration gentemot kommunen och att Balticgruppen själva ställt denna typ av krav på kommunen, men utan resultat. Man lyckades i och med detta utspel effektivt vända den negativa opinionen mot sig själv och utnyttja sitt motmaktförhållande för att rikta egen kritik mot kommunen. Det finns självklart många liknande exempel, speciellt runt Staden mellan Broarna-projektet, men detta är kanske det mest spektakulära ur en analytisk synvinkel kring hur Balticgruppen arbetar.

När Balticgruppen nu går ut i VK under rubriken: “Vänsterpartiets ökade makt får Balticgruppen att tveka” så är det ett tydligt steg framåt i detta motmaktsförhållande. Konkret innebär utspelet att Balticgruppen känner sig hotad av faktumet att Vänsterpartiet växt och att Socialdemokraterna därmed “tvingas” ta stöd av (V) för att säkra sin politiska makt lokalt. Detta är ingen signal till Vänsterpartiet i första hand utan en signal till Socialdemokraterna att dessa ska akta sig för att sätta käppar i hjulet för det effektiva samarbete emellan de båda som präglat Umeå under framförallt 2000-talet. “Staten och Kapitalet, sitter i samma båt” sjöng Blå Tåget i början av 1970-talet, en slogan som omvandlad till “Kommunen och Kapitalet….” stämmer ganska bra på relationen mellan Umeås kommunalråd, Lennart Holmlund, och Balticgruppens Christer Olsson.

Markeringen från Balticgruppen innebär ett slutgiltigt utnyttjande av koncernens innestående politiska motmaktsförhållande till Umeå Kommun. Det blottar medvetet vilken makt koncernen innehar och vilken situation som uppstår om man beslutar sig för att utnyttja den. Att detta är farligt är egentligen ingenting jag behöver gå närmare in på. Min åsikt är att den kommunala representativa demokratin i sig lider av demokratiska underskott men att dessa blir extra tydliga när kommunen medvetet eller omedvetet lämnar över maktkapital till enskilda kapitalägare och tillåter den här typen av maktförhållanden som håller på att uppstå i Umeå.

Personligen så anser jag att en folklig motmakt gentemot Balticgruppen (och kommunen) är viktigare än någonsin för att utjämna den makt som kapitalet tillförskansat sig lokalt. Medierna har visat sig allt för oförmögna att kritiskt granska detta maktförhållande varför de sociala rörelserna här i staden själva måste börja bedriva en kritisk kartläggning av Balticgruppens makt och ägande. Det är viktigt för att vi i framtiden ska förstå vilka processer som präglar stadens utveckling och på bekostnad av vem, eller vilka, de sker. Socialdemokraternas agerande i förhållande till Balticgruppens senaste utspel kommer vara en tydlig markör kring hur starkt fastighetskoncernens politiska kapital är i dagsläget.

Jag låter detta stå som en öppen inbjudan till alla Umeåbor att inom existerande, eller framtida ramar för Umeås sociala och progressiva rörelser, börja arbeta med en kritisk granskning av Balticgruppen som pekar ut vägen för folkligt motmaktsbyggande inför framtiden. Vi måste börja nu.

—————————————————-

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Äggost är kanske egentligen mera norskt än svenskt, loaderrorready skriver Lust att stödja och följa socialisterna?, Kaj Raving skriver Mörk framtid för järnvägen under högerstyret, » 907 skriver Umeå: Nu blir vi förbundare tillsammans!, Johan Frick skriver Anton Abele i riksdagen – yes!

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.